Hur gör man för att sluta vara otrogen? Veckans frågeställare kan inte låta bli, men får ångest efteråt.

Fråga:

Hej! Jag är en kvinna i 30-årsåldern. Jag har under hela mitt liv, sedan jag började dejta killar, haft stora problem med att vara trogen.
Det känns som om jag tappar helt och hållet kontrollen över mig själv och mina ageranden, jag vet att jag inte ska vara med andra, men kan inte låta bli. Och då menar jag verkligen att jag inte kan låta bli. Det känns som om jag blir styrd med fjärrkontroll av någon annan och blir helt blockerad i känslorna, tappar empatin och respekten för min partner och blir samvetslös och känslokall.

Efteråt lider jag alltid av stor ångest. Jag är inte heller egentligen så intresserad av att ha sex med andra män, utan vill bara att de ska bli förälskade i mig och på det sättet bekräfta mig. Men när de sedan vill ha sex så kan jag inte säga nej, även om jag egentligen inte vill.

Jag har haft en ganska jobbig barndom med en mamma som lämnade mitt liv när jag var i tioårsåldern. Efter det levde jag och min bror (som också lidit av samma problematik som jag) med vår pappa och hans nya fru. Hon var helt öppen med att hon inte ville ta hand om oss eller ha oss nära sig själv och vår pappa, som hon ville ha helt för sig själv.

Hemmet var som ett fängelse för oss, vi hade ingen plats att existera där, varken psykiskt eller rent fysiskt. Våra behov av närhet och uppmärksamhet ignorerades ständigt. Min pappa och styvmamma drack och bråkade också ganska mycket vilket fick oss att känna oss otrygga.

Jag har en känsla av att mina upplevelser från barndomen, otryggheten och förbiseendet av mina behov, har ett starkt samband med min oförmåga att vara trogen och mitt behov av att ständigt få bekräftelse från andra. Frågan är vad jag kan göra åt detta. Jag lider nog av väldigt låg självkänsla och har i allmänhet svårt att säga nej till folk för att jag tror att de då kommer att överge mig. Detta har ställt till stora problem och lidande för mig och mina pojkvänner under åren.

Anonym

Svar:

Hej Anonym, och tack för ditt brev!

Jag uppfattar att du har två ganska tydliga och akuta problem när jag läser ditt brev. Det ena problemet är att du har en låg självkänsla och är otrygg i möten med andra. Det gör att du har ett stort behov av att ständigt bli bekräftad.

Det andra är att du använder sex för att hantera din låga självkänsla, men på ett sätt som snarare vidmakthåller och förstärker din negativa självbild. Dessa problem verkar hänga ihop och förstärka varandra. Du behöver få hjälp och arbeta med dem samtidigt.

Låt oss börja med din dåliga självkänsla. Vi människor lär oss att relatera till oss själva och andra redan när vi är små. Det handlar om känslominnen av hur våra föräldrar var tillsammans med oss. Utifrån dem spelar vi som vuxna upp de sätt att relatera som vi lärde oss tidigt för att få ögonblick av trygghet och uppmärksamhet. Dessa tenderar vi att använda oss av för resten av livet om vi inte arbetar med oss själva med att förändra de här tidiga relationsmönstren.

Grunderna för vår självbild byggs alltså upp mycket tidigt. Vuxna som har haft en trygg uppväxt oroar sig inte så ofta för att inte duga eller bli övergivna. Vuxna som har haft en otrygg uppväxt har som dilemma att de oroar sig just för detta.
Du har förmodligen helt rätt i att din anpasslighet och ditt stora behov av att bli bekräftad har blivit dina sätt att försöka hantera känslor av otrygghet som du bär med dig från barndom.

Din sexualitet är något som utvecklats till ett bekymmer för sig. Problem med sexualitet är komplexa. Sexualiteten står för så mycket i våra liv. Vår självbild, vårt egenvärde och vår kropp. Ditt brev speglar hur plågsamt det är för dig att vara otrogen på ett närmast tvångs­mässigt sätt. Du vill vara trogen men du kan inte kontrollera dig. Anledningar till otrohet kan vara många: förälskelse, hämnd, spänning, alkohol, ett sätt att avsluta ett förhållande eller att få bekräftelse.

Det du beskriver är en vanlig upplevelse hos personer med överdriven och svårstyrd sexualitet. Att man känner sig avstängd, att man inte är sig själv, och att den egna kroppen upplevs som avskild från den egentliga personen, när man har sex. Man kan känna ångest och en stark motvilja mot det man gör, både när man har sex och efteråt.

Hur kan detta förstås? Sex kan användas för att hantera besvärliga känslor. För dig verkar sex ge dig bekräftelse, och en stark upplevelse av att vara åtråvärd och kanske av att ha kontroll över andra.

Det verkar vara ett av de få sätt som du har för att få en positiv upplevelse av dig själv. Det är lätt att lockas att använda det som vi i ögonblicket mår väl av. Sex kan på det sättet bli ett närmast överinlärt sätt att reglera besvärliga känslor. Man kan efter en tid uppleva att sexualiteten börjar styra och leva sitt eget liv. Man har inte kontroll längre. Särskilt stor är nog risken för att det blir så här om man inte har andra sätt att hantera svåra känslor än att använda sex.

Återkommande otrohet kan på det här sättet bli närmast tvångsmässig och utvecklas till hypersexualitet, eller det som på vardagsspråk kallas sexmissbruk. Vad som ska benämnas som sexmissbruk är en känslig fråga. Det kan lätt uppfattas som att man definierar vad som är en ”rätt och riktig” sexualitet och glida över i ett moraliserande.

Ett sätt att komma förbi detta är att definiera sexmissbruk som att det handlar om sexuella beteenden som försämrar en persons relationer till andra och som har en negativ påverkan på personens uppfattning om sig själv. Det uppskattas att fem till sex procent av befolkningen har problem med sexmissbruk i den här meningen. Vanligt är att sexmissbruk förekommer tillsammans med dålig självkänsla, ångest och depression, och andra problembeteenden som riskabla alkoholvanor eller ätstörningar.
Jag rekommenderar dig att gå i psykoterapi med fokus på ditt sätt att relatera till andra, men som också får omfatta problemen som du upplever med din sexualitet.
Det är rimligt att tro att din negativa självbild, din otrygghet och dina sexuella problem har sina utgångspunkter i din svåra uppväxt. Du kan genom psykoterapi börja förstå dig själv mer. Och lära dig att bli mer uppskattande av dig själv och få konkreta verktyg för att kunna hantera dina känslor. Psykoterapi kan ge dig möjlighet att få den självkänsla som du inte har med dig från din uppväxt. Den kan göra dig tryggare i möten med andra och ge dig möjlighet att leva på ett sätt som mer är i överensstämmelse med dina värderingar.

Du kan kontakta en mottagning som erbjuder sexualrådgivning. Så­dana finns inom kommunen, genom RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning, eller hos privata mottagningar. Var uppmärksam på att sexualrådgivaren har formell kompetens, och är till exempel sexolog, eller legitimerad psykolog eller psykoterapeut.

Ett annat alternativ är att du kontaktar Centrum för andrologi och sexualmedicin på Karolinska universitetssjukhuset. Där pågår ett behandlingsprojekt som handlar om sexmissbruk/hypersexualitet. Det heter Mozart. Du kan få information och råd för hur du kan få hjälp på telefon 08- 585 823 00.

Men du kan också göra en hel del på egen hand. Jag kommer nu att ge dig några egenvårdsråd. Det handlar om färdigheter som du kan använda för att bättre kunna bromsa dina impulser när du känner att du vill bli bekräftad genom att söka mäns uppmärksamhet.

Det första handlar om att tydliggöra dina värderingar om vad som är rätt och riktigt i en kärleksrelation för dig. Vad är viktigt för dig i en relation? Hur vill du vara som kärlekspartner? Skriv ner det du finner. Ha inte för bråttom. Ge dig tid för den övningen. Idén är att de värderingar som trätt fram och blivit tydliga för dig under övningen ska fungera som en påminnelse och en mental broms när dina impulser vill dra dig i en annan riktning.
Kartlägg gärna också i vilka situationer som risken är särskilt stor för att du ska återfalla i ditt problematiska beteende. Lista dem. Var ärlig. Välj sedan att undvika eller hantera dem. En huvudprincip när man arbetar på det här sättet är att lära sig att identifiera risksituationer. Viktigt är att agera så fort man uppmärksammar att ”jag är på väg nu”.

Upplevelsen är många gånger att ”det bara händer”, men det brukar finnas mängder av risktankar, riskkänslor och risksituationer som utlöser hypersexualiteten. Har man kännedom om vad som bidrar till att utlösa beteendet ökar man sannolikheten för att kunna hjälpa sig själv och avbryta i tid.

Som biblioterapi kan du läsa ”Den mörka hemligheten” av Dan Josefsson och Egil Linge. Boken förklarar på ett pedagogiskt sätt hur en otrygg barndom kan prägla våra beteendemönster och relationer som vuxna. Den erbjuder också olika effektiva verktyg för att bryta de gamla och överinlärda mönstren.

Fråga:

Hej, jag är en 19-årig kvinna och har växt upp med en pappa som slagits med såväl händer som ord. Han har en psykopatpersonlighet och hela mitt liv har gått ut på att lära mig hans dolda signaler och rätta mig efter hans humör. Sedan 12-årsåldern har jag gått i terapi och har kämpat för att bli hel, varje dag sedan första dagen hos skolsköterskan. När ett ”hela-själen”-projekt varit avslutat har ett annat tagit vid, då nya situationer i livet ständigt tar en till ytterligare någonting oprocessat inuti som måste redas ut. Jag mår idag väldigt bra, och brukar jämföra relationen jag har till min pappa som ett sovande troll i min bröstkorg: jag accepterar att det alltid kommer att sova där, men jag väcker det inte i onödan, då det inte kommer att förändra någonting som hänt längre bak i min historia med honom.

Men även om min pappa och relationen till honom, för det mesta bara ”sover” i min bröstkorg, så vaknar han ständigt upp och går bärsärkagång, precis som när han hade sina vredesutbrott under min uppväxt, när det kommer till mig och mina relationer med män.

Jag kan inte lita på att någon man genuint kan tycka om mig. Jag väntar på minsta tecken för att få detta bekräftat för mig – en puss mindre, ett försenat mejl eller ett kort svar under dagar när aktuell kille är för trött. Detta är petitesser, småstrunt men jag reagerar lika starkt varje

gång med magont och ångest över att jag ”trodde att han tyckte om mig och att jag igen missuppfattat allt”. Jag har varit ordentligt kär två gånger i mitt liv och båda de männen pulvriserade redan ett grusat förtroende. Min pappa har förnekat mig och brutit alla löften han någonsin givit mig – såväl emotionella som praktiska. Detta har gjort mig totalt desillusionerad i mina förhållanden till män, och jag mår dåligt varje gång jag börjar träffa någon ny, då jag tror att detta inte är någonting jag förtjänar eller bara är ett sätt att vilseleda mig.

Jag vänder mig till dig då jag äntligen fått ord på detta och undrar hur jag ska våga lita på att en man faktiskt tycker om mig. Hur börjar jag våga? Vad finns det för verktyg, vad kan jag berätta för aktuelle man?

Skulle bli så tacksam för ett råd, ett par kloka ord, eller bara någonting som kan hjälpa mig att våga bygga upp förtroendet för mäns godhet igen. Hur vågar jag lita på män igen och att de faktiskt vill vara med mig?

Tack!

Svar:

Hej! Du har verkligen kämpat för att bli hel, och din kamp pågår fortfarande. Du är uthållig och du måste ha en stor kraft inom dig. Du vill få ett bra liv, och ”hela din själ” för att uppnå detta, trots din traumatiska uppväxt med en pappa som misshandlade dig. Du har hittat ett mycket klokt förhållningssätt till din uppväxt med din våldsamma pappa. I psykoterapi har du kunnat acceptera ditt svåra förflutna, som ju inte går att förändra, och du härbärgerar det nu som ”ett sovande troll” i din bröstkorg.

Jag ska resonera med dig om hur du kanske kan våga lita på en mans godhet, och tro att han vill vara med dig, men först vill jag berätta något som jag tror kan bidra till att du kan lyckas med det.

Du skriver: ” När ett ’hela-själen’-projekt varit avslutat har ett annat tagit vid, då nya situationer i livet ständigt tar en till ytterligare någonting oprocessat inuti som måste redas ut.”

Det framstår när jag läser detta som att du ständigt vill reda ut saker som har hänt dig. Det är en vanlig uppfattning att vi ska göra det, och att det bidrar till psykisk hälsa. Jag vill betona att det inte är antingen eller, men min erfarenhet är att det sättet ibland kan ha en motsatt effekt. Så här menar jag. Vi kan komma till punkt då frågan vi ska ställa oss är om det förhållningssättet fortfarande är hjälpsamt eller inte. Ibland kan det vara bättre för oss att acceptera att vi har nått en nivå i vår personliga utveckling som får vara tillräckligt bra.

Några av oss når dit, att vi blir fullt ut hela, ibland på egen hand, ibland med hjälp. Några andra av oss tvingas inse att vi inte nått ditt trots år av ansträngningar och god vilja. Då anser jag att det är rimligt att överväga att välja en annan väg att gå. Vilken kan då den vara? Jo, att acceptera att man är en trasig själ, att man är sårbar och känslig utifrån den livshistoria som man har. Att acceptera det innebär inte att man resignerar utan att man inser just det, att man är en sårbar person, och så kommer det nog att förbli. Det är förstås på ett sätt sorgligt och smärtsamt att behöva inse det, och att det sannolikt inte går att ändra på, men beslutet rymmer också ett andra steg, att hitta sätt som gör att man kan leva ett hyggligt och bra liv trots sin sårbarhet. Det handlar bland annat om att börja visa hänsyn till sig själv. Sluta att se sin sårbarhet som en brist som man närmast måste bekämpa utan se det som att så här är jag. Fråga dig själv: Hur kan jag ta hand om mig själv på bästa sätt?

Kräv till exempel inte av dig själv att du ska ha förtroende för män. Berätta istället när du träffar en man som du skulle vilja gå vidare med att du har svårigheter att lita på män på grund av din historia och att du därför vill gå långsam fram. Det innebär inte att du ska blotta dig och berätta hela din historia som det första du gör, utan säg det bara på detta korta och enkla sätt. Genom att berätta om din sårbarhet får du handlingsutrymme, och kan bli mer förstådd. Du blir också starkare genom din ärlighet och tydlighet.

Hitta också sätt att bekräfta dig själv ännu mer. Möt de känslor, som du har svårt att acceptera, med en kärleksfull acceptans. Säg till dig: ”På grund av min historia med min pappa får jag tankar om att jag inte kan lita på att någon man kan tycka om mig. De här tankar och känslor, får vara där. Jag accepterar att jag tänker och känner så utifrån min historia, men de är inte JAG, de är bara mina gamla tankar och känslor som kommer tillbaka. Vad är det som är viktigt för mig just nu? Jo, jag vill närma mig den här mannen och lära känna honom utan att bli styrd av mina gamla rädslor. Det är inte min pappa jag träffar utan NN. Nu ska jag lyssna på honom, och genuint vara nyfiken på vem har är!”

Skriv gärna också ner dina skrämmande tankar om män. Gör ännu tydligare för dig att de har sin förklaring i din historia. Du ska inte skämmas för dem. De har uppstått för att försvara dig från de rädslor och sorg som din far gav dig.  Problemet är att tankar av det här slaget är lite ”tröga”, de hänger sig kvar av gammal vana. De är överinlärda. Men vi kan lära om. Nu är du en kvinna som vill ta hand om sitt liv och dina relationer på ett annat sätt. Du vill kunna lita, bli älskad och älska en man utan att din far står i vägen.

När du får en puss mindre, ett försenat mejl eller ett kort svar som väcker dina tankar om att en man inte tycker om dig, så använd dig av det här sättet att förstå det som händer dig. Påminn dig att tankar av detta slag är en del av dig men att de inte är HELA DU utan bara dina tankar just då (och tankar är inte sanningar utan bara tolkningar, och är ofta missuppfattningar, bland annat utifrån vår historia).

Du frågar: ”Hur vågar jag lita på män igen och att de faktiskt vill vara med mig?”  Det kan du aldrig veta på förväg. Mitt förslag är att du ”parkerar” dina egna rädslor en stund och övar på att bli nyfiken på den man du träffar, och utforskar vem han är. Det verkar som du försvarar dig mot en risk för besvikelse längre fram genom att du säger dig att det som händer stämmer inte, det går inte att tro på. Mitt råd är att om en man säger att han vill vara med dig så träna dig att lita på det. Stanna i de varma tankar och känslor som kommer till dig när han säger att han tycker om dig. Vad är det värsta som kan hända om du vågar tro på att han tycker om dig? Jag skulle tro att det värsta har hänt redan och det var att din far inte hade förmågan att vårda och älska dig. De värsta känslorna har du redan upplevt. Våga lita på att du är vuxen nu, du har arbetat med dig själv, du vet vad du vill ha i en relation och att du som en klok och vuxen kvinna kan hitta den man som du kan lita och som älskar dig precis som du är.

En varm kram!
Liria

Fråga

Hej Liria!

Jag har vuxit upp med en ”besvärlig” mamma. Det var bara hon och jag. Pappa försvann tidigt. Hon var helt enkelt elak. Även våra släktingar och grannar tyckte det och bekymrade sig, och ibland påpekade någon hur illa min mamma uppträdde mot mig. Hon slog mig inte, men hon kritiserade mig ständigt, och hindrade mig från att få intressen. Hennes skäl var att jag inte hade någon talang, så det var ingen idé, och det oavsett om det handlade om musik eller idrott eller något annat. Det var först som vuxen, och genom pojkvänner som såg mig, som jag fick ett någorlunda självförtroende. Det tog några år att våga satsa på mig själv, men nu är jag gift, har två härliga ungar, och ett kvalificerat arbete.

Jag har under åren försökt ”normalisera” relationen till min mamma och försökt prata om det som hänt, och varför jag drog mig undan och fortfarande gör det, men hon har vägrat och sagt att jag överdriver och är orättvis. Det gör mig så ledsen varje gång det inträffar.

Jag funderar mycket på relationen till min mamma. Min man säger att jag ältar. Vad ska jag göra? Jag har tankar om att jag borde förlåta henne. Men det känns svårt, inte heller idag visar hon mig någon respekt eller uppskattning. Men kanske det vore kanske bäst för mig om jag förlät henne, min man säger att jag skulle må bättre om jag gjorde det. Men jag undrar om det verkligen är så. Är man tvingad att förlåta för att må bra? Jag vill sluta vara så upptagen av min mamma och jag vill må bra!

Lotta

Svar

Hej Lotta!

Du vill sluta vara så upptagen med din mamma. Det är sant att ett ständigt grubblande kring oförrätter som vi varit utsatta för kan bli ett lidande, som både vidmakthåller och förstärker den smärta som de ursprungliga händelserna gav oss. Att hamna i en fälla av grubblande och närmast ältande kan bli ett problem i sig.

Du frågar om något som är mycket aktuellt nu utifrån den omtalade boken ”Felicia försvann” av Felicia Feldt om sin mamma, och den debatt som uppstått då hon hävdar sin rätt att inte behöva förlåta för att ha ett bra liv. Det provocerar många. Du undrar om du borde förlåta för att själv kunna må bättre och det är en fråga som de flesta har ställt sig som har varit i din situation.

Den vanliga uppfattningen är att man måste förlåta för att själv kunna må bra. Det sägs ofta att det bara är genom att förlåta som man kan gå vidare med sitt liv. Att kunna förlåta kan bli som ett krav. Om man inte vill eller klarar av att förlåta dem som gjort en illa betraktas man som ogenerös och självupptagen, kanske som hämndlysten. De som förlåter ses som de mogna och goda.

Min uppfattning är att det här synsättet är förenklat och att det inte alls behöver vara på det sättet. Jag hävdar att det är rätt och rimligt att inte förlåta under vissa omständigheter. Problem är snarare att vi förlåter för ofta och för tidigt därför att den sociala normen idag närmast kräver det av oss, och inte därför att vi genuint vill göra det. En del förlåter också då deras självrespekt är så låg att de tvivlar på sin rätt till att inte göra det trots att de innerst inne inte vill.

Hur sker då en genuin förlåtelse? När är vi redo för det? Förlåtelse är en medveten handling. Ett beslut vi tar och som växer fram med tiden. Att förlåta handlar om att ha överseende med de oförrätter vi har blivit utsatta för eller upphöra att känna bitterhet mot någon. Något som underlättar att kunna förlåta är när den person som gjort oss illa tar sitt ansvar, erkänner sin skuld, förklarar sig, och kanske framförallt ändrar sitt sätt att bete sig. Du skriver: ”Jag har tankar om att jag borde förlåta henne. Men det känns svårt, inte heller idag visar hon mig någon respekt eller uppskattning.” Tyvärr verkar det som din mamma ännu inte är beredd att göra något som skulle bidra till att du kände att det var rätt och möjligt att förlåta henne.

Vad kan du då göra om du inte vill eller kan förlåta din mamma? Du kan börja med att välja att acceptera att din mamma sannolikt inte kommer att förändras, åtminstone inom den närmaste framtiden. Acceptera den smärta som detta orsakar dig. Hitta ett sätt att släppa taget om smärtan eller lär dig att leva med den samtidigt som du gör plats inom dig för de glädjeämnen som du har i ditt liv idag.  Utgångspunkten är att det som hänt inte kan göras ogjort. Accepterar vi att det är så, att vissa saker kan vi inte påverka, så upplever vi många gånger en befrielse i detta.

Vi kan också få uppleva en inre frihet i det ögonblick som vi slutar förvänta oss en kärlek, som inte finns, eller att bli sedda av en person som inte har förmågan att se oss. Om vi beslutar oss för att det är så – ”Det får jag leva med” – och om vi samtidigt på ett aktivt och medvetet sätt orienterar om oss till vårt här och nu, kan just det inträffa. Det handlar inte om att bli uppgiven, utan dess motsats, att inte låta sin ilska och sorg över det som har varit och inträffar stå i vägen för det liv vi vill leva. Känn det du känner för din mamma, tillåt dig att uppleva sorg och kanske ilska över det hon gjort och att hon fortfarande sårar dig, men fokusera på vad nuet erbjuder av kärlek, vänskap, uppskattning och möjligheter. Du har ju så mycket av detta idag som du själv har skaffat dig. Engagera dig inte i det som du inte kan styra över eller förändra, ditt förflutna och din mamma.

Ibland finner man en förklaring till det svåra som man varit utsatt för som barn, och det kan också lindra, eller så hittar man ett sätt att använda sig av sina erfarenheter på ett konstruktivt sätt.  Man beslutar sig till exempel för att alltid respektera och lyssna på sina egna barn. De ska inte behöva få uppleva det som man själv utsattes för.

Oavsett om du väljer att förlåta din mamma eller inte är min starkaste rekommendation att du som ett medvetet förhållningssätt väljer att vara mer i nuet och njuta av det livet ger dig nu som vuxen. Ett annat förslag är att du går i psykoterapi om du känner att självhjälp inte räcker för din del.

Du kan läsa mer om mammors och vuxnas barn relationer i boken som jag skrivit. Den heter ”Jag och min mamma – om att hantera en viktig relation.”

En kram!

Liria

FRÅGA:

Hej!

Jag är storasyster till två bröder. Jag är i 30 års-åldern och mina bröder är ett par år yngre. Mycket av min tid går åt till att fundera på och delvis sörja relationen till mina två bröder som på något vis glidit ifrån mig. Främst mellanbrodern. Innan jag flyttade hemifrån (och till en annan stad) hade vi en bra syskonrelation: mycket gemensamt, samma humor. Men något har förändrats de senaste åren. Klart att annat i livet än syskonen tar plats när man är vuxen och kanske är jag naiv som tror att man ska hålla kontakt och visa intresse för vad som händer och sker i varandras liv.

Jag är en familjemänniska och familjen betyder mycket för mig. Har inte så många nära vänner och känner mig ofta obekväm och nervös i större sällskap. Har fått höra att jag är personlig men inte privat och det stämmer. Jag släpper sällan in någon i min privata sfär. Däremot har jag inga problem att skaffa nya vänner, eller ta kontakt med folk. Men sen stannar det av liksom, jag sluter mig. Skulle säga att min självkänsla är rätt låg. Mina bröder verkar trivas i större sällskap, deras familj är deras vänner.

Åter till mellanbrodern. Jag försöker alltså hålla kontakt, kanske någon gång i månaden, på ett lättsamt, icke påstridigt sätt, men han ger sällan respons på sms, mail osv. Om jag befinner mig i samma stad kan han lova att dyka upp och vi kan bestämma saker som han bryter för att han inte har lust, eller ska han träffa kompisar eller se på film med sin sambo. Det är lika förkrossande varje gång att bli bortvald, dissad för att man är ointressant, inte värd någons tid när jag alltid kastar mig med hull och hår deras väg så fort någon av dem vinkar till. Min yngsta bror och jag har lättare att kommunicera, han visar också mer intresse av att hålla kontakt. Men när vi alla tre umgås blir han ungefär som mellanbrodern; hånfull, klankar ner, kör internskämt som fryser ut, blir fort rastlös och vill göra annat. Kan nämna att mellanbroderns förhållande till våra föräldrar är ungefär likadant. De ser sällan till honom, han hör bara av sig om han behöver hjälp och han hånar dom bakom deras rygg vilket gör ont att höra. Detsamma har jag hört min far göra med sina föräldrar och där ligger kanske boven i dramat?

Min pappa har två syskon, en syster och en bror och det är samma sak där. Systern är också utanför, irriterande och jobbig i brödernas ögon. Kanske är det inte jag utan stämningen, tonen i familjen från början? Jag undrar mest om det är vanligt syskon emellan att det blir så här? Och mellan barn och föräldrar? Finns det något jag kan göra?

SVAR:

Hej!

Tack för ditt brev. Du beskriver väldigt bra hur dynamiken i en familj kan utvecklas och upplevas. Jag tycker att syskonrelationer är spännande, eftersom de inte riktigt liknar andra relationer i livet. Jag vet inte exakt hur vanlig din situation är, men jag känner till få familjer där alla medlemmar upplever total balans i kontakten. Det verkar snarast vara en regel att enskilda familjemedlemmar strävar efter närmare relationer, utan att få önskat gensvar.

Jag förstår att det måste vara smärtsamt när du känner dig bortvald av dina bröder, eftersom du så gärna vill ha kontakt med dem. Relationer är ju dessvärre beroende av ömsesidighet – att båda parter aktivt väljer varandra. Det dilemma som framkommer i ditt brev tror jag alla av oss har upplevt någon gång: vi kan inte kräva att andra ska tycka om oss lika mycket som vi tycker om dem. Så vad kan man göra? Det korta svaret är att vi kan ändra på oss själva, men inte på andra. Självklart finns det undantag, men jag tycker det brukar vara mest fruktbart att börja med sig själv. Jag ska ge några exempel på vad jag menar.

I alla relationer kan det uppstå roller som är svåra att ta sig ur. I ditt fall skulle det till exempel kunna handla om att du spelar rollen av ”den som vill ha mer kontakt” medan bröderna (mellanbrodern?) spelar rollen av ”den som vill ta avstånd”. Då kan du uppfattas som påträngande och besvärlig, även om du faktiskt inte är det. Det kan bli som en dragkamp, där motståndet från bröderna ökar ju mer du försöker få kontakt. Jag vet inte om det är så mellan er, men det kan vara värt att fundera över det. Prata gärna med dina föräldrar och vänner och be om ärlig feedback. Hur uppfattar de situationen? Gör du saker som förstärker problemet? Har de förslag på lösningar? Din pappa har säkert värdefulla erfarenheter, med tanke på familjehistorien du berättar om. Ett öppet samtal direkt med dina bröder vore förstås önskvärt, men svårt. Om ni inte är mogna för ett sådant samtal finns förstås också risken att det förstärker era inbördes roller. Jag tycker som sagt att det ofta är bättre att börja med att försöka förändra sitt eget sätt att bete sig.

Du skriver att du har svårt för att vara privat. Om jag uppfattar dig rätt ser du det som ett möjligt hinder i kontakten med dina bröder. Svårigheter att öppna sig är ett vanligt hinder för att bygga nära relationer, precis som du skriver. Har du svårt för att vara privat även med dina bröder? I så fall kan det förstås var något att jobba med. Ge dig själv i uppgift att berätta om privata saker för dina bröder (och kanske i andra relationer). Försök att säga det du tänker och känner utan att censurera. Det kan kännas konstlat, men genom att utmana rädslan och blotta dig själv finns det en chans att ni kan komma närmare. Även om ni inte gör det, så brukar det vara lärorikt att pröva nya sätt att bete sig i sociala situationer. Jag vet att det är svårt att plötsligt bara börja öppna sig. Om du upplever det som ett stort problem kan du förstås söka hjälp. Det finns också en bra bok som heter ”Social fobi – att känna sig granskad och bortgjord” av Anna Kåver. Jag påstår inte att du har social fobi, men boken tar upp många saker som rör det du skriver om.

De föregående råden handlar om att du ska försöka bete dig på nya sätt. En annan möjlighet är att du inte alls gör det. Ibland kan lösningen på ett problem tvärtom vara att inte gör någonting alls. Att acceptera läget och gå vidare med livet. Det kan låta uppgivet, men det finns en skillnad mellan att ge upp och att acceptera saker (relationer) för vad de är. Antag att dina bröder inte vill ha tätare eller närmare kontakt än vad ni redan har – oavsett hur du beter dig? Din mellanbror kanske har bestämt sig för att ta avstånd från familjen? Du skriver att din bror har förändrats – han kanske inte längre är den person som du tidigare kände sådan gemenskap med. Att kämpa för en (omöjlig) förändring kommer i så fall bara leda till att du mår dåligt – och att du har mindre kraft över till annat.

Du skriver att familjen betyder mycket för dig, så det är förstås inte lätt att släppa taget. Du skriver också att du inte har så många relationer utanför familjen. Det här kan vara ett viktigt område att jobba vidare med. Även om familjen betyder mycket, så finns det en risk att den fungerar som en tillflykt som kan hämma utveckling av andra relationer. Ibland kanske man måste ta lite avstånd från familjen för att få kraft och mod att bygga på andra relationer. Även om du inte har så många vänner, så kanske det finns någon som du skulle vilja ha mer kontakt med? Finns det någon aktivitet du vill ägna mer tid åt? Är det kanske värt att satsa på mer kontakt med enbart lillebror? Hur ser det ut med kärleksrelationer? Att vidga ditt liv med andra relationer kan på sikt också vara en förutsättning för att kunna acceptera att du och dina bröder inte längre har samma kontakt. Det innebär som sagt inte att du ska ge upp och ta avstånd från dina bröder – du ska bara justera dina förväntningar. Lyckas du med det så kan det faktiskt leda till att ni får en starkare relation i längden. Det kan till exempel underlätta att mönster med roller bryts, som jag skrev om tidigare.

Jag vet inte om något av dessa handlingsalternativ passar för dig, men jag hoppas det. Sedan brukar väl relationerna inom en familj utvecklas och förändras genom hela livet. Någon träffar en ny partner, någon får barn, eller någon flyttar. Precis som du och dina bröder tappade kontakten, så kan det hända att ni återfår den när förutsättningarna i livet skiftar.

Jag önskar dig all lycka i dina framtida relationer.

Varma hälsningar

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.