Fråga: Jag blev sambo i höstas. Min sambo är en kvinna från Sydamerika. Hon flyttade till Sverige från Tyskland i september för att bli sambo med mig. Hon har bott i Tyskland i nästan 20 år.
Vi träffades redan för 3,5 år sedan. Vi har egentligen alltid grälat då vi varit tillsammans. Ändå valde hon att flytta till mig, och jag var hela tiden med på noterna. Hon har en tuff bakgrund. Hon flyttade till Europa på grund av problem i hennes familj. En bror till henne tog droger vilket ledde till hans död i unga år och hennes mamma tog det mycket hårt.
Min sambos uppväxt i Sydamerika var även i övrigt allt annat än bekymmersfri. Hennes familj var mycket fattig. Även hennes tillvaro i Tyskland var ekonomiskt ansträngande. Hon levde i ett enkelt hem med uttjänta möbler och med väldigt små ekonomiska marginaler.
Min sambo är egentligen en väldigt charmig och utåtriktad kvinna. Det är nog också så många ser henne. Hon är i det avseendet väldigt latinsk. Det var också den sidan hos henne som jag föll för, men när hon och jag är ensamma kommer andra sidor fram hos henne. Då kommer hennes besvikelse fram över att livet inte blev som hon tänkt sig. Hon har till exempel inga barn, vilket jag tror är en stor besvikelse för henne. Hon var arbetslös i princip hela sin tid i Tyskland. Hon jämför sig ofta med andra kvinnor som hon tycker är lyckade.
Inte heller min egen tillvaro har varit problemfri. I mina tonår och i tjugoårsåldern mådde jag mycket dåligt. Min barndom var ett enda stort mörker. Det var först i trettioårsåldern jag fann mig själv.
Mina arbetskamrater och mina få vänner har aldrig märkt någonting, men jag har haft svårt att till exempel skaffa just vänner – trots att många uppfattar mig som mer ”normal” än de flesta. Men det kan jag ibland mest tycka är ett skal.
Jag är även skuldsatt, men jag har en hög lön och på så sätt kan jag hantera mina skulder. Men det som blir över varje månad räcker inte till mer än en högst ordinär tillvaro. Det gör att jag inte har råd att ge min sambo det hon tycker att jag borde kunna ge henne; kläder men även resor. Hon känner inte till mina skulder men anar att jag tjänar bra.
Jag har ändå under den korta tid vi varit sambos hjälpt henne med cirka tjugotusen kronor i form av en bra svenskundervisning, kläder och annat. Nu läser hon på SFI, vilket hon tycker är meningslöst. Hon tycker att jag även fortsättningsvis borde betala för en mer kvalificerad svenskundervisning. Hon har aldrig visat mig någon tacksamhet för det jag lagt ut på henne. För henne är det en självklarhet att mannen ska stå för de ekonomiska utgifterna.
Vid ett par tillfällen har jag varit onykter då hon kommit hem från svenskundervisningen. Jag har, som det heter, dränkt min tillvaro i alkohol. Något som jag oftare gjorde som ung, numera sker det några enstaka gånger per år om livet känns tungt. Men detta har gjort att hon nu konstant och på ett aggressivt sätt hävdar att jag är alkoholist. Jag uppfattar det som att hon påstår det för att hon vill få ett ”övertag” över mig.
Hon hävdar också att jag lider av depression, kanske för att jag har antytt något om mina tidigare problem. Jag har försökt att på ett lugnt sätt gå i svaromål, men oftast slutar hennes anklagelser med att jag är lika elak mot henne som hon är mot mig.
Vårt sexliv har upphört sedan ett par månader tillbaka. Vi har överhuvudtaget ingen fysisk kontakt med varandra längre. Vi har skilda sovrum.
Min sambo har en lägenhet i Tyskland som hon hyr ut i andra hand. Först i slutet av februari har hon tillgång till den. Det är tre månader dit. Eftersom hon har en lägenhet i Tyskland så vill inte de sociala myndigheterna i min kommun hjälpa till med något boende av något slag. Det är alltså inte så lätt för oss att bara separera. Vi är låsta till varandra i tre månader till.
Till saken hör också att min sambo, av naturliga orsaker, är väldigt isolerad i Sverige. Hon har inga vänner här. Den enda hon pratar med är mig, förutom dom hon träffar på SFI-undervisningen. Hennes ensamhet gör förstås hennes tillvaro ännu värre. Jag vill inte presentera henne för min far eller mina vänner, eftersom jag tror att de snart skulle upptäcka hur dålig vår relation är.
Våra gräl har lett till att jag numera försöker hålla mig från mitt hem. Jag mår fysiskt illa av tanken på att åka hem till min lägenhet, eftersom jag vet att där väntar gräl där vi båda tävlar om att vara den mest elaka. Jag måste erkänna att jag mitt i allt har dåligt samvete över att ha tagit henne till Sverige. Hon hade det bättre i Tyskland, även om hennes tillvaro var svår även där. Hon själv påpekar också gärna vilken hemsk människa jag är, som tog henne till Sverige. Hon kallar mig regelbundet saker som sadist och svin för detta.
Min fråga är egentligen, hur slutar vi gräla? En svår fråga naturligtvis, men jag hoppas på råd om hur vi kan uppnå respekt för varandra utan ömsesidiga anklagelser och förnedrande omdömen till varandra. Hur når vi fram till en resonerande ton, utan alla dessa verbala påhopp på varandra?
Anonym i Storstaden
Svar: Hej. Vad jag förstår bottnar era gräl i att de förväntningar ni hade då ni fattade beslutet att flytta ihop övergått i besvikelse över att inget blev som ni hoppats. På din beskrivning tycks det som att er relation utvecklats till något som är fullständigt ohållbart för er båda, och att en separation därför är det enda raka. I och med att din sambos lägenhet i Tyskland är uthyrd till och med februari är ni dock låsta till varandra fram till dess.
Den grad av respektlöshet som karaktäriserar ert umgänge visar människor för det mesta bara varandra i nära relationer som gått över styr. Det gäller därför att skapa en form av distans mellan er, även om ni ännu för en tid är tvingade att bo under samma tak. I bästa fall medför denna ökade distans att respekten er emellan ökar, och att anklagelserna och de förnedrande omdömena minskar.
För att åstadkomma detta, under den tid ni framöver ändå är hänvisade till varandra, tror jag att ni behöver sätta er ner och omdefiniera vad det är ni håller på med. Ni är i nuläget fortfarande inbegripna i någon sorts destruktiv förhandling kring vad ni har rätt att kräva av varandra med utgångspunkt i att det ni lever i är ett samboförhållande baserat på de känslor ni hyser för varandra.
Bättre är nog då att konstaterar att era intentioner med varandra från början säkert var goda från båda håll, men att det tyvärr av olika anledningar – som det i dagsläget inte finns någon anledning att gå in på – inte blev så bra. Eftersom separationen inte går att genomföra med omedelbar verkan gör ni, i väntan på detta, bäst i att försöka koppla loss från varandra så mycket det nu går.
Försök att betrakta varandra som separata individer som tillsammans har att hantera en svår situation som ni gemensamt försatt er i. Utifrån detta kan ni sedan lägga upp en praktisk plan för hur ni ska minimera konflikterna och hur ni ska strukturera upp återstoden av den vardag ni har att dela fram till februari.
Du får väl tänka igenom vad du är beredd att ställa upp med under den här tiden när det gäller sådant som kläder och mat, samt att hålla henne sällskap då hon saknar andra kontakter än dig här i Sverige. Sedan behöver du uttrycka för henne vad du själv behöver för att detta arrangemang ska fungera för dig, såsom möjligheten att vara i ditt eget hem, lu
gn och ro och att ni har ett sätt att prata med varandra där verbala påhopp utesluts.
Det viktiga i detta sammanhang är att ni tillsammans inser att det är ett gemensamt misslyckande, och att det därför är ointressant att leta syndabockar, men också att du själv inser att dina skuldkänslor är obefogade; hon ville själv flytta hit och har inte rätt att kräva något mer av dig än att få stanna tills hon återfår sin lägenhet igen.
Anders Eklund Rimsten, familjerådgivare
Svar: Hej. En plötsligt uppdykande attraktion gentemot en annan människa kan antingen få en att dra sig till minnes den goda starten i det egna förhållandet, eller fungera som en påminnelse om bristerna i detsamma. Hur en sådan situation hanteras är således en konsekvens av hur ingången till det egna förhållandet såg ut, men är givetvis också beroende av vad förhållandet senare utvecklats till – passion kan såklart även blomma ut även senare i en relation. 
Svar: Hej. När det gäller frågan om man kan hitta sig själv i ett fast förhållande är det svårt att svara på. Man kan väl säga att det är olika sidor hos en människa som utvecklas beroende på om han eller hon lever i en nära relation eller inte. Om man lever med någon utvecklas man ofta i relation till den andre, det vill säga att om den andre har väldigt starka egenskaper, förmågor eller sidor utvecklar man själv inte dessa lika mycket utan låter dem ligga i träda då den andre redan är så framstående på detta område. Sedan kanske man överutvecklar andra sidor, och då gärna de sidor som den andre inte är lika driven på. På detta sätt kompletterar man varandra; om den ena till exempel är dominant och stridslysten kanske den andre blir mer försiktig och överslätande.
Svar: Hej. Först vill jag bara säga att du framstår som mycket insiktsfull; och det bådar såklart gott inför framtiden. Du har som det låter varken tagit efter din pappas oförmåga att se sin del i det hela, eller din mammas självutplånande offerroll. Bara detta att du tänker att du aldrig kommer att lyckas förändra dina föräldrar, men väl ditt eget förhållningssätt till dem, är stort.
Svar: Hej. Med tanke på hur mycket situationen påverkar och begränsar dig, samt hur maktlös du framstår är det nog, som ett svar på din fråga, inte vettigt att fortsätta på det sätt ni gör. Ni har trots allt varit ihop i sex år nu, och saker och ting tycks bara komma allt längre ifrån hur du skulle vilja ha det. 
Svar: Hej. Utifrån det du beskriver låter det som att problemet för dig inte så mycket handlar om ditt nuvarande förhållande, utan mer om ditt eget sätt att fungera: du är rastlös, tröttnar lätt på saker och söker hela tiden spänning i tillvaron. Till en del är detta givetvis en läggningsfråga – det är din personlighet att vara på det viset. Samtidigt kan jag tänka mig att det också är en strategi du använder för att slippa stanna upp och vara där du är.
Svar: Hej. När man har det så dåligt som du beskriver att ni har det, när det har pågått så länge och när man verkligen försökt att göra något åt det men ansträngningarna visat sig vara resultatlösa, tycker jag att ett ultimatum är på sin plats. Inte som ett hot, utan mer som ett konstaterande från din sida. Ungefär: ”Det här är inget jag vill i första taget, men nu har jag kommit till den punkt att om vi inte kan förbättra vår situation ser jag ingen annan utväg än att vi skiljer oss, vad tänker du om det?” 
Svar: Hej. Vi är beroende av andra för att kunna utveckla en identitet. När det gäller din syster kan man anta att hon tidigt blivit bekräftad – i bemärkelsen fått uppmärksamhet – utifrån sina mindre välfungerande sidor. I och med att hennes behov av att få vara liten och bli omhändertagen har varit så starka har ni andra blivit mer kompetenta, omhändertagande och förstående – medan hon kunnat utveckla sin egocentrism helt ohämmat. På detta komplementära vis har din lillasyster mer eller mindre låsts fast i rollen som allmänt hopplös, inkompetent och olycklig. Om hon skulle upphöra med detta skulle det vara som att för ett tag förlora sin identitet, och det är något vi alla vill undvika. Det jag försöker säga är att vi människor skapar varandra i våra relationer, och vem vi blir och är beror på vilka vi är tillsammans med, samt på vilket sätt vi umgås med dessa.
Svar: Hej Klara. Det är möjligt att nio av tio skulle tycka att ditt ex var den perfekta pojkvännen – innan de själva haft ett förhållande med honom. För mig låter det som att han har ett klassiskt tillvägagångssätt för att få alltmer kontroll över och begränsa en annan människa; först med hjälp av omsorger, sedan med anklagelser och till sist med direkta förolämpningar och nedvärderande tillmälen. 
Svar: Din fråga inrymmer en mängd delproblem och frågeställningar. Trots detta väljer jag att avgränsa mitt svar till det jag tycker er situation handlar om – fast med en något annan slutsats än den du drar; närmare bestämt den fråga du ställer alldeles i början av ditt brev: Är det värt att försöka lösa denna konflikt…, eller ska man bara acceptera att sådant händer här i livet?
.jpg)
_best_78X-1.jpg)
Mest kommenterade