”Ska vi göra slut?”

Skrivet av Liria Ortiz 09:28, 18 mars 2013 i kategori Relationer

Fråga: Jag är en man i 30-årsåldern som dejtar en kvinna i samma ålder. Vi har dejtat i sex månader nu. För tre månader sedan började jag fundera på varför det går så långsamt att komma framåt i vårt dejtande. Vi hade vid det laget varit på flera dejter tillsammans men aldrig hållit handen, pussats eller kramats. Med kvinnor som jag dejtat tidigare i livet har detta aldrig tagit en längre tid.

Jag tog upp detta med henne och undrade om hon funderade i samma banor. Det svar hon gav hade jag aldrig tänkt kunde vara anledningen. Hon tror inte på intimitet före äktenskapet. Inte flytta ihop, inte kramas, inte hålla handen. Inget fysiskt alls före äktenskapet.

Jag blev väldigt förvånad då jag trodde att detta var något vi hade lagt till historien. Jag är helt tvärtom, jag tycker att man ska bo ihop och ha ett fysiskt liv tillsammans innan man gifter sig för att vara säker på det stora kliv som ett äktenskap faktiskt är. Jag sa detta till henne och hon förstod hur jag tänkte men sa att hon inte tänker ändra sig. Jag svarade att jag förstod henne med, och att jag inte heller tänker ändra mig.

Jag gillar henne väldigt mycket men känner att detta är ett stort problem. Vi har pratat om det flera gånger men inte kommit längre än att vi båda förstår varandra men ingen vill vika sig.

Vi kommer från väldigt olika bakgrunder. Hon har aldrig druckit alkohol, rökt med mera medan jag har en liberal syn på sådant och i tidig ålder testade alkohol. Numera tar jag bara en öl då och då. Hon är troende, vilket inte jag är. Det är inget problem för mig men jag tror att det har mycket att göra med hur hon tänker om äktenskap med mera.

Ibland har vi försökt att mötas på mitten, till exempel att jag går med på äktenskap eller att hon flyttar in hos mig men sover i ett annat rum. Men efter att vi pratat mer om det har vi kommit fram till att det inte fungerar bra då den ena parten känner att den kört över den andra, vilket leder till att det inte känns som att vi respekterar varandras åsikter. Har du några tips på vad vi kan göra? Just nu känns det som om vi står och stampar på samma ställe och aldrig kommer vidare. Kanske är det enda rätta att göra slut, även om ingen av oss vill det.
Grubbel

Svar: Hej! Tack för ditt brev. Din fråga handlar om huruvida du ska göra slut. Du och din partner har helt olika syn på om sex före äktenskapet är rätt eller inte. I mitt svar vill jag vidga perspektivet något. På ett sätt handlar det du berättar också om hur pass möjligt det är att leva med någon, eller vara vän med någon, som har helt ett helt annat synsätt än man själv har i ganska avgörande frågor.

Det är inte ovanligt numera att människor både gifter sig och är nära vänner trots helt olika bakgrund etniskt, kulturellt eller religiöst. Många som har erfarenhet av detta berättar om hur utvecklande och spännande det är att tvingas tänka om, och få nya perspektiv på saker och ting, i de vardagskonfrontationer som uppstår när både erfarenheter och värderingar visar sig skilja sig åt ganska rejält. De känner att de utvecklats och på många sätt blivit både tolerantare och klokare. Och att det är en resa som ofta är ganska omtumlande, spännande och svår. Inte så sällan har de undrat om det är värt mödan, och de kan ha haft perioder då de varit benägna att ge upp. Vad är det som gör att de lyckats ändå? Låt oss börja här.

Ni är i en speciell situation. Ni har levt olika liv och har, som det verkar, ganska olika värderingar. Något grundläggande i en sådan situation är att man är kompromissvillig, att det finns plats för ett givande och ett tagande. Man låter vissa områden vara, och tillåter den andre att där få leva och tycka som han eller hon vill. Detta, att kunna växla mellan kompromiss och acceptans, är kanske något avgörande. Och att det finns en vardag där man kan mötas på ett okomplicerat sätt och bara ha det bra tillsammans. Där det inte finns något behov alls av att kompromissa eller hålla sig tillbaka.

Problemet för er tycks vara att ingen av er vill vika sig. Er relation framstår nästan som ett slagfält. Ni tycks vara i krig med varandra. Kompromisser gör att ni känner er överkörda. Jag tror att det är så här: Ni måste lära er att kompromissa om det som är viktigt för er och låta det andra vara, och lyckas ni inte med det så kan det rimliga vara att ni gör slut.

En annan fråga som jag tror att du ska fundera på är om det finns fler områden där ni kan hamna i konflikt eller känna er främmande inför varandra. Vilka andra värderingar har din flickvän som du kanske är främmande för, och som hon vill praktisera och inte är villig att kompromissa om? I synen på exempelvis barnuppfostran, homosexualitet och skilsmässa. Vad kan det innebära för dig?

När jag läser en fråga är det mycket sällan som den första tanken jag får är att direkt föreslå att man bör separera. Anledningen till att jag inte gör det är att jag vet att saker och ting inte är så enkla. Du tycker ju uppenbart mycket om din flickvän, och det är ömsesidigt som jag kan förstå. Ingen av er vill göra slut trots era meningsskiljaktigheter.

Så kanske ni ska utreda och göra tydligare inför varandra hur kompromissvilliga ni kan tänka er att vara från och med nu. Och se om ni kan ge ert förhållande en chans. Jag föreslår att ni gör en övning, endera tillsammans eller var och en för sig. Läs i så fall era svar för varandra efteråt. Det här är frågorna:

1. Vad kan ni kompromissa om, eller acceptera, hos den andre om det gör att ni kan fortsätta att vara tillsammans?

2. Vad kan ni under alla omständigheter inte kompromissa om eller acceptera?

3. Vad är det värsta som kan hända om ni kompromissar om något som är viktigt för er?

4. Och det bästa?

5. Hur vill ni gå vidare?

Resonera också med varandra utifrån de här frågorna: Hur har ni gjort tidigare i livet när ni inte har kommit överens med andra? Vad har fungerat bra som ni skulle kunna använda er av nu? Vad skulle ni vilja göra helt annorlunda? Jag tror att ni skulle ha nytta av att gå i parterapi. Som ett sätt att komplettera de samtal som ni har på egen hand, och få hjälp att hitta nya infallsvinklar. Många väntar alldeles för lång tid innan de söker hjälp. Min rekommendation är att söka hjälp medan förälskelsen och intresset för varandra är starkt. Det är då som man är öppnare för att hitta lösningar på de moln man ser i horisonten. Då kan man börja bygga broar innan översvämningen kommer och det blir omöjligt att hitta sätt att kommunicera med varandra.
Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Ska jag satsa på min relation eller ska jag gå vidare?

Skrivet av Liria Ortiz 09:00, 11 februari 2013 i kategori Relationer

Fråga:

Jag och min pojkvän är i de tidiga trettioåren och träffades för några år sedan. Vi fick en lite märklig början då jag viss­te att han cirka ett år senare skulle åka i väg på en längre tids jobb utomlands. Jag gick alltså in i något med inställningen ”vi får se vad det blir av det”. Jag tyckte mycket om honom, men ville inte satsa alltför helhjärtat eftersom jag inte visste hur det skulle bli under tiden vi var ifrån varandra. Medan han var borta sågs vi då och då, kanske var­annan månad. Under mellantiden levde jag mitt eget liv, ungefär som om jag varit singel, förutom att vi hördes per telefon en eller två gånger i veckan. Det gick ok, mycket tack vare att jag distanserade mig lite från för­hållandet.

Jag försatte mig (och oss) i ett mellanläge så länge. Och trots att jag hade lite svårt att erkänna det så hade jag hela tiden känslan av att det fanns annat i hans liv som var viktigare än att vara med mig.

Nu är han sedan nästan två år hemma igen. Vi har var sin lägenhet, men bor mycket hos varandra. Problemet är att jag är kvar i det mellanläge som jag beskrivit. Jag klarar inte av att satsa, jag klarar inte av att gå. Vi har det bra tillsammans på det stora hela och är snälla mot varandra. Vi skulle säkert få ett bra liv tillsammans men jag klarar inte av att satsa helhjärtat trots att han är en så bra människa. Det är som att jag fortfarande lever med inställningen att avvakta, se vad som händer. Trots att jag tycker om tanken att bo tillsammans på heltid klarar jag inte riktigt av att ta det steget. Under dessa år har han bara träffat min familj vid några tillfällen – det är som om jag inte vågar satsa helt och fullt på oss. Samtidigt känner jag mig som en hemsk människa både mot honom och min familj som inte låter dem ta del av hela mitt liv. Det hela blir ju inte heller bättre av att vi är i den åldern då många av våra vänner stadgar sig och skaffar familj. Jag känner mig så otillräcklig inför både honom, mig själv och min familj som inte klarar av att ta samma steg som alla andra tar.

Så, vad ska jag göra? Hur ska jag reda upp situationen jag befinner mig i? Kan jag göra något för att våga satsa på oss, eller borde jag gå vidare?

Sara

Svar:

Tack för ditt brev. Du beskriver en upplevelse som många i din ålder känner igen sig i. Att det är dags att ha en familj. Vänner gifter sig och får barn. Som singel och barnlös kan man känna sig alltmer udda, och ibland ha känslan av att det är ett misslyckande att man fortfarande är i den situationen. När väl en längtan har uppstått efter en nära och trygg relation, och barn, kan den bli stark och återkommande.

Du skriver inte någonting i ditt brev om passion eller längtan. Du tycker om din pojkvän, och du skriver om hans snällhet och att han är en bra människa. Men hur är det egentligen med dina känslor av förälskelse och sexuell attraktion? Med risk att provocera dig så är det ändå förälskelsen som utgör skillnaden mellan vänskap och kärlek. Förälskelsen går över med tiden. Det är sant. Men när relationen kvarstår så övergår förälskelsen ofta till en djup och varaktig kärlek.

Du undrar vad du ska göra. Jag tror att det första du bör göra är att fråga dig om det du känner för din pojkvän är sympati och lojalitet eller kärlek. Du kan välja att stanna kvar och bygga er relation på stark sympati för varandra, och även skaffa barn inom en sådan relation, men för att det ska fungera på sikt så måste det nog vara tydligt för er båda att det är de förutsättningarna som du utgår ifrån. För visst kan man bygga en relation på att man trivs ihop och känner varandra väl. Men din pojkvän har rätt att få veta om det är det som gäller, tycker jag. Annars är nog risken stor att han kommer att känna sig lurad och utnyttjad.

Du har anledning att ställa samma fråga till honom. Om han är förälskad i dig och du inte är det, så finns en känslomässig obalans er emellan. Han blir sårbar och hamnar i underläge och du är en riskperson. Med det menar jag att det är få av oss som nöjer sig med vänskap. Risken är påtaglig att du i det läget förr eller senare blir förälskad i någon annan.
Ni behöver prata med varandra på ett ärligt och varsamt sätt om vad det är för relation ni har och vad ni behöver. Fastna inte i fällan att försöka fastställa vem som har gjort rätt eller fel. Vi styr inte över allt. Vi kan hamna i märkliga situationer trots våra goda avsikter. Det blir svårt och smärtsamt för er båda ändå. Ni behöver hjälpa varandra att se hur det är er emellan på ett klarare sätt och fatta ett genomtänkt beslut om vad ni ska göra.

En annan tanke är att ni kanske ska ge varandra en andra chans. Det kommer att krävas en hel del känslomässiga ansträngningar från er båda. Ni levde i ett distansförhållande under de första åren och umgicks bara i telefon ett par gånger i veckan. Frågan är om det fortfarande präglar er.
I början när man träffar en person man blir förälskad i så signalerar man sin kärlek genom att röra vid varandra, höra av sig ofta, söka ögonkontakt och visa sin kärlek i praktisk omsorg om varandra. Har ni det kärleksspråket också er emellan eller hann ni inte få det på plats? Om du vill ge er relation en chans att utvecklas till en kärleksrelation så tror jag att ni måste bli helt öppna med varandra om vad ni ska göra tillsammans för att vårda er relation, och göra den varm och intim. På det sättet kanske ni blir förälskade i varandra (återigen).

Troligen handlar det för er båda om att ni måste träna er i att göra tvärtom mot hur ni spontant är, om det försöket ska lyckas. Några av oss har ett otryggt och undvikande sätt i relationer till andra. Det kan bli ett hinder för den närhet som kärlek behöver. Man tycker inte om att bli beroende av en annan människa och vill inte heller att någon annan ska vara beroende av en. Det hindrar inte alls att man är social och utåtriktad och omtyckt, men man håller en distans. Det är en relationsmodell som man ofta har vuxit upp med och som man inte alltid är så uppmärksam på. Den känns alldeles naturlig. Det är sådan man är. Men man kan ändå besväras av det sättet att vara och se att det är begränsande. Behovet av närhet tränger sig på ibland i olika faser i livet.

Möjligen, som hypotes, har ni båda drag av detta sätt. Så mitt råd är att du lär känna dina egna relationsmönster innan du tar ett beslut. Risken är annars att du avslutar relationen och att samma svårigheter uppstår med din nästa partner.
Jag rekommenderar dig att läsa boken ”Hemligheten” av Dan Josefsson och Egil Linge, som resonerar om svårigheter med att knyta an och få nära relationer. I boken, som också är en självhjälpsbok, presenteras även redskap som kan leda till förändring.

Liria

”Mina barn vill inte ha kontakt”

Skrivet av Liria Ortiz 08:01, 28 januari 2013 i kategori Föräldraskap, Relationer

Fråga: I samband med skilsmässa för ett par år sedan efter ett långt äktenskap med en hel del problem, har ett av våra barn sagt upp kontakten med mig på mycket diffusa grunder som jag inte sedan dess har getts möjlighet att prata om – kontakten är helt bruten. Efter en tid, med en lite svajig kontakt, bröt också ett annat barn kontakten med mig utan att ange något skäl alls (”jag vill inte förklara varför”). Vi har tidigare alltid haft en mycket god kontakt utan några som helst konflikter. Jag har gjort flera försök att få kontakt, via brev, via e-mejl, via telefon utan att man bemöter mig över huvud taget, tystnaden är total.

Jag har alltså under två års tid varit avskuren från kontakt med min familj. Inte heller mitt ex, barnens pappa, vill ha någon kontakt med mig. Jag saknar inte honom, men eftersom han har, och hela tiden haft, kontakt med barnen så känns det på något sätt som om hans ointresse av kontakt med mig har något med barnens beteende mot mig att göra.

Mitt liv har gått från samvaro med man, barn, deras respektive och svärföräldrar, och barnbarn, till ett liv i total ensamhet med nytt boende, pensionär. Jag har blivit rädd för att alla ska överge mig. Några vänner, som jag är mycket försiktig med att inte ”överbelasta” med min sorg, med mina problem, har hållit mig uppe hjälpligt. Jag vill inte riskera att förlora dem också.

Jag kan inte förklara varför barnen har övergivit mig, för jag vet faktiskt inte. Jag har bett dem förklara, bett dem skrika åt mig om det nu är så de känner, men det är som om jag inte existerar längre. Att inte få ha kontakt med barn och barnbarn är så plågsamt att det inte går att beskriva.

Goda råd har jag fått många, tröst har många försökt ge mig, men det hjälper ju inget alls. Ingen kan ju hjälpa mig, så mitt brev till er blir nog bara en berättelse bland andra – men kanske någon i en liknande situation finner tröst i att se att det också finns andra som lever i ett sådan här helvete.
”Ingen”

Svar: Du har verkligen gjort stora förluster. Ditt liv har blivit så annorlunda än vad du hade räknat med och hoppats på. Du skriver att du har fått många goda råd och inga har hjälpt dig. Jag har som utgångspunkt, när jag svarar på ditt brev, att det finns en del du kan göra för att få en bättre vardag trots sorgen. Men självklart är det du som vet bäst om det är så eller inte. Låt mig först säga att jag beundrar din generositet. Du har skrivit till mig att du egentligen inte tror att det finns så mycket du kan få hjälp med. Du skriver för att din berättelse ska kunna vara till tröst för andra som är i samma situation.

Jag tror att du har helt rätt i att det är många föräldrar som är i din situation. Att relationen till de vuxna barnen av olika skäl fungerar dåligt och att man inte får träffa de sina så ofta och på det sätt som man vill. Sorgen över detta blir så mycket starkare när även kontakten med barnbarn försvåras, eller till och med förhindras. Jag kommer att i första hand ge ett svar till dig, men jag kommer även skriva mer generellt om detta tyvärr ganska vanliga dilemma.

Det finns inga ledtrådar i ditt brev om vad som har hänt mellan dina barn och dig. Det är nog så att vi alla, även som vuxna, vill ha en nära och kärleksfull relation med våra föräldrar. Att som vuxet barn bryta kontakten med en förälder är ett svårt och smärtsamt beslut. Det är att utmana sociala konventioner. Och att förlora en relation som vi betraktar som unik och som vi förväntar oss ska finnas hela livet ut. Vi vill att våra föräldrar på ett närmast magiskt sätt alltid ska finnas där för oss. Men ändå, trots detta, så bryter man ibland relationen. Många gånger sker detta efter år av konflikter och svårigheter.

Ditt barn vill inte förklara varför det inte vill träffa dig. Kan det vara för att barnet har svårt att sätta ord på det som hänt och på känslorna inför dig? Kan det vara för att barnet tror att du inte kan förstå, eller för att du inte kommer att lyssna? Kan det vara så att barnet vill skydda dig från den smärta som barnet inser att du skulle utsättas för om du fick veta skälen? Eller kan det vara för att personen är osäker på om den har rätt, och har rimliga skäl till sitt handlande? Det vet vi inte.

Att bli avvisad utan en förklaring gör det ännu svårare. Ovissheten leder till ett grubblande och ältande som tar så mycket kraft. En tanke som kan infinna sig hos skilda föräldrar om bara den ene drabbas av avvisande är att det vuxna barnet är utsatt för övertalning och krav från den andra föräldern om att bryta kontakten. Visst kan det vara så. Men mina erfarenheter av vuxna i psykoterapi säger att det ibland är just den ena av föräldrarna som man inte vill träffa. Och det utifrån ett självständigt fattat beslut. Den andra föräldern har snarare gjort vad hon eller han har kunnat för att få barnet att behålla kontakten.

Men den andra möjligheten finns förstås också. Du skriver att barnen började ta avstånd från dig när du och din man skilde er. Det finns ett begrepp som heter PAS (Parent alienation syndrome). Det är viktigt att påpeka att PAS inte är någon etablerad diagnos och att det är ett ganska omdiskuterat begrepp i forskarvärlden. Men PAS innebär att en förälder medvetet påverkar barnens syn på den andra föräl­dern till det negativa och riktar falska anklagelser mot den andra föräldern. Detta för att kanske få ensam vårdnad eller för att ensam få ha kontakten med barnen. Det kan inträffa även när barnen är vuxna. Barnen används för att utöva makt och kontroll, och för att såra eller straffa den tidigare maken eller makan. Det anses förekomma i första hand i samband med skilsmässor. Vad kan man göra när det har gått så här långt? Gäller det vuxna barn är min uppfattning att man får respektera deras beslut samtidigt som man kan visa som förälder att man vill finnas kvar. Gäller det små barn är det annorlunda. Då är det rimligt att situationen utreds och att familjerätten får besluta om umgängesrätt för föräldrarna.

Vad kan du då göra? Mitt förslag är att du fortsätter att tydligt och återkommande visar dina barn att du vill ha kontakt med dem. Men på ett sätt som inte uppfattas som påträngande. Skriv brev. Skriv att du accepterar om de avböjer kontakt med dig. Att du respekterar deras val, men att du vill annorlunda och att du hoppas på en förändring. Gör tydligt att du inte vill uppehålla dig vid det som har varit, men att du saknar dem. Att du inte vill ha något ställningstagande om vem som har gjort rätt eller fel. En oro för detta kan finnas och bli ett hinder när något av dina barn kanske vill närma sig dig. Hör av dig. Visa med dina brev att du finns där som en tålmodig och kärleksfull förälder. Acceptera att det nog är detta som du kan göra i dag, och handla samtidigt på det här sättet utifrån dina värderingar om vad som är rätt att göra. Kom ihåg att vi människor ofta ändrar oss allt eftersom vi får tid att tänka efter och livet gett oss nya erfarenheter. En annan möjlighet är att du accepterar det som är, försöker leva ett så bra liv som det går utifrån dina aktuella förutsättningar och att du arbetar med din sorg.

Jag rekommenderar dig att gå i psykoterapi. Det kan hjälpa dig att förstå mer av vad som hänt, och ge dig möjlighet att bearbeta de svåra känslor som du har. Ett alternativ är att du deltar i en grupp som vänder sig till föräldrar med dina eller närliggande erfarenheter. Det kommer inte att göra att smärtan försvinner, men du kan lindra den. Och träffa de vänner du har ännu mer. Gör saker som du vet intresserar dig och gör dig gott. Även om det bara är för stunden och trots att det känns kämpigt, bara gör det. När oro och sorg tränger sig på är det en bra egenvård att rikta sig utåt mot livet.

Liria.

PS Och så ett förslag till er läsare. Skriv i kommentarsfältet  och berätta om era erfarenheter av det som ”Ingen” upplever. Om vad som har gett er tröst och om vad som hjälpt er att reparera en trasig relation mellan föräldrar och vuxna barn. Eller om att ­acceptera att man har gjort sitt bästa utan att lyckas. Alla förslag är välkomna!

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Det är inte bra mellan oss längre”

Skrivet av Liria Ortiz 10:07, 10 december 2012 i kategori Relationer

Fråga: Hej, min man och jag träffades väldigt unga och har nu varit tillsammans i över 30 år. Under de tidiga ungdomsåren hade vi mycket fritidsaktiviteter och resor med vänner, sedan hade vi alla år som småbarnsföräldrar – för att nu igen vara ”bara” vi två. Det har blivit tomt, inte bara för att barnen flyttat utan för att min man och jag gör så lite tillsammans. Vi kan gå långa promenader, titta på tv med mera utan att säga ett ord. Sexlivet är svalt och oengagerat.
Min man har dessutom ett nytt fritidsintresse. Jag kan se hur detta väcker hans energi och glädje, och ser då mer av den person han var förr. Men jag delar inte hans intresse. Umgänge med vänner och släkt blir oftast på mitt initiativ, jag gör också en hel del saker med mina vänner, sådant som jag tycker är kul, men om jag är borta ofta kommenterar han det och jag tror att han känner sig åsidosatt.

Vi grälar sällan om allt det praktiska utan har alltid hjälpts åt. Jag trivs bra med det mesta, har ett bra och kul jobb, tycker mycket om att vara ute bland folk, att det ”händer något”, gillar spontana infall och är lite rastlös, antar jag. Min man är nöjd med att vara hemma, titta på tv och är mycket mer i behov av rutiner.

Min man har också funderat över vårt förhållande och hur det skulle vara att separera. Vi har pratat mycket om att ingen av oss tycker att det är bra mellan oss längre och våra samtal slutar ofta med att han upplever att jag klagar och han vill veta vad han ”skall göra”. Jag försöker förklara hur jag känner, hur jag mår och att det inte handlar om vad han skall göra, utan om hur vi kan ändra vår vardag. Det är svårt att prata, blir ofta fel, han tycker att jag anklagar honom. Men vi är överens om att det inte är bra; vi har sällan roligt tillsammans; har få gemensamma intressen men respekterar varandra och bryr oss om varandra mycket. Efter samtalen kan det kännas bättre ett tag, vi sitter kvar vid middagsbordet och bara pratar, har sex och så vidare men det brukar ganska snabbt ”gå över”.

Jag känner mig olycklig i vardagen, längtar inte efter honom längre, känner ingen gemenskap och har börjat tvivla på mina känslor. Min man är en fin människa, vi har inget direkt att bråka om, kanske det bara är jag som har för stora krav? Hur skall jag komma till rätta med vad jag egentligen känner och denna tomhet och brist på känslor?
Grubblaren

Svar: Hej! Du berättar om ert äktenskap. Ni har levt tillsammans i över 30 år. Och jag tror mig förstå av din berättelse att ni var unga när ni gifte er. Och ni har varit med om de faser som långa äktenskap brukar ha. Det unga äktenskapet, aktivt och utåtriktat. Åren som småbarns­föräldrar, då barnen är i fokus. Och nu är ni i en ny fas. ”Bara vi två.” Och du känner i dag en tomhet i ert äktenskap och en brist på känslor för din man. Men du är osäker. Du frågar dig om du har för stora krav. Din man är en ”fin människa”. Och ni grälar sällan, och du ”trivs med det mesta”.

Du har hittat flera sätt att kompensera. Även om det innebär att ditt liv nu till stor del är något som pågår utanför ditt äktenskap. Det jag läser i ditt brev är en uttalad ambivalens till din man och ditt äktenskap. Och det är klart att det är så. Ni har en lång historia tillsammans. Era gemensamma minnen. Era barn. Er vardag tillsammans är tråkig, men inte fylld av konflikter. Och du tycker om din man. Du verkar fortfarande angelägen om att ni ska få det bra tillsammans. Men vissa saker måste också bli annorlunda. Jag tror att ett viktigt första steg är att du beslutar dig. För om du ska stanna kvar eller lämna. Jag återkommer strax till det.

Men låt mig börja med något annat. Jag får en bild av att ni har fastnat i ett sätt att samtala med varandra, där du återkommande påtalar saker som du vill ändra på. Och din man känner sig anklagad, blir tyst och arg, och stänger dig ute. Du skriver att det är svårt att prata, att det ofta blir fel, och att han tycker att du anklagar honom. Du har fått en svår roll. Du är den som påtalar hur det är. Det är lätt i den situationen att vara fast i sina negativa känslor, och kanske inte intressera sig för hur den andra känner och tänker. Och då känner din man sig i första hand ifrågasatt, och till och med anklagad.

Det är ofta svårt att ändra på roller och mönster av detta slag. De är närmast överinlärda. Det blir samma ”manus” som spelas upp från gång till gång. Det finns så många sätt att fastna. En anklagar, den andre försvarar sig. En påtalar, den andre drar sig undan i passiv aggressivitet.

Jag föreslår att ni börjar gå i familjerådgivning. Sådan finns i varje kommun. Familjerådgivare är duktiga på att få par att på ett annat och aktivare sätt lyssna på varandra. Och förstås reflektera ihop och hitta lösningar. Om din man inte vill, kan du gå på egen hand. Men det vore bra om ni gick tillsammans. Ni behöver tydligare reaktioner från varandra om vad ni behöver och vill förändra. Den obalans som verkar finnas mellan er är ett problem i sig. Innerst inne vill vi människor bestämma över andra. Även om vi inte tycker att det är rätt, och har svårt att erkänna att vi är sådana. Men får vi inte motstånd kan vi lätt hamna i den rollen: Den som talar om hur det ska vara, och vad som behöver ändras. Vi tänker, och kanske säger: ”Om bara du var annorlunda skulle vi vara lyckliga!”

Ett annat sätt för er att samtala är att snarare fråga er vad era åtskilda liv gör med er än att fokusera på vad som ska ändras. Kanske du ska fråga mer om hur din man tänker om ert äktenskap. Sedan berättar du. Och då ”bara” lyssnar ni på varandra. Det som kan hända är att ni gör ännu tydligare att det här är ett problem som ni äger ihop och bara kan lösa tillsammans. Det blir ett sätt att känna mer omtanke om varandra och hitta tillbaka till något gemensamt. Ofta en bra utgångspunkt för att samtala vidare, och på ett ärligare sätt. Men som sagt, jag tror att ni också behöver gå i familjerådgivning.

Forskning om relationer visar att det är känslorna bakom en äktenskaplig konflikt som avgör om äktenskapet kommer att hålla eller inte. Finns det en positiv grundton mellan paret trots gräl eller besvikelser är möjligheterna stora att de stannar kvar i sitt äktenskap, och reparerar det. Det gäller nästan alltid att komma förbi föreställningar om att det bara är den enes fel, och hitta viljan till kompromisser. Viktigt är också att vara tydlig, och inse att vi inte kan läsa varandras tankar.

Och så till frågan om din ambivalens till ditt äktenskap och din man. Som sagt, jag tror att det är viktigt att du gör ännu tydligare för dig hur motiverad du är att stanna kvar eller inte. Gör gärna så här. Svara i den här ordningen på följande frågor:
1). Vilka är fördelarna med ditt äktenskap, som gör att du har svårt att släppa taget om det? 2). Vilka är nackdelarna med ditt äktenskap som det är nu? 3). Vilka är hindren och svårigheterna om du skulle skilja dig från din man – vad skulle du förlora, som du oroar dig för och som du skulle sakna? 4). Vad skulle du vinna på en skilsmässa?

Använd gärna en fyrfältstabell när du svarar på frågorna och skriv ner svaren i respektive ruta. Ge dig tid. Tänk efter. Efteråt, läs det du skrivit, och fråga dig när du nu fått en överblick över din ambivalens: Vad tänker jag om det här? Vad innebär detta? Åt vilket håll lutar det? Stanna gärna kvar ett tag vid dina svar på fråga 3 och fråga dig om det kanske finns lösningar på de hinder och svårigheter som du skrivit ner där. Det kan underlätta för dig att svara på de frågorna om vad din kartläggning gjort tydligare för dig. En möjlighet är att kanske även din man gör en sådan här kartläggning. Det är bra att ni blir ännu tydligare inför varandra och kanske kan ta ett gemensamt beslut om hur ni vill gå vidare.

Varma hälsningar
Liria

”Hur blir jag fri från min mor?”

Skrivet av Liria Ortiz 09:03, 26 november 2012 i kategori Relationer

Fråga: Hej Liria! Kort bakgrund till mitt brev: Jag och min mor har inte hörts av på länge. Jag ville inte mer och orkade inte mer! Mamma är psykiskt sjuk sedan många år och har de senaste åren blivit elakare och argare och mer och mer avundsjuk på mig och mitt liv. Jag orkar inte, har inte heller kraft för att ta emot det plus rodda mitt eget liv och min familj.

Min mamma lyssnar aldrig på andras känslor. Hon snurrar runt sin egen axel och lever i sin roll av att vara offer. Det är ju sjukdomen som skruvats upp ett par varv på senare år och som ger så mycket ilska och elakhet och avundsjuka. Och jag mår så dåligt av elakhet, har jag märkt. Det är egentligen först när man slipper elakheten och ilskan som man fattar vilken energi den stal ifrån en.

När någon i ett tv-program är ”lite skojig”… så hör jag mammas röst: ”Men Gud vilken fjantig karl.” När jag tänker på något kul jag gjort så hör jag min mors missunnsamma röst.

Jag vet att hon och jag har fnittrat och skrattat genom åren, varit på resor och sådant men inget av det poppar upp. Jag hör bara elakheterna och slås av hur ofta mamma var (och är) elak mot folk i sin omgivning. Jag och min man har verkligen försökt hjälpa mamma och har tagit med henne i vårt liv. Men en släkting har berättat att ”så låter det inte på henne”.

Problemet jag vänder mig till dig om är följande: Jag drömmer nu igen om mamma och om mormor. Senast i natt drömde jag att jag liksom gick på en gata och så sprang en uteliggare emot mig och jag sprang förbi och jag blev jagad. Och sedan när jag vände mig om var det mormors huvud. Till saken hör att mormor alltid tog mammas parti.

Det har tagit tid att återhämta sig och jag har, helt ärligt, inte släppt mor helt än. Jag liksom hör hennes kommentarer i olika situationer. Satt på föreläsning i förra veckan och då var det en föreläsare som såg lite stram ut och då hörde jag (i mitt huvud) mammas röst som sa: ”Gud vilken trist kärring!”

Jag har verkligen arbetat hårt på att hitta det positiva i livet (genom min man, mina barn, vänner och terapi) och jag känner att jag till 90 procent har lyckats, men de där sista 10 procenten hänger kvar, liksom. Det sitter ju i ryggmärgen. Hur ska jag ”bli fri” och sluta drömma om natten?
En dotter

Svar: Tack för ditt brev. Mitt intryck när jag läser din berättelse är att du har varit en mycket lojal dotter. Du har återkommande försökt hitta sätt för att din mamma ska ha en plats i ditt och din familjs liv. Trots att hon inte visade er uppskattning och respekt. Och så förhåller vi oss ofta till våra närmaste in i det längsta. Vi bryter sällan med en förälder, ett syskon eller ett barn. Även om de behandlar oss illa. Vi försöker finnas kvar också om det innebär att vi eftersätter våra egna behov, och faktiskt far ganska illa. Du kom till en gräns förra året. Och bröt kontakten. Det vittnar om självrespekt.

Men här finns en komplikation. Din mamma är psykiskt sjuk. Hur ska man som dotter förhålla sig till det? Det kan vara ännu svårare och mera ångestskapande att våga stå för rätten till ett eget liv i sådana fall. Anhöriga till psykiskt sjuka berättar ändå att ofta kan man fungera som stöd på ett bättre sätt om man inte utplånar sig själv och sina egna behov. Som barn har man ofta starka känslomässiga band till sina föräldrar. Man försöker hjälpa dem, och visa tolerans. Men ibland förstår man att man kommit till en gräns. Det kommer inte att bli bättre. Och för sin egen och för sin övriga familjs skull väljer man att släppa taget.

Det är smärtsamt, närmast ett sorgearbete, och ibland kan smärtan lindras om man delar den med andra i samma situation. Mitt förslag är att du kontaktar en anhöriggrupp i din kommun och resonerar om en stöd- eller samtalsgrupp kan vara ett alternativ för dig.
Din mamma har varit psykiskt sjuk länge. Och som jag läser ditt brev har det inneburit en hel del svåra erfarenheter för dig. Du har fått ”arbeta hårt” för att hitta det positiva i livet. Och lyckats till 90 procent! Men helt fri är du inte. Till 10 procent har du inte kunnat frigöra dig. Jag får en bild av att du grubblar mycket över det som hänt, och över hur det blivit. Och att du på alla sätt försöker få bort din sorg och ilska. Risken finns att det snarare stänger dig inne i ett ältande. Och i ett lidande. Mitt råd är att du försöker öppna upp dig för dina jobbiga känslor. Ta inte strid med dem. Ge dem plats att få finnas och tillåtelse att få vara som de är. Öppna upp och välj en acceptans för dem. Paradoxen är att när vi låter de jobbiga känslorna vara, och inte tar strid med dem, så minskar de både i sin närvaro och i sin intensitet.

Nästa steg är att du handlar ändamålsenligt. Gör det som är bra för dig. Som du anser och känner gör ditt liv rikt, helt och meningsfullt. Besluta dig för att dina svåra erfarenheter inte längre ska stå i vägen. Lev i nuet, öppna upp för det som är viktigt för dig här och nu, och gör det.

Du vill sluta drömma mardrömmar om din mamma. Internetpsykiatrin inom Stockholms län testar just nu två olika kbt-behandlingar mot återkommande mardrömmar. Det finns ett starkt samband mellan rapporterade mardrömmar och att ha varit med om traumatiska händelser. Även tillstånd som depression och ångest kan öka mängden mardrömmar. Den ena behandlingen handlar om att fokusera på sina mardrömmar och bearbeta deras innehåll, och göra drömmarna mindre skrämmande. Den andra behandlingen använder sig av avslappning och stresshantering. Du kan anmäla ditt intresse på www.internetpsykiatri.se.

Som biblioterapi rekommenderar jag att du läser min bok ”Jag och min mamma – att kunna hantera en viktig relation”.

Varma hälsningar, Liria

”Varför ska jag bara ta ansvar för vår relation?”

Skrivet av Liria Ortiz 09:08, 19 november 2012 i kategori Relationer

Fråga: Hej! För några år sedan träffade jag min man. Första gången vi hade sex hade han svårt att få erektion, han påtalade samtidigt hur han ville att jag skulle se ut och bete mig. Detta gjorde att jag redan från början kände att jag inte dög eller var åtrådd. Nästkommande gånger såg i princip likadana ut, det vill säga han fick inte erektion. Jag försökte hjälpa honom på alla möjliga sätt genom att smeka hans penis och få honom att känna sig lugn.

Allt handlade till slut bara om han fick erektion eller inte, fokus låg bara på att jag skulle kunna få honom att få stånd och mina egna behov blev helt förbisedda. Detta pågick i några år efter att vi hade flyttat ihop. Jag var ledsen, kände mig okvinnlig och ej åtrådd. Till slut fattade jag mod att fråga honom, eftersom han hela tiden fick mig att känna som om det var mitt fel. Då berättade han att han hade haft detta problem innan han träffade mig. Det kändes hemskt. Han kunde väl ha talat om detta i stället. Varför sökte han inte hjälp? Han visste att jag flera gånger gråtit mig till sömns på grund av detta. Vad kunde jag göra? Jag hade ju försökt allt. Det var ju hans ansvar – och hans kropp – varför skulle jag vara den som blev förbisedd?

Till slut gick vi tillsammans till en gynekolog som gjorde tester. Gynekologen kom fram till att det var psykiskt. Jag kände ännu mer ilska, varför tog min man inte tag i det? Varför skulle allt vara mitt fel hela tiden? Under dessa år talade vi även med varandra om hur vi tyckte om att bli berörda, det vill säga hur vi ville att den andra skulle röra oss på olika kroppsdelar. ”Vad skönt att han talar om detta så jag vet att jag gör rätt”, tänkte jag. När jag talade om vad jag tyckte om, tog han det som stor kritik och blev ännu mer osäker.

Nu har vi varit ihop i ett antal år. Från att ha varit mycket sexuellt intresserad, känner jag mig bitter och sorgsam till och med när jag tittar på film där en kvinna är åtrådd av en man eller när en man tar initiativ till sex. Det är uteslutande jag som har fått ta initiativ i vår relation. Jag känner mig avslagen, bitter, djupt sårad och okvinnlig. Jag har jag tappat mitt självförtroende som kvinna. Åh, jag behöver hjälp med detta, det äter upp mig inifrån.

Anonym, 30+

Svar: Hej Anonym. Tack för ditt brev. Du berättar om din sexuella frustration som gör dig allt mer sorgsen. Du längtar efter att känna dig åtrådd, och det får du sällan uppleva. Ibland inträffar det. Men det verkar som om det snarare känns som en förolämpning för dig, att det bara är i mycket speciella situationer som du duger.

Du har ju helt rätt i att sexualiteten är en viktig del av att vara tillsammans. Den bekräftar och fördjupar en relation. När det inte fungerar blir det en källa till oro. Det är lätt att känna sig avvisad. Och att få tankar om att inte duga. Eller att man gör fel eller har fel behov. Även i en välfungerande relation kan det vara svårt att vara öppen och tydlig med det som man upplever inte fungerar så bra, och som man skulle vilja få bättre. Det förklaras nog av just att sexualiteten är så knuten till självkänslan. Skuldkänslor och skamkänslor uppstår lätt, och det kan göra att man bara antyder saker som man vill, eller hoppas att den andre ska förstå. Och tror att det kanske löser sig. Även i vår tid är tystnaden hos många par stor om deras respektive längtan efter andra sätt att mötas sexuellt. Och allt eftersom tiden går växer olusten och sorgen. Du beskriver det så tydligt.

Jag har några råd till dig, och er. Men först en reflektion. Ni har trots era sexuella svårigheter, som fanns från början, varit tillsammans länge. Du har visat ett stort och kärleksfullt tålamod. Du är ju en sexuellt intresserad kvinna. Vad gör det möjligt? Finns det en stark kärlek er emellan? Är din man en person som du uppskattar på många andra sätt? Jag frågar utifrån en förhoppning att det kanske finns en hel del som håller er samman trots era sexuella svårigheter. Jag tror att det finns mycket som ni kan göra närmaste tiden för att få en bättre sexualitet och relation.

Sexualitet handlar om att ge och ta. Den kräver en ömsesidighet. Som i sin tur bygger på en någorlunda öppenhet om vad man uppskattar och behöver. Jag får intrycket när jag läser ditt brev att er sexualitet handlar mer om vem som gör fel och är skyldig, snarare än om att hitta möjliga och konstruktiva lösningar. Mitt råd är att ni träffar en sexualrådgivare som hjälper er att återigen börja prata om den sexuella längtan efter varandra – som du verkar ha, och som kanske din man också har. En sexualrådgivare kan på ett varsamt sätt guida er att kanske förstå varandra bättre, och bli mer lyhörda för varandra.

Det finns dock ett dilemma, anar jag av ditt brev. Din man har en benägenhet att skylla saker och ting på dig och det är inte okej. Han måste ta sitt ansvar i det som händer. Du har anledning att fråga dig själv var din gräns går för hur länge du kan acceptera detta. Om du erbjuder dig att delta i sexualrådgivning med din man och han avböjer eller inte ändrar sig, har du kanske anledning att fråga dig om du vill stanna kvar i relationen. Ibland kan det finnas annat än sexualiteten som binder samman, och som gör att man accepterar situationen som den är, men den frågan bör du ställa dig.

Till alla kvinnor och män där ute vill jag säga att inte helt oreflekterat ta på er skulden när er partner inte fungerar sexuellt. Min poäng är att i sådana fall handlar det oftast om mycket mer än själva sexualiteteten. Frågan som man bör ställa sig är den här: Vill jag ha en person i mitt liv som inte tar ansvar och som systematiskt försöker lägga skulden på mig? Om personen döljer, förvränger, skyller ifrån sig, ljuger och inte tar ett eget ansvar redan från början, kan det vara en stark signal för att inte gå vidare i relationen.

Här kommer också några råd om din mans erektionsproblem. Ni har varit kloka och utrett hans problem hos läkare, och fått beskedet att det inte finns en kroppslig orsak utan att orsakerna är psykologiska. Även i den situationen kan ändå sexualtekniska hjälpmedel vara hjälpsamma och kan förbättra erektionen. De två vanligaste är pubisring och vakumpump. Vänd er gärna till en sexualrådgivare på orten där ni bor för att få veta mer. Det kan kännas obekvämt till en början med sådana hjälpmedel, men med ömhet och lekfullhet kan det fungera riktigt bra. Det finns även läkemedelsbehandling för erektionsproblem. De är receptbelagda läkemedel, och kräver en läkarkontakt.

Om man har problem med erektionen kan det också underlätta att sluta röka och att vara återhållsam med alkohol.

Vill din man veta mer om erektionsproblem, och hur de kan förstås och förebyggas, kan han vända sig till den specialiserade mottagningen för sexualmedicinska problem för män på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Erektion är ett komplicerat samspel mellan nervsystem, blodkärl, hormoner och psyke. Din man kan ringa dem direkt och ställa frågor på telefon 020-120 03 33. Han kan även mejla frågor till sexualmedicinskfraga@karolinska.se

Varma hälsningar, Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Jag går under av att inte få veta”

Skrivet av Liria Ortiz 09:48, 5 november 2012 i kategori Relationer

Fråga: För en tid sedan kom jag på att min fru hade kontakt med en annan man. Vi har varit gifta i många år och är medelålders. Det senaste året har varit turbulent så jag kan förstå varför dessa känslor fanns för den andre. Vi startade med familjerådgivning. Hon skulle reda ut sina känslor för den andre på egen hand med psykolog och jag skulle under tiden arbeta på vårt förhållande enligt rådgivare. Det var grymt jobbigt. Under tiden behövde hon utrymme och vi hade väl ingen direkt närhet (bodde dock tillsammans). Jag har fått lite information om vad som hänt och det handlade mer om hennes behov av att bli sedd än om honom.

Därefter försvann hennes känslor för honom. Enligt henne så har det aldrig hänt något, och de har bara setts några gånger för att äta lunch. I efterhand har jag förstått att det varit mer än så. Det enda hon sagt är att de inte legat med varandra, vilket jag tror på, och att han fanns där för henne när jag inte gjorde det. Samtidigt så har hon också sagt att de hamnat i ”privata” situationer.

I familjerådgivningen får jag inget stöd för att jag vill veta vad som hänt, och min fru vill absolut inte tala om det. Hon blir förbannad och säger att jag ska fokusera på oss och inte på vad som hänt. Terapeuten säger att jag måste själv ta ansvar för min tillit och att min fru inte kan göra något för mig i de avseendena.

Personligen håller jag på att gå under av att inte veta och kan inte förstå hur jag ska komma vidare. Jag behöver veta för att få ro. Det viktiga är inte vad hon säger utan att hon säger det. Det skulle betyda så mycket för min tillit.

Vad fasiken ska jag göra? Någon som varit i samma situation? Har jag en ”konstig” familjerådgivare?
A

Svar: Du och din fru har en kris i ert förhållande. Den har pågått ett tag. Och i våras blev det akut. Du upptäckte att din fru sökt sig till en annan man. Och hon drog sig undan dig. Det har förstås varit svårt. Du har förmodligen känt dig mycket ensam. En kärleksrelation är också en vänskapsrelation, där man har någon som man litar på, kan vara sårbar inför, och kan prata med. Vänskap och kärlek är också öppenhet och ärlighet.

Du har nog rätt i att ett dilemma för er är att det nu inte är så mellan er. Tilliten saknas och det är helt normalt när det finns starka misstankar om att ens partner har varit otrogen. Då blir grunden för vår tillit till den andra uppriven.

Ett annat dilemma är att ni är i otakt med varandra. När jag läser ditt brev får jag en bild av att du tittar bakåt, och är upptagen med din frus relation i våras, men att din fru vill se framåt, och vill fokusera på er, och på vad ni kan göra för att hitta tillbaka till varandra. Och detta sliter på er båda. Ni känner er båda missförstådda och känner att den andra inte lyssnar.

Låt mig också säga att jag imponeras av er klokhet och omsorg om ert äktenskap. Det finns inget förhållande som inte genomgår kriser. Det är hur man hanterar dessa som gör skillnaden. Ni går i familjeterapi tillsammans, och din fru går hos en psykolog. Är det så att ni trots de senaste årens svårigheter uppskattar varandra och har värme er emellan? Vad säger du? I en kris kan man ibland få ett tunnelseende, bli fixerad vid det svåra och inte vara så uppmärksam på det som finns som är bra, och som är möjligt att få både tröst och energi av.

Ditt behov av att titta bakåt är förstås normalt samtidigt som det förstärks av att du kanske är svartsjuk. Det är också normalt vid misstankar om otrohet. Att vara svartsjuk är att vara rädd för att vara utestängd, bli lurad och förlora den andra. Att partnern har ett annat och hemligt liv, som man inte är del av, eller får veta något om. Och det är en svår situation. Att vara svartsjuk är både en tillåten och rimlig känsla, som jag ser på det. Det väsentliga är snarare hur vi agerar när vi känner så. Svartsjukans mest framträdande känslor hos de flesta av oss är rädsla och maktlöshet. Det leder ofta till att vi på olika sätt försöker kontrollera vår partner och utkräva besked. Du skriver att du ”håller på att gå under av att inte få veta” och att du ”inte får någon ro” på grund av detta. Svartsjukan plågar dig och styr dig på ett sätt som ställer till det för dig.

En fråga som jag tycker kan vara till hjälp för att få lite distans till svartsjukan är: Har du blivit sviken i tidigare relationer och kan de erfarenheterna spela roll för hur du reagerar nu? Om så är fallet, håll isär dina minnen från det som händer nu. Det kan hjälpa dig att känna och agera mer utifrån det som händer nu. Att handla i en mer flexibel och värdefull riktning.

Dina försök att gå den väg du beskriver för att få ro är tyvärr en återvändsgränd. Ju mer du frågar, desto mer sluter hon sig. Ni hamnar i ett allt mer låst läge er emellan. Din fru har troligen beslutat sig. Hon vill inte berätta av olika skäl.

Ett sätt för dig att kunna gå vidare är det som redan pågår, er familjeterapi. Ni kan också fråga er själva några saker, först var för sig och sedan berätta för varandra vad ni har svarat: Hur har ni haft det, vad har ni saknat i relationen? Vad behöver ni erbjuda varandra? Vad behöver ni ändra på? Era svar kan hjälpa er att förebygga att det som hände i våras inte ska hända igen. Och framför allt ge er möjlighet att styra över det som ska hända framöver, men på ett nytt sätt och mer utifrån varandras behov!
Jag vill samtidigt säga att det är viktigt att du inte tappar bort dig själv. Ibland kan man i en relationskris bli benägen att göra allt för att få sin partner tillbaka.

Fundera på de här frågorna: Vilka skäl har din fru för att inte vilja berätta om det som har hänt? Vad säger hon? Vad tror du hennes skäl är om du sätter dig in i hennes situation? Vad vill du göra om din fru inte berättar? Var går dina gränser? Hur vill du att det ska bli? Vilka är dina behov, som du inte kan kompromissa med? Kom ihåg att det inte finns rätt eller fel oavsett vad andra säger till dig: Du har rätt att känna som du känner!

Jag vill återkomma till att du är i en livskris. Det finns några grundläggande saker att tänka på i det läget: Sköt om dig. Se till att äta och sova. Tillåt dig att vara ledsen och arg. Förstå att det kommer att ta tid innan det här är över. Använd dig av dina vänner. Träffa dem som du uppskattar och som får dig att slappna av och skratta. Sysselsätt dig. Upprätthåll dina rutiner. Boka in saker som du tycker om att göra, och som ger dig distans för några timmar till det som är svårt.
Varma hälsningar,
Liria

”Mina behov kommer alltid i andra hand”

Skrivet av Liria Ortiz 08:46, 22 oktober 2012 i kategori Relationer

Fråga: Jag har ett dilemma som är rätt bekymmersamt för mig. Ja, så bekymmersamt att jag misstänker att jag har börjat utveckla ångestsymtom på grund av det.

Jag har under lång tid haft ett kärleksförhållande till en kvinna. Redan från första början kände jag att jag ville tillbringa resten av mitt liv med henne. Hon var däremot osäker. Denna osäkerhet ledde till att hon sökte sig till andra män, vilket sårade mig, men eftersom jag hade respekt för att hon inte var säker, och jag var säker på vad jag kände, så förlät jag henne och jobbade på att hon skulle hitta kärleken till mig. Och den kände hon, men snarare den typ av kärlek som önskade att hon hade träffat mig när hon var äldre och redo att stadga sig, och inte i tonåren.

Under de tidigare åren ihop kände jag att jag inte kunde belasta henne med krav, med risk för att hon skulle lämna mig, jag kände mig väldigt känslomässigt bunden till henne. Vi blev ihop, gjorde slut, blev ihop, så levde vi.
Från början var det kärlek hon sökte och jag klev åt sidan för att hon skulle hitta sig själv. Sen var det andra projekt, som jobbet, som tog upp alla hennes tankar, och jag fick inte mina behov uppfyllda. Jag känner att jag alltid har varit hennes sista prioritet fastän hon älskar mig.

Under de senaste åren har jag stått upp för mig själv och krävt att hon förändrar sig, visar mig hänsyn, respekterar mina åsikter och tar hänsyn till att jag har andra sexuella behov än hon, och just det sista har varit en öm punkt. Och det har inte fungerat. De tre senaste åren har varit tumultfyllda, där vi har hamnat i en ond cirkel där jag går med på att ge henne en ny chans, hon säger att hon ska skärpa sig, men misslyckas, vi bråkar en massa, gör slut, och blir ihop igen. Och jag har rannsakat mig själv, frågat mig om jag kan leva utan att mina behov accepteras, och jag har kommit fram till att det är för viktigt för mig för att jag ska må bra. Här sitter jag i mitt dilemma; jag har ett sexuellt behov som jag behöver få uppfyllt för att må bra, men som hon mår dåligt av att uppfylla. Och två viktiga aspekter inom mig slåss inombords. Mina egna behov, och min respekt för henne.

Saken är den att hon nu är gravid med vårt barn och jag kan inte leva i ett destruktivt förhållande när det är ett barn med i bilden. Det vill jag inte utsätta ett barn för. Vad ska jag göra?

A

Svar: Du har hamnat i ett läge där du måste fatta beslut som får påtagliga konsekvenser för en lång tid framåt. De sista meningarna i ditt brev gör mig undrande. Jag får intrycket att du funderar på att lämna relationen nu när din partner är gravid. Stämmer det? Om ditt svar är ja på den frågan rekommenderar jag dig starkt att ni väljer att gå i familjeterapi innan du tar ett sådant radikalt beslut.

Det är förstås omtumlande att inse att du ska bli pappa. För de flesta är det något som känns fantastiskt roligt. Livets viktigaste händelse. Men inte för alla, det kan också väcka oro, ångest och lust att fly situationen. Det innebär ett stort ansvar, och det är att behöva sätta sig själv i andra hand för många år framåt. Och detta är kanske en mycket känslig fråga för dig. Innebär detta att din partner är gravid och att ett barn är på väg att du känner att dina behov ännu en gång, och ännu mer uttalat än tidigare, kommer att hamna i bakgrunden? Det kan vara tankar och känslor om detta som gör att du ”börjat utveckla ångestsymtom”.

Många män som jag har haft i terapi har uttryckt hur omgivningen förväntade sig glädje när de fick besked om att de skulle bli pappa, men att det som hände var att de i stället fick starka känslor av oro. Jag vill betona att detta inte är något som man kan bemöta med sunt förnuft. I stället handlar det om att erkänna för sig själv att så här känner jag. Att känna rädsla och otrygghet inför stora förändringar i vårt liv är helt naturligt och en del av att vara människa. Det som är viktigt är HUR du hanterar dina känslor. Det kan innebära skillnaden mellan om du blir en närvarande pappa för ditt barn eller inte. Mitt råd är att du berättar om din oro för din partner och tar initiativ till att ni går i familjeterapi omgående. Du kan även välja att gå på egen hand. Att lära sig att förstå sin oro utifrån sin historia och aktuella situation kan göra att den känns alltmer hanterlig, och att lösningar börjar synas.

Något annat som bekymrar dig verkar vara att du starkt känner att dina känslomässiga och sexuella behov kommer i andra hand i er relation och att det pågått under en lång tid – som det verkar under hela ert långa förhållande.
För mig framstår det som att ni har fastnat i ett relationsmönster, där du förväntas träda tillbaka med dina behov. Det är inte ovanligt att det finns en sådan obalans i relationer. Och att den kan finnas där år efter år. När någon i en relation börjar välja att lägga sina behov åt sidan, och när detta har pågått en tid, anpassar sig den andra till det. Och det här mönstret finns hos er. Hon lovar dig återkommande att förändra sig och ge dig mer utrymme men hon gör det inte. En förklaring kan vara att hon har fördelar av det som pågår er emellan, och att det styr hennes beteende. Vi människor har också en tendens att efter en tid ta vår partner för given. Särskilt om den andre är konfliktundvikande och otydlig med sina krav. Det kan göra oss ganska självupptagna. Jag vill betona att det inte behöver handla om illvilja, och inte heller om brist på kärlek, när det händer. Det är enklare än så. Vi människor brukar sträva efter bekvämlighet på de flesta områden av vårt liv. När vi känner oss trygga i relationen så slappnar vi av på gott och ont.

Du ska ha allt beröm för att du strävar efter att respektera din partners behov samtidigt som du vill ta hand om dina egna. Ditt dilemma finns i nästan alla kärleksrelationer. Hur hittar vi en rimlig balans mellan våra behov och hur kan vi göra det utan att bli ovänner och hamna i återkommande gräl? Det handlar förstås om att bli tydligare inför varandra och utifrån det hitta sätt att kompromissa. Vi kan inte få allt i en relation. Vi måste lära oss att prioritera. Vad behöver vi? Vad kan vi avstå ifrån? Hur kan en kompromiss se ut som känns rimlig och möjlig att leva med? Mitt råd är att du med en genuin undrande nyfikenhet börjar ställa dig de här frågorna. Nollställ dig. Ta inte för givet vilka svaren är. Ge dig tid.
En övning som jag hoppas kan hjälpa dig och din partner är:

1) Välj ett ostört tillfälle. Fråga dig vilka behov som du inte längre vill avstå ifrån. Skriv ner hur du tänker och ditt svar. Eller spela in på din mobil. Var konkret. Här är ett exempel: Du skriver i ditt brev att du inte känner dig tillfredsställd när det gäller dina sexuella behov. Formulera om den meningen. Skriv vad du vill få och hur du vill att det ska vara. Vad är viktigt för dig i en relation? Vad är mindre viktigt? Vad vill du inte avstå ifrån? ”Mer sexuellt umgänge” svarar du kanske. Ok. När du tänker på sexuellt umgänge, vad menar du med det? Konkretisera. Måste det innebära utlösning? Kan exempelvis beröring och intima kramar rymmas inom det du vill få? Kom ihåg att det inte finns rätt eller fel om detta. Sexualitet kan ta sig många uttryck. Sammanfatta det du har kommit fram till.
2) Berätta för din partner.
3) Fråga i nästa steg vilka hennes sexuella behov är. Berätta att du vill hitta en sexualitet för er där ni båda får plats. Ge henne tid. Var varsam. Hjälp henne att bli konkret.
4) Utforska tillsammans vad som fungerar bra i ert sexuella liv. Förstärk varandra. Och kom gärna överens om att det kan få ännu mer plats.
5) Ett steg kvarstår. Att ni ska börja utforma en kompromiss er emellan. Bli generösa. Hur kan det se ut? Återigen. Gå inte i fällan att försöka övertyga varandra om vems behov som är rätt. Konstatera sakligt att ni har olika behov. Fråga er i stället hur ni kan börja inkludera varand­ras olika behov i er sexualitet. Ta ett steg vidare tillsammans.

Liria
Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Vår dotters man slår henne”

Skrivet av Liria Ortiz 09:28, 8 oktober 2012 i kategori Föräldraskap, Relationer

Fråga:
Hej Liria,

Vår familj läste med intresse ditt svar i DN i slutet av augusti om den misshandlade väninnan. På många sätt tycker vi ditt svar var klokt. Men vi är också ganska undrande över en del i ditt svar eller för att vara ärliga är vi ganska kritiska. Vi tror inte på det du föreslår om att invänta att väninnan förstår att hon måste lämna sin sambo. Han är farlig för henne, och det påpekar du visserligen, men jag tror att man måste ställa krav på att en kvinna i en sådan här situation måste lämna.
Vi har en vuxen dotter som lever ett skötsamt liv, men hon har träffat en våldsam man. Han verkar inte dricka eller droga, men är oresonligt svartsjuk. Vi har anat att det var illa, men nyligen berättade dottern om hur det var, och det var värre än vi någonsin trott. Han slår henne med örfilar och knuffar, är också verbalt elak och kommer med helt bisarra beskyllningar om att hon är otrogen och inte går att lita på. Men hon vill inte lämna honom! Hon vill ge honom tid, och visa att han kan lita på henne.

Vi i familjen blev väldigt upprörda när hon berättade, och krävde att hon ska lämna honom. Vi har tankar om att bokstavligen hämta henne en kväll och konfrontera henne med att hon måste göra slut. En bekant hade alkoholproblem, och så gjorde man på hans jobb, alla kolleger satte sig i en ring runt om honom och berättade vad man sett och vad som nu måste ske. Kan inte det sättet också fungera i sådana här lägen och vara nödvändigt? Vi vill ju inte göra fel, men vi är så oroade. En idé vi har är att vi ska åka i väg med henne på en långsemester, och att någon tar kontakt med honom och säger att vi polisanmäler om han inte håller sig borta.

Vi tycker att vi tänker rätt, och kan inte förstå hur vår dotter tillåter det här att hända. Hon är annars en stolt och klok tjej. Gör vi rätt? Vi tror det, men vill också lyssna på vad du tycker.

Orolig mamma

Svar: Hej och stort tack för att du skriver till mig för att ni är kritiska till några av resonemangen och råden i mitt svar om partnervåld. Jag uppskattar er konstruktiva och nyanserade kritik. Och det ger mig möjligheter att förklara mig bättre hur jag tänker om våld i nära relationer. Jag ska förstås också ge dig och din familj svar på era frågor om hur ni kan hjälpa er dotter. Ni framstår för mig som en mycket ansvarstagande, kärleksfull och modig familj. Jag hoppas av allt mitt hjärta att mina råd blir till nytta för dig och er dotter!

När vi har problem vill vi ha tydliga svar, ett handfast råd eller ett ja eller nej på en fråga. Jag vet det. Och så blir det ännu mer när situationen känns akut och är riktigt svår. Det är tyvärr sällan möjligt att ge sådana svar. Verkligheten är nästan alltid för komplex för det. Det vi uppfattar som ”sanningen” om en situation utgår dessutom bara från vårt perspektiv på det som händer. Och det är inte det enda perspektivet som finns. Ibland faller vi i fällan att ha en bestämd uppfattning om vad en annan person ska göra.

Ett råd är att komma ihåg hur svårt vi själva kan ha det, när vi är i en svår situation, att hitta en enda enkel lösning. Det finns oftast både fördelar och nackdelar med en lösning, och det kan finnas hinder på vägen som kan kännas nästan ohanterliga när vi ska förändra en besvärlig situation vi hamnat i. Jag kommer att berätta för dig vad forskningen säger om hur personer som är utsatta för våld i nära relationer upplever sin situation, och hur de har blivit motiverade till att bryta upp och komma vidare. Och utifrån det ge dig och din familj några praktiska råd.

Vår omedelbara reaktion när vi får veta att en anhörig är utsatt får våld av sin partner är att säga, närmast ropa: ”Lämna! Du kan inte stanna kvar! Det är farligt!” Och det är i sak helt rätt. Som jag skrev i det förra svaret är partnervåld inte en tillfällighet. Det är inte något som går över, eller en enstaka händelse som kan förklaras av att partnern hade det besvärligt just då, och kanske hade druckit. Utan det handlar om något större. Ett kontrollbehov och en benägenhet att använda våld när saker och ting inte blir som man vill. Men för många som utsätts för våld från en partner som de är kära i, och som de tänkt sig att leva med, krävs det tyvärr en tid för att inse att det är så här. Övertalning och handfasta ingripanden kan funge­ra ibland, men oftast bara för en kort tid. Om personen själv inte är övertygad och hittat sina egna skäl att lämna, så återvänder hon nästan alltid efter ett tag. Det är vad erfarenheten säger hos exempelvis kvinnojourer och polisens brotts­offerhandläggare.

Utifrån det är jag tveksam till om era planer på att ”bokstavligen hämta” din dotter, och ”konfrontera henne med att hon måste göra slut” är en framkomlig väg. Om hon själv har förlorat hoppet om att hennes partner kan förändras kan det kanske lyckas. Om det inte är så kommer hon med stor sannolikhet att gå tillbaka till honom. Men vad kan ni då göra?

Utifrån forskning vet vi en del om hur vi förhåller oss till svårigheter i vårt liv. Vi är ibland ganska direkt beredda att göra något och att komma förbi våra svårigheter. Men vanligare är att vi tvekar. Ibland är vi inte beredda att göra något alls. Vi undrar om problemet är så stort som alla säger. Vi hoppas att det ska gå över. Och vi ryggar inför allt det som vi måste klara av och ordna för att det ska vara möjligt. Jag tror att det är i det här läget som din dotter är. Studier visar att av kvinnor som utsätts får våld i nära relationer är cirka hälften inte beredda att lämna relationen, eller har bara börjat överväga att göra det.

Hur ska ni då ändå kunna prata om er oro utan att väcka hennes motstånd? Kanske det kan göras på det här sättet: Ha som mål att öppna nya perspektiv för henne och att så tankefrön. Gör det på ett närmast ömsint sätt. Var ödmjuk och gör tydligt att ni samtidigt inser att det är hon som avgör vad som ska hända. Tänk också på att hon kanske också behöver få ett hopp om att det är möjligt att bryta upp. Ibland finns en vilsenhet om hur det ska gå till, och hur man ska klara av det.
Börja med att försiktigt utforska det som händer i din dotters relation utifrån frågor som: ”Vad är kärlek för dig, hur visar det sig i en relation tycker du? Handlar det om en känsla eller också om handlingar man gör för varandra, hur ser du på det? Visar dig din partner kärlek såsom du vill?” Du kan också börja med att fråga: ”Tvingas du göra saker du inte vill?” eller ”Hindras du från att göra saker du vill?”

Fortsätt med att säga: ”Jag hör att du säger att det finns det som är bra i er relation. (Argumentera inte emot!) Berätta för mig, vad är det som är bra? Hjälp mig förstå. Finns det kanske också det som är mindre bra? Vi blir så oroliga när vi anar hur du har det och att du vill stanna kvar. Vi älskar dig och därför blir vi upprörda och försöker övertyga dig att lämna honom. Det är kanske ett klumpigt sätt att visa vår kärlek på, men det är det som driver oss. Men självklart är det du som bestämmer. Vi vet att han har lovat att inte slå dig mer, och att du gärna vill att det ska vara så. Det enda vi kan säga är att i djupet av våra hjärtan, så önskar vi att du funderar på det en gång till. Och vi kommer att göra allt för att hjälpa dig att hantera alla praktiska problem om du bryter upp. Vad tänker du om det här som jag säger nu?”

Om ni undviker att försöka övertyga henne och snarare erbjuder ert perspektiv på det som händer kommer det troligen att göra att din dotter känner sig mindre utsatt och börjar lyssna på er. Risken om ni argumenterar för er uppfattning är att din dotter också börjar argumentera, och hittar allt fler argument för att hon ska stanna kvar. Vi människor fungerar ofta så. När någon vill övertala oss reagerar vi instinktivt och hävdar vår rätt att avgöra själva. Ur ert perspektiv blir det ett motsatt resultat till det ni vill. Din dotter kommer att sluta lyssna på er, och börja övertyga sig ännu mer utifrån sin egen argumentation att hon gör rätt som stannar kvar. Risken finns också att din dotter drar sig undan er om hon anser att ni lägger er i för mycket och vill tvinga henne till beslut som hon inte är beredd till.

Erfarenheterna säger att rådgivare och anhöriga som har den här utforskande och resonerade stilen kan lyckas på överraskande kort tid. Du kan också läsa en handbok som heter ”Motiverande samtal vid våld i nära relationer” som finns på nätet, och som närmare beskriver det här sättet att samtala.

En varm kram till dig och din familj!

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Vi vågar inte hälsa på”

Skrivet av Liria Ortiz 09:12, 24 september 2012 i kategori Relationer

Fråga:
Hej Liria! Vår arbetskollega har insjuknat i cancer. Hon ligger på sjukhus och det ryktas att hon riskerar att dö. Några av mina kolleger och jag skulle vilja trösta henne men vi har inte vågat hälsa på eller ringa till henne. Vi vet inte vad vi ska säga! Vi vet inte hur mycket hon orkar med att känslomässigt prata om sitt allvarliga tillstånd. Vi känner skuld för att vi inte har tagit kontakt med henne. Vad ska vi säga? Hur ska vi göra?
På jobbet pratar vi mycket om hennes sjukdom men ingen uttalar ordet döden, vi går runt ämnet och det blir en konstig stämning i fikarummet. Vad gör vi om hon avlider? Vår kollega har familj som vi träffat här på arbetet. Lite sporadiskt ­visserligen, de har kommit förbi ibland, men vi tycker att vi känner dem. Det gör ont i oss när vi tänker på dem. Mina kolleger och jag är så tacksamma för ett svar.
Sofie – från en arbetsplats i Sverige

Svar:
Hej Sofie, och tack för ditt brev. Vad modiga ni är som vågar fråga om ett så svårt ämne! Ni framstår för mig som lojala och engagerade personer, som verkligen vill er kollega väl.

Någon gång händer det oss alla att en arbetskamrat blir allvarligt sjuk, hamnar på sjukhus eller dör. Vi är nästan aldrig förberedda inför det. Frågor om hur vi ska hantera de situationerna ramlar över oss. Hur ska vi göra? Vad är rätt och fel? Hur ska vi visa att vi bryr oss? Vad är privat i det som händer och vad kan vi på arbetsplatsen göra?

När någon i omgivningen får ett cancerbesked kan det bli särskilt svårt. Cancer är ett ord som fortfarande skrämmer. Det kan kännas som om hela tillvaron skakas om. Nästan som om det blir lite overkligt. Vardagen och våra relationer till varandra förändras och det ställer oss inför nya utmanande situationer och känslor. I det kan vi känna oss ganska vilsna. Ganska skrämmande frågor infinner sig. Du nämner några. Jag tänker mig att er emellan finns också frågor som: Är hennes sjukdom verkligen dödlig? Kommer hon kanske att bli frisk igen? Har hennes barn det stöd som de behöver, eller borde vi också göra något? Det är normalt att ha skuldkänslor för det man känner av rädsla och olust. Era känslor är inte fel utan ett svar på den omtumlande situation som ni hamnat i.

Att gå igenom en cancersjukdom är en svår upplevelse där den som drabbas kan känna sig mycket ensam. Familj, vänner och arbetskamrater kan vara mycket viktiga i den situationen.

Så här är mitt första råd till er. Hör av er till henne! Hitta ett sätt som passar er. Sänd blommor. Ring eller skriv. Det är normalt att man bekymrar sig för att uttrycka sig fel eller säga något olämpligt. Låt inte det bli ett hinder. Ni behöver inte skriva eller säga kloka saker. Det kan hjälpa med något i stil med: ”Vi är oroliga för dig, vi vill ge dig vårt stöd men vi vet inte riktigt hur. På vilket sätt skulle vi kunna hjälpa till just nu?” Var ärliga med att ni inte vet vad ni ska säga eller göra. Det viktigaste är att ni hör av er och visar er omsorg. Det är detta som er arbetskamrat kommer att märka och uppskatta. Människor som har haft en cancersjukdom berättar ofta om hur mycket stödet från omgivningen betydde. Och om besvikelsen på de vänner, arbetskamrater och chefer som drog sig undan.

Om ni är tydliga med vad ni vill hjälpa till med och med att ni faktiskt har tid för detta så blir det lättare för er kollega att acceptera er hjälp. Resonera gärna innan om vilken hjälp ni vill ge henne och vem som ska göra vad. Kom överens om att säga till exempel ”någon av oss skulle komma med mat till barnen en gång i veckan, vi kan turas om”. Eller ”vi kan göra dig sällskap efter jobbet cirka en timme. Och vad skulle du säga om att …”. Hur mycket och hur ofta var och en vill göra något för er kollega är förstås en fråga om hur det egna livet gestaltar sig, och hur relationen med kollegan ser ut, och andra personliga omständigheter.
Hitta gärna en möjlighet att få veta mer om hur hon ser på besök. Eller om det finns andra sätt som hon kanske vill hålla kontakt med er på. Vid cancerbehandling är trötthet ett vanligt symtom, och besök kan ibland kännas som att de blir för tröttande. Att hålla kontakt genom mejl och sms kan vara ett alternativ.

Jag tror att det också är viktigt för er egen del att ni har en regelbunden kontakt med er arbetskamrat eller hennes familj, beroende på hur hon mår. Ett sätt att hantera er oro och osäkerhet är att ni vet vad som händer henne. Vilken behandling får hon? Kommer hon att dö? Blir hon kanske frisk och kommer tillbaka till arbetet? Det är exempel på frågor som ni förstås vill få svar på. Att ha en respektfull öppenhet på arbetsplatsen när något allvarligt hänt en kollega är ofta hjälpsamt för alla. Annars spekuleras det alltmer, och det blir allt svårare att samtala på ett sakligt sätt om vad som händer, och vad arbetsplatsen kan hjälpa till med. Får ni veta vad som händer och vad ni ska förvänta er kommer alla att må bättre av det. Ni kommer också att hitta sätt att hjälpa till utifrån att ni har en verklig bild av hur det är. Ibland kan till exempel familjen till och från behöva avlastning i hemmet och hjälp med att följa med till läkarbesök och behandling.

Ni kan läsa mer om vad det kan innebära när en arbetskamrat får cancer på Cancerfondens hemsida, www.cancerfonden.se. Ett påpekande där är att man ska komma ihåg att arbetskamraten trots sjukdomen fortfarande är samma person som tidigare. För de flesta är det viktigt med en regelbunden kontakt med arbetsplatsen, och att få veta vad som händer där. Ofta längtar man efter att få prata om något annat än sjukdomen. Och efter att samtala om saker och ting som gör att det känns nästan precis som vanligt, att ha sin gamla roll.

Präster som arbetar på sjukhus har stor erfarenhet av sjukdom och död och kan vara till stor hjälp som samtalsstöd även för arbetskamrater. Läs gärna också boken ”När en anhörig eller vän blir svårt sjuk” av Marie Henschen.

En fråga som du ställer i ditt brev är vad ni ska göra om er arbetskamrat dör. Ska ni till exempel gå på begravningen? Att gå på begravning kan vara svårt för många. Det kan väcka tankar om vår egen och våra näras dödlighet som vi inte vill konfronteras med. Att inte gå på en arbetskamrats begravning kan samtidigt väcka starka skuldkänslor. Vad är rätt eller fel? Det finns inte något enkelt svar på det. Det är lätt att man hamnar i ett svartvitt förhållningssätt. Känn efter vad var och en av er vill göra och tillåt er att agera utifrån det. Våra känslor inför begravningar är unikt privata och ska få vara det. Det finns också andra sätt att visa sin aktning och sin sorg på. Att skriva ett brev till familjen eller att skicka blommor till begravningen är också ett uttryck för det. På en del arbetsplatser har man minnesstunder för den kollega som dött, och där ibland även familjen kan få delta.

Fundera också på att över hälften av alla som får en cancerdiagnos blir botade. Tiden efter en avslutad behandling innebär nya utmaningar för den som tillfrisknat. Ofta står man då utan det stöd som sjukvården hittills har gett. Om det är så att er arbetskamrat blir frisk igen kan ni även då ha en fortsatt viktig roll för henne. Hon kommer att behöva mycket stöd från er med att komma tillbaka till ett ”vanligt” fungerande på arbetsplatsen.

Liria

10 tidigare inlägg