”Min femårige son älskar att ha klänning”

Skrivet av Ingegerd Gavelin 09:00, 24 december 2009 i kategori Föräldraskap

Fråga: Jag har en femårig son som alltid har älskat att klä sig i klänning, en klädsmak som han delar med sin ett år yngre syster. I de miljöer han har vistats hittills är det ingen som har tyckt att detta är konstigt, men snart börjar han skolan. Hur kommer det att bli då?

Han är en glad och social kille, stark både fysiskt och mentalt, men jag tror inte att han är medveten om hur mycket han avviker från normen i samhället genom sitt klädval och jag vill förstås inte att han ska bli upplyst om det genom att bli retad. Han leker dock nästan bara med andra pojkar och dessa har aldrig klänning, inte heller de manliga vuxna i hans närhet – så något slags insikt om att han sticker ut finns det förmodligen hos honom redan i dag. Men han har alltså aldrig fått några negativa kommentarer om sitt klädval.

Vi föräldrar har försökt förhålla oss neutrala i klädfrågan. Men genom att se till att det finns klänningar i hans garderob, sedan han bett om det, har vi förstås gjort klänningsvalet möjligt. Och rent generellt tycker jag att det är positivt att han vågar stå för vad han gillar, att han vågar gå sin egen väg och inte känner att han måste agera som alla andra för att passa in.

Han använder byxor lika ofta som han använder klänning men det finns ingenting som tyder på att klänningsintresset är på väg att minska och därför undrar jag hur ni tycker att vi ska hantera det hela inför skolstarten. Ska vi fortsätta som nu? Eller ska vi informera honom om att det i vår kultur inte är socialt acceptabelt att bära klänning som pojke eller man och låta honom själv ta ställning till hur han vill fortsätta. Eller ska vi ta bort klänningarna även om han protesterar, med samma motivering? Råden från nära och kära skiljer sig mycket åt och jag känner själv att jag å ena sidan vill skydda honom från att bli retad men å andra sidan vill stå bakom honom i hans val, oavsett om det gäller kläder eller något annat.

Maria

Svar: Hej Maria! Det här är verkligen en intressant fråga – jag kan berätta att många i min omgivning varit med och funderat med mig om detta.

Så här tänker jag: Du berättar med en sån värme om er pojke – stark och glad, självklar i sina val. Jag ser honom framför mig i sina fina klänningar! Men precis som du skriver kan han råka ut för att bli retad när han kommer bland okända äldre barn i skolan.

Det allra viktigaste gör ni redan: Ni visar honom på alla sätt att ni gillar honom som han är, att han gärna får ha klänning på sig hemma – ni ger honom klänningar och ni står bakom honom i hans val. Vilken gåva till en liten kille!

Barn är oftast mycket kloka, men de har inte så mycket erfarenhet som vi vuxna. Precis som du skriver, är det viktigt att ni som är vuxna och kan förstå omvärlden på ett annat sätt än han, kan skydda honom från att fara illa i skolan. I detta kan ligga att ni pratar med honom om att alla inte tycker att det är okej att pojkar går i klänning, och att ni vill berätta det för honom före skolstarten. Ni kan också bestämma er för att ert skydd innebär att ni inte tillåter honom att gå till skolan i klänning.

Lite är detta beroende av var ni bor – på en liten ort skulle det kunna innebära ren mobbning för honom, på Söder i Stockholm skulle kanske ingen bry sig.

Din son är bara fem år och om jag förstår det rätt, är det ett knappt år tills han ska börja förskoleklass. Jag föreslår att ni väntar fram till någon månad före skolstarten innan ni börjar prata med honom om detta. Det finns ingen anledning till att han ska behöva fundera över detta nu – han ska bara vara så glad och social som han är!
Om detta kan man tycka mycket och jag gissar att många kommer att kommentera värdet av att vi vuxna bidrar till ett öppnare samhälle där fler kan gå klädda som de vill. Det vill jag också – men vi ska inte använda våra barn till det vi inte vågar själva.

Lycka till!
Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

”Hon kastar bort sin studiebegåvning”

Skrivet av Ingegerd Gavelin 09:00, 10 december 2009 i kategori Föräldraskap

Fråga: Jag och mitt ex har en dotter som går i nionde klass. Hon är duktig i skolan och har utan större ansträngning fått höga betyg. Nu står hon inför gymnasievalet. Hon vill välja en i mitt tycke alldeles för smal utbildning och absolut inte naturvetenskapliga eller samhällsprogrammet som hon bara tycker verkar tråkiga. Jag har flera gånger diskuterat valet med henne och deklarerat var jag står. Jag vill inte att hon ska begränsa sig redan nu eftersom hon inte vet vad hon vill arbeta med i framtiden.

I mitt tycke är det enda rätta att välja brett – om man inte är helt säker på vad man ska göra direkt efter gymnasiet. Jag tycker förstås också att det känns jättetråkigt om hon ”kastar bort” sin studiebegåvning på ett program med mycket praktisk inriktning.

Jag och min dotter har blivit osams i frågan. Hon tycker att jag är hopplöst tjatig och vill inte lyssna på mina argument. Nu försöker jag ligga lite lågt. Jag vill inte att hennes val ska vara resultatet av en protest mot mig.

När jag diskuterar frågan med vänner och andra får jag ofta stöd för mina synpunkter. Men en hel del säger också att ”det här är hennes val, du kan inte få henne att ändra sig.”. Och visst är det hennes val. Men jag tycker att hon är lite för ung och omogen för att fatta ett så viktigt beslut helt själv. Att bara säga ”gör som du vill” känns som att svika henne. Väljer man en smal utbildning kan det vara svårt att komplettera den i framtiden, när man vet vad man vill, har jag förstått.

Jag försöker rannsaka mina motiv, men jag kommer ingen vart. Jag vill verkligen hennes bästa och är både glad och stolt över henne på många sätt. Kanske förstorar jag upp frågan. Hon är vårt första barn. Hennes pappa tycker i grunden också att hon ska välja en bred utbildning. Men han har alltid varit mycket konflikträdd och tar inga diskussioner med henne. Jag har vädjat om hans stöd, men får det inte. Hur ska jag agera?
Morsan

Svar: Hej Morsan!  Du berättar om din femtonåriga flicka som för första gången ska göra ett riktigt stort val och att ni blir osams om detta. Hon vill välja en praktisk gymnasieutbildning utifrån sitt intresse och du vill att hon ska välja ett bredare program som gör det lättare för henne att välja en utbildning senare. Flickan vill inte lyssna på dig nu.

Du skriver mycket klokt att du inte vill att hennes val ska vara resultatet av en protest mot dig. Jag tror att du är inne på en viktig sak där. Hon har kanske en stor önskan att visa dig att hon vill och kan vara självständig. Då blir detta val hennes möjlighet till det.  

Det är tänkt så att ungdomar själva ska välja sitt gymnasieprogram i samråd med sina föräldrar. Det är alltså inte föräldern som ska välja – och det finns en orsak till det. Om föräldrar bara väljer utifrån sina önskemål är risken stor att tonåringen inte själv är motiverad för att gå utbildningen – och det kan gå ut över arbetsglädje och resultat. Det finns mängder av exempel, till exempel i skönlitteraturen på ungdomar som tvingats välja bana utifrån föräldrars krav eller tradition – och som då tappar sin kreativitet och framåtanda.

Du står nu inför en stor utmaning. För kanske första gången ska du stötta din dotter i ett eget beslut – ett beslut som du inte gillar. Hon vill en sak – du en annan. Det är inte ett verkligt allvarligt beslut – hon gör inget som kan skada henne på riktigt. Om det vore så hade du fortfarande ett ansvar att försöka skydda henne. Men hon väljer annorlunda än du vill. Och det måste du stå ut med.

Om du kan prata med din flicka och säga det du vill säga en gång till – och sedan lova henne att inte diskutera detta mera om hon inte själv vill – då finns det en chans att hon lyssnar mer på dig. Det är ditt tjat och din misstro mot hennes förstånd som sårar henne nu. Hon kan fortfarande ändra sig under hela vårterminen. Eftersom hon är en klok tjej är den möjligheten stor. Men chansen är större, om du från och med nu kan respektera hennes beslut. Om hon måste lägga ned mycket kraft på att försvara sitt beslut, får hon inte mycket utrymme för egen eftertanke.

Många ungdomar väljer om inriktning under gymnasieåren – du har ju rätt när du säger att de ibland är för unga för att fatta ett bra beslut i nian. De flesta mognar jättemycket under de tre åren i gymnasiet.

Kanske har din dotter redan nu valt rätt utifrån sin person. Kanske kommer hon att göra ett annat val om något  år och får kanske då gå ett extra gymnasieår. Vad gör det? Om hon i denna process har fått fundera mycket med stöd av er föräldrar, har hon en bra erfarenhet för senare stora livsval.

Var stolt över att din dotter tar sitt val på allvar! Njut av hennes sätt att ta ansvar för sitt liv – utifrån det hon vet om sig själv nu, när hon är femton år.

Redan om något år vet hon mer om sig själv. Fortsätt och följ henne på hennes resa genom livet. Om du kan respektera henne nu är chansen mycket stor att ni kan mötas i en annan sorts relation mycket snart.

Var rädd om dig själv, din dotter håller på att växa ifrån dig!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

”Vår 14-åring stjäl ur våra plånböcker”

Skrivet av Ingegerd Gavelin 06:00, 23 november 2009 i kategori Föräldraskap

Fråga: Kan du ge oss ett råd? Vår son, snart 14 år, stjäl pengar ur våra plånböcker. Detta har pågått i över ett år. Det sker inte hela tiden men då och då. Nu senast tog han 250 kronor av mig och cigarretter av sin pappa. Vi har diskuterat detta flera gånger med honom men det verkar inte vilja ta slut för det.

Vad ska vi göra? Det känns obehagligt att inte kunna lita på sitt eget barn.

Blanka


Svar: Hej Blanka! Detta är naturligtvis ett bekymmer för er och ni har också pratat med honom om det. Om det är en tröst kan jag berätta att det är något som händer i många familjer och inte säger något om huruvida han kommer att fortsätta att ta andras pengar i framtiden.

Du skriver inte så mycket om hur ni har det i familjen eller om hur ni har pratat med pojken om det. Det ger mig en del funderingar:

Hur gick det när ni diskuterade detta med honom? Fick ni veta något om vad som finns bakom det som händer? Eller blev det som det ofta blir när vi föräldrar är upprörda, att vi pratar och han svarar ”vet inte” på alla våra frågor, och sedan lovar att det aldrig ska hända mer?

Försök att prata med honom när det är lugnt mellan er, helst med så lite anklagelser som möjligt. Säg att ni vill förstå vad som händer för att ni ska kunna lita på honom i framtiden och också för att ni ska få ett slut på detta. Kan han förklara vad som händer? Hur han tänker? Försök att låta honom berätta utan att ni genast går in och säger hur fel han har.  Ni behöver få veta, han behöver berätta.

Detta är en förtroendekris i er familj. Ni kan inte lita på honom och tydligen litar han inte på er – i alla fall inte så mycket att han kan prata med er om pengar. Att stjäla pengar kan handla om så mycket:

- Rena impulshandlingar, där han inte tänker efter alls.
- Han kan hamna i akuta penningknipor som han löser kortsiktigt. Kanske är han skyldig någon pengar och måste betala igen – och då är enklaste lösningen att ta av era pengar. Han hoppas att ni inte ska märka något. Tonåringar i hans ålder har ofta ett extremt kortsiktigt tänkande.
- Han kan ha mycket dåligt hum om pengar och pengars värde. Han kanske köper saker han absolut inte har råd med och löser också det på samma kortsiktiga vis.
- Han är ordentligt arg på er och vill avsiktligt göra er illa.

Detta är bara fyra skäl – det kan handla om så mycket mer. Det viktiga är att ni tillsammans funderar igenom hur ni ska lösa detta: Kanske behöver ni göra en plan för hur han ska betala tillbaka pengar till er. Kanske behöver ni prata om hur ni kan hjälpa honom att förstå pengars värde. Om han är verkligt arg på er måste ni lösa konflikten. Försök attavsluta samtalet utan alltför mycket bråk. Visst ska han förstå att han har gjort fel (och det gör han nog redan) – men han ska inte skämmas för den han är!

Sedan tror jag att ni behöver följa upp ert samtal om en till två veckor. Fråga honom hur han har tänkt sedan sist och berätta hur ni har tänkt. Behövs det så fortsätt och följ upp under en tid framåt.

(En helt annan sak, för att ”hjälpa” honom att inte ta mer pengar av er: Se till att ni inte har större summor i plånboken och ha koll på hur mycket pengar som förvaras hemma!)

Lycka till!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

”Mamma låter mig inte göra någonting”

Skrivet av Ingegerd Gavelin 06:00, 18 november 2009 i kategori Relationer

Fråga: Jag har en mamma som inte låter mig göra någonting. Jag kan förstå att hon har svårt att lita på mig, men mitt hem känns som ett fängelse. Jag har rätt till min frihet, men när jag försöker prata med henne så blir hon arg och straffar mig eller bara skäller och säger att det är mitt fel. Hon säger att hon är arg för att jag är så bråkig. Vad ska jag göra? Snälla hjälp mig!

Anonym tjej

Svar: Hej! Det är svårt att svara på din fråga – det är så mycket jag inte vet. Men jag tror att du behöver prata med någon utomstående för att kunna reda ut lite i vad det hela handlar om. Prova med skolkurator, skolsköterska eller ungdomsmottagningen där du bor.

Ett råd vill jag ändå ge dig: Försök att fråga din mamma vad du kan göra för att hon ska lita på dig mer. Kanske är det så att hon blivit väldigt orolig för dig av någon anledning. Kanske kan du lugna henne om du vet hur du ska göra. Kanske behöver hon förstå mer hur det känns för dig.

Men försök att prata med din mamma när det är lugnt mellan er – när ni bråkar kommer ni nog ingenstans. Och försök att prata ”framåt” – hur ni vill ha det tillsammans. Det brukar inte lösa så mycket att prata om det som varit.

Lycka till, till dig och din mamma!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

”Min sambos barn är så osjälvständiga”

Skrivet av Ingegerd Gavelin 06:00, 12 november 2009 i kategori Föräldraskap, Relationer

Fråga: Jag är en kvinna med egna barn som bor tillsammans med en man som har två barn på 15 och 17 år. Mina barn är mycket självständiga, de har kompisar och pojk- respektive flickvänner. Mina barn tar bussar till aktiviteter och fester. Min sambos barn är väldigt osjälvständiga och omogna. De måste skjutsas överallt, de är alltid hemma och umgås sällan med kompisar.

De veckor som sambons barn är hos oss klänger de nästan på honom hela tiden. De ska brottas med pappa och sitta tillsammans med honom. Jag känner sällan att vi får någon egen tid tillsammans de veckorna. Den enda tid vi har tillsammans är när vi sover. Jag flyttade ju tillsammans med min sambo för att få någon att dela mitt liv med. Skulle vilja rå om honom då och då och få sitta ensam med honom en stund och till exempel dricka kaffe.

Ska inte en 15-åring kunna vara lite mer självständig och börja få ett eget liv? Vad kan man kräva av en 15-åring? Hur ska jag ta upp det här med min sambo utan att han blir förbannad? Hur kan vår situation bli bättre? Jag älskar honom men vill inte ha det så här.
 
Tacksam för råd

Svar: Hej! Du berättar om din familj där både du och din sambo har tonårsbarn och att det inte är så lätt att få ihop detta. Det du beskriver är en vanlig svårighet när föräldrar flyttar samman. Det är svårt att både vara ett par tillsammans och ge tid för relationen att utvecklas – och samtidigt kunna välkomna barnen när de kommer.
 
Det är ofta så som du beskriver, att barnen är olika varandra och att det kan vara svårt att förstå sig på den andres barn. Du tycker att hans barn tar mycket av pappas uppmärksamhet – och du som vill ha någon att dela livet med!
 
Jag tänker att du inte kan dela livet med denne man utan att också dela honom med hans barn. Du skriver inget om vad som hänt tidigare – hur länge var det sedan han separerade från deras mamma? Hur har relationen mellan honom och barnen har sett ut tidigare? Kanske är det så att dessa ungdomar ofta längtar efter sin pappa, att det är särskilt viktigt för dem att vara nära honom när de ses? Kanske har han också glädje av att skjutsa dem och riktigt få rå om dem.
 
Du och din sambo behöver nog prata om detta i lugn och ro. Du skriver att du är rädd för att han ska bli förbannad om du tar upp detta med honom. Men jag tror du måste göra det om ni ska kunna fortsätta ihop. Jag tror också att  det är möjligt att prata om detta så att det inte blir en anklagelse mot honom. Försök att prata om hur du vill ha det (i jag-form, med dina ord om hur du vill ha det) när ni har det lugnt tillsammans. När han har lyssnat på dig kan du lyssna på hur han vill ha det. Utelämna dina tankar om att hans barn är osjälvständiga och omogna – det är er två det handlar om.  Kanske är en rimlig kompromiss att de första dagarna i veckan är barnens – kanske ska du då försöka lägga egna aktiviteter utanför hemmet så att du inte blir så irriterad. När barnen så brottats och klängt färdigt och boat ihop sig med sin pappa, kanske det finns mer plats för dig.
 
Det är svårt att generellt säga vad man kan kräva av en 15-åring. Visst har du rätt i att många i den åldern börjar söka sig ut efter ett eget liv. Men många är mer försiktiga och behöver tid på sig – särskilt om de av och till längtar mycket efter den ena av föräldrarna. Du får ha tålamod med det.
 
Det är bra om du står på dig i vad du behöver. Men var beredd på att det kan ta tid att förändra situationen. Kanske måste ni prata många gånger innan det känns okej för alla. Ta plats i din sambos liv – och ge plats åt barnen!
 
Lycka till!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

”Hans dotters blyghet påverkar vår relation”

Skrivet av Ingegerd Gavelin 06:00, 27 oktober 2009 i kategori Föräldraskap, Relationer

Fråga: Jag är mamma och på sätt och vis bonusmamma. Mina barn är 8 och 11 och min mans flicka är 13 år. Erik (som vi kan kalla min man) och jag har varit tillsammans i ett par år. Jag tycker att vi har tagit allting lugnt.

Nu till vårt problem: Hans 13-åriga flicka är så otroligt blyg. Hon har sin pappa som sin bästa vän. När hon är med kompisar får hon vara med som på nåder. Hon oroar sig för att hon inte har någon självklar vän. Hon har det också jobbigt med skolan och sitter med läxorna i över två timmar varje dag. Hon idrottar en gång i veckan.

Dottern sover hos Eriks exfru, men är en stor del av tiden hos Erik. Erik är orolig för sin dotter. Han har gråtit för hennes skull när vi har pratat om problemet med hennes blyghet.

Sedan ett år tillbaka har vi försökt att bli en familj, det vill säga, vi har försökt att sammanföra våra barn.
Men våra försök att bli en familj går inte bra. Vi har gjort ett tiotal försök på helgerna. Eriks dotter vill komma till oss, hon åker så att säga frivilligt med sin pappa i bilen, men när hon väl är här säger hon knappt ett knäpp.

Mina döttrar tycker att hon är ”snäll” men att det blir jobbigt att vara med henne i och med att hon inte vågar ta några initiativ – med barnens ord: ”Hon säger inte så mycket, mamma, men hon är väl snäll.”

Jag tycker otroligt synd om den här tjejen, men samtidigt känner jag att jag inte står ut med situationen. All energi riktas mot henne när vi ska umgås. Det blir spänt och onaturligt. Jag får anstränga mig till max för att vara den som är solig och hittar på roliga saker, annars skulle hon bara sitta ner och titta rakt fram medan mina tjejer skulle försöka i tio minuter och sedan pipa iväg till sina kompisar.

Jag har pratat mycket med Erik och sagt till honom att jag tycker att han bär en stor del av ansvaret och att han måste försöka hjälpa henne, fostra henne, till att bli mer självständig. Det har han också gjort. Han svarar till exempel inte längre i hennes ställe när jag försöker prata med henne.

Jag är djupt orolig. Jag vet, eller tror mig ha förstått, att det gäller att ”fylla på” den här flickan – att ge henne omtanke och kärlek. Jag försöker, men i bästa fall ler hon lite svalt när jag pratar med henne och svarar tyst på frågor med ett ja eller nej.

Nu, efter ett år, har hon börjat prata lite mer och då kommer orden inte direkt stammande, men hackande och snubblande fort. Jag vill bara hålla om henne och säga ”Lilla vän, det är ditt liv. Ta för dig. Förneka inte dig själv. Du är jättefin!”, men jag är rädd att hon skulle bli helt bortskrämd från mig i så fall. Det här låter så hårt, men hon är tråkig att vara med. Hon ger så lite tillbaka.

Allt det här tär på Eriks och min relation. Vi skrattar inte ihop när hon är med och vi har absolut inte sex. Hon vill inte sova över.

Jag är för ett barnperspektiv vid skilsmässor, men hur långt ska det perspektivet sträcka sig? Erik säger att han skulle bli olycklig om han gjorde något som skadar henne, och jag förstår hans känslor. Han tänker att vi kan flytta ihop om först två år, och kanske inte ens då. Han velar mellan att satsa på relationen och att hon kan skadas om vi satsar.

Samtidigt skadas vår relation av läget som det är nu. Jag orkar inte vara någon ”hjälpare” längre. Jag har stöttat Erik både i skilsmässan och genom hans ekonomiska problem som han nu fått rätsida på genom att leva sparsamt. Då dyker problem nummer två upp: Han har en dotter som är snudd på asocial och dessutom hårt knuten till sin pappa.

Jag är beredd att slänga alla framtidsplaner över bord snart och bryta upp. Samtidigt känns det otroligt sorgligt att göra det, eftersom jag älskar Erik och har fått så mycket kärlek av honom under de här åren vi har känt varandra. Det är hemskt att säga, men jag önskar att han inte hade någon dotter. Jag har svårt att få ihop hur han som är så varmhjärtad och människoinriktad kan ha misslyckats i så hög grad med att fostra sitt barn.
Vad ska vi göra?

Eva

PS. Symtomatiskt nog har jag inte skrivit så mycket om mina flickor i detta brev. De gillar Erik. De är utåtriktade, har fullt med kompisar och saker ’på gång’ som pyssel och projekt. De har lätt för sig i skolan och har flera fritidsaktiviteter i veckan. Vi har en liten hund som Eriks dotter också tycker om (en liten ljusning i eländet). Jag skäms för att jag älskar dem så mycket och samtidigt har så lite fördragsamhet med den här blyga 13-åringen som verkligen skulle behöva kärlek.

 

Svar: Hej Eva! Du skriver om din särbos 13-åriga dotter och din oro för henne och olust inför henne. Hon är blyg, tyst och ensam. Ni har en önskan att ”få ihop familjen”, det vill säga få med henne i den gemenskap du och Erik nu vill bygga upp.

Vet du, jag undrar om det inte är där ert problem ligger. Ni har stora ambitioner, ni vill att allt ska vara bra – och när det inte är det blir ni besvikna. Och då faller besvikelsen lätt över hans dotter. Det är ju hon som ”orsakar” den, inte konstigare än så.

Men jag tror att hon känner era ambitioner och att hon också känner er besvikelse. Jag tror att hon blir ännu mera låst när du försöker vara solig och mest bara anstränger dig. Du tar på dig ansvaret att förändra Erik och förmå honom att ”fostra henne” till mer självständighet. Alltsammans tenderar att bli en enda stor ansträngning tänker jag, och en 13-åring har ofta starka känselspröt och vet att ansträngningen riktas mot henne. Och att det är hon som ska leverera resultatet. Det är för mycket för en blyg 13-åring.

Du skriver att all energi riktas mot henne när ni ska umgås – självklart blir det spänt och onaturligt. Hon blir ju i centrum, hon som mest av allt behöver få vara en åskådare.

Så mitt råd är: Släpp ambitionen! Släpp idén om att ni ska bli en familj, att flickorna ska gilla varand­ra. Släpp föreställningen att just du ska hjälpa henne att ta för sig.

Det kan bli så, längre fram, att du kan vara en kvinnlig förebild som kan hjälpa henne att tro på sig själv. Och dina döttrar kan också bli viktiga bonussystrar. Men grunden för den här 13-åriga tjejen med så dåligt självförtroende måste vara att hon duger som hon är och att hon får vara med er precis på sina villkor.

Jättefint att hon vill komma till er! Jättefint att hon gillar hunden! Jättefint att hon börjar prata lite grann – låt henne prata precis så hackande som hon förmår!

Jag tror att ni måste minska på era ambitioner nu och släppa idén om att flickan ska förändras. Hon kan förändras enormt de närmaste åren, delvis genom sitt växande och delvis med er hjälp – men nu tror jag att allt hämmas av idén om den lyckliga familjen och de lyckliga barnen.

Låt flickan komma till er på sina villkor med sin person. Låt henne vara i bakgrunden. Ställ vänligt nyfikna frågor om det hon är intresserad av – öppna frågor som man inte kan svara ja eller nej på. Ta vara på varje tillfälle då hon pratar lite. Uppmuntra hennes framsteg men försiktigt – precis som du skriver kan hon bli helt bortskrämd om du säger allt du skulle vilja säga.

Du skriver att du tycker att Erik har misslyckats trots sitt varma hjärta. Kanske finns det också där något du behöver fundera närmare över: Är det föräldrars ”fel” om en 13-årig flicka har dåligt självförtroende och svårt att klara nya situationer? Är våra barns lyckade liv ett kvitto på att vi gjort r
ätt, och därmed våra barns mindre lyckade liv ett kvitto på vårt misslyckande?

De här tankarna finns i hela samhället och är en katastrof för både barn och vuxna. En 13-åring är på väg ut i vuxenlivet. Hon har mycket att kämpa med: sin egen utveckling, sin familjesituation, sina skolproblem och sin ensamhet. Hon är inte färdig än! Hon behöver sina vuxnas stöd, inte deras skuld. Kanske behöver hon också professionell hjälp.

Du berättar att du skäms över att du älskar dina döttrar mer än henne och över att du inte har fördragsamhet med hennes person. Jag skulle önska dig att släppa den skammen. Ingen bonusförälder jag har träffat älskar sina bonusbarn som sina egna – det är en myt att det ska vara så. Flickan behöver inte dig som mamma, hon har ju en mamma!

Eva, du har så mycket tankar och du vill verkligen väl. Skratta med Erik, njut av att ni har träffat varandra, gläd dig åt det du har! Då, först då, kanske flickan kan smittas av er glädje.
Lycka till!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

”Min åttaåriga dotter blir hotad i skolan”

Skrivet av Ingegerd Gavelin 06:00, 26 oktober 2009 i kategori Föräldraskap

Fråga: Jag har en dotter på snart 8 år. Vi har bott i det samhälle vi bor nu i ett år och min dotter har börjat i skolan här. Det är en skola med barn från förskoleklass till sexan.

I fredags fick vi ett samtal hem från en lärare på skolan som informerade om att min dotter under utflykten i fredags hade fått de här orden i ansiktet från två av hennes klasskamrater:
 
”Anna… i går hade Jeppe med sig en kniv till skolan… Han kommer att sticka den i dig och döda dig.”
 
Anna, min dotter, sprang direkt till läraren som var med och berättade. Hon var väldigt uppskärrad och rädd. Fröken tog tag i barnen och samtalade med dem på direkten.
 
Jag ringde rektorn på eftermiddagen och samtalade med henne om hur och när detta ska följas upp. Hon informerade mig då om att dessa grabbar har ögonen på sig hela tiden, och att även deras väskor kollas varje morgon så att de inte har med sig olämpliga föremål hemifrån.
 
Detta är inte första gången som min dotter blir utsatt för hårda ord från olika grabbar på skolan, men detta var helt oacceptabelt. Jag har varit med i skolan efter incidenten och har sett hur en dag går till. Barnen passar på att säga saker till sina skolkamrater när någon vuxen ”inte ser”. För övrigt är klassen (25 elever) väldigt rörig och det finns många barn som uppför sig illa.
 
Min dotter har även berättat att hon ofta får höra taskiga kommentarer och hårda ord av killar som är ett par år äldre.
 
Hur ska jag förhålla mig som förälder i en sådan här situation? Till barnet? Vad kan jag som förälder göra?
 
Jag vill ju känna mig trygg när jag lämnar mitt barn i skolan, men det gör jag inte nu. Jag är rädd varje dag när jag frågar hur hon har haft det och att hon ska säga att någon har varit elak.
 
En ledsen mamma

Svar: Hej ledsna mamma! Du berättar om en historia då jämnåriga kamrater till din 8-åring säger till henne att hon ska dödas i skolan och att även äldre pojkar är dumma mot henne.

Du har reagerat starkt på detta och det är verkligen precis vad du ska göra. Så här ska inget barn behöva ha det i skolan! Och det är så viktigt för din flicka att hon känner att du står på hennes sida och inte bagatelliserar detta – som tyvärr fortfarande en del vuxna gör när det gäller mobbning.

Du undrar vad du ska göra. Jag tycker att du ska fortsätta att göra det du nu gör: Tjata på rektorn, kräva att man gör något. Varje skola ska ha en plan mot mobbning. Be att få se den och hör efter vad man har gjort i det här fallet.

Om trakasserierna verkar fortsätta föreslår jag att du pratar med skolan om att de bör göra en anmälan till socialtjänsten beträffande de pojkar som hotar din flicka. Deras beteende tyder på att de behöver hjälp och en anmälan till socialtjänsten brukar leda till en utredning om deras hjälpbehov. Om inte skolan tar sitt ansvar och gör denna anmälan kan du självklart göra den själv – eller så kan ni göra den från två håll.

Du undrar också hur du ska förhålla dig till din dotter efter detta. Fortsätt som tidigare: Följ med henne till skolan och se vad som händer. Visa henne att du inte accepterar att hon har det så här, tala om för henne att ingen ska behöva finna sig i något sådant. Visa henne hur värdefull hon är.

Jag förstår din rädsla, men låt inte den innebära att du inte orkar fråga din flicka hur hon har det. Hon behöver sin mamma och alla vuxna nu. Om du är ensam med detta, sök stöd hos andra som kan ge dig styrka.

Lycka till!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

”Min sexårige bonus-son trivs inte i skolan”

Skrivet av Ingegerd Gavelin 06:00, 9 oktober 2009 i kategori Föräldraskap

Fråga: Jag är bonusmamma till en 6-årig kille vars föräldrar separerade för snart två år sedan. Nu bor han varannan vecka hos sin mamma och bonuspappa och varannan vecka hos sin pappa och mig. Han började nyligen i skolan och verkar inte trivas alls. Vanligtvis är han en väldigt glad kille, men nu gnäller han över huvudvärk eller ont i magen på morgonen och tycker inte att skolan är rolig. När han vid några tillfällen har fått stanna hemma från skolan har allt varit bra, han leker och är glad och huvudvärken finns inte.

När han är hemma känns det som att han inte kan få nog med uppmärksamhet, han har svårt att vara ensam och att ta egna initiativ till att göra saker eller att bara sitta stilla. Vi upplever honom som orolig. Han har också blivit nästan rädd för att bli stor – han vill inte ta eget ansvar eller lära sig läsa, räkna och så vidare.

På grund av huvudvärken har han varit hos läkare, som inte kan hitta någon förklaring annat än att gå till en optiker. Vi, föräldrar och bonusföräldrar, undrar om hans beteende kan bero på att det är så mycket som förändrats i hans liv på kort tid, med nya familjekonstallationer? Eller kan det även vara något annat? Vad kan vi göra för att han ska må bättre och vad kan vi kräva av skolan?

”Orolig”

Svar: Hej bonusmamma!  Du berättar om en 6-årig pojke som börjat skolan och i samband med det inte verkar må så bra. Du undrar om det kan bero på att familjen har förändrats de senare åren – en rätt vanlig tanke hos föräldrar när ett barn inte verkar ha det bra; ”Vad har vi gjort för fel?”

Barn brukar reagera snabbt på stora familjeförändringar och man brukar se ganska tydligt på barnen när något är fel. Egentligen säger ditt brev något helt annat än att det handlar om familjen: Han leker och är glad som vanligt – när det inte är aktuellt med skola. Han känns orolig och i behov av uppmärksamhet när han är hemma – och han vill inte bli stor.  För mig låter det som om det finns en risk att han inte har det bra i skolan.  Berättar han något för er?

Jag föreslår er att den eller de vuxna som står honom närmast försöker prata med honom om hur han har det i skolan. Fråga honom om de olika delarna: Hur det är i klassrummet, hur det är på rasterna, i skolbespisningen? Är kompisarna snälla, är lärarna snälla, är något barn eller någon vuxen dum mot honom? Är han rädd för något? Kanske finns det något han inte har velat eller kunnat berätta för er.

Så föreslår jag också att någon eller helst båda föräldrarna är med honom någon dag i skolan så att ni kan bilda er en egen uppfattning om hur hans tillvaro där ser ut.

Och mitt tredje förslag är: Ordna ett samtal med hans lärare och eventuell fritidspersonal  och berätta om den förvandling ni sett att han har gått igenom sedan han började skolan. Kanske ser de också hans ledsenhet? Kanske är det så att han ”håller ihop” i skolan och olusten kommer ut på hemmaplan? Tillsammans med skolfolket kan ni sedan göra en liten plan för hur ni ska hjälpa honom den närmaste tiden. I skolan kan personalen bli mer uppmärksam på hur han har det. Hemma kan ni ge honom det han verkar behöva: Mer uppmärksamhet, lugn och tålamod.  Följ upp om några veckor.

Det behöver inte vara så att någon är dum mot honom i skolan, det kan också vara så att hela förändringen blivit för mycket för honom – en del små sexåriga pojkar tycker att det är rörigt och har svårt att hinna med i skolan, svårt att hålla ordning på sin ryggsäck och papper. Just sådana barn kan få för sig att de aldrig kommer att klara av att bli vuxna – de tror ju att allt kommer att vara lika svårt hela tiden!

Så släpp idéerna om att ni har förorsakat pojkens oro – och var med honom i nuet!

Lycka till!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

”Jag är orolig för min 15-åring”

Skrivet av Ingegerd Gavelin 06:00, 28 september 2009 i kategori Föräldraskap

Fråga: Jag är mamma till en 15-årig son som undrar hur han egentligen mår på insidan. Det är svårt att tyda honom och han vill inte berätta så mycket. Han är alltid hemma själv efter skolan och är oerhört intresserad av allt som har med andra världskriget att göra. Han tittar på film, klipp på Youtube och spelar krigsspel på Playstation. Han lyssnar också mycket på musik; oftast hårdrock i sin Ipod. Koncentrationen fungerar bara när det är något som är riktigt intressant.

Han säger att han inte är accepterad av sina klasskompisar på skolan och att de tycker han är konstig för han lyssnar inte på samma musik som de gör.

Ibland går han till ungdomsgården och tycker det är kul. Snackar, hoppar studsmatta och så vidare. Men han har ingen bästis, det har han aldrig haft utan är lite av en ensamvarg. Under uppväxten har han också haft lätt för att dyka ner i vissa saker under perioder. Då var det bara detta som gällde, exempelvis dinosaurier och lego.

Vi ser att han inte mår bra av det här med kompisarna och han har dåligt självförtroende. Han är tonårsarg med svordomar, och han dänger i dörrar och säger att alla är dumma och inte fattar någonting. ”Alla tror jag är dum i huvudet”, ”jag är dum i huvudet” och ”skolan suger”, säger han ofta.

Till saken hör att han inte vill göra något som vi föreslår heller. Han vill ingenting och orkar ingenting, säger han. Ibland har jag tvingat honom att följa med mig på olika saker och då är det ok efteråt. Vi försöker också få honom att ta mer ansvar både för sig själv och här hemma. Men det går så där.

Han stannar alltså helst hemma och är då själv eller med lillebrorsan som är 11 år. Att han väljer att vara hemma med oss föräldrar och lillebror känns inte så bra.

Mamma Eva

Svar: Hej Eva! Du berättar om din 15-årige son som är rätt ensam och vantrivs med det. Det är alltid en svår situation för föräldrar – det är inte mycket man kan göra för en 15-åring som inte hittat några vänner i skolan eller på fritiden.  
 
Mycket av det du berättar om är rätt vanligt för pojkar i hans ålder: Han vill inte berätta så mycket om sitt liv för sina föräldrar, han tar inte så mycket ansvar för sig själv eller för hemmasysslor. Han är tonårsarg ibland och dänger i dörrar – alla är dumma och fattar ingenting.  Och han vill inte göra det ni föreslår. Alltsammans är sånt som många föräldrar känner igen.  
 
Att vara ensam i tonåren ÄR inte lätt. Att vara ledsen för det är inget konstigt.  Det är ju i den åldern man ofta ger sig ut utanför familjen, prövar sina vingar – då gruppen är viktig för att man ska kunna utvecklas. Och utan kompisar blir det precis som du skriver – han väljer att vara med er och lillebror, mest för att inget annat finns att tillgå. Det skulle kanske räcka med en enda kompis som han kan vara med då och då för att han skulle trivas mycket bättre. Och sådana dyker upp när man minst anar det – kanske någon med samma specialintressen, kanske någon på ungdomsgården?
 
Jag tror att det ni kan göra för honom är att vara fortsatt intresserade av hans liv på så vis att han känner att ni inte också plågas av hans ensamhet. Det blir som sten på börda för honom om han känner att ni också oroas eller tänker att han är misslyckad. Fortsätt att uppmuntra honom att gå på gården, att följa med er ibland på aktiviteter och att göra roliga saker med lillebror.  Visa intresse för allt det han gör – hans musik, hans intressen.
 
När han klagar på att skolkompisarna tycker att han väljer fel musik – föreslå honom att han fortsätter lyssna på det han tycker om men ändå prova att visa intresse för den musik som de gillar. Kanske behöver han träna på mer öppenhet mot andra och för andras intressen. Men prata bara med honom om det när han orkar vara mottaglig för era idéer. Uppmuntra honom att vidga sina kretsar.
 
Fråga honom också, när det känns möjligt, vad det är som gör att han tror att andra tror att han är dum i huvudet? Och varför tror han själv att han är dum i huvudet?
 
Jag har tidigare skrivit ibland om ”korrigeringsreflexen” som vi vuxna så lätt tar till: I ditt fall är det att genast säga till honom att han minsann inte är dum i huvudet, tröstande ord av olika slag. Jag tänker att han säkert skulle behöva formulera för sig själv vad han tänker om andra och inte genast bli motsagd. Först efter det kan ni föreslå honom att se med andra ögon på sig själv.
 
Kan det vara så att han blir mobbad i skolan? Prata med hans lärare om hur de ser på hans kamratproblem.
 
Det är svårt att avgöra graden av ledsenhet och ensamhet  i det du skriver. Tycker du att han verkar deprimerad – så att han oftast är håglös, ledsen och arg, i stort sett aldrig glad över någonting?  I så fall är kanske det hela mer allvarligt. Om ni är oroliga för att sonen är deprimerad, ta kontakt med skolhälsovården och be att skolläkaren bedömer honom. En depression i tonåren ska man inte gå länge med.  
 
Det finns en del av ditt brev som ger mig andra funderingar.  Du skriver att han av och till haft specialintressen som han verkligen dykt ned i. Det är vanligt hos både barn och tonåringar, särskilt i perioder då man är ensam och behöver något att fördjupa sig i. Men det kan också vara en vink om att din pojke kan ha andra problem.  Har ni någon gång funderat över om han har drag av Aspergers syndrom – eller har någon i skolan sagt något?  I det syndromet ligger också svårigheter av socialt slag, att man har svårt att förstå sig på andra människor och därmed lätt blir ensam.
 
När jag skriver detta menar jag verkligen inte att sätta någon diagnos på din son. Men kanske skulle du kunna ha glädje av att läsa lite mer om detta – du kan t ex gå in på Riksförbundets Attentions hemsida: www.attention-riks.se. Om du tycker att detta kan stämma på din pojke, vänd till skolhälsovården eller barnpsykiatrin.  
 
Det är inte lätt att svara enkelt på din fråga. Det är inte lätt att vara 15 år. Din pojke har intresserade föräldrar som bryr sig mycket om honom – det är oerhört värdefullt!
 
Det viktiga är: Visa din son mycket respekt och uppmuntra alla steg han tar – både när han vågar sig ut bland jämnåriga och när han behöver få vara hemma och slicka sina sår.
 
Och det du nu berättar om hans liv som 15-åring, säger mycket litet om hur hans tillvaro längre fram kommer att se ut. Han behöver er tilltro och ert hopp!
 
Lycka till!

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

”Jag känner mig misslyckad inför mina barn”

Skrivet av Ingegerd Gavelin 06:00, 18 september 2009 i kategori Föräldraskap

Fråga: Jag är änka sedan tio år tillbaka. Jag har två underbara barn. Mitt problem är att under de här tio åren som har gått så har jag haft tre förhållanden som inte fungerade.

Nu sitter jag och mår dåligt för att mina barn blev inblandade i mina förhållanden. Jag känner mig misslyckad inför dem. Jag undrar vad de tänker om mig. De är i tonåren så det går inte att diskutera så mycket om det med dem.

En mamma

Svar: Hej mamma! Du berättar att du oroar dig för att dina barn blivit inblandade i de förhållanden du haft under de senaste tio åren sedan din man (och barnens pappa?) gick bort.

Jag vet inte vad det är som gör att du känner dig misslyckad inför barnen just nu – kanske är det något du nu kommit att tänka på. Du skriver inte heller att något av barnen sagt eller gjort något som ligger till grund för din känsla av misslyckande. Du beskriver dem som underbara barn, det låter så gott!

Vet du, jag tänker att det som hänt har hänt. Det finns inte något du kan göra annorlunda av det i dag. Dåtiden kan vi inte göra något åt. Framtiden vet vi ingenting om. Det enda vi har är nu.

Kanske finns det något som inte var bra med att de blev ”inblandade” – men kanske fanns det också annat som var bra. När du sitter och mår dåligt är det kanske så att du går igång på idéer om vad som kan ha blivit fel – men det kanske är mest fantasier?

Mitt råd till dig är: När du fastnar i de här tankarna, fundera en stund på hur mycket verklighet som finns bakom dem. Har något hänt som inte varit bra – har något hänt som varit bra? Kan du se med lite förståelse på dig själv, lite förbarmande över att du har levt i en svår sorg och kanske högst rimligt har sökt tröst och kärlek? Att träffa någon ny, utan att barnen blir inblandade, är svårt när man är ensam med barnen.

När du så har undersökt dina tankar och kanske både hittat försonande och svåra saker – bestäm dig för att inte låta de tankarna få för stor betydelse i ditt liv. Det som hänt har hänt och går inte att göra annorlunda. Om du vill kan du säga till barnen att du funderar mycket på det som varit och önskar att du gjort annorlunda – kanske får du högst lugnande besked av dem. Annars – när tankarna kommer tillbaka, se lite på dem. Låt dem sen bara vara tankar och lämna dem sen.

Var i det nu du har i dag, med dina underbara barn!

Varma hälsningar,

Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare

10 tidigare inlägg