Fråga:

Jag är mamma till två tjejer, 3,5 respektive 7 år gamla. Sjuåringen tillhör den något lugnare sorten, medan lillasyster är mer vild och busig. Båda två är dock temperamentsfulla och kan byta känsloläge ganska kvickt. De har en stark inbördes gemenskap, de kramas och söker trygghet hos varandra och sover gärna i samma säng. Numer har de även börjat leka med varandra då och då. De leker rollekar, dansar eller busar.

Men lika ofta som de är sams så bråkar de. De slåss, skriker och kastar grejer på varandra. Det är som ett litet mayhem när de sätter igång.

En vanlig orsak till konflikterna är konkurrens och orättvisa. De bråkar om vem som ska sitta bredvid mig eller pappa i soffan, vem som ska få mest utrymme på vardagsrumsgolvet när de dansar eller vem som ska ha den ena eller andra leksaken. At de delar rum är också en källa till ständiga bråk.

Jag fattar ju att det är helt normalt att syskon bråkar, och att mina barn förmodligen inte är värre än några andra. Men jag känner att jag har så svårt att förhålla mig till de här konflikterna. Ofta slutar de med med att den äldsta tjejen rusar i väg och säger saker som att ”hon (lillasystern) kan ta alla mina saker, hon kan ta min plats i soffan, jag kan lika gärna flytta här ifrån” på klassiskt martyrmaner. Till saken hör att varken jag eller min man kör med den sortens känslomässig utpressning (inte som vi är medvetna om i alla fall).

Jag känner ofta oro för att någon av tjejerna ska känna sig orättvist behandlad. Min egen inställning till rättvisa är ganska pragmatiskt. Jag upplever sällan orättfärdigheter och jag tycker att man får tugga i sig att saker är som de är. Den inställningen försöker jag med jämna mellanrum förmedla till barnen, men det köper de absolut inte. Eller snarare, de tycks inte förstå innebörden i att allt livet är fullt av orättvisor.

Jag behöver tips och råd kring hur man kan tänka när det handlar om konflikter och konkurrens mellan syskon. Hur viktigt är rättvisa? Är det helt orimligt att de ska fortsätta dela rum? Hur mycket ska man som förälder lägga sig i konflikterna? Och hur gör man för att syskonen ska lära sig att lösa sina konflikter på egen hand?

Linda

Svar:

Hej Linda,

Precis som du skriver är det vanligt med syskonbråk, vilket jag tog upp i förra veckans svar som handlade om konflikter mellan äldre syskon. En slutsats i det svaret var att konflikter inte behöver vara skadliga för relationen så länge de balanseras av gemenskap mellan syskonen. Det är i längden ett större problem med ett konfliktfritt förhållande där syskonen väljer bort att umgås med varandra. Flera forskare betonar också att normala syskonbråk faktiskt förbereder och tränar barnen på de sociala utmaningar som livet innebär. Din beskrivning av hur syskonens bråk brukar arta sig stämmer också väl överens med det normala mönstret. Det vanligaste temat för bråk är strid om saker och tillhörigheter. Fyra av fem konflikter slutar med att ett av barnen ”vinner” på ett okonstruktivt sätt, eller att ett av barnen helt enkelt ger sig.

Det jag skriver här bekräftar din bild av att systrarnas bråk är normala, men du undrar ändå hur du ska hantera dem. För även om målet inte är att bråken ska upphöra, så har det förstås betydelse hur man agerar som förälder. Jag kommer att ge flera olika råd om detta och hoppas att något kan vara användbart för dig.

Du tar upp en intressant fråga om rättvisa mellan syskon. Jag tror att du är inne på helt rätt spår, eftersom forskning visar att (mindre) orättvisa inte är ett problem i sig. Det är den upplevda orättvisan som kan påverka syskonrelationen, föräldrarelationen och de enskilda barnen. Eftersom just upplevelsen har betydelse, så är en vanlig rekommendation att göra precis det du gör: Att prata med barnen om vad rättvisa innebär. Jag tror alltså att det är en bra idé att fortsätta med det och när barnen är äldre ökar chansen att de förstår detta. Jag vet inte hur era samtal brukar vara, men det är förstås bra om det kan bli konkret för barnen. Vilka saker/aktiviteter/förmåner kan inte alltid fördelas rättvist? Vilka kan det? Är barnens upplevelser av orättvisa grundade på fakta? Eller finns det missförstånd som måste klaras ut? Var angelägen om att verkligen försöka förstå vad barnen upplever som rättvist och orättvist. Jag tror på din idé om att förmedla att världen inte kan vara helt rättvis, men var också öppen för att gå barnen till mötes om det är möjligt. Hur skulle de vilja att ni gjorde saker mer rättvisa? Ni kanske kan hitta överenskommelser som förebygger framtida bråk. Det kan ju också framkomma att något av barnen är särskilt känsligt för vissa typer av händelse, som du då kanske kan hantera på något annat sätt.

Mindre än fem procent av konflikter mellan syskon i dina barns ålder brukar leda till att syskonen tröstar eller förlåter varandra. Det är alltså sällsynt att barn spontant använder sig av konstruktiv konfliktlösning, men de få gånger som det händer är ändå betydelsefulla för relationen. Därför är det värt att aktivt försöka lära barnen det. Generellt har man sett att det ofta är bra om man kan låta syskonen försöka lösa mindre bråk själva, utan att föräldrar ingriper. Så fort en vuxen kommer in i spelet, så ökar risken för att något barn känner sig orättvist behandlat. Om vuxna ofta ingriper kan barnen börja ropa på hjälp vid minsta konflikt och vara mer angelägna om att framstå som offer än om att hitta lösningar.

När man väl måste ingripa i en konflikt så är det därför viktigt att inte själv genast ge en lösning. Istället kan man passa på att lära barnen konfliktlösning. Ofta är det bra att strunta i vem som började och istället hjälpa barnen att uttrycka vad var och en vill i situationen. Be dem komma med egna förslag på hur konflikten kan lösas. Hjälp dem också att uttrycka vad de känner. I studier har man sett att just förmågan att sätta ord på sina känslor har betydelse för konfliktlösning mellan barn. Utgå från känslorna när ni diskuterar konflikten: ”När du tar Agnes saker blir hon ledsen och när Agnes slår dig blir du också ledsen. Hur ska vi göra istället?”. Om barnen är väldigt upprörda kan det förstås vara nödvändigt att skilja på dem en stund innan man kan föra den här typen av samtal.

Du skriver att dina döttrar har hett temperament och då kan det vara en idé att försöka lära dem att hantera ilskan. Det är något som har lyfts fram i studier där man har hjälpt syskon att få en bättre relation. Barnen får lära sig att känna igen situationer och tecken som leder till ilska och pröva alternativa sätt att uttrycka eller hantera sina känslor. Det kan handla om att gå iväg en stund, att sätta ord på känslor, att ta en tankepaus eller att tydligt uttrycka vad man vill.

Ett standardråd om syskonbråk är att föräldrar inte bara ska uppmärksamma barnen när de bråkar, utan istället ge dem uppmärksamhet när de umgås på ett bra sätt. Det har också prövats i studier. Bäst resultat blir det om föräldrarna aktivt och ofta uppmuntrar olika initiativ till positivt samspel. Med uppmuntran menar jag att du kan notera och sätta ord på vad syskonen gör: ”Jaha – du fick dockan av Agnes.” Det behöver inte vara mer än så.

Jag vill särskilt lyfta fram att du nämner att dina barn leker rollekar, eftersom det har visat sig ha en betydelse just för syskonrelationer och konflikter. I rollekar och låtsaslekar lär sig barnen att byta perspektiv och utveckla empati, vilket är en grund för att kunna hantera konflikter. Din beskrivning av systrarnas gemenskap är så fin och borgar som sagt för en fortsatt stark relation. Så håll ut!

Martin

Fråga:

Jag har två barn i mitten av tonåren som inte alls går ihop. Det är bara ett och ett halvt år emellan dem, men de är väldigt olika. Min dotter, som är äldre, är relativt tillbakadragen och blyg, duktig i skolan och hemma mycket på kvällarna. Sonen är mer utåtriktad och ganska ”busig”, har svårare med skolarbetet och umgås mycket med kompisar på kvällarna. De har alltid bråkat ganska mycket, men när de var mindre kunde de också ha mysiga stunder tillsammans. Nu har det kraschat helt mellan dem. Det känns som om storasyster ändå tidigare hade ett slags ”ledarroll” som äldre, men att lillebror nu har ”revolterat” och på något sätt ”gått om” sin syster genom sitt mer utåtriktade liv. Det skulle kanske inte behöva göra så mycket, men jag märker att min dotter inte mår bra av situationen. Hennes bror kan vara ganska skoningslös i deras bråk och han ”vinner” alltid medan hon mest blir ledsen. Jag vet också att det är jobbigt för henne när hans kompisar är här hemma, vilket de är ofta, de är högljudda och lite tuffa, hon känner sig obekväm och håller sig undan. Över huvud taget känns det som om hon fått en mer ”undanskymd” roll. På något vis inkräktar hans sätt att vara på hennes liv.

Jag vet inte hur jag ska göra med detta. Jag älskar förstås båda mina barn och jag vill uppmuntra och stötta båda. Det känns inte som om någon av dem har problem på så sätt att de skulle behöva professionell hjälp, de är nog ganska ”vanliga” – men så olika. Jag vill inte ”trycka ner” min son och till exempel säga att han inte ska ta hem kompisar, jag är ju glad att han vill göra det.

Eva

Svar:

Hej Eva,

Tack för ditt brev. Jag tror också att dina barn är ganska ”vanliga” i den meningen att det är normalt med mycket konflikter mellan syskon. Syskon i de lägre åldrarna har ungefär 8 konflikter per timme och en övervägande majoritet av dem slutar med att något syskon (oftast det yngre) drar sig undan. Även om många föräldrar upplever detta som mycket jobbigt, så har mängden konflikter inte så stor betydelse, så länge de varvas med stunder av positivt samspel. Forskare har visat att det är just den balansen som har betydelse för syskonens fortsatta relation. Exempelvis har man sett att andelen tid som ägnas åt positivt samspel i fyraårsåldern, i hög grad förutsäger hur relationen kommer att se ut när syskonen är i tidiga tonåren. En slutsats är att föräldrar generellt bör vara mer fokuserade på att skapa förutsättningar för gemenskap och lek, än att försöka minimera konflikter. Det är därför hoppfullt att du skriver att dina barn kunde ha mysiga stunder tillsammans när de var små.

Med tanke på ovanstående – och på annan forskning som visar att just bröder och systrar brukar ha en relationssvacka i tidiga tonåren – så skulle man kunna se problemen som ett tillfälligt bakslag. Båda är dessutom i puberteten med allt vad det innebär och det finns en chans att deras relation repar sig när de blir lite äldre. Jag förstår samtidigt om du vill ha mer handfasta råd än att bara se tiden an. Jag ska därför gå igenom några möjliga vägar till lösning som du kan pröva.

Det framgår inte direkt i ditt brev vad konflikterna handlar om, men det verkar som om din son är den mest drivande och du skriver att du samtidigt inte vill trycka ner honom. Frågan är om du kan få honom att förändra sig utan att trycka ner honom? En förändring behöver ju inte nödvändigtvis innebära att hans frihet begränsas. Går det till exempel att hitta en lösning där han fortsätter att ta hem kompisar, men agerar på ett sätt som inte provocerar din dotter? Jag gissar att ni redan har pratat om det, men ni kanske inte har gjort det i lugn och ro på tu man hand? Att välja rätt tid och plats för sådana samtal kan ha stor betydelse. Betona att du inte agerar på dotterns uppdrag (”Hon vet inte om det här”). Förklara istället att du är orolig, eftersom du ser att hon mår dåligt av hans sätt att bete sig. Det brukar vara bra att försöka vädja till empati och förståelse för den andre och samtidigt undvika skuldbeläggande. Det kan till exempel ske genom att du beskriver konflikterna som en följd av att de är så olika som personer – det är alltså inte hans ”fel” att dottern mår dåligt. Däremot har han större möjlighet (och därmed ansvar) att göra något åt konflikterna.

En brist med ovanstående förslag är att det är en ensidig lösning. Det är ju sällan den enes fel när två träter och så vidare. Ett annan möjlig risk är att dotterns roll som den svagare understryks, då du träder in i hennes ställe och ber om sonens hjälp. Jag kan inte säga hur aktuella dessa invändningar är för er, eftersom jag vet för lite om situationen. Ett alternativ är förstås att prata med båda barnen, ungefär som ett familjeråd. Det har ni säkert också redan gjort, men återigen så finns det kanske anledning att göra det igen på ett nytt sätt. När trätande parter diskuterar problem, så hamnar man lätt i låsta positioner runt sakfrågor, till exempel ”Jag vill kunna ta hem kompisar” mot ”Jag vill inte att du gör det, eftersom ni är så jobbiga”. En framkomlig väg kan vara att gräva lite djupare och försöka få fram motiven bakom ståndpunkterna. Varför vill sonen ta hem kompisar? Låt oss säga att det framförallt handlar om att de vill kunna spela dataspel tillsammans. Varför motsätter sig dottern det? Vad är det hon tycker är jobbigt? Låt oss säga att det är att sonen och hans kompisar är för högljudda. När dessa motiv kommer fram kan det vara lättare att hitta en lösning som båda kan acceptera – till exempel att det är ok att ta hem kompisar, men att de kan flytta tv-n till källaren. Exemplet är banalt, men principen har visat sig vara viktig i konfliktlösning.

Det är också viktigt för föräldrar att tänka på hur de agerar just när konflikter uppstår mellan syskon. Exempelvis lät man i en studie föräldrar träna i drygt en timme på att medla i konflikter, ungefär enligt principerna ovan. När konflikter uppstod skulle de hålla sig opartiska och framförallt hjälpa barnen att själva uttrycka sina känslor och viljor. Därefter skulle de uppmuntra barnens egna förslag till lösningar. Forskarna kunde sedan observera att barnen började ta efter föräldrarnas sätt att lösa konflikter på ett konstruktivt sätt. Jag vet inte hur du brukar agera när dina barn hamnar i konflikt, men kanske kan du inspireras av studien jag beskrev.

De lösningar jag har diskuterat hittills har handlat om att hantera konflikter. Det kan förstås vara viktigt, men jag vill påminna om att relationer mellan syskon i längden är beroende av att det samtidigt finns stunder av positivt samspel. Ibland kan det till och med vara en förutsättning för att kunna lösa konflikter över huvud taget. Därför skulle jag vilja upprepa det jag skrev inledningsvis, att fokus ofta bör ligga på att skapa förutsättningar för någon slags gemenskap mellan syskonen. Finns det några aktiviteter eller intressen som de eller hela familjen skulle kunna förenas i? Jag förstår om det känns som ett långt steg att ta just nu. Du skriver att de för tillfället inte alls har några positiva stunder tillsammans och att de är väldigt olika som personer. Det sistnämnda kan vara viktigt att fundera på. Man har just sett att relationer mellan syskon som är olika ändå kan fungera, så länge de respekterar varandras olikheter. Det är förstås inte lätt att uppnå det, men det kan vara ett viktigt fokus i dina samtal med barnen. Exempelvis har man sett att parterapi fungerar bättre om man inledningsvis lägger tid på att få parterna att acceptera att de inte kan förändra varandras grundläggande personligheter.

Ett mer aktivt sätt att försöka skapa positivt sampel är att göra konkreta överenskommelser med barnen. En variant på det är att prata med vart och ett av barnen och be dem gissa vad syskonet uppskattar – ”Vad kan du göra som din syster/bror blir glad för?”. De får göra varsin hemlig lista med ”goda handlingar” som de sedan får välja att utföra om de har lust. Det finns en särskild poäng med att de får gissa vad syskonet gillar, istället för att fråga. Dels minskar det risken för att goda handlingar uppfattas som ögontjäneri eller en beställning. Dels vädjar det just till empati och försök att förstå vad den andre har för behov och önskningar. Den här lösningen kräver förstås att båda barnen i någon grad är med på att försöka förbättra relationen.

Även om mina råd inte skulle passa eller fungera för er, så hoppas jag att syskonen med tiden kan få en bättre relation. Om inte annat så brukar livshändelser, som att flytta hemifrån, träffa en partner eller att få barn, innebära förutsättningar för syskon att mötas på nytt.

Martin

Fråga:

Hej!

Sedan födseln av vår dotter för tre år sedan har min sambo tagit väldigt mycket kommando över hennes uppfostran. Vi har olika syn på uppfostran, jag har en vilja att min dotter utvecklas självständigt och min sambo ser gärna att hon är kvar som hennes lilla tjej så länge som det går och har aldrig gett varken vänner eller släktingar förtroende att hjälpa till som barnvakt mm. Hon ammade länge (ca 2,5 år) och kan fortfarande inte somna utan bröstet som alltid har varit trösten vid gråt och trötthet. Under dessa tre år har jag nattat vår dotter ett fåtal tillfällen då det annars bara är gråt och skrik efter mamma.

Jag har hela tiden strävat efter en närvarande roll och jag har försökt att komma intill men aldrig känt att jag fått chansen. Att leka med min dotter är inga problem och vi har minst en halvtimme-timme varje dag som vi leker, mestadels med lekar hon bestämmer. Vad jag ändå inte känner är att jag kommer henne närmare, om jag bara frågar om vi ska borsta tänderna på kvällen börjar hon att skrika. Till och från fungerar det att göra iordning henne och läsa godnattsaga men så fort vi lägger undan den så börjar skriken efter mamma. Samma om hon slår sig och blir ledsen så fungerar det inte med mig om hennes mor finns nära, om vi är själva är det dock inga problem att trösta henne.

Det känns som att jag har provat allt för att få en nära relation med min dotter men jag börjar tappa orken att försöka utan att få speciellt mycket tillbaka, nu när hon pratar kan hon till och med vara riktigt elak med kommentarer som ”jag vill inte att du kommer hem efter jobbet” eller ”gå iväg! jag vill att mamma kommer”. Ibland har jag lust att bara ignorera henne när hon kommer en kort stund senare och vill leka men jag vill inte det och tror inte att det är någon bra ide för att förbättra relationen. Det blir också så att jag tappar självförtroendet i min roll som pappa och ibland mest känner mig som en lekfarbror.

Jag vet helt enkelt inte hur jag ska få min dotter att hitta trygghet i vår relation. Som med hennes mamma är ju inget som jag strävar efter men så att vi åtminstone kan lägga oss tillsammans och att hon kan somna då. Jag vet helt enkelt inte var jag ska börja (om).

Svar:

Hej!

Tack för ditt brev, som tar upp ett klassiskt tema inom barnpsykologi: Mammans och pappans roller i familjen. Jag tror att många (någon i kommentarsfältet kanske?) skulle säga att du kan ta det lugnt eftersom mamman och pappan ofta får de roller du beskriver. Men bara för att något är vanligt behöver man ju inte tycka om det. Du beskriver också konkreta negativa följder av er situation, som jag ska återkomma till.

Det finns en hel del forskning från olika kulturer som bekräftar påståendet om att barn oftare söker trygghet hos mamman. En förklaring till det är att hon vanligtvis tillbringar mest tid med barnet under de första åren. Dessutom verkar traditionella könsroller påverka föräldrarnas beteenden, som till exempel att kvinnor och män lär sig att uttrycka känslor på olika sätt. Det stöds av studier där man sett att mamman oftare står för trygghet och tröst, trots att pappan ägnar minst lika mycket tid åt barnen. Visserligen handlar det här om forskning från länder där könsrollerna ofta är mer traditionella än i Sverige, men jag tror att mönstret finns även här. Exempelvis visade en stor enkät som Kamratposten genomförde för ett par år sedan att barn i första hand söker tröst hos mamma, sedan hos en kompis, därefter hos ”någon annan”, därefter hos ”ingen” och först på femte plats kom pappa. Undersökningen bör tas med en nypa salt, eftersom den inte genomfördes på ett vetenskapligt sätt, men den antyder ändå att även svenska pappor sällan får rollen som tröstare.

Du skriver att du ibland mest känner dig som en lekfarbror. Att pappan får den rollen är också ett återkommande resultat i forskning om föräldrar och barn. Samtidigt är det kanske inte så dumt att vara just lekfarbror. En av de mest etablerade teorierna om hur barn utvecklar goda relationer påstår att barn, vid sidan av en trygg bas, behöver vuxna som kan hjälpa dem att utforska omgivningen på ett lekfullt och säkert sätt. Det finns dessutom studier som visar att lekrollen kan vara minst lika betydelsefull som tröstrollen, om än på olika vis. Exempelvis har man sett att barnets utforskande lek bidrar till bättre vänskapsrelationer under uppväxten, medan tröstrollen kan ha betydelse för kärleksrelationer. Jag vill understryka att det inte finns några hinder för mammor anta lekrollen eller för pappor att vara den trygga basen. Det viktiga är inte vem som tröstar eller leker, utan att någon gör det.

Min poäng med att beskriva forskningen ovan är att du inte behöver känna dig helt missmodig över din roll i familjen. Trygghet kan uttryckas på olika sätt. Samtidigt förstår jag att du vill förändra situationen. Du vittnar om en ganska stor obalans i familjen och du verkar bli bortvald i hög grad. Ännu viktigare är förstås hur detta påverkar er dotter. En avgörande fråga är hur trygg hon är tillsammans med personer utanför familjen. Du skriver att din sambo aldrig låtit någon vara barnvakt. Går er dotter på förskola? Brukar hon över huvud taget varit ensam någon gång med släktingar eller vänner till er? Det är förstås tillräckligt problematiskt hon väljer bort dig, men om hon dessutom blir orolig och rädd i många andra situationer så finns det desto större skäl att hitta en lösning.

En lösning är förstås att du tar mer eget ansvar för dottern. Du skriver exempelvis att det går bra att trösta henne när ni är ensamma. Det är en tydlig signal på att du behöver mer utrymme och egen tid tillsammans med henne för att hon också ska kunna känna sig trygg med dig. Sedan vill jag poängtera att det inte är givet att hon känner sig otrygg med dig, bara för att hon ropar efter mamma i många lägen. Det kan lika gärna vara ett uttryck för den starka bindning du beskriver mellan dem. Gråt och skrik kan vara ett sätt att komma nära mamma, snarare än att välja bort dig på grund av otrygghet.

Den här lösningen kräver förstås någon form av samförstånd mellan dig och din sambo. Om du ska få möjlighet att också ta tröstrollen ibland, så måste hon stå tillbaka. Till en början kanske det krävs att hon lämnar hemmet oftare, eller att du och dottern reser bort en helg. I längden tror jag dock att de små och återkommande vardagssituationerna är viktigast att förändra. Mamman måste vara beredd att backa och lämna över till dig i situationer då dottern kräver hennes närhet. Du kanske måste ta mer aktiva initiativ till att ta över i samma situationer. Du skriver att ni har olika syn på uppfostran och lyckas ni inte komma överens på egen hand, så rekommenderar jag att exempelvis tar kontakt med den kommunala familjerådgivningen, som jobbar med den här typen av problem.

Om du lyckas börja bygga upp en tryggare relation med dottern, så kan nästa steg vara att blanda in andra personer, som till exempel att släktingar får vara barnvakt. Det framgår inte om hon känner sig otrygg med andra, men gör hon det är det som sagt viktigt att hjälpa henne att lära sig att känna tillit till fler än mamma och pappa.

Om mamman inte vill medverka till någon förändring, så tycker jag att du framförallt ska lyfta fram dotterns situation. När jag beskrev forskningen om föräldraroller och barns utveckling tidigare, så nämnde jag inte en sak. Många studier tyder på att det bästa för barnen är om de kan känna en trygghet i båda föräldrarna, leka med båda föräldrarna, samt att föräldrarna kan stötta varandra i sina respektive roller. Det är förstås inte alltid lätt att uppnå det, men jag hoppas att ni åtminstone kan mötas en bit på vägen.

Martin

FRÅGA:
Vi har en sju år gammal son som alltid har varit öppen, glad och social. Han gillade inte riktigt sin första förskola, men när han var fyra bytte vi till en annan efter att ha flyttat, och den älskade han. Det var en väldigt rolig period både för honom och för oss föräldrar. Ny miljö, nya leksaker, nya kompisar, nya bästisar och allt annat roligt som hör till.

Efter ett tag var han väldigt glad över att få följa med hem till sina bästisar. Och självklart fick kompisarna följa med oss hem. Det förde också oss föräldrar lite närmare varandra, och det händer då och då att hela familjer träffas, åker på utflykter, ses på somrarna etcetera.

I år har sonen börjat i förskoleklassen. Inskolningen gick lite tungt i och med att ingen av hans bästisar hamnade i hans klass, men efter några dagar blev det bättre. Han lärde känna miljön och fröknarna, fick träffa sina gamla kompisar på skolgården, och så började han så klart lära känna andra barn.

Samtidigt har en av hans bästa kompisar haft väldigt stora problem med inskolningen. Vi kände hur vår son blev påverkad av detta, han tyckte inte om att se sin kompis vara så ledsen. På både gott och ont lyckades kompisarnas föräldrar ordna så att han började i min sons klass. Och det är då det jobbiga började. Min son fick knappt vara i fred för kompisen, han var kompisens hela trygghet. Han fick följa med honom överallt, fick inte leka med någon annan utan att kompisen var med och så vidare.

Vi såg missnöjet växa hos vår son, så fort vi sa kompisens namn blev han sur. Så vi agerade och pratade med skolan för att stödja honom och hjälpa honom att ”få vara i fred”.

Nu umgås vår son inte längre med sin gamla kompis utanför skolan. Men han har också helt tappat sugen för att hämta eller följa med några andra barn efter skolan. Han har inga problem med att leka med vissa av de gamla kompisarna efter skolan så länge det sker i utemiljö, men har tappat kontakten med andra av dem. Och han har inte skaffat några nya bästisar. Det bästa är att följa med mamma eller pappa hem och leka med dem. Det känns som om han dragit sig tillbaka.

Vi har försökt prata med honom för att förstå vad det är som är ”fel”, men det är nästan omöjligt att förstå varför. Svaren vi får är av typen ”känner inte för att leka med andra efter skolan”, ”jag leker med andra barn i skolan”, ”jag är jätterädd om mina leksaker och andra barn kommer att förstöra dem” och så vidare.

Enligt hans fröken så är han världens gulligaste kille, mycket social, omtyckt av kompisar, uppnår alla resultat man ska, till och med mer.

Men fröken säger också att han inte har några bästisar, det vill säga att hon inte kan se att han håller sig till ett eller två barn. Utan mer att han går dit där den roliga leken pågår oavsett vem leker där.

På ett sätt tycker vi att det är bra för att det visar att han är trygg i sig själv och sin skolmiljö. Men samtidigt känner vi oss lite oroliga över varför den här förändringen har skett. Varför vill han inte följa med sina bästisar hem, eller att de kommer till oss?

Varför blir han så orolig så fort man föreslår det, och säger att han inte känner för det? Pushar vi för mycket? Varför ändrades han så plötsligt?

Vi ser att de andra kompisarna har fortsatt som vanligt, och även har börjat följa med hem till nya kompisar och utforska deras leksaker.

De skaffar sig nya bästisar. Vad vi vet är vår son den enda som har gått ”åt andra hållet”. Rätt eller fel vet vi inte, men vi vill gärna försöka förstå.
Undrande föräldrar

SVAR:
Jag vill börja med att lugna er. Det ni skriver om tycker jag låter som en ganska vanlig utveckling av vänskap hos barn i sexårsåldern. Till att börja med är det ganska få barn i den åldern som har ömsesidiga bästisar. Det är till exempel vanligare att ett barn utser en viss kamrat till bästis, medan den kamraten i sin tur pekar ut ett helt annat barn som bästis. Att barn har en ömsesidig bästis under längre tid är vanligare när de blir lite äldre och det förekommer oftare bland flickor än pojkar. Det är också vanligt att barn förlorar kontakten med vänner de har haft på förskolan när de sedan börjar skolan.
Jag förstår emellertid att ni undrar varför förändringen kom så plötsligt och varför er son inte längre vill gå hem till andra barn, eller ta med andra barn hem till sig. Det kan finnas anledning att ta reda på mer om det. Jag kommer att spekulera kring frågor som ni skulle kunna utreda vidare genom att prata mer med er son, hans lärare och de gamla kompisarnas föräldrar.

Upplever er son själv detta som ett problem? Jag förstår att ni har försökt ta reda på det genom att prata med honom utan att få ett klart svar. Jag undrar om det finns andra tecken på att något skulle vara fel, förutom att han tagit avstånd från de gamla kompisarna? Lärarna (och han själv) säger att han leker med olika barn. Fråga mer om hur han verkar trivas när han gör det. Han leker ju fortfarande med vissa gamla kompisar. Vad händer då? Har kompisarnas föräldrar något att berätta? När läraren sa att han inte hade någon bästis, såg hon det som ett problem? Om ni kommer fram till att er son generellt verkar må bra och att förändringen bara handlar om nya umgängesvanor, så tycker jag att ni kan avvakta och se hur situationen utvecklar sig.

Är det viktigt med bästisar eller går det lika bra att ha många olika vänner? Forskning om vänskap hos barn har visat att det finns ett särskilt värde för barn att ha bästisar. Att ha en ömsesidig nära vänskap är generellt sett mer utvecklande för barn jämfört med att ha lösare vänskapsband till andra barn. Jag tycker trots det att ni inte behöver bekymra er om det nu. Dels är det som sagt vanligt att det dröjer med bästisar tills barnet blir äldre, dels är den typen av forskning jag nämnde svår att generalisera till enskilda fall. Det finns många barn som mår bra och utvecklas lika bra utan att ha en särskild bästis. Det finns också exempel på bästisrelationer som är destruktiva, som kanske är fallet med er sons krävande kompis. Ett annat skäl till att ni kan ta det lugnt är att er son verkar vara omtyckt av sina nuvarande klasskamrater. När man forskat om barns utveckling så har det visat sig vara betydligt viktigare än huruvida man har en speciell bästis.

Varför vill han inte träffa sina gamla kompisar lika mycket? För att få svar på det tycker jag i första hand att ni bör prata mer med de gamla kompisarnas föräldrar. Han kanske har blivit rädd eller sårad på grund av något som har hänt i kompisgruppen. Hur är det med kompisen som blev så ”krävande” för er son? Brukar han vara med och leka med de andra gamla vännerna? Det kanske är skäl nog för er son att ta avstånd. Eller så kanske han förknippar alla gamla kompisar med den ”jobbige” vännen? Det framgår inte i brevet vad som hände sedan ni pratade med läraren om detta. Har sonens gamla kompis lämnat honom i fred, eller kvarstår problemet? Om det framkommer att den krävande vännen (eller andra gamla kompisar) gör saker som er son ogillar, så kanske det går att lösa tillsammans med lärare och föräldrar. Det är också möjligt att ni får stötta er son med att säga ifrån på ett bra sätt, i stället för att helt ta avstånd från krävande kompisar.

En helt annan förklaring till att er son inte vill träffa de gamla vännerna är förstås att han helt enkelt har vuxit ifrån dem. Han kanske är i en fas där han söker nya vänner som han känner mer gemenskap med.

Varför träffar han ingen ny bästis eller nära vän? Ni jämför med hans gamla vänner och konstaterar att de har börjat ta hem nya vänner, medan er son helst vill umgås med er efter skoltid. Det kan förstås vara oroande, men återigen så tycker jag att det finns anledning att ta det lite lugnt. En möjlig förklaring är att det har gått för kort tid sedan han tog avstånd från sina gamla vänner. När ni skrev det här brevet hade han inte ens gått en termin i sin nya klass. Han har kanske inte hunnit lära känna någon enskild klasskamrat så bra än. En annan bidragande orsak kan vara att han känner sig bränd av erfarenheten med den krävande kompisen. Man skulle kunna jämföra med kärleksrelationer mellan vuxna. Om en jobbig relation just har tagit slut, så brukar det ta lite tid innan man är öppen för att komma nära en ny person.

Så länge er son är omtyckt och leker med klasskamraterna, så kommer han så småningom att hitta en ny bästis. Eller inte, men det är som sagt inte hela världen.

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.