Fråga: Jag är en kvinna på 35+. Min mormor fick en demensdiagnos de sista åren av sitt liv när hon var kring de åttio. Min mamma som är 70+ ska på en minnesutredning framöver men redan nu kan vi anhöriga klart se att något är fel. Hennes närminne sviktar, hon är osäker och vill gärna fråga om sådant hon klarade själv förut, hon springer dagarna i ända runt och letar efter saker hon förlagt i hemmet och så vidare.

Min pappa är helt klar i huvudet.

Förutom mormor (som är min biologiska mormor som mamma fick kontakt med på äldre dar) vet vi inget om tidigare generationer, förutom deras namn. Ingen av mina föräldrar har vuxit upp med sina biologiska föräldrar så jag kan inte säga om det fanns eventuella sjukdomar bland förfäderna.

Men med tanke på det jag sett av mammas och mormors liv och beteende undrar jag om jag kommer att bli snurrig när jag blir gammal, om det ligger ärftlighet i det hela? Eller kan jag klara mig, måste det inte slå in i varje generation? Kan jag ha fått merparten av pappas goda gener (han är alltså inte snurrig) så att jag klarar mig därigenom?

Anonym

Svar: Demens är ett samlingsbegrepp för ett syndrom (samling av symtom), som berör minnet, intellektet, personligheten och den praktiska och viljemässiga förmågan hos en individ. Praktiskt taget vilken sjukdom som helst, som drabbar hjärnan och där hjärnans celler dör inom kritiska områden kan utveckla ett demenssyndrom.

Alzheimers sjukdom är den vanligaste av alla demenssjukdomar. Den går ännu inte att bota (men symtomen kan lindras) och ärftlig disposition är en riskfaktor.

Den näst vanligaste demensformen är kärldemens (vaskulär demens). Det handlar då om sjukliga förändringar i hjärnans blodkärl och cirkulation, som orsakar att nervcellerna dör eller förtvinar, till exempel efter en blödning eller en propp i hjärnan. Blanddiagnoser av båda formerna är också vanliga.

För att kunna svara på frågan om arv måste man veta vilken diagnos som föreligger. Om det handlar om Alzheimer är arvet en riskfaktor bland många andra (kön, ålder, Downs syndrom är andra). Vid Alzheimers sjukdom förekommer ett protein – apolipoprotein (ApoE) – som finns i olika varianter och som bestäms av varje människas genetiska kod. ApoE4 medverkar vid bildandet av amyloid, som vid Alzheimers bildas i abnorma mängder och som skadar och bryter ned hjärnans celler. Varianten ApoE4 har en välkänd koppling till ökad risk för Alzheimer.

Vid ärftlighetsgång, då vi antar att mormor och mor är bärare av ApoE4, medan far inte är det, föreligger sålunda halverad risk för Alzheimers sjukdom. Detta ska jämföras med det starka sambandet mellan den speciella genetiska kombinationen ApoE4/E4, då individen (barnet) fått E4 från såväl mor som far.

Via ett enkelt blodprov på en minnesmottagning kan man testa om man är särskilt sårbar ärftlighetsmässigt eller inte. Men man bör veta att många personer med sårbarhetsgenen ApoE4 ändå aldrig drabbas av Alzheimer. Det finns så många komplicerade samband till en demensutveckling, där hög ålder är den vanligaste riskfaktorn.

Från aktuell forskning vet vi att kombinationen regelbunden motion (30 minuter/dag) och så kallad medelhavskost rik på olja, fisk, grönsaker och frukt minskar risken för både kärldemens och Alzheimer – även om man skulle bära på ApoE4.

Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik

Fråga: För tjugo år sedan, när jag var i 20-årsåldern, fick jag en väldigt fin lägenhet i ett hus i en av Stockholms närförorter. När jag hade flyttat in fick jag reda på att ett par, som då var i 60-årsåldern och sedan länge bott i huset, hade velat ha min lägenhet till sin dotter. De blev mycket arga över att värden gav lägenheten till mig i stället och har aldrig kunnat tåla mig på grund av detta.

Åren har gått. Jag bor fortfarande här och älskar min fina lägenhet. Jag är medelålders nu, de är 80 år. Under de här tjugo åren har jag försökt att undvika dem så gott det går. Har de tagit hissen, har jag tagit trapporna och så vidare. Stöter vi ihop brukar hon smacka och sucka högt och ibland säger hon halvhögt till sin man: ”där kommer den där!” .

För ett par år sedan började hon bete sig konstigt. Hon pratar och skrattar högt för sig själv när hon kommer ensam på gatan. Sedan en kort tid tillbaka har hon börjat angripa mig på ett väldigt aggressivt sätt om vi har oturen att stöta ihop. Nu skriker hon ”där kommer den där” så det hörs över hela gatan och har även börjat använda glåpord och kränkande tillmälen.

Jag känner mig väldigt kränkt och förtvivlad över situationen, tycker att jag blir utskämd i hela huset. Har du något råd om hur man ska tackla en person som beter sig så här? Är det någon demenssjukdom hon har – det verkar som om hon numera säger allt, eller snarare skriker högt, vad hon tänker.

Angel S

Svar: På frågan om det är någon demenssjukdom som din granne har, blir svaret ”jag vet inte”. Symtombilden vid demens är mycket individuell och varierande; från glömska till aggressivitet och hallucinationer, varför jag behöver mycket mer information för att kunna besvara din fråga.

Men vad jag kan säga är att kvinnan lider av en allvarlig psykisk störning, där uppfattningar och värderingar av verkligheten är förändrade. Hon uppvisar klara psykotiska symtom, som man kan se vid konfusion (förvirring) eller ”hjärnsvikt”, vilket förekommer vid schizofreni men också vid många andra tillstånd, inte minst hos äldre. Det är vanligt vid kroppslig sjukdom, felmedicinering, demens, för lågt blodsocker med mera.

Mitt råd är: Försök att visa överseende i denna svåra situation och att inte känna dig kränkt. Visa din styrka genom vänlighet och empati i stället, så att inte också ditt sinne förbittras och förmörkas av ett sjukt beteende.

Lycka till.

Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik

Fråga: Jag har en fråga angående min gamla pappa som är 89 år. Han har klarat sig själv hemma länge. Han har inte haft hemtjänst eller någon annan hjälp. Han är en väldigt envis person, men nu börjar envisheten ta över helt och han kan inte se sitt eget bästa, tycker jag.

Han börjar bli mer och mer förvirrad. Han tappar bort sina glasögon, han glömmer bort dagar och klarar inte av att hålla hemmet rent. Samtidigt har han också magrat.

Hur kan jag hjälpa honom när han inte vill ha ”några okända tanter springandes hemma” (hemtjänsten)? När han pratar om detta blir han som ett barn, vädjande och ledsen – och arg.

Min pappa har alltid varit en stark och självständig person – att se honom i den här situationen är smärtsamt – också för honom själv.

Samtidigt kan ju inte jag vara den som hjälper honom med allt. Jag har ett jobb att sköta och en egen familj och vi bor sju mil bort.

Vad kan jag göra?
Karin
Svar: Din pappa behöver komma till en minnesmottagning för utredning och diagnos, då han har både fysiska, psykiska och sociala problem. Han är nu 89 år och har alltid varit stark och självständig, varför jag misstänker att det inte blir lätt att få honom till en adekvat undersökning och utredning.

Det du kan göra är att ta upp med honom att han har magrat (han anser sannolikt själv att han inte har några minnesproblem) och att du önskar att han ska bli ordentligt undersökt. Det är viktigt att du vänder dig till en minnesmottagning, som både gör en medicinsk basundersökning och dessutom också utreder hans glömska, förvirring och svårighet att klara sig hemma utan hjälp.

Personalen på en minnesmottagning har stor erfarenhet av problem som liknar din pappas och kan komma med olika förslag på hjälpåtgärder, baserat på vad man finner vid undersökningen. Din pappa kan till exempel få rätt till en ”kontaktperson”, en person som han kanske accepterar också för hembesök. Huvudsaken är att goda relationer och en kommunikation byggs upp, vilket personalen brukar vara mycket duktiga på vid minnesmottagningarna. Din pappa är inte frisk, och han kan inte se sitt eget bästa. Du kan hjälpa honom till rätt vårdinstans nu för att få adekvat stöd på sikt.
Lycka till!

Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik

Fråga: Finns det någon forskning på hur man upplever den sista tiden före döden när man är riktigt gammal? Min farmor är 91 år nu och väldigt dålig. Hon ligger på ett hem och jag tror att hon håller på att förbereda sig på att dö.

Det jag kan se är att hon har blivit liksom fridfull, nästan harmonisk. Och nästan euforisk och borta. Hon pratar väldigt mycket och virrigt, fragmentariskt – om sin egen mamma och pappa och sin barndom. Hon är ganska ointresserad av omvärlden, även om hon känner igen mig.

Hur kan jag stötta henne den sista tiden? Kan jag göra något mer än att bara sitta bredvid henne och hålla i henne? Jag älskar min farmor och kommer att sakna henne oändligt mycket.

Josefin, 17 år

Svar: Utvecklingsprocessen mot åldrande och vad åldrande innebär har bland annat studerats av Lars Tornstam, professor vid Uppsala universitet. Han har utvecklat en teori kallad gerotranscendens. Teorin går ut på att människor som är nära döden får en förändrad syn gällande värderingar och tankar om livet; från ett materialistiskt och rationellt synsätt till ett mera andligt och gränsöverskridande perspektiv – ett perspektiv som ofta åtföljs av en ökad livstillfredsställelse. Du uttrycker det så fint: ”hon har blivit fridfull, nästan harmonisk”, och du säger också: ”Hon pratar mycket om sin egen mamma och pappa och sin barndom”.

Gerotranscendens är en väg och ett sätt att minska rädslan för döden genom att känna en stark samhörighet med de nära och kära som ”gått före”, det vill säga tidigare generationer och barndomsupplevelser.

Min uppfattning är att din farmor har hittat vägen till gerotranscendens med en omdefinition av tid, rum, liv, död – ett gott åldrande, som vi alla borde önska oss. ”Ett frö till vishet” säger Lars Tornstam.

Du gör redan det bästa – att finnas bredvid henne, lyssna och ge stillhet och lugn. Låt farmor prata om sin barndom och uppväxt, som många äldre tänker mycket på. Vad farmor drömt under natten är också en bearbetning av händelser och upplevelser, som kanske din farmor vill prata om. Det kan verka virrigt och fragmentariskt för dig – men är det sannolikt inte alls för din farmor.

Så glad jag blev över din fråga och så glad jag blev över det stöd du ger bara genom att finnas där och lyssna.

Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik

Fråga: Min mamma gick bort 2006, 87 år gammal. Pappa dog drygt ett år innan. Mamma tappade helt livsgnistan efter det och sa själv ”nu kastar jag in handduken”. Jag har alltid undrat över följande:

Några veckor innan hon gick bort verkade hon så förvirrad då hon pratade. Däremot kunde hon uttrycka sig helt klart och tydligt med hjälp av skrivmaskinen (en maskin som hon för övrigt använt i mer än 30). Det var givetvis massor med säkert onödiga mediciner med i bilden – allt ifrån Voltaren till Oxyscand, sömntabletter med mera.

Det måste ha varit jättefrustrerande för henne att ”tänka rätt” men säga något helt annat… Men skriva maskin, det kunde hon minsann! Så det var tur för henne. Hon var inte ”helt borta” utan ”felkopplad” på något vis.

Är det här mycket ovanligt? Vad kan en sådan sak bero på? Jag undrar också vad det är för skillnad mellan ”åldersdemens”, ”senilitet” och Alzheimers sjukdom.

Sofie

Svar: Det är en intressant fråga du kommer med, jag kan bara svara delvis och med antagande då jag har för få fakta om din mors sjukhistoria.

Jag tror att din mor har varit djupt deprimerad efter din fars död. Sorg utlöser ofta depression med symtom på kognitiva (intellektuella) störningar (minnesproblem, minskad koncentration, orienteringssvårigheter, oförmåga att ge uttryck åt sina tankar och känslor).

Att din mor kunde uttrycka sig vid skrivmaskinen, men inte verbalt, skulle kunna bero på att just skrivmaskinen (som din mor skrivit på under 30 år) ingav trygghet, lugn, ökade koncentrationen och stabiliserade hennes tanke- och känsloläge. Men det är bara min hypotes.

Förvirringstillstånd vid depression förekommer, men din frågeställning är mycket ovanlig.

Senil betyder åldrad, och med senilitet menas ålderdomssvaghet, speciellt i psykiskt avseende.

Demenssjukdom kan förekomma redan i yngre medelåldern, men drabbar främst äldre, och blir allt vanligare ju äldre man blir. Åldersdemens eller senil demens eller ”dementia senilis” innebär en mental avtrubbning av organiska orsaker och beror på att hjärnans vävnader förtvinar med ökande ålder. Alzheimers sjukdom är starkt åldersrelaterad. Uppkomst och utveckling av sjukdomen är inte helt känd, men hög ålder är en riskfaktor. Det är alltså en form av ”åldersdemens” som vi i dag inte kan bota men väl symtombehandla. Forskningen är intensiv inom hela demensområdet.

Efter utredning och diagnosticering av en patient med demens vill man undvika diffusa begrepp som ”åldersdemens”, och i stället tala om vilken typ av demenssjukdom patienten lider av, som till exempel vaskulär (= kärl) demens, Alzheimers sjukdom, fronto-temporal demens eller någon annan orsak till demenssjukdomen. Detta gör läkarna för att kunna sätta in individuell behandling, den skiljer sig till exempel åt vid vaskulär demens respektive Alzheimers sjukdom. Det är därför, bland annat, som en korrekt diagnos är så viktig. Dina frågor pekar på den vanliga begreppsförvirring som otydlig definition medför och som jag anser bör stramas upp.

Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik

Fråga: Mina föräldrar är båda 72 år. De kan sköta sig själva, men det är jobbigt att stå vid sidan av och se på.

Vår pappa drar ett tungt lass. Han sköter om mycket i hemmet och måste vara den som kommer ihåg olika saker. Vår mamma är lite glömsk och rätt egocentrerad. Hon tänker på sig och sitt men missar ofta att se ett steg längre.

Hon har också någon slags mani, hon samlar på saker och har jättesvårt att kasta något överhuvudtaget, allt kan ”vara bra att ha och man vet aldrig när man kan få nytta av det och det…”, säger hon. Inga tidningar eller brev kastas.

Följden är att hemmet är en soptipp. Det är högar med tidningar och saker överallt. Pappa är ofta ledsen över att behöva ha det så här, han får knappt någon plats att ha sina saker på. Mammas högar med saker belamrar lägenheten.

Mammas situation har förvärrats med stigande ålder, hon har varit så här ett antal år nu. Samlartendensen har alltid funnits där, men långt ifrån i den omfattning som den har i dag.

Pappa och vi syskon har upprepade gånger genom åren försökt prata med mamma om att hon inte kan bete sig så här, men det är som att prata med en vägg.

Ibland tar vi syskon ut en semesterdag och åker hem till dem för att hjälpa pappa. Vi går då in i lägenheten och rensar och kastar saker utan att ta hänsyn till mamma, vi kör helt enkelt över henne och rådfrågar henne inte. Vi håller på hela dagen men hinner ändå bara gå igenom en bråkdel av allt som skulle behöva rensas.

Vi undrar om det finns någon hjälp att få för att underlätta för pappa? Kan vården på något vis hjälpa mamma att må bättre och bli av med sina manier? 

Hur ska vi syskon förhålla oss till situationen? Hur mycket ska vi blanda oss i? Vi mår dåligt av att se den misär de bor i, men samtidigt har vi våra egna liv att leva. Hur ska vi balansera?

Anonym

Svar: Din mor kan lida av så kallad kognitiv svikt, som ofta är oidentifierad i sjukvården. De kognitiva funktionerna avser bland annat minne, språk och intellektuell verksamhet, varigenom iakttagelser blir medvetna och leder till förståelse, tankar och resonerande. Med kognitiv svikt eller störning menas att den kognitiva förmågan har sänkts från tidigare nivå. Det kan uppträda hos patienter med olika sorters kärlsjukdomar, till exempel hjärtsvikt.

Mitt råd blir därför, att du tar kontakt med en minnesmottagning, (det räcker inte att gå till distriktsläkare!).

Din mor behöver bli adekvat utredd – fysiskt, psykiskt och socialt. Det kan till exempel föreligga störningar i blodtillflödet till hjärnan, något som är potentiellt möjligt att behandla.

I allmänhet görs då en stor medicinsk basundersökning, man tar olika laboratorieprover och gör radiologisk undersökning av hjärnan, till exempel med magnetkamera. Man gör också olika psykologiska tester. Det är också viktigt att du som anhörig ger din bild av sjukhistorien så att samtliga problem blir belysta – inte minst din pappas situation. Det är så ni syskon bör agera.

Om man hittar en orsak till din mors förändrade beteende kan kanske vården hjälpa både din mamma och din pappa till en bättre livskvalitet.

Lycka till!

Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik

Fråga: Vår pappa är 91 år. Han bor med vår mamma (88 år) i en villa i en småstad. De sköter sig själva med viss hjälp (mat kommer varje helg, det finns hjälp med trädgården och så vidare.).

För femton år sedan var pappa med om en bilolycka (inga fysiska skador) och sedan dess tror han att han måste ta psykofarmaka. Vi tror att han fick psykiska skador (till och med en svår depression) efter bilolyckan men jag har känslan av att läkarna bara skriver ut lugnande medicin utan att bry sig om hur vår pappa egentligen mår.

Vi har sett hur han myglar med medicinen och egentligen tar med än han får och i och med detta mår han ju inte bra. Han hotar till och med att ta livet av sig om vi säger att han inte kan få så många sömntabletter som han vill.

Jag tror att han har blivit helt beroende medan min bror tror att han kan styra allt om vi talar med honom på rätt sätt. Vad kan man göra?

Britt

Svar: Psykofarmaka innebär läkemedel som påverkar själslivet, eller de psykiska funktionerna. Ni skriver att läkarna bara skriver ut lugnande mediciner utan att bry sig om hur er pappa egentligen mår. Nu hotar han till och med att ta livet av sig om han inte får så många sömntabletter som han vill.

Läkemedelsmissbruk hos gamla förorsakar i sig sjuklighet och död. Hög ålder ökar risken för biverkningar av olika slag – inte minst trötthet, hjärnsvikt och förvirring. Psykofarmakan har skrivits ut av er pappas läkare, vilket lett till att han utvecklat ett beroende som kräver specialistkunskap och tid att komma ur.

Mitt råd blir: Byt läkare! Vänd er till en psykiater – helst en geropsykiater, som behärskar vårdområdet – snarast. Medicinering av gamla personer i hög ålder är mycket svårt, med stor risk för läkemedelsinteraktioner (= att medlen inverkar på varandra) med biverkningar och eventuella giftverkningar. Geriatrisk psykiatri finns vid alla våra universitetssjukhus. Er far behöver specialisthjälp för att sanera medicineringen. Begär en remiss av er pappas läkare!

Jag föreslår också att ni med den nya läkaren tar upp frågan om depression hos pappa. Det är en svårställd diagnos som ofta missas. Den gamla patienten är ofta inte själv medveten om sin sjukdom. Anhöriga kan inte heller identifiera sjukdomen, som ofta har en atypisk bild, till exempel trötthet, huvudvärk, hjärt- och ryggbesvär, bukbesvär, yrsel men också irritation och dåligt humör. Tyvärr uppfattas ofta symtomen av allmänläkaren som ”åldersmanifestationer”, vilket kan förklara, att er pappas nuvarande läkare ”inte bryr sig”.

Som anhörig bör man också påpeka om er pappa sista tiden ändrat sitt beteende – annars fastnar läkaren lätt i de kroppsliga symtomen och missar depressionen.

Lycka till!

Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik

Fråga: Vilken medicin är lämplig för patienter som är dementa och oroliga? Min moster har fått Risperdal och Oxascand. Efter Risperdal fick moster sämre att gå och röra sig och hon började att hänga upp sig på meningar och ville bara dö. Dessa tabletter togs bort och i dag har hon Citlopram 20 mg Zopiclone samt urindrivande Lasix. Hon är mycket deprimerad. Har du några förslag?

Gunilla

Svar: Tack för din fråga, som tar upp ett stort och viktigt problemområde vid demens, nämligen oro och medicinering. Vanliga orsaker till psykiska symtom vid demens är just läkemedel, varför jag börjar med dem. 

Risperdal är ett så kallat neuroleptikum, och Oxascand är ett lugnande medel. Båda har prövats på din moster, med svåra biverkningar, varför de tagits bort. Din moster är mycket deprimerad, och har nu ett antidepressivt medel, Citalopram 20 mg, ett urindrivande medel, Lasix, och ett sömnmedel, Zopiclone. Neuroleptikabehandling är alltid förknippad med stora risker, vilket drabbat också din moster. Vid oro och depression måste först och främst en grundlig analys göras av symtomen. Finns bakomliggande kroppslig sjukdom? Har kroppslig undersökning gjorts av den läkare som satt in medicineringen? Till exempel smärta kan hos den demenssjuka yttra sig i form av oro, och den dementa saknar oftast möjlighet att själv beskriva sina symtom. Varför har din moster Lasix, som inte bara är urindrivande utan också blodtryckssänkande? Följs medicineringen upp? 

Sömnstörningar vid demens är ett relativt outforskat område. En sak vet vi dock: sömnmedel fungerar i allmänhet dåligt, medan biverkningarna är stora. (Icke ovanlig biverkan vid Zopiclone är just oro.) Det innebär, att patienten trots eller tack vare sömnmedel inte sover på natten, men är trött och halvsover om dagen. Man vänder på dygnsrytmen. Dementas sömnbesvär ska inte behandlas med piller, utan med respekt för allas vår naturliga dygnsrytm. Det den dementa, lika väl som alla andra, behöver, är en vaken och aktiv dag med promenad ute i friska luften och normala sociala kontakter med andra människor. Möjligheten att få vistas på en dagvårdsenhet för dementa kan många gånger onödiggöra sömntabletter och återskapa en normal dygnsrytm. 

Förstahandsmedel vid läkemedelsbehandling av oro och depression bör vara ett SSRI-preparat, till exempel just Citalopram, som din moster nu har fått. Liksom vid all annan medicinering är uppföljning A och O, så att effekten kan utvärderas och ställning tas till dosökning eller dosminskning, respektive till eventuell kombinationsterapi med så kallade kolinesterashämmare(signalsubstanshöjande). 

Mina förslag till dig blir sålunda:

- Att kroppslig undersökning görs av din moster (för att utesluta eventuell kroppslig åkomma) av den läkare som ordinerat hennes läkemedel (smärta? högt blodtryck? lågt blodtryck? förstoppning? Med mera).

- Att möjlighet till dagvård för demensjuka erbjuds din moster, med målsättning att bland annat ersätta sömntabletten med aktiv, trivsam daglig samvaro med andra människor, och dagliga promenader i ljus och luft.

- Att Citalopram 20 mg  följs upp! Effekten kommer tidigast efter 2-3 veckor, vanligen några veckor senare. (biverkningar? dosökning?). 

Lycka till!

Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik

Fråga: Jag står min farmor mycket nära och vi har alltid haft ett mycket bra förhållande till varandra. Hon är nu 89 år gammal, änka sedan tio år och har genomgått två svåra sjukdomsperioder under de senaste fem åren. Först en tjocktarmscancer och senast en stroke i oktober. Hon har hämtat sig förvånansvärt bra och bor hemma med viss hemhjälp.

Nu till problemet. I samband med att farmor blev sjuk första gången, så hade hon problem med grannen i lägenheten ovanför hennes.

Det var en ung tjej med missbruksproblem som spelade hög musik på natten, ringde till farmor, plingade på hennes dörrklocka på natten och så vidare. Det var en ganska allvarlig konflikt där farmor kände sig mycket utsatt.

Tjejen flyttade senare men händelsen har på något sätt hängt kvar hos farmor och det har utvecklat sig till rent av paranoida tankar. Farmor beklagar sig över att den nuvarande grannen sätter igång fläktar som gör att det drar inne hos henne och att hon inte vågar prata högt för att de då kan höra henne och då blir ”allt mycket värre”.

Hon menar på att de gör det för att vara elaka mot henne och att ”alla är elaka mot gamla människor”. Detta verkar i perioder ta mycket stor plats i farmors tankevärld, trots att hon i övrigt är lika klar och redig som hon alltid varit. Det har inget med hennes stroke att höra, därför att detta har funnits hos henne även innan hon drabbades av den. De som nu bor ovanför farmors lägenhet är mycket trevliga och det finns ingenting som talar för att några av farmors fantasier är sanna. Allt verkar finnas i hennes huvud.

Jag har aldrig ifrågasatt hennes tankar, men jag tycker så synd om henne därför att hon upplever det som så verkligt. Jag är rädd att om jag säger emot henne så kommer hon bara känna sig ännu mer utsatt. Finns det något jag kan göra för att hjälpa min farmor?
Jenny

Svar: Din farmor har flera vanföreställningar och förföljelsetankar: ”grannens fläkt gör att det drar i hennes lägenhet, hon vågar inte tala högt för då kan grannarna höra henne och allt blir mycket värre, alla är elaka mot henne, och mot gamla mänskor.” Din farmor upplevde dessa problem redan innan sin stroke i oktober 2008, men hon är annasr lika klar och redig som hon alltid varit.

En vanföreställning är ett symtom vid psykisk sjukdom. Den som lider av vanföreställningar är själv övertygad om att de är verkliga och riktiga. Rationella argument biter inte och kan inte påverka personen ifråga.

Vanföreställningar förekommer vid många tillstånd av psykotisk karaktär, såsom schizofreni, vid missbruk av narkotika, alkohol med mera. Det är likaså ett vanligt symtom vid till exempel Alzheimerdemens, och ses också som biverkan vid till exempel olämplig eller felaktig medicinering.

Din farmor lider av en psykisk störning av psykotisk karaktär som ger henne en onödigt dålig livskvalité. Hon behöver professionell hjälp.

Du och din farmor bör vända er till en geropsykiatrisk klinik för utredning och behandling. Då din farmor sannolikt helt saknar insikt om sin sjukdom bör du följa med henne, vilket är den bästa insats och hjälp du kan ge din farmor.

Behandlingen är helt beroende av vad man finner vid utredningen av symtombilden och det tidsmässiga förloppet. Stor möjlighet till bättring och lindring föreligger vid adekvat läkarledd behandling.
Lycka till!
Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik