”Ska vi göra slut?”

Skrivet av Liria Ortiz 09:28, 18 mars 2013 i kategori Relationer

Fråga: Jag är en man i 30-årsåldern som dejtar en kvinna i samma ålder. Vi har dejtat i sex månader nu. För tre månader sedan började jag fundera på varför det går så långsamt att komma framåt i vårt dejtande. Vi hade vid det laget varit på flera dejter tillsammans men aldrig hållit handen, pussats eller kramats. Med kvinnor som jag dejtat tidigare i livet har detta aldrig tagit en längre tid.

Jag tog upp detta med henne och undrade om hon funderade i samma banor. Det svar hon gav hade jag aldrig tänkt kunde vara anledningen. Hon tror inte på intimitet före äktenskapet. Inte flytta ihop, inte kramas, inte hålla handen. Inget fysiskt alls före äktenskapet.

Jag blev väldigt förvånad då jag trodde att detta var något vi hade lagt till historien. Jag är helt tvärtom, jag tycker att man ska bo ihop och ha ett fysiskt liv tillsammans innan man gifter sig för att vara säker på det stora kliv som ett äktenskap faktiskt är. Jag sa detta till henne och hon förstod hur jag tänkte men sa att hon inte tänker ändra sig. Jag svarade att jag förstod henne med, och att jag inte heller tänker ändra mig.

Jag gillar henne väldigt mycket men känner att detta är ett stort problem. Vi har pratat om det flera gånger men inte kommit längre än att vi båda förstår varandra men ingen vill vika sig.

Vi kommer från väldigt olika bakgrunder. Hon har aldrig druckit alkohol, rökt med mera medan jag har en liberal syn på sådant och i tidig ålder testade alkohol. Numera tar jag bara en öl då och då. Hon är troende, vilket inte jag är. Det är inget problem för mig men jag tror att det har mycket att göra med hur hon tänker om äktenskap med mera.

Ibland har vi försökt att mötas på mitten, till exempel att jag går med på äktenskap eller att hon flyttar in hos mig men sover i ett annat rum. Men efter att vi pratat mer om det har vi kommit fram till att det inte fungerar bra då den ena parten känner att den kört över den andra, vilket leder till att det inte känns som att vi respekterar varandras åsikter. Har du några tips på vad vi kan göra? Just nu känns det som om vi står och stampar på samma ställe och aldrig kommer vidare. Kanske är det enda rätta att göra slut, även om ingen av oss vill det.
Grubbel

Svar: Hej! Tack för ditt brev. Din fråga handlar om huruvida du ska göra slut. Du och din partner har helt olika syn på om sex före äktenskapet är rätt eller inte. I mitt svar vill jag vidga perspektivet något. På ett sätt handlar det du berättar också om hur pass möjligt det är att leva med någon, eller vara vän med någon, som har helt ett helt annat synsätt än man själv har i ganska avgörande frågor.

Det är inte ovanligt numera att människor både gifter sig och är nära vänner trots helt olika bakgrund etniskt, kulturellt eller religiöst. Många som har erfarenhet av detta berättar om hur utvecklande och spännande det är att tvingas tänka om, och få nya perspektiv på saker och ting, i de vardagskonfrontationer som uppstår när både erfarenheter och värderingar visar sig skilja sig åt ganska rejält. De känner att de utvecklats och på många sätt blivit både tolerantare och klokare. Och att det är en resa som ofta är ganska omtumlande, spännande och svår. Inte så sällan har de undrat om det är värt mödan, och de kan ha haft perioder då de varit benägna att ge upp. Vad är det som gör att de lyckats ändå? Låt oss börja här.

Ni är i en speciell situation. Ni har levt olika liv och har, som det verkar, ganska olika värderingar. Något grundläggande i en sådan situation är att man är kompromissvillig, att det finns plats för ett givande och ett tagande. Man låter vissa områden vara, och tillåter den andre att där få leva och tycka som han eller hon vill. Detta, att kunna växla mellan kompromiss och acceptans, är kanske något avgörande. Och att det finns en vardag där man kan mötas på ett okomplicerat sätt och bara ha det bra tillsammans. Där det inte finns något behov alls av att kompromissa eller hålla sig tillbaka.

Problemet för er tycks vara att ingen av er vill vika sig. Er relation framstår nästan som ett slagfält. Ni tycks vara i krig med varandra. Kompromisser gör att ni känner er överkörda. Jag tror att det är så här: Ni måste lära er att kompromissa om det som är viktigt för er och låta det andra vara, och lyckas ni inte med det så kan det rimliga vara att ni gör slut.

En annan fråga som jag tror att du ska fundera på är om det finns fler områden där ni kan hamna i konflikt eller känna er främmande inför varandra. Vilka andra värderingar har din flickvän som du kanske är främmande för, och som hon vill praktisera och inte är villig att kompromissa om? I synen på exempelvis barnuppfostran, homosexualitet och skilsmässa. Vad kan det innebära för dig?

När jag läser en fråga är det mycket sällan som den första tanken jag får är att direkt föreslå att man bör separera. Anledningen till att jag inte gör det är att jag vet att saker och ting inte är så enkla. Du tycker ju uppenbart mycket om din flickvän, och det är ömsesidigt som jag kan förstå. Ingen av er vill göra slut trots era meningsskiljaktigheter.

Så kanske ni ska utreda och göra tydligare inför varandra hur kompromissvilliga ni kan tänka er att vara från och med nu. Och se om ni kan ge ert förhållande en chans. Jag föreslår att ni gör en övning, endera tillsammans eller var och en för sig. Läs i så fall era svar för varandra efteråt. Det här är frågorna:

1. Vad kan ni kompromissa om, eller acceptera, hos den andre om det gör att ni kan fortsätta att vara tillsammans?

2. Vad kan ni under alla omständigheter inte kompromissa om eller acceptera?

3. Vad är det värsta som kan hända om ni kompromissar om något som är viktigt för er?

4. Och det bästa?

5. Hur vill ni gå vidare?

Resonera också med varandra utifrån de här frågorna: Hur har ni gjort tidigare i livet när ni inte har kommit överens med andra? Vad har fungerat bra som ni skulle kunna använda er av nu? Vad skulle ni vilja göra helt annorlunda? Jag tror att ni skulle ha nytta av att gå i parterapi. Som ett sätt att komplettera de samtal som ni har på egen hand, och få hjälp att hitta nya infallsvinklar. Många väntar alldeles för lång tid innan de söker hjälp. Min rekommendation är att söka hjälp medan förälskelsen och intresset för varandra är starkt. Det är då som man är öppnare för att hitta lösningar på de moln man ser i horisonten. Då kan man börja bygga broar innan översvämningen kommer och det blir omöjligt att hitta sätt att kommunicera med varandra.
Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Hur ska jag komma ur min känsla av utanförskap?”

Skrivet av Liria Ortiz 09:48, 11 mars 2013 i kategori Självhjälp och förändring

Fråga: Jag har ett långvarigt problem som gäller känslan av utanförskap och ensamhet. Fram till första klass var jag nog ett ganska tryggt barn som stod upp för sig självt och som trivdes i skolan. När jag var åtta år flyttade vår familj plötsligt till den mindre stad där min mamma växt upp.

För mig och mina syskon blev det ett bryskt uppbrott från den grund vi höll på att skapa oss med klass- och lekiskamrater. Vi fick alla börja om i helt nya miljöer och både jag och ett av mina syskon blev hårt ansatta i skolan under de år som vi bodde på den nya orten. Jag minns det som ett rent helvete som jag aldrig riktigt kunnat frigöra mig ifrån. Efter några år ändrade sig mina föräldrar igen och vi flyttade tillbaka till den stad vi växt upp i, men saker och ting blev aldrig desamma igen. Det känns som att jag gick sönder under den här tiden, och det känns som att den här perioden i mitt liv är roten till mina problem i dag.

Nu är jag över trettio, men känslan av utanförskap och att aldrig ingå i ett självklart sammanhang finns kvar. Den här riktningen i livet som många talar om har jag aldrig riktigt haft, jag har flackat lite hit och dit mellan utbildningar och orter. Nu bor jag dock i en stad jag vill stanna i och inledde en ny relation med en kille för några månader sedan.

Jag har i dag ett fåtal nära vänner spridda över landet, men inga som är självklara under till exempel nyårshelgen, och något ”tjejgäng” från gymnasiet finns inte. Jag bär en ständig känsla av att vara ”ny” i olika sammanhang, och av att aldrig vara någons förstahandsval. När jag numera träffar mina kolleger efter jobbet någon gång är känslan dubbel; jag tycker att det är jättetrevligt att äntligen få ingå i något, skratta och bara vara. Samtidigt finns en ständig sorg över att jag gör detta så sällan, och över att jag har gått miste om den där nära kretsen av gamla vänner som många andra har. Jag gör så lite om man jämför med andra som far hit och dit på helger, går på fester och bröllop och gläds över alla sina kompisars blivande barn.

Jag avundas andra så oändligt och sorgen över detta har orsakat många ensamma dagar med gråt, ångest och spänningshuvudvärk. När jag väl blir insläppt i ett sammanhang är jag från början inställd på att jag ändå inte kommer att passa in eller få en självklar plats. Jag kommer att få kämpa för att komma in, och kommer jag in blir jag säkert avvisad i slutändan ändå. Det är svårt att förklara men jag känner av att folk är avvaktande mot mig också, och någon gång har jag fått höra att jag har ett hårt yttre. Jag har däremot aldrig haft svårt för att inleda relationer med män, tvärtom. Men trots att jag har en relation nu så är känslan av utanförskap i det övriga livet densamma. Det här har blivit en ändlös spiral av negativa känslor som jag burit på i nästan 25 år och som jag inte längre vet hur jag ska vända. Hur ska jag komma till rätta med min, som jag upplever det, dåliga självkänsla och känslan av otrygghet?
Ledsen trettioårig tjej

Svar: Hej! Du är en ärlig och insiktsfull person. Det är inte lätt att erkänna att man känner sig ensam i en tid när det framstår som tecken på att vara lyckad att vara efterfrågad, och ha ett stort och tätt nätverk.
Det verkar som om du har svårigheter med att känna dig trygg med andra och knyta an. Och det har med stor säkerhet ett samband med din ganska kaotiska barndom. Det verkar ha inträffat precis när du började lära känna och komma nära andra barn. Det kan ta tid att bli nära vän med någon. Som barn fick du förmodligen inte den tid som du hade behövt för att få vara med om detta.

De erfarenheter som vi får som barn av trygga relationer eller motsatsen blir ofta den modell för hur vi relaterar till vår omgivning även som vuxna. Du skriver att du som vuxen på egen hand fortsatte att ”flacka omkring”. Ambivalens är ofta det som kännetecknar det sätt att närma sig och vara med andra som finns hos den som har en otrygg relationsmodell. Man kan visserligen känna sig som en halv människa när man är ensam, men man kan också ha lätt för att bli misstänksam mot andra, och ha en stark oro för att inte duga. Oron för detta kan vara så påtaglig att man, trots att man trivs med människor och vill ha vänskap, håller en viss distans. För säkerhets skull. Det här är en förenklad beskrivning. Men jag får en bild av att det är ungefär det här som hände dig.

Att inte ha blivit så sedd och bekräftad under sin uppväxt kan också ge en ganska negativ självbild. I möten med andra kan det negativa som man tänker om sig själv lätt aktiveras, och ge föreställningar om att andra tänker och känner negativt om oss. Det kan hämma en från att våga kliva fram och visa sig och sitt intresse för andra.

Men vi är inte utlämnade till våra inlärda relationsmodeller. Vi kan lära om. Det är det som mitt svar till dig kommer att fokusera på. Jag tror att det första steg som du måste ta är att acceptera att du har gjort en förlust. Ditt kringflackande liv som barn och ung vuxen fick konsekvenser som du inte kan göra ogjort. Mitt kanske något drastiska råd till dig är att sluta grubbla över det som har varit. Detta kärleksfullt skrivet och med respekt för den sorg du känner. Men jag tror att det är bättre för dig nu att fokusera på det du kan styra över och förändra. Kom ihåg att vägen till förändring är nya upplevelser. Intellektuella resonemang och teorier biter sällan på överinlärda minnen och uråldriga relationsmodeller. Det innebär exempelvis att om din relationsmodell säger åt dig att vara försiktig så gör tvärtom, våga. När du känner dig utanför, stanna kvar och visa tilltro i stället.
Så här skulle du kanske kunna gå till väga: Gör en nätverkskarta i form av en cirkel. I mitten finns du. Skriv in namnen på de människor som finns omkring dig. Betrakta de här personerna som dina kandidater till att bli dina nära vänner. Du kommer förmodligen att bli överraskad över hur många de är. Fundera på vilka du vill ska bli dina nära vänner. Handla sedan. Bjud hem. Föreslå biobesök. Ring. Våga visa ditt intresse! Ibland kommer du förstås att möta ett ointresse. Redan i yngre medelåldern, och särskilt om man har bildat familj och har barn, är det många som börjar umgås mest med gamla vänner och de närmaste släktingarna. Det finns helt enkelt sällan tid för annat. Men det är inte hela sanningen. Det är många som du som längtar efter en nära vänskap. Du kommer nästan alltid att få uppskattning av andra när du visar intresse för dem och troget hör av dig. För det är det du ska göra. Att skaffa sig nära vänner i vuxen ålder är ett målinriktat och uthålligt ”arbete”!

Det kan även vara klokt att du går i psykoterapi och arbetar vidare med din otrygghet och din dåliga självkänsla och med hur du ska kunna lita mer på att du duger. Någon har liknat psykoterapi vid ett övningsfält, där man får öva att göra annorlunda och tvärtom mot det man hittills har gjort, som inte fungerat så bra. Det är kanske den extra hjälp du kan behöva!

En sista reflektion av mig, lite i utkanten kanske av din fråga. Upplevelsen av ensamhet är ibland ett uttryck för vilsenhet i livet och en känsla av brist på mening i existentiell betydelse. Kan det kanske också spela en roll för dig? Att engagera sig för andra, och göra gott, är för många ett sätt att få ett sammanhang att vara i och att känna mening i livet. Om detta resonemang framstår som rimligt och berör dig så är mitt råd att du prövar att engagera dig som volontär i en ideell förening, och se vad det kan komma att betyda för dig.

En kram!
Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Hur hjälper jag mamma att slippa sitt samlartvång?

Skrivet av Liria Ortiz 09:22, 25 februari 2013 i kategori Psykisk ohälsa, Äldre

Foto: Scanpix.

Mamman har hela livet varit en ”samlare” och nu är det värre än någonsin i hennes hem. Dottern har tagit ansvar för städning och ordning i 35 år och orkar inte längre. Hur kan hon hjälpa sin mamma? Psykologen Liria Ortiz ger råd.

Fråga:

Det här gäller min härliga mamma som är en social och kulturellt begåvad kvinna som är mysig att umgås med så länge man inte är hemma hos henne. Hon kan inte slänga en sak och jag har smärtsamt insett att hon är en manisk samlare/hoarder.

Så länge jag kan minnas har det varit stökigt hemma hos mina föräldrar. I bokhyllan låg allting huller om buller, precis som ovanpå möbler och i byråar och i garderober. Båda mina föräldrar är röriga, men det är min mamma som inte kan slänga saker. Pappa kastade i smyg påsar med kvitton, strumpor, gamla papper. Om han blev påkommen blev mamma arg. Själv skämdes jag alltid för mitt hem och drog mig för att ta hem kompisar. När jag var större var det jag som städade. En svår uppgift då alla förvaringsutrymmen är proppfulla med bra att ha-saker och skräp. Det var jobbigt. Jag skämdes ofta, även inför mormor och farmor.

Senast jag var hemma hos henne var där så mycket saker och hon har börjat använda golvet för förvaring av sina saker. Det har blivit stigar i lägenheten där hon kan gå. Man kan inte längre stänga dörrarna eller sitta i möblerna. Min mamma har haft det mycket tufft med allvarliga sjukdomar och jag gissar att skilsmässan knäckte henne och samlandet slog ut i full blom. Och jag känner precis som när jag var liten att allt ansvar för hennes städning/ordning ligger på mig, själv tar hon det inte. Jag känner så, men jag vägrar acceptera det. Jag inser att min och tidigare pappas ”hjälp” bara underlättat för hennes samlande så att det inte märks utåt. Vi har väl i viss mån varit ”medberoende”. Jag har denna vecka sett till att hon får städhjälp av kommunen. Nu försöker jag få professionell hjälp för henne. Jag har burit denna ansvarsbörda i 35 år.

Jag kan inte göra något mer, det hjälper inte att jag kommer hem och röjer. Efter några månader är det fullt igen. Men jag vet inte vart jag ska vända mig. Mamma behöver färdtjänst för de få gånger hon måste ut. Finns det stödförening? Finns KBT-terapeuter som gör hembesök? Efter år av sjukfrånvaro är pensionen skral. Kan man få hjälp ekonomiskt? Jag skeppar gärna in en del, men inte heller jag är gjord av pengar. Men det här måste få ett slut.

Anonym
Svar:

Hej och tack för ditt brev. Du imponerar. Du har tålmodigt funnits där under alla år som ett stöd för din mamma. Jag tycker att du är på rätt spår när du resonerar om att det är dags för din mamma att få professionell hjälp. Hennes samlande har varierat i styrka över tiden, skriver du. Ibland har det varit en ”acceptabel röra” i bostaden, men i perioder har det varit en ”katastrof”. Och nu verkar det vara mer besvärligt och okontrollerbart än någonsin för din mamma!

Det är nog möjligt att du har rätt i att din mamma lider av det som kallas samlartvång eller patologiskt samlande. Även om det förstås inte är möjligt för mig att sätta någon diagnos enbart ut­ifrån det du berättar om i ditt brev. Samlartvång är ingen egen diagnos. Den ingår i det som benämns tvångssyndrom, som består av tvångstankar och tvångshandlingar, eller endera. Vid samlartvång är man rädd att råka slänga något viktigt eller något som kan behövas längre fram. Man undviker nästan helt att slänga saker, eller gör det efter ett noggrant övervägande, och med lång fördröjning och stark olust.

Samlartvång är en så kallad ångeststörning. Samlandet är ett beteende som i stunden lindrar ångest och oro. Det du iakttagit, att din mammas samlande har ökat märkbart efter hennes skilsmässa och svåra sjukdom, kan kanske förstås utifrån detta sätt att se på funktionen av samlandet. Ofta inser man själv det orimliga i det man gör och att samlandet ställer till det på många olika sätt, exempelvis i relation till grannar och familj. Man skäms och isolerar sig. Men ändå känner man att man måste utföra handlingarna. Ibland kan patologiskt samlande vara ett inslag i demens- och psykossjukdomar, och då är insikten om orimligheten i beteendet sämre eller ingen alls.

Du undrar om det finns professionell hjälp att få för din mamma, och om det inte behöver bli så kostsamt. Och mitt svar är ett ja på din första fråga och försiktigt ja på din andra. Det finns hjälp för din mamma att få i den offentliga vården. Även om hon i någon mån behöver ha turen på sin sida för att fullt ut få den effektiva och evidensbaserade behandling som finns att få.

Din mamma behöver någon professionell person att samtala med om det som pågår, och hon behöver få en utredning gjord och en möjlig diagnos. Det är den som öppnar för behandling. Såväl primärvården som en psykiatrisk mottagning kan erbjuda detta första steg.
Om diagnosen samlartvång visar sig vara aktuell är de behandlingar som har bäst forskningsstöd kognitiv beteendeterapi och antidepressiva läkemedel. De läkemedlen har också en ångestreducerande effekt. I många fall behövs en kombination av båda behandlingarna.
Mitt försiktiga ja till att det kanske inte behöver bli så kostsamt för din mamma utgår ifrån att det i dag blir allt vanligare med KBT-kompetens inom den offentliga vården. Men saknas den där din mamma bor så det blir förstås mer bekymmersamt.

Ja, det finns en ideell stödförening för personer som har tvångssyndrom, eller OCD – obsessive compulsive disorder, som är den engelska benämningen för tvångssyndrom, och deras anhöriga. Den heter Ananke. På deras hemsida med adressen www.ocdforbundet.se finns artiklar om tvångssyndrom, ett diskussionsforum, personliga berättelser och adresser till lokala föreningar och stödgrupper.

Ett annat problem som du har att hantera är att motivera din mamma att söka hjälp. Det verkar som om din mamma under alla de här åren inte har övervägt eller sökt professionell hjälp. Du nämner i varje fall inget om det. Så det är förmodligen ett stort steg för henne att göra det. Vad kan du då göra för att få henne intresserad av detta, hjälpa henne att våga och börja ta ett eget ansvar?

Det du inte ska göra är att försöka övertala henne. Det skulle troligen bara få henne att känna sig ifrågasatt och kanske till och med rädd. Risken är då att din mamma börjar försvara sig genom att minimera och bagatellisera det som händer henne. Ni skulle inte komma vidare i samtalet utan det skulle tystna eller sluta i gräl.

En framkomligare väg är att försiktigt fråga efter vad din mamma upplever som besvärligt med sitt samlande. Och om hon kanske skulle kunna kontrollera det bättre. Hjälp henne att hitta sina egna skäl till att göra en förändring! Be om lov att få samtala om detta. Möjligen säger din mamma nej den första gången eller de första gångerna du frågar. Men om du på ett respektfullt och tålmodigt sätt återkommer, så är möjligheten stor att hon uppfattar din omsorg, men också att du inte tränger dig på. Då kan det bli tryggare för henne att berätta om det som är svårt, och som hon förmodligen vill ha hjälp med.

Väck även din mammas hopp om att förändring är möjlig. Att bli motiverad handlar till stor del om att få en ökad tilltro till att det finns hjälp att få och till att man har förmåga att förändras. Be om lov att få berätta om samlartvång och hur det behandlas. Sammanställ information om detta och erbjud henne att läsa. Om din mamma använder nätet kan du tipsa om Anankes hemsida. Visa optimism om din mammas förmåga att lyckas. Var generös med att lyfta fram hennes andra sidor, som hennes charm och begåvning, som jag får intryck av ditt brev att hon har mycket av. Du skriver om din mamma som en ”härlig kvinna”. Det gör det lättare för din mamma att fortsätta samtala om sina svårigheter om era samtal också ger plats för henne att få vara den ”mysiga” mamma som hon också uppenbart är.

Liria

Ska jag satsa på min relation eller ska jag gå vidare?

Skrivet av Liria Ortiz 09:00, 11 februari 2013 i kategori Relationer

Fråga:

Jag och min pojkvän är i de tidiga trettioåren och träffades för några år sedan. Vi fick en lite märklig början då jag viss­te att han cirka ett år senare skulle åka i väg på en längre tids jobb utomlands. Jag gick alltså in i något med inställningen ”vi får se vad det blir av det”. Jag tyckte mycket om honom, men ville inte satsa alltför helhjärtat eftersom jag inte visste hur det skulle bli under tiden vi var ifrån varandra. Medan han var borta sågs vi då och då, kanske var­annan månad. Under mellantiden levde jag mitt eget liv, ungefär som om jag varit singel, förutom att vi hördes per telefon en eller två gånger i veckan. Det gick ok, mycket tack vare att jag distanserade mig lite från för­hållandet.

Jag försatte mig (och oss) i ett mellanläge så länge. Och trots att jag hade lite svårt att erkänna det så hade jag hela tiden känslan av att det fanns annat i hans liv som var viktigare än att vara med mig.

Nu är han sedan nästan två år hemma igen. Vi har var sin lägenhet, men bor mycket hos varandra. Problemet är att jag är kvar i det mellanläge som jag beskrivit. Jag klarar inte av att satsa, jag klarar inte av att gå. Vi har det bra tillsammans på det stora hela och är snälla mot varandra. Vi skulle säkert få ett bra liv tillsammans men jag klarar inte av att satsa helhjärtat trots att han är en så bra människa. Det är som att jag fortfarande lever med inställningen att avvakta, se vad som händer. Trots att jag tycker om tanken att bo tillsammans på heltid klarar jag inte riktigt av att ta det steget. Under dessa år har han bara träffat min familj vid några tillfällen – det är som om jag inte vågar satsa helt och fullt på oss. Samtidigt känner jag mig som en hemsk människa både mot honom och min familj som inte låter dem ta del av hela mitt liv. Det hela blir ju inte heller bättre av att vi är i den åldern då många av våra vänner stadgar sig och skaffar familj. Jag känner mig så otillräcklig inför både honom, mig själv och min familj som inte klarar av att ta samma steg som alla andra tar.

Så, vad ska jag göra? Hur ska jag reda upp situationen jag befinner mig i? Kan jag göra något för att våga satsa på oss, eller borde jag gå vidare?

Sara

Svar:

Tack för ditt brev. Du beskriver en upplevelse som många i din ålder känner igen sig i. Att det är dags att ha en familj. Vänner gifter sig och får barn. Som singel och barnlös kan man känna sig alltmer udda, och ibland ha känslan av att det är ett misslyckande att man fortfarande är i den situationen. När väl en längtan har uppstått efter en nära och trygg relation, och barn, kan den bli stark och återkommande.

Du skriver inte någonting i ditt brev om passion eller längtan. Du tycker om din pojkvän, och du skriver om hans snällhet och att han är en bra människa. Men hur är det egentligen med dina känslor av förälskelse och sexuell attraktion? Med risk att provocera dig så är det ändå förälskelsen som utgör skillnaden mellan vänskap och kärlek. Förälskelsen går över med tiden. Det är sant. Men när relationen kvarstår så övergår förälskelsen ofta till en djup och varaktig kärlek.

Du undrar vad du ska göra. Jag tror att det första du bör göra är att fråga dig om det du känner för din pojkvän är sympati och lojalitet eller kärlek. Du kan välja att stanna kvar och bygga er relation på stark sympati för varandra, och även skaffa barn inom en sådan relation, men för att det ska fungera på sikt så måste det nog vara tydligt för er båda att det är de förutsättningarna som du utgår ifrån. För visst kan man bygga en relation på att man trivs ihop och känner varandra väl. Men din pojkvän har rätt att få veta om det är det som gäller, tycker jag. Annars är nog risken stor att han kommer att känna sig lurad och utnyttjad.

Du har anledning att ställa samma fråga till honom. Om han är förälskad i dig och du inte är det, så finns en känslomässig obalans er emellan. Han blir sårbar och hamnar i underläge och du är en riskperson. Med det menar jag att det är få av oss som nöjer sig med vänskap. Risken är påtaglig att du i det läget förr eller senare blir förälskad i någon annan.
Ni behöver prata med varandra på ett ärligt och varsamt sätt om vad det är för relation ni har och vad ni behöver. Fastna inte i fällan att försöka fastställa vem som har gjort rätt eller fel. Vi styr inte över allt. Vi kan hamna i märkliga situationer trots våra goda avsikter. Det blir svårt och smärtsamt för er båda ändå. Ni behöver hjälpa varandra att se hur det är er emellan på ett klarare sätt och fatta ett genomtänkt beslut om vad ni ska göra.

En annan tanke är att ni kanske ska ge varandra en andra chans. Det kommer att krävas en hel del känslomässiga ansträngningar från er båda. Ni levde i ett distansförhållande under de första åren och umgicks bara i telefon ett par gånger i veckan. Frågan är om det fortfarande präglar er.
I början när man träffar en person man blir förälskad i så signalerar man sin kärlek genom att röra vid varandra, höra av sig ofta, söka ögonkontakt och visa sin kärlek i praktisk omsorg om varandra. Har ni det kärleksspråket också er emellan eller hann ni inte få det på plats? Om du vill ge er relation en chans att utvecklas till en kärleksrelation så tror jag att ni måste bli helt öppna med varandra om vad ni ska göra tillsammans för att vårda er relation, och göra den varm och intim. På det sättet kanske ni blir förälskade i varandra (återigen).

Troligen handlar det för er båda om att ni måste träna er i att göra tvärtom mot hur ni spontant är, om det försöket ska lyckas. Några av oss har ett otryggt och undvikande sätt i relationer till andra. Det kan bli ett hinder för den närhet som kärlek behöver. Man tycker inte om att bli beroende av en annan människa och vill inte heller att någon annan ska vara beroende av en. Det hindrar inte alls att man är social och utåtriktad och omtyckt, men man håller en distans. Det är en relationsmodell som man ofta har vuxit upp med och som man inte alltid är så uppmärksam på. Den känns alldeles naturlig. Det är sådan man är. Men man kan ändå besväras av det sättet att vara och se att det är begränsande. Behovet av närhet tränger sig på ibland i olika faser i livet.

Möjligen, som hypotes, har ni båda drag av detta sätt. Så mitt råd är att du lär känna dina egna relationsmönster innan du tar ett beslut. Risken är annars att du avslutar relationen och att samma svårigheter uppstår med din nästa partner.
Jag rekommenderar dig att läsa boken ”Hemligheten” av Dan Josefsson och Egil Linge, som resonerar om svårigheter med att knyta an och få nära relationer. I boken, som också är en självhjälpsbok, presenteras även redskap som kan leda till förändring.

Liria

”Mina barn vill inte ha kontakt”

Skrivet av Liria Ortiz 08:01, 28 januari 2013 i kategori Föräldraskap, Relationer

Fråga: I samband med skilsmässa för ett par år sedan efter ett långt äktenskap med en hel del problem, har ett av våra barn sagt upp kontakten med mig på mycket diffusa grunder som jag inte sedan dess har getts möjlighet att prata om – kontakten är helt bruten. Efter en tid, med en lite svajig kontakt, bröt också ett annat barn kontakten med mig utan att ange något skäl alls (”jag vill inte förklara varför”). Vi har tidigare alltid haft en mycket god kontakt utan några som helst konflikter. Jag har gjort flera försök att få kontakt, via brev, via e-mejl, via telefon utan att man bemöter mig över huvud taget, tystnaden är total.

Jag har alltså under två års tid varit avskuren från kontakt med min familj. Inte heller mitt ex, barnens pappa, vill ha någon kontakt med mig. Jag saknar inte honom, men eftersom han har, och hela tiden haft, kontakt med barnen så känns det på något sätt som om hans ointresse av kontakt med mig har något med barnens beteende mot mig att göra.

Mitt liv har gått från samvaro med man, barn, deras respektive och svärföräldrar, och barnbarn, till ett liv i total ensamhet med nytt boende, pensionär. Jag har blivit rädd för att alla ska överge mig. Några vänner, som jag är mycket försiktig med att inte ”överbelasta” med min sorg, med mina problem, har hållit mig uppe hjälpligt. Jag vill inte riskera att förlora dem också.

Jag kan inte förklara varför barnen har övergivit mig, för jag vet faktiskt inte. Jag har bett dem förklara, bett dem skrika åt mig om det nu är så de känner, men det är som om jag inte existerar längre. Att inte få ha kontakt med barn och barnbarn är så plågsamt att det inte går att beskriva.

Goda råd har jag fått många, tröst har många försökt ge mig, men det hjälper ju inget alls. Ingen kan ju hjälpa mig, så mitt brev till er blir nog bara en berättelse bland andra – men kanske någon i en liknande situation finner tröst i att se att det också finns andra som lever i ett sådan här helvete.
”Ingen”

Svar: Du har verkligen gjort stora förluster. Ditt liv har blivit så annorlunda än vad du hade räknat med och hoppats på. Du skriver att du har fått många goda råd och inga har hjälpt dig. Jag har som utgångspunkt, när jag svarar på ditt brev, att det finns en del du kan göra för att få en bättre vardag trots sorgen. Men självklart är det du som vet bäst om det är så eller inte. Låt mig först säga att jag beundrar din generositet. Du har skrivit till mig att du egentligen inte tror att det finns så mycket du kan få hjälp med. Du skriver för att din berättelse ska kunna vara till tröst för andra som är i samma situation.

Jag tror att du har helt rätt i att det är många föräldrar som är i din situation. Att relationen till de vuxna barnen av olika skäl fungerar dåligt och att man inte får träffa de sina så ofta och på det sätt som man vill. Sorgen över detta blir så mycket starkare när även kontakten med barnbarn försvåras, eller till och med förhindras. Jag kommer att i första hand ge ett svar till dig, men jag kommer även skriva mer generellt om detta tyvärr ganska vanliga dilemma.

Det finns inga ledtrådar i ditt brev om vad som har hänt mellan dina barn och dig. Det är nog så att vi alla, även som vuxna, vill ha en nära och kärleksfull relation med våra föräldrar. Att som vuxet barn bryta kontakten med en förälder är ett svårt och smärtsamt beslut. Det är att utmana sociala konventioner. Och att förlora en relation som vi betraktar som unik och som vi förväntar oss ska finnas hela livet ut. Vi vill att våra föräldrar på ett närmast magiskt sätt alltid ska finnas där för oss. Men ändå, trots detta, så bryter man ibland relationen. Många gånger sker detta efter år av konflikter och svårigheter.

Ditt barn vill inte förklara varför det inte vill träffa dig. Kan det vara för att barnet har svårt att sätta ord på det som hänt och på känslorna inför dig? Kan det vara för att barnet tror att du inte kan förstå, eller för att du inte kommer att lyssna? Kan det vara så att barnet vill skydda dig från den smärta som barnet inser att du skulle utsättas för om du fick veta skälen? Eller kan det vara för att personen är osäker på om den har rätt, och har rimliga skäl till sitt handlande? Det vet vi inte.

Att bli avvisad utan en förklaring gör det ännu svårare. Ovissheten leder till ett grubblande och ältande som tar så mycket kraft. En tanke som kan infinna sig hos skilda föräldrar om bara den ene drabbas av avvisande är att det vuxna barnet är utsatt för övertalning och krav från den andra föräldern om att bryta kontakten. Visst kan det vara så. Men mina erfarenheter av vuxna i psykoterapi säger att det ibland är just den ena av föräldrarna som man inte vill träffa. Och det utifrån ett självständigt fattat beslut. Den andra föräldern har snarare gjort vad hon eller han har kunnat för att få barnet att behålla kontakten.

Men den andra möjligheten finns förstås också. Du skriver att barnen började ta avstånd från dig när du och din man skilde er. Det finns ett begrepp som heter PAS (Parent alienation syndrome). Det är viktigt att påpeka att PAS inte är någon etablerad diagnos och att det är ett ganska omdiskuterat begrepp i forskarvärlden. Men PAS innebär att en förälder medvetet påverkar barnens syn på den andra föräl­dern till det negativa och riktar falska anklagelser mot den andra föräldern. Detta för att kanske få ensam vårdnad eller för att ensam få ha kontakten med barnen. Det kan inträffa även när barnen är vuxna. Barnen används för att utöva makt och kontroll, och för att såra eller straffa den tidigare maken eller makan. Det anses förekomma i första hand i samband med skilsmässor. Vad kan man göra när det har gått så här långt? Gäller det vuxna barn är min uppfattning att man får respektera deras beslut samtidigt som man kan visa som förälder att man vill finnas kvar. Gäller det små barn är det annorlunda. Då är det rimligt att situationen utreds och att familjerätten får besluta om umgängesrätt för föräldrarna.

Vad kan du då göra? Mitt förslag är att du fortsätter att tydligt och återkommande visar dina barn att du vill ha kontakt med dem. Men på ett sätt som inte uppfattas som påträngande. Skriv brev. Skriv att du accepterar om de avböjer kontakt med dig. Att du respekterar deras val, men att du vill annorlunda och att du hoppas på en förändring. Gör tydligt att du inte vill uppehålla dig vid det som har varit, men att du saknar dem. Att du inte vill ha något ställningstagande om vem som har gjort rätt eller fel. En oro för detta kan finnas och bli ett hinder när något av dina barn kanske vill närma sig dig. Hör av dig. Visa med dina brev att du finns där som en tålmodig och kärleksfull förälder. Acceptera att det nog är detta som du kan göra i dag, och handla samtidigt på det här sättet utifrån dina värderingar om vad som är rätt att göra. Kom ihåg att vi människor ofta ändrar oss allt eftersom vi får tid att tänka efter och livet gett oss nya erfarenheter. En annan möjlighet är att du accepterar det som är, försöker leva ett så bra liv som det går utifrån dina aktuella förutsättningar och att du arbetar med din sorg.

Jag rekommenderar dig att gå i psykoterapi. Det kan hjälpa dig att förstå mer av vad som hänt, och ge dig möjlighet att bearbeta de svåra känslor som du har. Ett alternativ är att du deltar i en grupp som vänder sig till föräldrar med dina eller närliggande erfarenheter. Det kommer inte att göra att smärtan försvinner, men du kan lindra den. Och träffa de vänner du har ännu mer. Gör saker som du vet intresserar dig och gör dig gott. Även om det bara är för stunden och trots att det känns kämpigt, bara gör det. När oro och sorg tränger sig på är det en bra egenvård att rikta sig utåt mot livet.

Liria.

PS Och så ett förslag till er läsare. Skriv i kommentarsfältet  och berätta om era erfarenheter av det som ”Ingen” upplever. Om vad som har gett er tröst och om vad som hjälpt er att reparera en trasig relation mellan föräldrar och vuxna barn. Eller om att ­acceptera att man har gjort sitt bästa utan att lyckas. Alla förslag är välkomna!

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Läsplattan har stulit mitt liv”

Skrivet av Liria Ortiz 09:06, 14 januari 2013 i kategori Självhjälp och förändring

Fråga: Sedan jag började på gymnasiet har mitt liv förändrats totalt. När jag gick i grundskolan så pluggade jag väldigt mycket och hade bra betyg. Jag hade inte så många kompisar, två som jag umgicks med i skolan och några andra utanför. Nu har jag börjat på en ganska liten gymnasieskola. Jag har fem kompisar som jag är med jämt. De har verkligen förändrat mitt liv och jag är alltid glad och skrattar mycket när jag är med dem. Ibland kan vi vara alldeles för tramsiga och högljudda men jag trivs så sjukt bra med mina nya kompisar.

Men nu till det dåliga. När vi började på skolan fick alla var sin läsplatta. Jag blev verkligen glad när jag hade fått den, men det har sina följder. Jag har faktiskt blivit helt beroende av den. Jag använder den hela tiden fastän mina föräldrar tjatar på mig varje dag att jag ska stänga av den. Jag umgås knappt med min familj längre och när jag väl gör det så känns det som om vi bråkar hela tiden. De tycker att jag är inne på internet hela tiden. Hushållsarbete hjälper jag inte till med över huvud taget, fast jag städar mitt rum och så vidare. Det här med läxorna fungerar inte heller särskilt bra. Jag orkar liksom inte plugga, jag vill bara ligga i sängen och surfa. Jag är trött hela tiden och har ofta ont i huvudet. Finner ingen motivation till livet. Innan jag började gymnasiet tränade jag väldigt mycket, uppemot fem sex gånger i veckan, men nu orkar jag inte det längre.

Tidigare åt jag hyfsat nyttig mat, men nu har mitt liv helt enkelt förfallit. Det enda jag vill göra är att äta och sova. Jag har gått upp ungefär sju kilo på några veckor och känner mig väldigt stor och klumpig. När jag är hemma själv kan jag äta hur mycket som helst. På en dag kan jag trycka i mig tio mackor plus en massa annan mat. När jag väl börjat äta kan jag liksom inte sluta. Detta har medfört att jag inte har tränat ordentligt på kanske två månader. Mina föräldrar tjatar på mig att jag ska börja träna igen, men jag finner ingen motivation.

Mina föräldrar är väldigt sura på mig för att jag inte pluggar. Jag skjuter upp allting och har ingen lust. Ligger efter med en massa saker bara för att jag vill sova hela tiden. Ändå sover jag alltid runt åtta timmar på nätterna. När jag kommer hem från skolan har jag huvudvärk och vill bara lägga mig i sängen. När jag är i skolan har jag också koncentrationssvårigheter. Jag lyssnar sällan på läraren vid genomgång. Jag antecknar vad läraren säger på läsplattan, men när jag antecknat klart loggar jag in på Facebook och sysslar med andra oviktiga saker i stället för att lyssna och göra det jag ska. Jag lägger ner mer än dubbelt så mycket tid på internet i stället för att plugga. Hjälp mig! Jag vill ha mitt liv tillbaka.
”Anna”, 16 år

Svar: Ditt liv rymmer verkligen både det som är bra och det som är dåligt just nu. Det är roligt att läsa om hur du fått flera bra kompisar på din nya gymnasieskola – som du trivs med och skrattar mycket med! Samtidigt finns det som har blivit dåligt för dig. Och det är sättet du använder din läsplatta på.

Du är en klok och uppmärksam person. Du undrar om det inte kan finnas ett samband mellan att du mår allt sämre och hur du använder din läsplatta. Mycket talar för att det är så, och att du har ett beteende som brukar kallas internetriskbruk och som kan utvecklas till ett internetberoende. Det kan förklara mycket av det som händer dig och som du oroar dig över. Men jag vill också göra dig uppmärksam på att det kan finnas andra orsaker till den trötthet och de koncentrationssvårigheter som du berättar om. Mitt råd är att du börjar med att utreda bland annat din trötthet på den vårdcentral som du tillhör. Gör det tillsammans med dina föräldrar.

Riskbruk och beroende av internet är inte några formella diagnoser, utan de är benämningar som används för att beskriva problematiska sätt att använda nätet på. Att exempelvis surfa så ofta och så länge att man inte sköter sina studier eller sitt arbete är exempel på det. Här finns likheter med det man kan se vid riskbruk och beroende av spel om pengar och alkohol, och det förklarar varför benämningarna används även om problematisk internetanvändning. Jag har träffat ungdomar som har varit beroende av dataspel, sina mobiltelefoner och sms.

Du får förstås ut en del av att vara nästan ständigt inloggad. Kärnan i ett riskbruk och i ett beroende är att det ger oss något i stunden, som är så belönande att vi kan bortse från de långsiktiga negativa konsekvenserna. Hjärnforskarna beskriver vägen till ett beroende som att vi alltmer börjar styras av vår känslohjärna, och vad som känns bra i stunden. Våra pannlober, där vi tänker efter och gör riskbedömningar, får allt svårare att hävda sig.
Belöningarna som vi upplever när vi surfar på nätet är förstås unika för varje individ. Men många berättar om spänning och flykt som det som lockar. Risken för att bli beroende ökar om vi är i en situation då vi upplever mycket psykosocial stress. Vi får något i stunden som vi känner att vi verkligen behöver, därför återkommer vi till beteendet och har svårt att släppa taget om det.

Du vill veta hur du ska få ditt liv tillbaka. Låt oss resonera om det. Det finns professionell hjälp att få vid riskbruk och beroende av internet. Kognitiv beteendeterapi (KBT) är det som vanligen erbjuds, och som jag utifrån egen erfarenhet rekommenderar dig. KBT handlar om att lära sig olika färdigheter för att kunna bryta sitt problematiska beteende och inte återfalla i det. Tyvärr är KBT inte alltid tillgänglig där man bor. Kunskaperna om internetberoende kan variera mycket inom ungdomspsykiatrin och bland psykologer och psykoterapeuter. Var beredd på att du kan behöva resa en bit för att få hjälp.

Här kommer slutligen några förslag och övningar som kan vara till hjälp. Utgångspunkten vid ett riskbruk är att man kan klara av att komma ur sitt problem på egen hand. Det kan kräva en hel del uthållighet och envishet, men det är fullt möjligt.
Prova det här: Gör ett veckoschema där du schemalägger dag för dag, och timme för timme, de roliga och intressanta saker som du vill få plats för i ditt liv. Se det som en önskelista, men som du samtidigt ska göra verklighet av! Till stor del blir det saker som du gjorde innan din läsplatta började ta så stor plats. Idén är att hitta nya och roliga saker att göra som konkurrerar ut din läsplatta! Kom ihåg att aldrig vänta på att det ska kännas bra för att du ska göra det du har skrivit. Då går bara tiden. Sätt bara i gång.

Lägg även in tråkiga men nödvändiga saker i schemat, som till exempel att städa ditt rum. Men ge mest plats för det som gör dig glad! När du gör ditt schema krymper du utrymmet för tid med din läsplatta. Du ersätter den tid som den har fått med andra saker som också känns belönande – och det är viktigt. När du lyfter ut läsplattan ur din vardag är det väsentligt att du lyfter in något annat! Och kom ihåg: När det inte beror på någon fysisk sjukdom bör man se sin trötthet och ledsenhet som ett tecken på att man behöver göra mer av andra saker – inte mindre. När du gör saker som du uppskattar och mår bra av bryter du på sikt den trötthet, som har att göra med hur det är i dag. Men för en tid, tills du kommer dit, måste du ignorera din trötthet.

Gör även ett schema för hur du stegvis ska trappa ner din tid med läsplattan! Var noggrann. Skriv ner när på dagen du får använda den och hur många timmar. Under din första nedtrappningsvecka halverar du den tid du lägger i dag på läsplattan. Det blir ditt utgångsvärde. Minska sedan vecka för vecka med 10 procent tills du kommit ned till en lägsta nödvändig tid per dag – den tid du behöver för att klara dina skoluppgifter och för att sköta det sociala umgänge som du vill ha på nätet. Det kanske handlar om en till två timmar per dag. Fördela gärna den tiden över dagen. Undvik intensivsurfande.

Schemalägg även när och hur du ska äta, och hur du ska sova. Använd schemat som ett sätt att komma tillbaka till de matvanor som du hade tidigare. Det hjälper dig att må bättre, och att gå ner i vikt.

Se dina scheman som personliga överenskommelser med dig själv, men berätta gärna också för dina föräldrar och vänner. Det gör det ännu tydligare att du har tagit ett steg till en förändring. Vi mår bra av att andra ser och berömmer våra framsteg.

En varm kram!
Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Det är inte bra mellan oss längre”

Skrivet av Liria Ortiz 10:07, 10 december 2012 i kategori Relationer

Fråga: Hej, min man och jag träffades väldigt unga och har nu varit tillsammans i över 30 år. Under de tidiga ungdomsåren hade vi mycket fritidsaktiviteter och resor med vänner, sedan hade vi alla år som småbarnsföräldrar – för att nu igen vara ”bara” vi två. Det har blivit tomt, inte bara för att barnen flyttat utan för att min man och jag gör så lite tillsammans. Vi kan gå långa promenader, titta på tv med mera utan att säga ett ord. Sexlivet är svalt och oengagerat.
Min man har dessutom ett nytt fritidsintresse. Jag kan se hur detta väcker hans energi och glädje, och ser då mer av den person han var förr. Men jag delar inte hans intresse. Umgänge med vänner och släkt blir oftast på mitt initiativ, jag gör också en hel del saker med mina vänner, sådant som jag tycker är kul, men om jag är borta ofta kommenterar han det och jag tror att han känner sig åsidosatt.

Vi grälar sällan om allt det praktiska utan har alltid hjälpts åt. Jag trivs bra med det mesta, har ett bra och kul jobb, tycker mycket om att vara ute bland folk, att det ”händer något”, gillar spontana infall och är lite rastlös, antar jag. Min man är nöjd med att vara hemma, titta på tv och är mycket mer i behov av rutiner.

Min man har också funderat över vårt förhållande och hur det skulle vara att separera. Vi har pratat mycket om att ingen av oss tycker att det är bra mellan oss längre och våra samtal slutar ofta med att han upplever att jag klagar och han vill veta vad han ”skall göra”. Jag försöker förklara hur jag känner, hur jag mår och att det inte handlar om vad han skall göra, utan om hur vi kan ändra vår vardag. Det är svårt att prata, blir ofta fel, han tycker att jag anklagar honom. Men vi är överens om att det inte är bra; vi har sällan roligt tillsammans; har få gemensamma intressen men respekterar varandra och bryr oss om varandra mycket. Efter samtalen kan det kännas bättre ett tag, vi sitter kvar vid middagsbordet och bara pratar, har sex och så vidare men det brukar ganska snabbt ”gå över”.

Jag känner mig olycklig i vardagen, längtar inte efter honom längre, känner ingen gemenskap och har börjat tvivla på mina känslor. Min man är en fin människa, vi har inget direkt att bråka om, kanske det bara är jag som har för stora krav? Hur skall jag komma till rätta med vad jag egentligen känner och denna tomhet och brist på känslor?
Grubblaren

Svar: Hej! Du berättar om ert äktenskap. Ni har levt tillsammans i över 30 år. Och jag tror mig förstå av din berättelse att ni var unga när ni gifte er. Och ni har varit med om de faser som långa äktenskap brukar ha. Det unga äktenskapet, aktivt och utåtriktat. Åren som småbarns­föräldrar, då barnen är i fokus. Och nu är ni i en ny fas. ”Bara vi två.” Och du känner i dag en tomhet i ert äktenskap och en brist på känslor för din man. Men du är osäker. Du frågar dig om du har för stora krav. Din man är en ”fin människa”. Och ni grälar sällan, och du ”trivs med det mesta”.

Du har hittat flera sätt att kompensera. Även om det innebär att ditt liv nu till stor del är något som pågår utanför ditt äktenskap. Det jag läser i ditt brev är en uttalad ambivalens till din man och ditt äktenskap. Och det är klart att det är så. Ni har en lång historia tillsammans. Era gemensamma minnen. Era barn. Er vardag tillsammans är tråkig, men inte fylld av konflikter. Och du tycker om din man. Du verkar fortfarande angelägen om att ni ska få det bra tillsammans. Men vissa saker måste också bli annorlunda. Jag tror att ett viktigt första steg är att du beslutar dig. För om du ska stanna kvar eller lämna. Jag återkommer strax till det.

Men låt mig börja med något annat. Jag får en bild av att ni har fastnat i ett sätt att samtala med varandra, där du återkommande påtalar saker som du vill ändra på. Och din man känner sig anklagad, blir tyst och arg, och stänger dig ute. Du skriver att det är svårt att prata, att det ofta blir fel, och att han tycker att du anklagar honom. Du har fått en svår roll. Du är den som påtalar hur det är. Det är lätt i den situationen att vara fast i sina negativa känslor, och kanske inte intressera sig för hur den andra känner och tänker. Och då känner din man sig i första hand ifrågasatt, och till och med anklagad.

Det är ofta svårt att ändra på roller och mönster av detta slag. De är närmast överinlärda. Det blir samma ”manus” som spelas upp från gång till gång. Det finns så många sätt att fastna. En anklagar, den andre försvarar sig. En påtalar, den andre drar sig undan i passiv aggressivitet.

Jag föreslår att ni börjar gå i familjerådgivning. Sådan finns i varje kommun. Familjerådgivare är duktiga på att få par att på ett annat och aktivare sätt lyssna på varandra. Och förstås reflektera ihop och hitta lösningar. Om din man inte vill, kan du gå på egen hand. Men det vore bra om ni gick tillsammans. Ni behöver tydligare reaktioner från varandra om vad ni behöver och vill förändra. Den obalans som verkar finnas mellan er är ett problem i sig. Innerst inne vill vi människor bestämma över andra. Även om vi inte tycker att det är rätt, och har svårt att erkänna att vi är sådana. Men får vi inte motstånd kan vi lätt hamna i den rollen: Den som talar om hur det ska vara, och vad som behöver ändras. Vi tänker, och kanske säger: ”Om bara du var annorlunda skulle vi vara lyckliga!”

Ett annat sätt för er att samtala är att snarare fråga er vad era åtskilda liv gör med er än att fokusera på vad som ska ändras. Kanske du ska fråga mer om hur din man tänker om ert äktenskap. Sedan berättar du. Och då ”bara” lyssnar ni på varandra. Det som kan hända är att ni gör ännu tydligare att det här är ett problem som ni äger ihop och bara kan lösa tillsammans. Det blir ett sätt att känna mer omtanke om varandra och hitta tillbaka till något gemensamt. Ofta en bra utgångspunkt för att samtala vidare, och på ett ärligare sätt. Men som sagt, jag tror att ni också behöver gå i familjerådgivning.

Forskning om relationer visar att det är känslorna bakom en äktenskaplig konflikt som avgör om äktenskapet kommer att hålla eller inte. Finns det en positiv grundton mellan paret trots gräl eller besvikelser är möjligheterna stora att de stannar kvar i sitt äktenskap, och reparerar det. Det gäller nästan alltid att komma förbi föreställningar om att det bara är den enes fel, och hitta viljan till kompromisser. Viktigt är också att vara tydlig, och inse att vi inte kan läsa varandras tankar.

Och så till frågan om din ambivalens till ditt äktenskap och din man. Som sagt, jag tror att det är viktigt att du gör ännu tydligare för dig hur motiverad du är att stanna kvar eller inte. Gör gärna så här. Svara i den här ordningen på följande frågor:
1). Vilka är fördelarna med ditt äktenskap, som gör att du har svårt att släppa taget om det? 2). Vilka är nackdelarna med ditt äktenskap som det är nu? 3). Vilka är hindren och svårigheterna om du skulle skilja dig från din man – vad skulle du förlora, som du oroar dig för och som du skulle sakna? 4). Vad skulle du vinna på en skilsmässa?

Använd gärna en fyrfältstabell när du svarar på frågorna och skriv ner svaren i respektive ruta. Ge dig tid. Tänk efter. Efteråt, läs det du skrivit, och fråga dig när du nu fått en överblick över din ambivalens: Vad tänker jag om det här? Vad innebär detta? Åt vilket håll lutar det? Stanna gärna kvar ett tag vid dina svar på fråga 3 och fråga dig om det kanske finns lösningar på de hinder och svårigheter som du skrivit ner där. Det kan underlätta för dig att svara på de frågorna om vad din kartläggning gjort tydligare för dig. En möjlighet är att kanske även din man gör en sådan här kartläggning. Det är bra att ni blir ännu tydligare inför varandra och kanske kan ta ett gemensamt beslut om hur ni vill gå vidare.

Varma hälsningar
Liria

”Hur blir jag fri från min mor?”

Skrivet av Liria Ortiz 09:03, 26 november 2012 i kategori Relationer

Fråga: Hej Liria! Kort bakgrund till mitt brev: Jag och min mor har inte hörts av på länge. Jag ville inte mer och orkade inte mer! Mamma är psykiskt sjuk sedan många år och har de senaste åren blivit elakare och argare och mer och mer avundsjuk på mig och mitt liv. Jag orkar inte, har inte heller kraft för att ta emot det plus rodda mitt eget liv och min familj.

Min mamma lyssnar aldrig på andras känslor. Hon snurrar runt sin egen axel och lever i sin roll av att vara offer. Det är ju sjukdomen som skruvats upp ett par varv på senare år och som ger så mycket ilska och elakhet och avundsjuka. Och jag mår så dåligt av elakhet, har jag märkt. Det är egentligen först när man slipper elakheten och ilskan som man fattar vilken energi den stal ifrån en.

När någon i ett tv-program är ”lite skojig”… så hör jag mammas röst: ”Men Gud vilken fjantig karl.” När jag tänker på något kul jag gjort så hör jag min mors missunnsamma röst.

Jag vet att hon och jag har fnittrat och skrattat genom åren, varit på resor och sådant men inget av det poppar upp. Jag hör bara elakheterna och slås av hur ofta mamma var (och är) elak mot folk i sin omgivning. Jag och min man har verkligen försökt hjälpa mamma och har tagit med henne i vårt liv. Men en släkting har berättat att ”så låter det inte på henne”.

Problemet jag vänder mig till dig om är följande: Jag drömmer nu igen om mamma och om mormor. Senast i natt drömde jag att jag liksom gick på en gata och så sprang en uteliggare emot mig och jag sprang förbi och jag blev jagad. Och sedan när jag vände mig om var det mormors huvud. Till saken hör att mormor alltid tog mammas parti.

Det har tagit tid att återhämta sig och jag har, helt ärligt, inte släppt mor helt än. Jag liksom hör hennes kommentarer i olika situationer. Satt på föreläsning i förra veckan och då var det en föreläsare som såg lite stram ut och då hörde jag (i mitt huvud) mammas röst som sa: ”Gud vilken trist kärring!”

Jag har verkligen arbetat hårt på att hitta det positiva i livet (genom min man, mina barn, vänner och terapi) och jag känner att jag till 90 procent har lyckats, men de där sista 10 procenten hänger kvar, liksom. Det sitter ju i ryggmärgen. Hur ska jag ”bli fri” och sluta drömma om natten?
En dotter

Svar: Tack för ditt brev. Mitt intryck när jag läser din berättelse är att du har varit en mycket lojal dotter. Du har återkommande försökt hitta sätt för att din mamma ska ha en plats i ditt och din familjs liv. Trots att hon inte visade er uppskattning och respekt. Och så förhåller vi oss ofta till våra närmaste in i det längsta. Vi bryter sällan med en förälder, ett syskon eller ett barn. Även om de behandlar oss illa. Vi försöker finnas kvar också om det innebär att vi eftersätter våra egna behov, och faktiskt far ganska illa. Du kom till en gräns förra året. Och bröt kontakten. Det vittnar om självrespekt.

Men här finns en komplikation. Din mamma är psykiskt sjuk. Hur ska man som dotter förhålla sig till det? Det kan vara ännu svårare och mera ångestskapande att våga stå för rätten till ett eget liv i sådana fall. Anhöriga till psykiskt sjuka berättar ändå att ofta kan man fungera som stöd på ett bättre sätt om man inte utplånar sig själv och sina egna behov. Som barn har man ofta starka känslomässiga band till sina föräldrar. Man försöker hjälpa dem, och visa tolerans. Men ibland förstår man att man kommit till en gräns. Det kommer inte att bli bättre. Och för sin egen och för sin övriga familjs skull väljer man att släppa taget.

Det är smärtsamt, närmast ett sorgearbete, och ibland kan smärtan lindras om man delar den med andra i samma situation. Mitt förslag är att du kontaktar en anhöriggrupp i din kommun och resonerar om en stöd- eller samtalsgrupp kan vara ett alternativ för dig.
Din mamma har varit psykiskt sjuk länge. Och som jag läser ditt brev har det inneburit en hel del svåra erfarenheter för dig. Du har fått ”arbeta hårt” för att hitta det positiva i livet. Och lyckats till 90 procent! Men helt fri är du inte. Till 10 procent har du inte kunnat frigöra dig. Jag får en bild av att du grubblar mycket över det som hänt, och över hur det blivit. Och att du på alla sätt försöker få bort din sorg och ilska. Risken finns att det snarare stänger dig inne i ett ältande. Och i ett lidande. Mitt råd är att du försöker öppna upp dig för dina jobbiga känslor. Ta inte strid med dem. Ge dem plats att få finnas och tillåtelse att få vara som de är. Öppna upp och välj en acceptans för dem. Paradoxen är att när vi låter de jobbiga känslorna vara, och inte tar strid med dem, så minskar de både i sin närvaro och i sin intensitet.

Nästa steg är att du handlar ändamålsenligt. Gör det som är bra för dig. Som du anser och känner gör ditt liv rikt, helt och meningsfullt. Besluta dig för att dina svåra erfarenheter inte längre ska stå i vägen. Lev i nuet, öppna upp för det som är viktigt för dig här och nu, och gör det.

Du vill sluta drömma mardrömmar om din mamma. Internetpsykiatrin inom Stockholms län testar just nu två olika kbt-behandlingar mot återkommande mardrömmar. Det finns ett starkt samband mellan rapporterade mardrömmar och att ha varit med om traumatiska händelser. Även tillstånd som depression och ångest kan öka mängden mardrömmar. Den ena behandlingen handlar om att fokusera på sina mardrömmar och bearbeta deras innehåll, och göra drömmarna mindre skrämmande. Den andra behandlingen använder sig av avslappning och stresshantering. Du kan anmäla ditt intresse på www.internetpsykiatri.se.

Som biblioterapi rekommenderar jag att du läser min bok ”Jag och min mamma – att kunna hantera en viktig relation”.

Varma hälsningar, Liria

”Varför ska jag bara ta ansvar för vår relation?”

Skrivet av Liria Ortiz 09:08, 19 november 2012 i kategori Relationer

Fråga: Hej! För några år sedan träffade jag min man. Första gången vi hade sex hade han svårt att få erektion, han påtalade samtidigt hur han ville att jag skulle se ut och bete mig. Detta gjorde att jag redan från början kände att jag inte dög eller var åtrådd. Nästkommande gånger såg i princip likadana ut, det vill säga han fick inte erektion. Jag försökte hjälpa honom på alla möjliga sätt genom att smeka hans penis och få honom att känna sig lugn.

Allt handlade till slut bara om han fick erektion eller inte, fokus låg bara på att jag skulle kunna få honom att få stånd och mina egna behov blev helt förbisedda. Detta pågick i några år efter att vi hade flyttat ihop. Jag var ledsen, kände mig okvinnlig och ej åtrådd. Till slut fattade jag mod att fråga honom, eftersom han hela tiden fick mig att känna som om det var mitt fel. Då berättade han att han hade haft detta problem innan han träffade mig. Det kändes hemskt. Han kunde väl ha talat om detta i stället. Varför sökte han inte hjälp? Han visste att jag flera gånger gråtit mig till sömns på grund av detta. Vad kunde jag göra? Jag hade ju försökt allt. Det var ju hans ansvar – och hans kropp – varför skulle jag vara den som blev förbisedd?

Till slut gick vi tillsammans till en gynekolog som gjorde tester. Gynekologen kom fram till att det var psykiskt. Jag kände ännu mer ilska, varför tog min man inte tag i det? Varför skulle allt vara mitt fel hela tiden? Under dessa år talade vi även med varandra om hur vi tyckte om att bli berörda, det vill säga hur vi ville att den andra skulle röra oss på olika kroppsdelar. ”Vad skönt att han talar om detta så jag vet att jag gör rätt”, tänkte jag. När jag talade om vad jag tyckte om, tog han det som stor kritik och blev ännu mer osäker.

Nu har vi varit ihop i ett antal år. Från att ha varit mycket sexuellt intresserad, känner jag mig bitter och sorgsam till och med när jag tittar på film där en kvinna är åtrådd av en man eller när en man tar initiativ till sex. Det är uteslutande jag som har fått ta initiativ i vår relation. Jag känner mig avslagen, bitter, djupt sårad och okvinnlig. Jag har jag tappat mitt självförtroende som kvinna. Åh, jag behöver hjälp med detta, det äter upp mig inifrån.

Anonym, 30+

Svar: Hej Anonym. Tack för ditt brev. Du berättar om din sexuella frustration som gör dig allt mer sorgsen. Du längtar efter att känna dig åtrådd, och det får du sällan uppleva. Ibland inträffar det. Men det verkar som om det snarare känns som en förolämpning för dig, att det bara är i mycket speciella situationer som du duger.

Du har ju helt rätt i att sexualiteten är en viktig del av att vara tillsammans. Den bekräftar och fördjupar en relation. När det inte fungerar blir det en källa till oro. Det är lätt att känna sig avvisad. Och att få tankar om att inte duga. Eller att man gör fel eller har fel behov. Även i en välfungerande relation kan det vara svårt att vara öppen och tydlig med det som man upplever inte fungerar så bra, och som man skulle vilja få bättre. Det förklaras nog av just att sexualiteten är så knuten till självkänslan. Skuldkänslor och skamkänslor uppstår lätt, och det kan göra att man bara antyder saker som man vill, eller hoppas att den andre ska förstå. Och tror att det kanske löser sig. Även i vår tid är tystnaden hos många par stor om deras respektive längtan efter andra sätt att mötas sexuellt. Och allt eftersom tiden går växer olusten och sorgen. Du beskriver det så tydligt.

Jag har några råd till dig, och er. Men först en reflektion. Ni har trots era sexuella svårigheter, som fanns från början, varit tillsammans länge. Du har visat ett stort och kärleksfullt tålamod. Du är ju en sexuellt intresserad kvinna. Vad gör det möjligt? Finns det en stark kärlek er emellan? Är din man en person som du uppskattar på många andra sätt? Jag frågar utifrån en förhoppning att det kanske finns en hel del som håller er samman trots era sexuella svårigheter. Jag tror att det finns mycket som ni kan göra närmaste tiden för att få en bättre sexualitet och relation.

Sexualitet handlar om att ge och ta. Den kräver en ömsesidighet. Som i sin tur bygger på en någorlunda öppenhet om vad man uppskattar och behöver. Jag får intrycket när jag läser ditt brev att er sexualitet handlar mer om vem som gör fel och är skyldig, snarare än om att hitta möjliga och konstruktiva lösningar. Mitt råd är att ni träffar en sexualrådgivare som hjälper er att återigen börja prata om den sexuella längtan efter varandra – som du verkar ha, och som kanske din man också har. En sexualrådgivare kan på ett varsamt sätt guida er att kanske förstå varandra bättre, och bli mer lyhörda för varandra.

Det finns dock ett dilemma, anar jag av ditt brev. Din man har en benägenhet att skylla saker och ting på dig och det är inte okej. Han måste ta sitt ansvar i det som händer. Du har anledning att fråga dig själv var din gräns går för hur länge du kan acceptera detta. Om du erbjuder dig att delta i sexualrådgivning med din man och han avböjer eller inte ändrar sig, har du kanske anledning att fråga dig om du vill stanna kvar i relationen. Ibland kan det finnas annat än sexualiteten som binder samman, och som gör att man accepterar situationen som den är, men den frågan bör du ställa dig.

Till alla kvinnor och män där ute vill jag säga att inte helt oreflekterat ta på er skulden när er partner inte fungerar sexuellt. Min poäng är att i sådana fall handlar det oftast om mycket mer än själva sexualiteteten. Frågan som man bör ställa sig är den här: Vill jag ha en person i mitt liv som inte tar ansvar och som systematiskt försöker lägga skulden på mig? Om personen döljer, förvränger, skyller ifrån sig, ljuger och inte tar ett eget ansvar redan från början, kan det vara en stark signal för att inte gå vidare i relationen.

Här kommer också några råd om din mans erektionsproblem. Ni har varit kloka och utrett hans problem hos läkare, och fått beskedet att det inte finns en kroppslig orsak utan att orsakerna är psykologiska. Även i den situationen kan ändå sexualtekniska hjälpmedel vara hjälpsamma och kan förbättra erektionen. De två vanligaste är pubisring och vakumpump. Vänd er gärna till en sexualrådgivare på orten där ni bor för att få veta mer. Det kan kännas obekvämt till en början med sådana hjälpmedel, men med ömhet och lekfullhet kan det fungera riktigt bra. Det finns även läkemedelsbehandling för erektionsproblem. De är receptbelagda läkemedel, och kräver en läkarkontakt.

Om man har problem med erektionen kan det också underlätta att sluta röka och att vara återhållsam med alkohol.

Vill din man veta mer om erektionsproblem, och hur de kan förstås och förebyggas, kan han vända sig till den specialiserade mottagningen för sexualmedicinska problem för män på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Erektion är ett komplicerat samspel mellan nervsystem, blodkärl, hormoner och psyke. Din man kan ringa dem direkt och ställa frågor på telefon 020-120 03 33. Han kan även mejla frågor till sexualmedicinskfraga@karolinska.se

Varma hälsningar, Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Jag går under av att inte få veta”

Skrivet av Liria Ortiz 09:48, 5 november 2012 i kategori Relationer

Fråga: För en tid sedan kom jag på att min fru hade kontakt med en annan man. Vi har varit gifta i många år och är medelålders. Det senaste året har varit turbulent så jag kan förstå varför dessa känslor fanns för den andre. Vi startade med familjerådgivning. Hon skulle reda ut sina känslor för den andre på egen hand med psykolog och jag skulle under tiden arbeta på vårt förhållande enligt rådgivare. Det var grymt jobbigt. Under tiden behövde hon utrymme och vi hade väl ingen direkt närhet (bodde dock tillsammans). Jag har fått lite information om vad som hänt och det handlade mer om hennes behov av att bli sedd än om honom.

Därefter försvann hennes känslor för honom. Enligt henne så har det aldrig hänt något, och de har bara setts några gånger för att äta lunch. I efterhand har jag förstått att det varit mer än så. Det enda hon sagt är att de inte legat med varandra, vilket jag tror på, och att han fanns där för henne när jag inte gjorde det. Samtidigt så har hon också sagt att de hamnat i ”privata” situationer.

I familjerådgivningen får jag inget stöd för att jag vill veta vad som hänt, och min fru vill absolut inte tala om det. Hon blir förbannad och säger att jag ska fokusera på oss och inte på vad som hänt. Terapeuten säger att jag måste själv ta ansvar för min tillit och att min fru inte kan göra något för mig i de avseendena.

Personligen håller jag på att gå under av att inte veta och kan inte förstå hur jag ska komma vidare. Jag behöver veta för att få ro. Det viktiga är inte vad hon säger utan att hon säger det. Det skulle betyda så mycket för min tillit.

Vad fasiken ska jag göra? Någon som varit i samma situation? Har jag en ”konstig” familjerådgivare?
A

Svar: Du och din fru har en kris i ert förhållande. Den har pågått ett tag. Och i våras blev det akut. Du upptäckte att din fru sökt sig till en annan man. Och hon drog sig undan dig. Det har förstås varit svårt. Du har förmodligen känt dig mycket ensam. En kärleksrelation är också en vänskapsrelation, där man har någon som man litar på, kan vara sårbar inför, och kan prata med. Vänskap och kärlek är också öppenhet och ärlighet.

Du har nog rätt i att ett dilemma för er är att det nu inte är så mellan er. Tilliten saknas och det är helt normalt när det finns starka misstankar om att ens partner har varit otrogen. Då blir grunden för vår tillit till den andra uppriven.

Ett annat dilemma är att ni är i otakt med varandra. När jag läser ditt brev får jag en bild av att du tittar bakåt, och är upptagen med din frus relation i våras, men att din fru vill se framåt, och vill fokusera på er, och på vad ni kan göra för att hitta tillbaka till varandra. Och detta sliter på er båda. Ni känner er båda missförstådda och känner att den andra inte lyssnar.

Låt mig också säga att jag imponeras av er klokhet och omsorg om ert äktenskap. Det finns inget förhållande som inte genomgår kriser. Det är hur man hanterar dessa som gör skillnaden. Ni går i familjeterapi tillsammans, och din fru går hos en psykolog. Är det så att ni trots de senaste årens svårigheter uppskattar varandra och har värme er emellan? Vad säger du? I en kris kan man ibland få ett tunnelseende, bli fixerad vid det svåra och inte vara så uppmärksam på det som finns som är bra, och som är möjligt att få både tröst och energi av.

Ditt behov av att titta bakåt är förstås normalt samtidigt som det förstärks av att du kanske är svartsjuk. Det är också normalt vid misstankar om otrohet. Att vara svartsjuk är att vara rädd för att vara utestängd, bli lurad och förlora den andra. Att partnern har ett annat och hemligt liv, som man inte är del av, eller får veta något om. Och det är en svår situation. Att vara svartsjuk är både en tillåten och rimlig känsla, som jag ser på det. Det väsentliga är snarare hur vi agerar när vi känner så. Svartsjukans mest framträdande känslor hos de flesta av oss är rädsla och maktlöshet. Det leder ofta till att vi på olika sätt försöker kontrollera vår partner och utkräva besked. Du skriver att du ”håller på att gå under av att inte få veta” och att du ”inte får någon ro” på grund av detta. Svartsjukan plågar dig och styr dig på ett sätt som ställer till det för dig.

En fråga som jag tycker kan vara till hjälp för att få lite distans till svartsjukan är: Har du blivit sviken i tidigare relationer och kan de erfarenheterna spela roll för hur du reagerar nu? Om så är fallet, håll isär dina minnen från det som händer nu. Det kan hjälpa dig att känna och agera mer utifrån det som händer nu. Att handla i en mer flexibel och värdefull riktning.

Dina försök att gå den väg du beskriver för att få ro är tyvärr en återvändsgränd. Ju mer du frågar, desto mer sluter hon sig. Ni hamnar i ett allt mer låst läge er emellan. Din fru har troligen beslutat sig. Hon vill inte berätta av olika skäl.

Ett sätt för dig att kunna gå vidare är det som redan pågår, er familjeterapi. Ni kan också fråga er själva några saker, först var för sig och sedan berätta för varandra vad ni har svarat: Hur har ni haft det, vad har ni saknat i relationen? Vad behöver ni erbjuda varandra? Vad behöver ni ändra på? Era svar kan hjälpa er att förebygga att det som hände i våras inte ska hända igen. Och framför allt ge er möjlighet att styra över det som ska hända framöver, men på ett nytt sätt och mer utifrån varandras behov!
Jag vill samtidigt säga att det är viktigt att du inte tappar bort dig själv. Ibland kan man i en relationskris bli benägen att göra allt för att få sin partner tillbaka.

Fundera på de här frågorna: Vilka skäl har din fru för att inte vilja berätta om det som har hänt? Vad säger hon? Vad tror du hennes skäl är om du sätter dig in i hennes situation? Vad vill du göra om din fru inte berättar? Var går dina gränser? Hur vill du att det ska bli? Vilka är dina behov, som du inte kan kompromissa med? Kom ihåg att det inte finns rätt eller fel oavsett vad andra säger till dig: Du har rätt att känna som du känner!

Jag vill återkomma till att du är i en livskris. Det finns några grundläggande saker att tänka på i det läget: Sköt om dig. Se till att äta och sova. Tillåt dig att vara ledsen och arg. Förstå att det kommer att ta tid innan det här är över. Använd dig av dina vänner. Träffa dem som du uppskattar och som får dig att slappna av och skratta. Sysselsätt dig. Upprätthåll dina rutiner. Boka in saker som du tycker om att göra, och som ger dig distans för några timmar till det som är svårt.
Varma hälsningar,
Liria

10 tidigare inlägg