Fråga: Jag är en 23-årig student. Relativt nyligen (för cirka 4 månader sedan) dog min mamma helt plötsligt i en hjärtattack. Varken jag eller min bror fick några som helst föraningar och blev extremt chokade. Första månaderna gick det ”bra”. Jag ville inte tro på vad som hade hänt och jag var säker på att även om mamma inte befann sig just här så befann hon sig någon annanstans. Det skulle kännas helt absurt om hon var borta för alltid. Jag är ju bara 23. Det är inte logiskt att förlora sin mamma såhär tidigt.
 
Nu några månader efter dödsfallet börjar allt falla över mig och jag mår mer och mer dåligt. Jag har svårt för att vara själv eftersom jag inte klarar av mina egna tankar och känslor. Det känns som att tiden går ovanligt sakta hela tiden. Innan mamma dog brukade jag bli glad för livets små guldkorn, till exempel resa någonstans, ha middag med nära vänner, shoppa, få vg på mina universitets-tentor etc etc. Nu känns det som att inget, precis ingenting spelar någon roll längre.

Jag har lyckats få bra betyg, jag tvingar mig själv att träna, träffa vänner, äta näringsrik mat etc. Men som sagt; ingenting hjälper. Detta är troligtvis normalt i en sorgeprocess vilket jag också har förstått. Men jag kan inte nöja mig med det, för jag mår ju så dåligt. Depressionen genomsyrar allt jag gör, hela tiden. Jag kan inte ens läsa en bok utan att tänka på mamma. För vad spelar det för roll om jag lyckas om min mamma ändå inte kommer att få se det?
 
Och när det väl känns ”okej” för ett tag så faller allt lika snabbt och jag mår dåligt igen. Som sagt; ingenting hjälper. Jag förstår inte vad meningen med livet är längre. Vad spelar det för roll om jag lyckas karriärsmässigt, om jag håller mig i fysisk trim, om jag har trevliga middagar om ändå inte mamma får följa mig?

/Sarah.
 
Svar: Hej Sarah!

Tack för att du skriver till oss. Beklagar djupt din förlust. Att förlora en nära och kära mitt i livet är tungt. Ibland reagerar man med att gå in i en djup kris. Det är naturligt att du är ledsen och inte känner glädje över saker som tidigare var värdefulla för dig.
 
Mycket att det du beskriver stämmer med de olika faser som man går igenom när man är i kris eller i sorgearbete. ”Jag ville inte tro på vad som hade hänt…” tillhör chockfasen. Då är det svårt att ”ta in” det som har hänt. När man är i reaktionsfasen börjar man inse det som har hänt och försöker söka en mening med det som hände. Sedan kommer bearbetningsfasen. Där man accepterar förlusten för att till slut nyorientera sig. Då integrerar förlusten i ens liv. Det är en del av en själv. Man lever med den. Sorgen försvinner inte helt men man kan fortsätta sitt liv och komma ihåg personen med både sorg och glädje. Sorg över det man har förlorat. Glädje över att man har varit en del av personens liv. Självklart behöver man inte gå igenom alla faser och sorgeprocessen kan se ut annorlunda från en person till den andra.
 
Du känner just nu att inget spelar någon roll och du undrar vad det spelar det för roll om du lyckas då din mamma ändå inte kommer att få uppleva det. Du skriver: ”Jag förstår inte vad meningen med livet är längre.” Sarah, trots att din mamma inte kan vara med och dela ditt nuvarande liv, det är det säkert att hon ville att du mår bra och lyckas med dina mål.

Hon finns inte rent fysiskt men hon finns inom dig. Hon finns i de goda minnen som du har av henne. I den värme du känner när du tänker på henne. Hon är en del av dig nu i den personen du är. Jag kan inte heller se någon mening med hennes död, men däremot meningen med hennes liv kan ha varit de goda gärningar och den kärlek som hon lämnade inom dig och efter sig.
 
Min rekommendation är att fortsätter att ta hand om dig själv och göra det du tyckte om tidigare trots att det inte känns roligt eller stimulerande just nu. Det hjälper dig att inte gå in i en depression. Andra alternativ är att du går till en grupp för personer som har förlorat en nära anhörig och att du där kan dela din sorg med andra i samma situation. Det finns olika anhörigföreningar som du hittar på nätet. Kyrkan brukar också ha sorgegrupper. Något viktigt är att du ger dig tid att sörja. Tillåt dig att vara ledsen när du är ledsen. Fortsätt att göra det som är viktigt för dig trots din sorg.
 
Ibland kan sorgen övergå i en depression. Sök professionell hjälp om det blir så för dig. Om du känner dig osäker på vad är det ena och det andra kan du läsa mer om skillnaden mellan depression och att befinna sig i kris på www.vardguiden.se.
 
En varm kram till dig.

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut
Till Lirias hemsida

Här kan du ställa din fråga till våra två experter.

Fråga: Jag förlorade min man i en bilolycka för tre år sedan. Jag blev lämnad ensam kvar med tre barn, varav två då var ganska små. Allt sedan den dagen, när mitt liv plötsligt kastades omkull och vändes helt, så har jag på något sätt bara kämpat på, bitit ihop och ”klarat av”. Barnen behövde allt mitt stöd, jag var tvungen att få vardagen att fungera,  och jag ”stängde av en del av mig själv –
den del av mig som bara ville skrika – för att försöka få vardagarna att fungera. Eller livet att gå, om man vill.

Jag förstår att jag borde ha släppt fram sorgen direkt – men jag kunde inte – och det plågar mig nu. För nu har jag börjat få panikattacker. De är korta, kommer som blixtar, det känns som om jag ramlar nedför ett stup, ett svart hål. Och jag blir så rädd.

Hur kan jag hjälpa mig själv? Hur ska jag bearbeta min sorg? Jag behöver ju fortfarande vara den där som klarar av allt hemma.

Karolina

Svar: Hej Karolina! Det du berättar om är mycket vanligt förekommande när den ena föräldern hastigt avlider, och lämnar den andre föräldern kvar med barnen. I de flesta fallen blir man då ”tvungen” att skjuta upp sörjandet och jag tror att du ska vara glad över att du fungerat så att du klarat detta. Om du inte kämpat på, bitit ihop och försökt att få vardagen att fungera hade dina barn sannolikt drabbats ännu hårdare.

Jag har redan i ett tidigare svar berättat om ett radioprogram som handlade om familjer som drabbades i samband med terrorattentatet i New York. I programmet fick man möta änkor som förlorat sina män och samtliga berättade att först efter tre år började de uttrycka och bearbeta sin egen sorg. Barnen hade fått komma i första hand.

Det första jag med andra ord vill säga till dig är att du genast ska sluta upp med att anklaga dig själv. Sorgen kommer när det är möjligt att hantera den och i ditt fall verkar det vara dags nu. Dina panikattacker är ett tecken på det, och även om jag förstår din rädsla för dessa finns det inget att vara rädd för. Jag kan gissa att din oro bland annat kan handla om att du kanske får så kallade katastroftankar. Du kanske tror att du kommer att ”psykiskt klappa igenom” och börja må så dåligt att du knappt kommer upp ur sängen eller något liknande om du börjar reagera på din stora smärtsamma förlust. Om det stämmer så tror jag att det är en obefogad oro. Du har under dessa tre år bevisat hur mycket du kan klara av och så kommer det att fortsätta att vara. Jag tror att det i dag är fullt möjligt för dig att både sörja och samtidigt ta hand om barnen och klara av allt som måste göras i vardagen.

Nu, efter tre år, är det en större risk med att inte låta din sorg få ta plats och om du håller tillbaka dina känslor och uttryck för sorgen kan dina panikattacker komma oftare och fördjupas. Jag rekommenderar dig därför att under en period framöver försöka hitta något lämpligt forum där du kan få hjälp att uttrycka och vara i din sorg.  Det kan vara en sorggrupp eller individuella samtal.

Då jag inte vet var du bor kan jag bara allmänt råda dig att söka hjälp via din vårdcentral eller i församlingen där du bor. Du kanske har någon försäkring med ett så kallat ”kristillägg” och då kan du få tio samtal hos en privatpraktiserande legitimerad psykoterapeut. Vilket du än väljer är det bra om du försöker hitta någon som är van att arbeta med sorg.

Det finns också många bra böcker som handlar om sorg. Böcker som antingen är skrivna av människor som upplevt egen svår sorg eller böcker som är skrivna av människor som i sitt arbete möter sörjande. Det finns också skönlitteratur och många filmer som berör ämnet. Att på det här sättet få ta del av andras erfarenheter och kunskaper är också ett bra sätt att få kontakt med sina egna känslor.

Några böcker jag kommer på bland många andra är: ”Jag tänker på henne hundra gånger om dan: Nio röster om sorg” (Verbum 2003), ”Inga fler dagar inom parentes” Annika Borg (Wahlström och Widstrand 2007), ”Du är hos mig ändå” Suzanne Sjöqvist (Wahlström och Widstrand 2005) och ”När livet stannar” Malin Sävstam (Bonniers förlag 2007).

Ann-Kristin Lundmark, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Fråga: Hej! Jag skulle vilja ha tips om bra böcker för sorgarbete efter att man har förlorat ett nära syskon.
S

Svar: Hej S! Jag gissar att det gäller ett barn eller tonåring och svarar därför på din fråga utifrån detta antagande.

Först vill jag säga några allmänna ord om barn och sorg. Man kan säga att barn reagerar på många liknande sätt som vuxna gör när de förlorar någon viktig och älskad person, men reaktionerna uttrycks utifrån den nivå som barnet befinner sig på. Barnets ålder och förmåga att kunna förstå det som skett får därför stor betydelse.

Man brukar säga att barn före fem års ålder inte helt och fullt kan förstå vad döden innebär. När barnen är fem sex år börjar de förstå och är då allmänt mycket känsliga för allt som har med separationer att göra. Barn i tioårsåldern förstår döden på ytterligare en mognadsnivå. Tidigare har de mest tänkt att döden kan drabba andra, men i den här åldern vet de att de själva också kommer att gå detta öde till mötes. Tonåringar hanterar frågor runt döden på en vuxen nivå, men har ofta inget utrymme för sorgen utan skjuter upp den till senare i livet.

Barn som lever i en familj som har förlorat ett barn upplever ofta det som mycket svårt. De sörjer och saknar, men vill ofta hålla sorgen för sig själva. De upplever även att det känns mycket svårt att mamma och pappa är så ledsna. Många känner sig ensamma – både för att mamma och pappa också sörjer, men även för att de förlorat den de kunnat ty sig till, när föräldrarna har varandra. Många barn som har varit med om att förlora ett syskon, känner sig annorlunda än andra barn; lite mognare och mera medvetna om farorna i livet.

Jag har försökt att hitta bra böcker att rekommendera dig och upptäcker att det finns väldigt lite skrivet om syskons sorg. Det finns allmänna böcker om barn och sorg, men just sorg efter ett syskon är inte speciellt mycket belyst. Det kan eventuellt bero på att föräldrars sorg oftast är i fokus.

När det gäller fackböcker är det framför allt Rädda Barnen som gett ut flera fina böcker: ”Barns sorg” (Atle Dyregrov och Elin Hordvik), ”Stöd för barn i sorg” (Göran Gyllenswärd) och ”Kompisboken om sorg” (Lotta Polfeldt) – som handlar om hur man ska vara mot ett barn eller en ungdom som förlorar en förälder eller ett syskon. En annan bok är ”Tysta tårar: när ett barn sörjer” (Steiner Ekvik, Verbum). I min bok ”Sorgens olika ansikten” (Columbus förlag) finns ett kapitel om barn och sorg.

När det gäller skönlitteratur är det viktigt att välja böcker som passar barnets ålder. Jag föreslår här några.

Jag börjar med böcker för de yngsta barnen: ”Dödenboken” (Pernilla Stalfelt, Eriksson och Lindgren bokförlag AB), ”Min syster är en ängel” (Ulf Stark, Alfabetas förlag), ”Bröderna Lejonhjärta” (Astrid Lindgren, Rabén och Sjögren). ”Bland fimpar och rosor” (Viveca Lärn Sundvall, Rabén & Sjögren).

För lite äldre barn finns: ”Min storebror Robin” (Bitte Havstad, Opal förlag), ”Bara molnen flyttar stjärnorna”( Lian Torun, Raben och Sjögren), ”S för längtan” ( Anne Ch Östby, Bonnier Carlsen), ”En annan bror” ( (Ina Bruhn, Natur & Kultur). Slutligen vill jag rekommendera ”Jag saknar dig, jag saknar dig” (Peter Pohl och Kinna Gieth, Rabén och Sjögren) som är ovanlig på det sättet att den inte bara berättar om hur det är att förlora en syster utan också om hur man kan få hjälp med sorgen.

Hoppas att några av dessa böcker kan vara till hjälp.

Ann-Kristin Lundmark, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Fråga: Min historia är lång och krånglig, och jag ska försöka korta av den så mycket jag kan. Jag var ung när jag fick barn och det var i och med att jag blev mamma som jag kände att jag passade in och att jag dög. Mitt liv var uppbyggt kring mina barn. Jag umgicks med deras kompisars mammor och med dme på jobbet som hade barn i samma ålder.

Nu har alla mina barn flyttat hemifrån. Min yngsta dotter har Aspergers syndrom och det har varit mycket problem med henne. I stället för att kräva hjälp som andra föräldrar gör, har jag känt att allt har varit mitt fel och jag skäms för att hon inte kunnat klara skolan bättre. Hon bor med sin pojkvän nu och de har bara sina studiebidrag att leva av. Naturligtvis räcker det inte långt, så jag hjälper dem med pengar.

Min man är förtidspensionerad, han har cancer och han kan inte hjälpa till ekonomiskt. Jag jobbar heltid, men det räcker inte. Jag har tagit lån till olika utgifter och har nu stora skulder och jag vet inte hur jag ska få pengarna att räcka till. Jag inser att jag måste försöka få ett extra jobb, men det finns inget som jag tror att jag kan klara av.

Jag känner mig trött och ledsen. Jag undviker folk så mycket som möjligt eftersom de bara frågar om min yngsta och jag måste säga att hon inte har klarat gymnasiet. De pratar om sina perfekta barn och om allt vad de gör och det blir pinsamt både för dem och för mig.

Jag oroar mig mycket för min dotter och för hur det ska bli för henne i framtiden. Mina andra barn har i viss mån tagit avstånd från både henne och mig, de säger att hon måste lära sig att klara sig själv. Men hur ska hon kunna det? Det finns ingen hjälp att få från några myndigheter, bara pekpinnar och anklagelser.

Jag trodde att jag var en jättebra mamma, men det var jag inte, och nu känns det som om jag inte är någonting alls.

NN

Svar: Det låter som att du har tagit ett viktigt steg när du på detta sätt skriver ner din historia och ber om hjälp. När jag läser det du skrivit tänker jag också att du genom ditt sätt att tänka och reflektera runt dig själv och din livssituation har en förmåga att förstå det som händer dig och din familj. Denna förmåga brukar vara till hjälp när det är något som man vill förändra.

Du skriver att du är trött, ledsen och orolig för framtiden och jag förstår utifrån det du berättar att det finns skäl till det. Din man är svårt sjuk och förtidspensionerad, du har stora skulder och din yngsta dotter behöver din hjälp samtidigt som detta leder till konflikter men de andra barnen. Det är lätt att förstå att allt detta bidragit till att du känner att du inte duger eller klarar av någonting och att du undviker människor. När jag läser din fråga kan jag dock höra att du verkligen under många år har kämpat och klarat av att ensam kunnat vara ett bra stöd för din dotter och det är något att vara stolt över. Att din ork snart inte räcker till och att du nu är i stort behov av avlastning kan jag också förstå.

Bilden jag får är att du trivdes med livet när du fick barn och du skriver själv att du känt dig som en jättebra mamma. När din yngsta dotter visade sig ha Aspergers syndrom förändrades detta. Att leva med neuropsykiatriska problem är oftast svårt och krävande både för den drabbade och även den övriga familjen. Barnen som upplevs som mycket jobbiga får ofta övervägande negativ feedback från omgivningen och det är vanligt att barnets beteende misstolkas som ett uttryck för dålig uppfostran. Det är då lätt att det efter ett tag leder till att föräldrarnas självförtroende och självkänsla sjunker i botten. Du skriver ”jag har känt att allt varit mitt fel, och jag skäms för att hon inte kunnat klara skolan bättre” vilket tyder på att detta hänt dig. Det finns säkert ytterligare orsaker till varför just du så lätt tagit på dig skulden i stället för att kräva hjälp och förståelse för er situation, men nu låter det som att du inte längre tänker låta dessa orsaker styra dig.

Det är vanligt att barn med Aspergers syndrom är i behov av vuxenstöd långt upp i åldern, betydligt längre än sina jämnåriga kamrater. Hittills har du inte hittat någon möjlighet att dela det ansvaret med hjälpinsatser från samhället. ”Det finns ingen hjälp att få”, skriver du, ”bara pekpinnar och anklagelser”. Jag är övertygad om att det är svårt att hitta rätt i en djungel av myndigheter och rådande förvirring vad gäller vem som har ansvaret och hur stödet ska se ut, men ge inte upp. Har du haft kontakt med andra föräldrar med liknande erfarenheter och frågat hur de har gjort?

Jag har hittat www.attention-riks.se och www.autism.se som båda verkar ha verksamhet i hela landet och anordnar föreläsningar och träffpunkter och annan hjälp. Det finns också ett stöd och kunskapscentrum i Stockholm som har telefonrådgivning som du bland annat kan finna på www.aspergercentrum.se. Tillsammans med andra blir man starkare och det är enklare att ställa krav. Andras erfarenheter kan dessutom bli vägledande och hjälpa dig att söka hjälpen på rätt ställe. Du kommer dessutom att bryta din isolering och upptäcka att det finns många andra alldeles vanliga, trevliga och duktiga föräldrar som precis som du kämpar med sin oro för barnen och försöker lösa alla praktiska problem som uppstått.

Slutligen har jag några funderingar som gäller dina andra barn. De har delvis tagit avstånd från dig och lillasyster och uttryckt att de tycker att hon måste klara sig själv. Det låter som att de inte riktigt förstår att det inte går att ställa samma krav på henne som på andra barn. Jag undrar om avståndstagandet även handlar om att de känner sig åsidosatta? Det är mycket vanligt att syskon till barn med funktionshinder kan känna att de alltid måste ta mer hänsyn än vad de mäktar med. Deras pappa är dessutom sjuk och det måste finnas en oro hos alla för hur det ska gå för honom.

Prata med dina barn. Berätta hur svårt du tycker att det är. Berätta varför du försökt att klara allting själv och varför du har haft svårt att be om och få hjälp.

Berätta att du vill ha en förändring. Barn är ofta kloka och förstående och vem vet, de kanske till och med kan avlasta dig på något sätt om de får en chans.

Ge inte upp. Du behöver inte klara av allt det här ensam.

Ann-Kristin Lundmark, leg. psykolog och leg. psykoterapeut