Fråga: Min sexårige son är en underbar unge, mjuk och fin, men också ganska känslig. Han blir lätt upprörd (arg, ledsen, besviken). Tyvärr har han också fått några ovanor som vi upplever som äckliga. Han pillar sig ibland i rumpan och kladdar på så sätt bajs till exempel på toalettväggen eller på sin säng. Vi har försökt prata om detta och har kraftfullt markerat att han inte får göra så här, att det sprider bakterier, att vi andra tycker att det är otrevligt och så vidare. Men det hjälper inte. Beteendet återkommer då och då. Till saken hör att han då och då bajsar på sig. Detta sker dock bara hemma. Vi har frågat läraren, som dock aldrig har märkt några problem på det här området.

Det andra problembeteendet uppstod i somras. Plötsligt klagade sonen över att han var torr runt ögonen. Vi försökte smörja men sonen tog spott och gned runt ögonen. Skolan och klasskamraterna började reagera på hans frenetiska gnidande och inte minst att han gned in saliv i ansiktet, som gjorde att han blev smutsig och luktade illa. Vi försökte prata med sonen och var hos läkare flera gånger. Vi fick olika salvor och hudproblemen försvann men beteendet kvarstod. I dag gnider han in saliv under näsan och på kinderna, trots att han egentligen inte har några synliga hudproblem. Vad ska vi göra? Båda beteendena får ju andra att reagera med obehag. Det är äckligt kort sagt. Jag är så rädd att han ska bli utstött och sjukvården verkar inte tycka att det är något problem.
Oroad mamma

Svar: Jag förstår att du är oroad över det här och vill hjälpa din son. Det är förstås särskilt jobbigt när hans beteenden börjar få sociala konsekvenser i skolan. Det finns många möjliga förklaringar till problemen, men spontant kommer jag på ett par som ni kan undersöka vidare.

Till att börja med är frågan om de två beteendena du beskriver hänger ihop, eller om det är separata problem. Båda skulle kunna vara exempel på tics eller tvångsbeteenden, som är mycket vanliga hos barn. Tics är små rörelser eller ljud som upprepas ofta och sker så automatiskt att barnet ibland blir medvetet om dem först när någon reagerar. Det kan till exempel handla om lustiga sätt att röra huvudet, harklingar eller enstaka ord. De fyller ingen särskild funktion, men kan utlösas av en lätt känsla av obehag eller rastlöshet. Det blir en sorts ovana, ungefär som att bita på naglarna. Din sons sätt att gnida saliv i ansiktet skulle kunna vara ett tics. Även problemet med bajset kan innehålla inslag av tics, men det låter lite mer komplext än vad tics vanligtvis är, så jag tror kanske mer på andra förklaringar som jag återkommer till längre fram.

Tics är som sagt mycket vanligt och behöver inte vara ett problem förrän de förekommer alltför ofta eller får sociala konsekvenser, som i din sons fall. När barn ska övervinna tics är första steget att hjälpa dem att bli uppmärksamma på beteendet. Det är viktigt att det sker på ett diskret sätt som man har kommit överens om i förväg, så att barnet inte upplever det som en tillsägelse eller bestraffning. För att ytterligare undvika att barnet känner skuld är det bra att beskriva ticsen som en ofrivillig handling som man inte kan rå för. I samband med att barnet lär sig att bli medveten om ticsen brukar det få lära sig att göra något alternativt beteende som är mer acceptabelt. Det ska vara ett enkelt beteende som känns naturligt att utföra. För din sons del skulle det till exempel kunna vara att knäppa händerna eller att dra handen genom håret. Det kan ju hända att dessa beteenden också blir en ovana, men de kommer i alla fall inte att väcka samma negativa reaktioner.

En annan möjlighet är att beteendena handlar om tvång. Tvångsbeteenden, eller ritualer som det också kallas, påminner om tics och de förekommer ofta samtidigt hos barn. Skillnaden är att ritualer oftast föregås av någon slags rädsla eller obehag som beteendet undanröjer, medan tics som sagt mer kan bli en automatiskt ovana. Ett typiskt exempel på tvång är bacillskräck, där tanken på att man har blivit smutsig eller ”smittad” utlöser ritualen att tvätta sig upprepade gånger. Tvångstankar och ritualer behöver inte vara logiska och kan ibland vara vidskepliga, som till exempel att man måste backa ett visst antal steg om man råkar se en viss person, för annars tror man att det kommer att hända något dåligt. Vuxna med tvångsproblem vet någonstans att tankarna är överdrifter eller fantasier, men kan ändå inte låta bli att utföra ritualerna för säkerhets skull. Barn kan däremot vara mer övertygade om att ritualerna faktiskt är nödvändiga för att undanröja faror av olika slag.

Båda problemen du tar upp skulle kunna ha inslag av tvång. Det är möjligt att din son utför beteendena som en följd av fantasier eller tankar om vad som skulle hända annars. Oftast utlöses tvångstankar av något i barnets omgivning, men det behöver inte vara så och det framgår heller inte i ditt brev om det är så för din son. Förekommer hans beteenden i särskilda situationer eller i samband med särskilda händelser? Vid behandling av tvång jobbar man med just sådana situationer eller händelser. Barnet får utsätta sig för dem, vilket väcker tvångstankarna, och ska sedan motstå frestelsen att utföra sina ritualer. Med tiden kommer barnet då att lära sig att de befarade konsekvenserna inte inträffar, trots att ritualerna uteblev. Både tvång och tics kan vara svåra att få bukt med och ofta behövs det professionell hjälp. Misstänker du att problemen kan handla om detta, så föreslår jag att du tar kontakt med BUP och efterfrågar KBT, som är den rekommenderade behandlingen för både tvång och tics.

Du tar också upp att din son bajsar på sig ibland, vilket förekommer hos ett par procent av barn upp till skolåldern. I de allra flesta fall beror det på förstoppning som inte har medicinska orsaker, utan i stället uppstår när barnet har hamnat i en vana att hålla sig för länge. Jag vet inte om det gäller din son, men det är värt att undersöka. Det finns förstås en rad förklaringar till att förstoppningen uppstår till en början, men sedan är det mycket vanligt att det uppstår en ond cirkel då det blir smärtsamt att bajsa, vilket gör att barnet håller sig mer, vilket i sin turförvärrar förstoppningen ytterligare. Det ökar också risken för att det finns bajs kvar när barnet har bajsat, vilket kanske gäller din son. Det kan ju i så fall bidra till att han sedan kladdar med det.

Vid långvarig förstoppning kan nervsignalerna i tarmen som talar om att det är dags att gå på toaletten försvagas, vilket gör det ännu svårare för barnet att bryta den onda cirkeln. Du nämnde att vården inte verkar tycka att din son har problem, men det kanske gällde hudirritationen i ansiktet. Jag rekommenderar att ni tar kontakt med husläkare igen och ställer frågor om problemen med avföringen. Om din son lider av förstoppning är det viktigt att han får behandling, som både kan handla om medicin och om övningar för att han ska lära sig att gå på toaletten mer regelbundet.

Ytterligare en förklaring som är viktig att utreda är om uppmärksamhet bidrar till problemen. Du skriver inget om din sons tillvaro eller skolsituation i stort, men ibland kan barn som är svältfödda på kontakt börja söka den på negativa sätt. Att göra något äckligt är förstås ett av de bästa sätten att väcka reaktioner och barn söker hellre negativ uppmärksamhet än ingen uppmärksamhet alls. Det här är antagligen inte hela förklaringen, men det brukar ofta bidra även vid till exempel tvång och tics. Därför är det viktigt att ge sonen så lite uppmärksamhet som möjligt när han gör äckliga saker och samtidigt försöka umgås, bekräfta och uppmuntra honom villkorslöst i övrigt.
Jag vet inte om någon eller flera av de förklaringar jag föreslår stämmer för din son, men jag hoppas att de kan ge vägledning om ni kontaktar läkare och/eller barnpsykiatri. Jag tycker att ni ska göra det eftersom problemen du tar upp går att lösa, men ofta krävs lite hjälp på traven.

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Fråga: Jag vänder mig till dig då vår familj befinner sig i kris just nu. Jag hoppas du kan komma med råd om hur vi kan fortsätta som en lyckligare familj. Vi flyttade i somras och sonen, som är i femårsåldern, miste därmed sina vänner. Han landade dock snabbt på nya stället och var ute och lekte med kvarterets barn. Han är otroligt social och vill allra helst leka med andra barn, men kan bli väldigt intensiv och jag kan uppleva att han nästan ”tjatar hål i huvudet” på den utvalda lekkamraten för att få uppmärksamhet.

På nya förskolan gick inskolningen som en dans, men efter två månader började personalen ta upp jobbiga händelser nästan varje dag, som att han (enligt personalen) oprovocerat slagit andra barn. Personalen säger att han inte svarar dem när de frågar vad som hänt eller far med osanning. Härom­dagen hade han till och med slagit en av kompisarna som han lekt mest med, för att kompisen tog den bil som sonen tyckte var hans. De säger att han är väldigt introvert och att de inte når fram till honom. De säger också att han är väldigt känslig och att de inte alltid har tid att sitta ner med honom tills han lugnar sig. Till saken hör att sonen på den tidigare förskolan umgicks med kompisar som inte var så snälla. Han blev ofta slagen och fick glåpord kastade efter sig. Han var säkert inte bara ett offer utan kunde nog vara den som började ibland, men situationen på den förskolan var som helhet inte hållbar.

Sedan i våras har sonen också fått extrema vredesutbrott hemma och kan vid tillfällen vara genuint rädd för sin pappa (när denne höjer rösten). Han kommer alltid till mig, men trots att jag försöker hjälpa dem att reda ut sina duster så slutar det med att sonen vägrar, till exempel genom att hålla för öronen när pappa pratar eller gå sin väg. Det ska sägas att pappa är väldigt rättvis och ofta leker med barnen. Det enda som jag upplever som jobbigt är när han höjer rösten. Jag har vanligen lite mer tålamod, men vi försöker ändå backa upp varandra när vi fattar beslut vid konflikter.

Varför beter sig vår son på det här sättet? Jag funderar på om vi ska söka hjälp hos någon barnpsykolog för att få svar och hjälp. Vi kan prata ibland på kvällarna när jag har läst för honom, men för det mesta är han ointresserad av att prata om hur han mår eller om vad som har hänt under dagen. När han får vredesutbrott tycker vi att vi har provat allt; hållit fast honom, släppt honom, pratat, varit tysta, eller pratat senare.

Det här året har varit utmanande då både jag och barnens pappa bytt jobb, flyttat och drabbats av jobbiga händelser i släkten. Det är klart att sonen kan känna vår stress. Jag hoppades att det skulle bli bättre efter flytten, men just nu lever vi i en mardröm.

Jag vore tacksam om du har några tips som kan hjälpa vår son!
En mamma

Svar: Jag förstår att det är tungt för er med sonen och allt annat som har hänt det senaste året. Det är förstås också jobbigt att det inte har blivit bättre efter flytten som ni hoppades.

Jag börjar med att diskutera problemen som finns hemma, eftersom ni spelar en större roll där. När jag har svarat på den här typen av frågor tidigare brukar jag ta upp två råd som kan vara aktuella för er. För det första kan ni behöva ta mer hand om relationerna och samspelet inom familjen i stort. Det kan till exempel handla om att tillbringa mer tid tillsammans, eller om att vara mer närvarande och lyhörda i leken tillsammans med sonen. Ibland kan detta räcka för att lösa problem med onödiga konflikter. Små gnistor slocknar av sig själva, i stället för att ständigt blossa upp till eldsvådor. Jag vet inte hur mycket ”exklusiv” tid ni tillbringar tillsammans med er son, men kanske behöver han mer av det.Jag föreslår i så fall att ni försöker få en rutin med mer lektid tillsammans med sonen. Det finns en särskild poäng om pappan har möjlighet att göra det, eftersom det verkar vara han som är mest inblandad i konflikterna.

Ibland är det här förebyggande sättet att hantera konflikter förstås inte tillräckligt. Bråk och konflikter kan leva ett eget liv som kräver att man förändrar sitt sätt att tänka och handlar just när det hettar till. Ett exempel på det i ditt brev kan vara pappans sätt att höja rösten. Det är sådant som kan orsaka eller förstärka konflikter trots att familjen i övrigt har det bra tillsammans. Mitt andra råd går därför ut på att försöka klargöra vad som brukar trigga i gång och vidmakthålla konflikterna. Det är bra att skriva dagbok för att få överblick och se mönster. Förekommer konflikterna vid vissa tidpunkter, på vissa platser, med vissa personer eller som följd av särskilda händelser? Svaren på dessa frågor kan ge led­trådar till saker ni kan förändra. Du är ju redan inne på att din man borde låta bli att höja rösten. Lättare sagt än gjort förstås.
Försök också att förstå om bråken fyller någon funktion för din son. Om du till exempel märker att bråken ofta uppstår när ni ställer krav på honom, då kan de vara ett sätt att slippa kraven. I så fall kanske ni måste sänka kraven – eller, om det handlar om rimliga krav – stå på er på ett lugnt sätt. Om du ser att han ofta börjar bråka eller protestera när han är ensam eller när ni ägnar er åt annat, så kanske bråken fungerar som ett sätt att få uppmärksamhet. Då är vi tillbaka i mitt förra råd: Han kanske behöver mer uppmärksamhet och närhet utan att behöva bråka för att få det. Givetvis har inte alla bråk samma funktion och ofta finns det flera skäl samtidigt till att konflikter uppstår, men det kan ändå finnas mönster som ni kan ha nytta av att upptäcka. Vissa barn kan förstås använda bråk som en medveten strategi, men jag vill poängtera att bråk ofta kan fylla funktioner som barnet självt är helt omedvetet om.

I studier där man har hjälpt familjer att lösa konflikter, har man sett att det kan leda till att barnen även hamnar i färre konflikter på förskolan eller i skolan. Om ni löser problemen hemma kan det alltså bli bättre på förskolan, men jag tror att det viktigaste just nu är att försöka få ett bra samarbete med förskolepersonalen. Ni måste få mer information om vad som händer runt konflikterna, och era kontakter får inte bara handla om att ”rapportera” vad som har hänt. Be att få vara med någon eller några dagar för att se vad som händer på plats. Begär ett möte där ni kan börja prata om konkreta lösningar. Om problemen är så stora som det verkar i brevet, har förskolechefen en skyldighet att göra en plan och vidta åtgärder för att lösa dem. I bästa fall finns det tillgång till psykolog, kurator eller personal med specialpedagogisk utbildning som kan hjälpa till med utformningen av planen. Ibland kan det som diskuteras på möten av det här slaget rinna ut i sanden, så ligg på och kräv att man ska följa upp beslut som fattas.

Nu kanske det låter som om jag tycker att förskolor ofta brister i ansvar för den här typen av problem. Och då låter det alldeles rätt. Skolinspektionen redovisade i en rapport från i år att en femtedel av de granskade förskolorna i landet inte gav tillräckligt stöd till elever som behövde det. Det är alldeles för många, även om det också visar att de flesta förskolor tar det här på allvar.

När man talar om barn som ofta bråkar eller hamnar i konflikter, så brukar det inte dröja länge förrän någon tar upp frågan om diagnoser. Det kommer säkert att förekomma i kommentarsfältet till den här texten. Även om barn med vissa diagnoser oftare hamnar i bråk, så är det ännu fler barn som ofta bråkar utan att ha någon diagnos. Det finns alltså många möjliga orsaker till de problem du tar upp och diagnoser är bara ett av dem.
Oavsett vilka orsaker som är aktuella för din son, så tror jag på din idé om att kontakta någon för att få hjälp. Jag tycker särskilt att ni behöver hjälp med problemen på förskolan, som jag spontant tror är allvarligast för er son i längden. Om ni inte har möjlighet att prata med någon psykolog eller motsvarande inom förskolan, så rekommenderar jag att ni tar kontakt med barnpsykiatrin.

Jag hoppas att er son snart kan ägna sig mer åt att vara den glada och sociala kille du beskriver i inledningen av brevet.
Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Fråga: Jag har en fantastisk dotter som är i tidiga tonåren. Hon är stark, kvick och det går bra för henne i skolan. Hon är mycket ambitiös och lyckas kombinera studier med intensiv träning. Socialt är hon lite blyg och tar inte så mycket plats, men får alltid vara med och har kompisar både i skolan och på fritiden. Hon ser mycket bra ut.

Vi är en klassisk liten kärnfamilj med två barn. Stor släkt på båda sidor och mycket kärlek! Vi bor i ett trevligt område där det finns familjer som har både mer och mindre pengar än vi. Min man och jag har massor av intressen som vi försöker visa våra barn, som skidåkning, friluftsliv, kultur.

Personligen så tycker jag att vi är lyckligt lottade, jag känner ofta tacksamhet över att jag fått det så bra i livet. Vi försöker kommunicera till våra barn att vi har det bra och ska vara tacksamma för det. Vi bidrar till flera hjälporganisationer och vill förmedla att man ska hjälpa dem som har det sämre.

Så vad är problemet? Jo, vår dotter har en enormt otacksam och missnöjd inställning till precis allt. När jag tänker bakåt så har det varit så väldigt länge, men det blir värre i takt med att hennes värld blir större. Hon följer framgångsrika bloggare på nätet och jämför sig konstant med andra. Hon ser såpor på nätet där människor är vackra och har mycket pengar. Flera kompisar har fler och dyrare saker än hon (absolut inte alla). Hon uppfattar sig som ful, ett drag som jag i och för sig gissar att hon delar med de flesta tonårstjejer. Det enda hon vill är att shoppa, vara på de tjusigare shoppingstråken och fika på de finaste ställena.

Det som oroar mig är att hon är på väg att bli deprimerad. Allting målas i svart, missnöjet är totalt och hon tenderar att bli uppgiven. Hemma drar hon sig undan in i internet/instagramvärlden. Både min man och jag försöker förklara att det är en falsk bild som målas upp: även bloggare och vänner har trista vardagar och de flesta skådisar får kämpa för sin överlevnad också. Det kommer alltid att finnas människor runt omkring en som har mer, ser bättre ut och så vidare. Det gäller att bara acceptera det och försöka vara nöjd med det man har. Vi försöker få med henne på trevliga saker på helgerna, men hon tycker att allting är dödstrist och vill bara hem. Hon tycker att vi är riktigt dåliga!

Ibland försöker hon prata och fråga varför andra har det så bra och inte hon. Hennes pratförsök kommer ofta sent på kvällen och hon kan inte resonera ordentligt då, knappt jag heller. Jag har i stället försökt att prata med henne och peppa vid andra tillfällen. Försökt stärka hennes självförtroende. Det här är jättesvårt för jag blir personligen oerhört provocerad av hennes missnöje och har ibland svårt att höra hennes klagan utan att ryta till. Då blir hon ännu ledsnare och jag helt matt. Hur ska vi göra för att vår dotter ska bli nöjd och till freds med det liv som hon faktiskt har? Hur ska vi lära henne att förhålla sig moget i det här? Jag blir helt förtvivlad av detta.

För att nyansera bilden lite grann: även om hon har en riktigt otrevlig ton hemma numera, särskilt mot sin pappa, så är det lika ofta hans fel att det blir gräl. Båda verkar på förhand vara inställda på bråk och triggar varandras dåliga sidor. Det skapar dagligen en dålig stämning hemma. Vår annars stabila familj mår just nu inte alls bra.

Har ni några råd hur vi kan göra för att få vår underbara flicka på rät köl? Jag blir så olycklig av att se henne ledsen när hon absolut inte behöver vara det. Jag är rädd att hon ska fjärma sig från oss ännu mer.

Orolig mamma

Svar: Tack för ditt brev, som ställer många intressanta frågor. Jag vill gärna ge några konkreta råd till dig, men jag tycker att det är svårare än vanligt den här gången. Till att börja med verkar du och din man redan göra många saker som jag annars skulle föreslå. Ni föregår med gott exempel genom att inte själva vara upptagna av konsumtion och status. Ni verkar inte understödja hennes konsumtion ohejdat, utan ge henne saker och pengar som motsvarar genomsnittet bland hennes vänner. Ni är själva aktiva på fritiden, vilket skulle kunna inspirera er dotter till att vidga vyerna.

Många skulle nog säga att er dotters intressen och attityd är tecken i tiden. Det går att ha många invändningar mot till exempel modebloggar, som att de sprider olyckliga ideal om hur unga tjejer ska vara eller att de driver på en konsumtionshets som rimmar illa med ett hållbart samhälle. Å andra sidan handlar ju tonåren delvis om att utforska olika värderingar och ideal som ofta krockar med föräldrarnas syn på saker. Jag påstår inte att din dotter enbart ägnar sig åt detta för att göra revolt, men på ett mer eller mindre medvetet plan så kanske hon vill pröva vägar som ligger långt bort från den livsstil som du och hennes pappa förespråkar. Ju mer ni försöker locka med gemensamma aktiviteter eller alternativ till shopping, desto mer motstånd kanske hon känner för att göra.

Ett annat typiskt tonårsbeteende är förstås att vara negativ, sur och otrevlig mot sina föräldrar. Återigen kan det handla om att göra uppror, men du skriver att du är rädd att dottern är på väg att bli deprimerad. Jag tycker att det finns flera saker som talar emot det. Hon är engagerad i skolan, träffar kompisar och har en aktiv fritid. Det mesta av hennes negativa attityder och tankar verkar komma fram i relationen till er föräldrar. Det mesta verkar också handlar om att ni inte ger henne tillräckligt mycket pengar eller saker, eller att familjen i stort inte lever ett lika statusfyllt liv som hon skulle önska. Det är inget ovanligt tema i konflikter mellan ungdomar och föräldrar. Om hon verkar må okej i andra relationer och sammanhang, så skulle jag inte oroa mig lika mycket över hennes negativa attityd hemma.

Du tar upp en tydlig baksida med sociala medier och internet i ditt brev, nämligen att din dotter där jämför sig mycket med andra. Forskning har också visat denna baksida. De som ofta jämför sig med andra mår sämre. Dessutom är risken för att må dåligt större om jämförelsen handlar om ”ytliga” saker som utseende, prylar och status, vilket ofta är sådant som lyfts fram på till exempel Facebook och Instagram. Ett särskilt problem är att lycka och framgång ofta överdrivs i de bilder som personer ger av sig själva på nätet. Ju mer man läser och skriver sådant, desto större risk att man får en uppblåst bild av sig själv och får orimliga förväntningar på livet.

Föräldrarnas inflytande över barnens intressen, attityder och umgänge minskar tydligt i tonåren (och ska göra det). Därmed inte sagt att föräldrar saknar betydelse, de är fortfarande viktiga men på ett annat sätt. Vanliga råd är att tonårsföräldrar måste släppa taget och ge utrymme för ungdomen att utforska världen, men samtidigt finnas kvar som en trygg bas när det behövs. Det handlar i praktiken om att bli väldigt förlåtande, svälja besvikelse och släppa många av de strider som annars förpestar relationen. Det betyder inte att man ska bli en dörrmatta och ge efter i varje diskussion. Viktiga saker måste man diskutera och försöka hitta kompromisser kring. Om hon däremot klagar eller är negativ utan att direkt kräva något av er, så kan ni försöka ha överseende med det. Jag tror till exempel att det kan vara värt att försöka släppa alla ambitioner att försöka påverka hennes intressen. Stäng inte dörren till att hon ska följa med er på olika aktiviteter, men låt henne ta initiativen.

Oavsett om er dotters beteenden kan betraktas som ett relativt normalt tonårsuppror, eller om hon faktiskt mår sämre än de flesta tonåringar, så tror jag ni vinner på att lägga fokus på er relation snarare än hennes intressen och attityder. Om ni inte redan har gjort det, så skulle jag försöka prata mer med andra tonårsföräldrar. Antingen med vänner eller i någon organiserad föräldragrupp som finns i vissa kommuner. Min erfarenhet är att samtal med andra föräldrar kan ge distans till problemen, även om man inte alltid kan göra så mycket åt dem. Jag tycker till exempel att det låter som om er dotter inte bara är intresserad av shopping och status, när hon samtidigt ägnar sig åt exempelvis studier och intensiv träning. Hoppas jag har rätt!

Varma hälsningar
Martin
Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Fråga: Hej! Vi har en dotter som precis har fyllt åtta år och som sover dåligt. Hon kan vakna på natten och komma in till oss, men har sedan svårt att somna om trots att hon får ligga i vår säng. Jag försöker hjälpa henne genom att sjunga tyst eller klappa henne lite, så att hon ska slappna av. Hon har haft dessa problem länge. När hon var liten kunde hon vakna på samma sätt mitt i natten och ibland vägrade hon att gå och lägga sig igen. Hon kunde bli mycket irriterad och sitta själv i vardagsrummet en bra stund, innan hon till slut kom tillbaka till vår säng och kunde somna om. Problemen har funnits under hela uppväxten, även om de har varierat lite.

Nu när hon har blivit större blir hon inte längre arg eller vägrar att sova. Ibland kommer hon som sagt in till oss och försöker sova, men ibland får vi höra på morgonen att hon har legat vaken ”hela natten” i sin egen säng. Jag förstår att det inte stämmer helt, men jag har märkt att hon faktiskt kan ligga vaken väldigt länge – ibland i flera timmar.

Min man har liknande problem. Vi vet att han påverkas av stress och oro. För honom hjälpte det att försöka slappna av mer, till exempel med hjälp av en avslappnings-cd.

Vår dotter brukar inte vara så påverkad dagen efter en natt med dålig sömn, men är däremot tröttare än vanligt nästa kväll. Vi försöker se till att hon lägger sig lite tidigare då. Vi brukar lägga henne halvnio–nio på kvällarna och hon vaknar ofta själv vid sex halvsju. Hon sover aldrig på dagen och är trött när hon lägger sig. Det har hänt någon gång att hon vill vara uppe längre med oss på helgerna, men hon brukar sällan orka.

Hur vanligt är det att barn har problem med sömn på det här sättet? Har vi anledning att oroa oss för hennes hälsa?

En mamma

Svar: Hej! Det verkar vara kämpigt för er dotter, men jag kan försäkra er att hon inte är ensam. Ungefär vart fjärde barn har betydande problem med sömn någon gång under uppväxten. Det finns många olika orsaker till sömnproblem och de kan yttra sig på olika sätt. Små barn kan ofta vägra att sova, precis som er dotter gjorde när hon var liten. Nu verkar hennes problem framför allt handla om att hon vaknar på nätterna och inte kan somna om, även om hon vill. Barn i er dotters ålder bör sova 9–11 timmar per natt, så om hon lägger sig vid nio och vaknar vid sex borde hon egentligen få tillräckligt med sömn. Men inte om hon ofta ligger vaken längre stunder under nätterna. Ni har alltså anledning att oroa er om hon flera nätter varje vecka sover betydligt mindre än nio timmar. Då tycker jag att ni ska kontakta vårdcentralen eller skolsköterskan.

På senare år har många forskare pekat på att man bör ta barns sömn och sömnproblem på större allvar. Dels visar både svenska och internationella undersökningar att barn sover mindre i dag än tidigare och att sömnproblem hos barn har ökat de senaste decennierna. Dels har man kanske tidigare underskattat vilken betydelse sömn har för barns välmående och utveckling. Exempelvis har allt fler studier visat att barn som sover för lite har betydligt svårare att koncentrera sig, har svårt att minnas saker och kan bli utagerande, nedstämda eller oroliga. Det finns också studier som visar att sömnbrist kan bidra till övervikt hos barn. Vissa studier har visat att så lite som en timme mer eller mindre sömn har tydliga effekter på hur barnen mår och presterar dagen därpå. Du skriver visserligen att din dotter inte är trött på dagarna, men om hon ofta sover för lite så misstänker jag att det ändå påverkar henne på något sätt.

Om ni söker hjälp för problemen, så kommer det första steget att vara att ta reda på mer om bakomliggande orsaker. När barn har svårt att somna eller ofta vaknar på nätterna kan det vara ett symtom på andra problem. I er dotters ålder brukar barn till exempel ha mycket funderingar kring livet och kan bli rädda för saker som de tidigare var för små för att förstå. Stressen ökar också genom att kraven i skolan blir större, kamrater blir viktigare och fritidsaktiviteter tar mer tid.

Om er dotter upplever stress av det här slaget eller oroar sig över någonting, så ska hon förstås i första hand få hjälp med det. Ta er tid att lyssna på henne och prata gärna med hennes lärare.

Det kan också finnas fysiska orsaker till svårigheter med sömnen, som till exempel snarkning eller för stora halsmandlar. Sömnproblem kan emellertid uppstå utan någon uppenbar anledning och så småningom börja leva ett eget liv. Den typen av ”rena” sömnproblem verkar ha att göra med svårigheter att gå ner i varv och är delvis ärftliga. Det skulle kunna vara så i din dotters fall, eftersom både hon och pappan verkar ha svårt för att slappna av.

Glädjande nog finns det en hel del saker som man kan göra för att hjälpa barn med sömnproblem. En enkel sak ni kan börja med är att skapa goda sömnvanor. Det ingår i de flesta behandlingar av sömnproblem och är viktigt oavsett orsakerna till problemen.
En grund för goda sömnvanor är miljön i sovrummet. Det ska vara mörkt, svalt (17–19 grader) och sängen ska vara bekväm. Det låter självklart, men många sömnproblem förstärks av att barn till exempel har vant sig vid att det ska vara ljust i rummet när de somnar.

Det är bra att ha fasta tider när barnet lägger sig och stiger upp. Du skriver att er dotter får lägga sig tidigare de dagar hon är trött. Jag skulle alltså rekommendera att ni i stället försöker låta henne somna ungefär samma tid varje kväll. Även om det är kämpigt de trötta dagarna, så kan en jämnare rytm leda till bättre sömn i längden. Generellt brukar man rekommendera att barn ska försöka sova i sin egen säng, så egentligen borde ni uppmuntra henne att ligga kvar där i stället för att komma till er på nätterna. Det beror samtidigt på hur hon upplever sina vakna stunder på nätterna.

Om hon ligger vaken länge och är rädd eller orolig, så kan det ändå vara bättre om hon får komma in till er. Ni kanske också kan ordna en egen säng till henne i ert rum, så att hon inte alltid behöver lägga sig i er säng. Poängen är att hon i längden ska lära sig att bli trygg och kunna slappna av utan er hjälp.

Det är bra att hon aldrig sover på dagen, eftersom tupplurar i hennes ålder brukar bidra till värre sömnsvårigheter på nätterna. En annan rekommendation för goda sömnvanor är att försöka varva ner och göra lugna saker någon timme innan sänggående. Undvik tv, dator, mobil eller fysiska aktiviteter.

Undvik också stora mål­tider. Läs gärna något tillsammans eller också kan ni kanske försöka med avslappning, som fungerade för pappan. En annan del av goda sömnvanor är att barn får komma ut i dagsljus och gärna röra på sig varje dag.

Som sagt föreslår jag att ni söker hjälp för problemen, om inte annat för att få veta om de är så stora att ni måste göra något åt dem. Om det visar sig att er dotter lider av ”rena” sömnproblem, så skulle kognitiv beteendeterapi kunna vara aktuellt. Utöver att jobba med goda sömnvanor, så får barnen bland annat träna mer på att slappna av och lära sig vad de ska göra när de ligger och oroar sig i sängen. Det har visat sig kunna hjälpa många barn, så det finns alltså gott hopp om att er dotter snart kan sova bättre.
Martin
Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Fråga: Vår dotter som närmar sig tonåren saknar nära vänner. Hon har inte haft någon ”bästis” under hela sin uppväxt, utom ett kort ”passionerat” förhållande med en jämngammal flicka som flyttade. Varje helg ringer hon runt bland klasskamraterna i hopp om att hitta någon att umgås med men oftast går hon bet – de är uppbokade med annat. Det är i stort sett aldrig någon som ringer henne. Det blir mycket ensam tid framför dator och tv.

Ibland lyckas hon komma närmare någon för ett tag och sover kanske borta någon enstaka natt. Men bara kort efter kommer hon hem och är bekymrad över att den som hon själv upplevde som sin nya ”bästis” drar sig undan och inte vill vara med henne längre. Hon är en impulsiv tjej med mycket energi. Hon har svårt att läsa av koderna i umgänget ibland, även om hon kämpar frenetiskt för att förstå och passa in i omgivningens krav. Jag tror att hon är omogen för sin ålder och det skulle kunna vara en förklaring men jag ser i klassen att skillnaderna kan vara stora i den här åldern och att det finns andra barn som matchar hennes mognadsnivå.

Trots detta trivs hon för det mesta bra i skolan och har ett par fritidsaktiviteter som hon också trivs med. Skolan tycker sig inte se ett problem men har antytt att hon har vissa koncentrationssvårigheter. Jag oroar mig en del över detta. Hennes pappa tycker att jag förstorar upp problemet och jag i gengäld tycker att han stoppar huvudet i sanden. När hon var mindre bjöd vi hem barn men nu när hon är stor funkar ju inte det längre. Vad kan vi göra för att hjälpa henne?
Orolig mamma

Svar: Oavsett om du överdriver problemet eller inte, så är det lätt att känna för din dotter. Du skriver att hon kan vara bekymrad när en nybliven ”bästis” snabbt drar sig undan. Det är i och för sig normalt med korta ”förälskelser” i de tidiga tonåren, men jag förutsätter att hon råkar ut för detta oftare än andra. I en ålder när kompisar betyder så mycket är det förstås smärtsamt att sakna nära vänner och att ofta få nobben.

Det är en utmaning att hjälpa äldre barn med vänner eftersom en poäng med tonåren är att bygga relationer utanför familjen utan föräldrars inblandning. Möjligheten att hjälpa beror mycket på hur relationen ser ut mellan barnet och föräldrarna. En viktig del av relationen är att kunna ha en bra dialog om vad som händer i varandras liv, vilket inte alltid är så lätt. Om det är så med er dotter, så får ni börja med att finnas tillgängliga och vara lyhörda för hennes egna initiativ till att ta upp frågan.

Vad kan ni konkret göra? Jag kommer att diskutera två möjliga spår som har prövats för att hjälpa barn och unga att få vänner. Det första spåret går ut på att barnet får lära sig nödvändiga sociala färdigheter för att skaffa och behålla vänner. Det andra spåret handlar om att hjälpa barnet att hitta sammanhang som ökar chansen att få vänner. Även om det ena spåret inte behöver utesluta det andra, tycker jag spontant att mycket talar för spår nummer två i ert fall och jag ska återkomma till varför.

Social färdighetsträning brukar framför allt användas för att hjälpa yngre barn, där det handlar om grundläggande färdigheter som att dela med sig, samarbeta, turas om, och att ge komplimanger. Det förekommer också som insats för äldre barn och tonåringar, men blir svårare eftersom det sociala samspelet är mer utvecklat. Du skriver till exempel att din dotter kan ha svårt för att läsa av sociala koder, vilket är en ganska avancerad social färdighet. Jag påstår inte att det är omöjligt att träna på det, men det är svårt att veta exakt vad man ska träna på och kan bli väldigt tidsödande.

Det kan förstås finnas relevanta färdigheter som är mer konkreta och lättare att öva på. Kan ni se saker som hon behöver lära sig? Har hon själv någon idé om varför det är svårt med vänner? Ett exempel kan vara att gå lagom fort fram i början av en relation. Om din dotter är impulsiv och gärna vill få en bästis, så kanske hon är för ivrig i nya kontakter. Försök i så fall att hjälpa henne att ha tålamod och kanske vänta mer på initiativ från den andra kompisen.

Andra exempel, som forskning generellt har visat har betydelse för tonåringars vänskap, är att kunna lyssna, att bjuda på sig själv (lagom mycket och snabbt), att bekräfta andras känslor och upplevelser, att vara lojal och att visa att man har en särskild relation som man värderar högre än andra bekantskaper.

Om ni kan se att er dotter skulle vinna på att ändra sitt beteende och om ni tror att det är möjligt, så kan det vara en idé att försöka hjälpa henne på det här sättet.

Samtidigt finns det ibland en baksida med det här spåret. Du skriver att din dotter kämpar hårt för att passa in i omgivningen. Om era försök att hjälpa henne handlar om att hon måste ändra på sig, så blir signalen att hon måste kämpa ännu hårdare för att passa in. Budskapet kan bli att hon själv är skyldig till att hon inte har några vänner, när det i själva verket inte behöver vara så. Det kanske inte alls finns några större brister i hennes sätt att närma sig kamrater. Det kanske är kamraterna som inte är beredda att ta emot henne. Mitt råd är alltså att bara överväga det här spåret om det finns uppenbara brister i er dotters sätt att agera i sociala sammanhang och i så fall försöka undvika att hon känner skuld eller blir mer osäker. Låt henne leda samtalet och komma med egna förslag på vad hon kan förändra eller lära sig.

Så till det andra spåret, som handlar om att hitta fler sammanhang för nya vänner. Det finns en mängd forskning som visar att vänskap ofta springer ur likheter. Att din dotter hittills har haft svårt för att hitta vänner kanske som sagt beror på att hon inte har träffat någon likasinnad (förutom flickan som flyttade!). I stället för att slå knut på sig själv för att passa in, måste hon hitta ett sammanhang eller en relation där hon kan vara sig själv. Det underliggande budskapet blir alltså att hon duger fint som hon är, men att hon måste hitta någon som hon passar med. Det kan vara svårare för vissa, men med risk för att låta naiv vill jag påstå att det finns någon för alla. I det här perspektivet blir er dotters sociala ”brister” i stället en personlighet som kan uppskattas.

Jag ska ge några förslag på hur ni kan hjälpa henne. Först och främst kan ni uppmuntra henne att vara öppen för alla möjliga vänskaper. Hon kanske redan är det, men det är inte sällsynt att barn som söker vänner enbart har målet inställt på ett visst urval. Er dotter kanske inte ens försöker med vissa klasskamrater eller andra barn. Hon kanske inte tror att de är intresserade, eller så kanske hon själv inte känner något intresse baserat på förhastade slut­satser. Prata med henne om detta och se om det finns barn i hennes närhet som hon hittills har räknat bort som möjliga vänner. Du nämner att hon ägnar sig åt fritidsaktiviteter. Det är förstås bra, men finns det kanske någon annan eller ytterligare aktivitet hon kan börja med? Utgå från hennes intressen och fundera på någon aktivitet där det finns stor chans att hitta andra hon kan passa bra ihop med. Fundera över andra sammanhang eller situationer där dottern skulle ha möjlighet att knyta nya kontakter, eller fördjupa vänskapen med bekanta barn. Har ni släktingar eller vänner med barn som ni kan träffa oftare? Du skriver att ni inte längre kan bjuda hem andra barn, men ni kanske kan underlätta för er dotter att göra det själv? Vad kan ni göra för att hon ska vilja/våga bjuda hem någon? Behöver de till exempel mer utrymme eller möjligheter att vara ifred?

Jag avslutar med att diskutera en vanlig fråga. Din beskrivning av dottern som impulsiv, okoncentrerad och att hon har svårt att läsa sociala koder kan leda tankarna till diagnoser som exempelvis uppmärksamhetsstörningar och Aspergers syndrom. Många barn (och vuxna) är impulsiva, okoncentrerade och tycker att det är svårt att läsa av koder i vissa sociala sammanhang. Det är personlighetsdrag som ibland innebär fördelar och ibland nack­delar. Det är inte aktuellt att tala om diagnoser förrän dessa drag innebär ett påtagligt lidande eller hinder i livet. Flera saker du tar upp i brevet talar för att din dotter framför allt saknar en nära vän, men att hon annars har det ganska bra. Jag valde därför att fokusera på det konkreta problemet med vänner.

Oavsett hur ni väljer att hjälpa er dotter, försök att göra det med en lätt tillbakalutad attityd. Om ni alltför ofta frågar eller föreslår saker eller för ivrigt uppmuntrar steg i rätt riktning, så finns det en risk att hon tar över er oro: Om mamma och pappa är så här angelägna, så måste det vara något allvarligt fel på mig. Även om ni gärna vill hjälpa henne, så är det ibland viktigt att låta henne vila i att hon gillar att gå till skolan och att ägna sig åt sina fritidsaktiviteter.
Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.