Fråga: Hej Peter! Sedan du rett ut begreppen riskbruk, missbruk och beroende i SVT:s serie ”Kysst av spriten” har jag funderat en del. Vad är det för vits och mening med att dela in alkoholproblematik i mer än två delar?
 
En del skulle kunna vara ”riskbruk” eller ”högkonsumtion” för att definiera de som INTE är beroende. Övriga skulle kunna vara ”beroende”. Termen ”missbruk” är väl egentligen ointressant? Graden av beroende är väl egentligen ointressant? Det är som graviditet – antingen är man det – eller inte.
 
Vattendelaren i den här problematiken är väl att man som riskbrukare klarar av att dämpa sitt drickande och också kan återfå en alkoholkonsumtion som inte ger oönskade konsekvenser för den som dricker och dennes anhöriga.
 
En beroende klarar inte detta  – utan får avhålla sig från alkohol och får finna sinnesron och lindra ångesten på annat sätt än på kemisk väg.  Vore tacksam om du kan utveckla din syn på nyttan av att definiera problematik på mer än två sätt.

Nemo

Svar: Hej Nemo. Det stämmer att vi inom hälso- och sjukvården gärna använder tre kategorier, missbruk, beroende och riskbruk, när vi beskriver allvarlighetsgraden av alkoholproblem. Låt mig berätta hur vi tänker och hur de tre begreppen kanske ändå kan vara till nytta.   

Begreppet riskbruk är ingen formell diagnos på samma sätt som missbruk och beroende, utan används för att beskriva alkoholvanor som enligt erfarenhet och befolkningsstudier innebär en risk för ohälsa och växande alkoholproblem på sikt om de fortsätter.   

Riskbruk är att man dricker ofta och mycket, eller intensivt. En tumregel är att man har riskabla alkoholvanor om man regelbundet dricker mer än 14 glas vin (eller motsvarande) per vecka som man och mer än 8 glas vin som kvinna, eller om man två gånger i månaden eller oftare dricker sig berusad. Uppskattningsvis femton till tjugo procent av svenskarna har riskabla alkoholvanor, främst i form av berusningsdrickande. Bland unga män och kvinnor är andelen riskbrukare högre, upp till trettio respektive tjugo procent.   

Att alkoholvanorna är riskabla är något som de flesta blir uppmärksam på först i samband med en hälsoundersökning eller ett rutinbesök inom hälso- och sjukvården, när frågor ställs av läkaren eller sjuksköterskan om alkoholvanorna, oftast tillsammans med andra frågor om faktorer i livsstilen som kan innebära hälsorisker.

Riskbruk som begrepp ger oss en möjlighet att beskriva och samtala om alkoholvanor som för tillfället har måttliga eller ibland inga negativa konsekvenser, men som på sikt kan innebära mer påtaglig ohälsa. Man brukar också ge råd om måttligare alkoholvanor i förebyggande syfte. Riskbrukare som ändrar sina alkoholvanor och börjar dricka mindre brukar efter ett par veckor märka ganska rejäla hälsovinster som bättre sömn, minskad vikt och ökad stresstålighet.   

Missbruk av alkohol beskriver alkoholvanor som pågått en tid och som har lett till återkommande problem i relation till omgivningen. En annan benämning är skadligt bruk av alkohol. Missbruket kan uppkomma under någon fas i livet då man ”festar” eller i en viss situation, till exempel under en separation. Att missbruka alkohol innebär många nackdelar och risker, både socialt och hälsomässigt. Utöver att göra bort sig på arbetet eller hemma kan man råka ut för olyckor. Om missbruket fortsätter en längre tid kan det gå över i ett beroende.

Missbruket skapar även nya problem, som bidrar till att vidmakthålla drickandet, det blir ett sätt för flykt och tröst. Ändå är missbruk en mindre allvarlig diagnos än beroende. Den som missbrukar alkohol kan sluta dricka eller övergå till måttligt drickande utan större svårigheter. Ofta sker detta av sig själv när situationen förändras. I några fall behövs hjälp, om inte annat för att inse att man dricker på ett skadligt sätt. Ibland behöver man hjälp med bakomliggande problem. Missbruk är oftast en episod i livet, som inte återkommer, och som man bryter på egen hand eller med hjälp av familjen eller vänner.
   
Precis som du påpekar Nemo, så är beroende allvarligare. Det är ett kroniskt tillstånd, och inte som missbruket en kort och tillfällig episod. Den som blivit alkoholberoende har fått ett förändrat sätt att reagera på alkohol i hjärnans belöningssystem, och har ett lättväckt sug och en kontrollförlust vid försök att dricka. För att få kontroll över tillvaron igen vid ett alkoholberoende måste man helt avstå från alkohol och leva helnyktert under lång tid, kanske för resten av livet, och inte bara det, också hitta sätt att trivas med en nykter livsstil. Det är ofta är en stor livsomställning som kräver uthållighet och mycket stöd.   

Diagnoser ska inte användas för att sätta etiketter på människor, det är viktigt, men de kan vara till nytta för att beskriva vad som har hänt och utifrån det erbjuda råd och förslag om vad som kan vara realistiskt och bäst att göra i den uppkomna situationen.
 
Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

Fråga: Vi hade under helgen besök av vänner, det är ett par som står både min man och mig själv nära sedan flera år tillbaka. Vi har inte sett dem på nästan ett år. Vi vet sedan tidigare att mannen i fråga har ett alkoholmissbruk men vi har aldrig riktigt vetat i vilken utsträckning. Vi har dock länge varit oroliga, men hans fru har alltid försökt dölja hans beroende och inte velat ”släppa in oss”.
 
När våra vänner kom hem till oss blev både jag och min man chockade över att se hur alkoholen brutit ned vår vän, han var ett skal av den man han en gång varit. Själv beskrev han den senaste tiden som ”tuff” men att det snart skulle bli bättre då de köpt ett nytt hus som de ska flytta in i.

Under lördagen drack han ingenting och drabbades av darrningar, svettades och var orolig och kunde inte sitta still. Under kvällen blev han sedan konstig och frånvarande och jag blev orolig för att han var allvarligt sjuk. En liten stund senare fick han ett epilepsianfall, hans fru fick utföra första hjälpen då han slutade andas under en lång stund. Ambulansen kom mitt i natten, vår bebis vaknade och allt blev bara ett enda stort kaos.

Han är nu inlagd på sjukhus och får behandling för sina abstinensbesvär. Läkaren som har hand om honom sa att hans lever är i så dåligt skick att han måste sluta dricka på en gång, annars kommer han inte att klara sig.

I dag skulle han bli utskriven från sjukhuset och han blev erbjuden vård på en avdelning för patienter med missbruksproblematik, han behövde bara packa sin tandborste och åka dit. Där skulle han kunna stanna och de skulle båda få stöd tills han kan åka hem. Hans fru är medberoende, vill inte inse fakta utan säger att de kan klara sig själva. Tillsammans bestämde de att de inte ville ha mer vård, att de i stället ville åka hem till oss och vila tills det blir dags för hemresa om några dagar.
 
Hela situationen har upprört både mig och min man, vad som hände under natten då vår vän blev sjuk var oerhört traumatiserande. Att se vår vän så nedbruten samtidigt som han vägrar vidare utredning – trots att han bedyrar att han nu ska ändra sig och sluta dricka – är något vi inte kan hantera. Han motiverade det med att han helt enkelt inte gillar sjukhus, att de skulle klara sig bättre själva.

Min man sa att antingen får vår vän acceptera den vård som erbjuds, eller så får han ta in på ett hotell. Vi orkar inte längre stå och se på när han tar livet av sig själv. Vi har ett litet barn hemma och kan helt enkelt inte hantera situationen mer. Vad skulle hända om han får ytterligare epileptiska anfall?

Vi hade hoppats att ett sådant ultimatum skulle få vår vän att söka vidare vård, men han sa bara åt min man att åka hem och packa deras väskor och lämna dem på sjukhuset så att de kunde hitta annat boende.

De är oerhört besvikna på oss nu, och tolkade det som att vi ville säga upp vänskapen.

När min man lämnade väskorna på sjukhuset försökte han förklara att vi är fruktansvärt oroliga och att vi bara vill att de ska få hjälp. Svaret han fick var att de skulle få hjälp hemma, av personer som de kunde kalla riktiga vänner.
 
Mitt hjärta har brustit för att våra vänner befinner sig i denna svåra situation, att vi inte kan hjälpa, att de inte vill bli hjälpta och för att vi dessutom utmålas som svikare. Jag har förlorat en av mina bästa väninnor. Min känsla av maktlöshet är total. Gjorde vi fel? Borde vi ha låtit honom komma hem till oss och ”vila”, ställt upp för dem? De är ju trots allt i behov av någon som bryr sig. Jag känner mig ömsom arg och ömsom ledsen. Hur kan de resonera så här? Hade vi kunnat hantera situationen bättre? Jag vill tillägga att vår vän bara är 45 år gammal och hans fru 34.
 
Eva

Svar: Hej Eva. Du berättar mycket konkret och öppet om hur det är att stå nära någon som dricker för mycket och vad det innebär att känna en stor osäkerhet om vad som är rätt att göra. Du berättar också om sorgen över att förlora en vän, som ibland blir resultatet av att man sätter en gräns – vilket samtidigt kan vara det enda rätta att göra.

Låt mig direkt säga att jag tror att ni gjorde det som var rimligt att göra i situationen, och som förmodligen på sikt kan bli till hjälp för er vän och hans hustru.

Jag resonerar så här: Ni hjälper er vän och hans hustru att reagera på hans alkoholvanor och föreslår också en förändring. Samtidigt finns det en gräns för vad ni kan göra.
Det är vanligt att vänner till personer med alkoholproblem klandrar sig själva på olika sätt och har tankar som ”om jag bara inte varit så passiv (eller så sträng) hade det aldrig gått så här långt”. Som vän tar man ibland över ansvaret och försöker på alla sätt att rätta till och ”skydda” den alkoholberoende mot konsekvenserna av drickandet. Att göra så är helt förståeligt: Vi känner omsorg om våra vänner och vill hjälpa dem i en svår situation. Erfarenheten är tyvärr att effekten blir den motsatta, det ökar den beroendes möjligheter att fortsätta att dricka.

Enligt mitt sätt att uppfatta det som hände gjorde ni tvärtom, vilket visar på mod, klokskap och äkta omsorg.   
Du och din man är omtumlade och upprörda över det ni såg hända, hur er vän och hans hustru resonerade om hans alkoholproblem och hur de vägrade att ta emot den hjälp som de erbjöds. Så här kanske man kan förstå det beteendet: Förnekelse är en vägran att acceptera eller ta itu med en svår och besvärlig yttre situation. Förnekelse är en försvarsreaktion som kan vara adekvat. Den ger oss den tid som vi ibland behöver för att för att kunna acceptera och hantera besvärande fakta och dåliga nyheter.   

Men förnekelse kan också hindra oss från att ärligt resonera med vår omgivning om allvarliga saker och be om hjälp och behandling. Det kan gälla rökaren som förnekar de skadliga effekterna av rökning, kvinnan som bagatelliserar inslagen av misshandel i sitt förhållande eller personen som är beroende av alkohol, som er vän, som hävdar att ”han bara behöver vila upp sig”.

Ett sätt att förstå förnekande är att påminna oss om att vi människor vill skydda oss från självanklagelser, skam och skuldkänslor. Människor med uttalat dålig självbild har särskilt stort motstånd mot att lyssna till kritik och acceptera hur situationen är. De orkar ofta ”inte se problemet i ögonen”. Detta kan visa sig i extrema former av förnekande, där omgivningen, precis som ni, undrar om personen verkligen tror på det han säger.   

En person kan också ha en lång historia av påverkningsförsök från anhöriga och vänner med sig i bagaget och kan göra att rollen som förnekande närmast är inlärd. När omgivningen frågar blir det som att trycka på en knapp och ur personen kommer en ström av välformulerade förnekanden, förklaringar och motargument.   

En anhörig, som din väninna, kan också förneka problemet – av lojalitet, av rädsla för vad som ska hända med förhållandet eller av skam för att ha valt en partner som andra tycks se ner på och som man inte kan hjälpa.
Kanske du och din man vill höra av er till era vänner. Ett sätt att samtala med en person och en anhörig som är i förnekande är att beskriva problemet i Jag-termer och be om en konkret beteendeförändring, samtidigt som man visar att man förstår den andres svåra situation. Ett exempel: ”Vi förstår att det inte är lätt…”, ”Vi skulle vilja berätta vad vi ser händer med d
ig nu…”,” Vi skulle bli så lättade om du…”, Säg gärna till om vi kan hjälpa till och hur”.
 
Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

Fråga: Jag har en fråga angående min sambo. Vi träffades som studenter i tjugoårsåldern. Vi levde studentliv med allt vad det innebar av fester och dylikt. Redan då lade jag märke till att han kunde dricka så att han blev helt redlös ibland. Han blev kul, livet lekte och upptågen var många – tills han somnade. Ganska många studenter som levde så där utflippat.

Att han blev så full mynnade ut i många bråk från min sida – jag blev arg (också berusad, men inte så) och kunde hälla vatten på honom när han somnat och allt möjligt. Stormigt och kul då kanske, men inte nu. Nu är vi en familj, vi har två barn tillsammans. Vi dricker vin till maten ibland på helgerna, men oftast i ganska måttliga mängder. Jag tycker inte om att bli berusad längre och tycker att bakfylla är slöseri med tid helt enkelt. Min sambo dricker för det mesta ganska måttligt, men så ibland blir det för mycket. Han blir lite svamlig och somnar sedan oftast.

Det som oroar mig är att han har överfört ”det myckna drickandet” till ibland (ungefär en gång i månaden) när han ska jobba hemma och har en viktig deadline på något. För att känna sig kreativ och orka med att jobba på kvällen/natten dricker han vin, oftast en hel flaska. Och det kan ju sluta lite hur som helst. Ibland får han radera rejält i sitt arbete dagen efter, ibland har han skickat jobbmejl som han bittert ångrar. Men ofta tycker han att det blir bra!

Sist somnade han på golvet i barnens rum när han var klar, som tur var är de för små för att förstå varför pappa somnade just där! Jag orkade ju inte lyfta honom.

Jag känner mig orolig, det känns inte hållbart att använda alkohol som ”kreativitetshöjare” eller för att motivera sig själv att arbeta. Vi har pratat om det, och han tycker själv att det är lite pinsamt och säger efteråt när det redan hänt att ”självklart är det inte bra”. Men så händer det i alla fall ibland. Det är som att han inte hör den där varningsklockan – som borde stoppa honom – när han har druckit halva flaskan (och jag redan har gått och lagt mig). Då tycker han att allt han presterar är ”outstanding” – vilket för mig är lätt patetiskt.

Therese

Svar: Hej Therese. Att alkohol fungerar som ett hjälpmedel för kreativitet är en vanlig föreställning. Historien är full av författare, poeter, musiker och konstnärer som haft ett intensivt förhållande till alkohol, och utifrån detta har myten uppstått om alkohol som en förlösare av originalitet och kreativitet. Konstnärer och författare som uttalar sig om alkoholens roll i sitt skapande är kritiska till den föreställningen. De betonar att skrivande, målande och komponerade kräver en uppmärksamhet och kritiskt omdöme som utesluter alkohol och kräver nykterhet. Men myten lever, och lockar många att prova, och erfarenheterna blir nästan alltid de som din man beskriver; det man utfört påverkad av alkohol håller inte måttet, när man granskar det i efterhand.

Vad säger dagens hjärnforskning om detta ämne? Ja, en del talar för att alkohol i små mängder, i storleksordningen 1- 2 glas vin eller motsvarande, kan underlätta för en person att bli kreativ och få originella idéer. Alkohol hämmar aktiviteten i pannloberna, som är platsen för vårt kritiska och granskade förhållningssätt till oss själva, och kan på det sättet göra oss något friare i vårt sätt att tänka, när vi står inför en uppgift som ska utföras. Dilemmat är att en samtidig effekt är att vår förmåga att överblicka och analysera försämras. Även om vår originalitet under påverkan av alkohol ökar något, är risken att såväl lösningarna som själva utförandet blir sämre, och ibland riktigt dåligt. Det finns en hel del skrivet om detta, som du och din sambo kanske kan läsa och resonera om tillsammans, bland annat av psykologen och kreativitetsforskaren Torsten Nordlander vid Karlstads Universitet och av författaren Per Olof Enquist i hans senaste självbiografiska roman ”Ett annat liv”.

Du kanske inte håller med mig om detta, men mitt intryck är att din sambo kanske har tidiga tecken på ett alkoholberoende. Det som talar för det är att din man ibland verkar ha svårt att begränsa sin alkoholkonsumtion, din irritation och besvikelse över hans alkoholvanor, och att han fortsätter att dricka som hittills trots en del trista konsekvenser.

Besök gärna hemsidan www.alkoholhjalpen.se och bilda dig en uppfattning om det du iakttar hos din sambo kan vara tecken på ett alkoholberoende. Kanske behöver du också någon klok person i din omgivning att rådgöra med för att kunna se klarare vad som håller på att hända? För professionellt stöd finns familjerådgivning i varje kommun, där ges ofta möjlighet även till individuella samtal.

På www.alkoholhjalpen.se finns även råd om hur man kan börja samtala om alkohol på ett sätt som minskar risken för irritation och motargumentation hos den anhörige – och i stället hitta möjligheter som kan leda till förändring.

Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

Fråga: Hej. Jag undrar om personer med adhd alternativt add eller liknande diagnos har lättare för att bli beroende av alkohol? Jag undrar också om dessa personer påverkas annorlunda av alkohol på något sätt?

Orolig sambo

Svar: Hej. Du ställer en mycket relevant fråga om hur en person som har adhd ska förhålla sig till alkohol och vilka särskilda risker som finns om man har denna funktionsnedsättning.

Vi vet att risken för att få alkoholproblem är förhöjd om man har adhd, cirka var femte person med allvarliga alkoholproblem uppskattas i dag ha diagnosen. En person med adhd kan uppleva att han eller hon fungerar bättre, eller snarare normalt – ”som andra” – när han eller hon dricker alkohol. Alkoholen används som självmedicinering. I en sådan situation är det lätt att välja att dricka dagligen, och ganska snart kan förloppet bli, på grund av tolerans för alkoholens effekter och ett växande beroende av alkoholen, att man dricker i allt större mängder och på ett alltmer problematiskt sätt.

På hemsidan för riksförbundet Attention, en intresseorganisation för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som adhd, Aspergers syndrom, Tourettes syndrom och ocd, www.attention-riks.se, kan du läsa mer om detta.

Något att också vara uppmärksam på är att impulsivitet och låg tolerans för stress – som ju ofta är problem som en person med adhd kämpar med – även är riskfaktorer för att utveckla alkoholproblem. Erfarenheter säger att impulsiviteten vid adhd ökar risken för ett oplanerat och intensivt drickande, ett drickande som upplevs som svårthanterligt och som ibland leder till besvärliga sociala konsekvenser.

Personal som arbetar vid mottagningar som behandlar personer med adhd rekommenderar ofta alkoholfrihet eller mycket måttliga alkoholvanor till sina patienter. De berättar att deras patienter har erfarenheten att medicineringen vid adhd fungerar sämre vid hög och regelbunden alkoholanvändning.

För att sammanfatta, vid adhd kan det vara rimligt utifrån vad vi vet i dag att ha försiktiga alkoholvanor. Att ha ett allsidigt stöd och få en behandling för den funktionsnedsättning som man har, är samtidigt förstås väl så viktigt för att problem med alkohol inte ska behöva inträffa.

Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

Fråga: Min sambo och jag har varit tillsammans i tre år. Det senaste året har jag sett saker kring hans beteende kring alkohol som oroar mig. Vad jag vet dricker han varje fredag och lördag. Sammanlagt kan det bli en till två flaskor vin på en helg och kanske en och annan öl efter jobbet. Jag tror inte att han överskrider gränsen för vad som ur hälsosynpunkt är ok för en vuxen man att dricka, utan det är alltså hans beteende kring alkohol som oroar mig.

Följande saker har jag sett:

För det första att min sambo dricker enligt min uppfattning, stora mängder på kort tid: en flaska vin på några timmar. Det kan vara att vi öppnar en vinflaska till middagen och då dricker min sambo och jag varsitt glas, sedan tar han resten framför datorn och på morgonen ser jag att vinflaskan är tom.

För det andra oroar det mig att han sitter ensam och dricker, jag får intrycket att han liksom smyger med sitt drickande, också för mig.

För det tredje: På semestrar och fester kan han tjata på mig, och ha synpunkter på mitt drickande. Han tycker att jag är tråkig och stel som ”bara” vill ha ett glas vin eller en drink.

Slutligen det som oroar mig mest av allt: På senare tid har jag märkt att han blir irriterad om helgen inte blir som vanligt, det vill säga om det av någon anledning inte finns tillgång till alkohol. En lördag umgicks vi hela dagen med ett annat par. Vi gjorde en dagsutflykt och på kvällen lagade vi middag hemma hos paret och det serverades alkoholfri cider till maten. Vi bröt upp strax efter midnatt och på hemvägen är min sambo tyst och svarar irriterat när jag säger något. Jag frågar vad som är fel och han säger att han bara är sur, av ingen anledning, och att han bara vill vara ifred när vi kommer hem.

Så fort vi kommit innanför dörren säger han godnatt till mig. Jag låter honom vara och börjar göra kväll och efter en kvart går jag in till datorrummet där han sitter. Då är han plötsligt inte irriterad längre, utan ber om ursäkt för hur han uppträdde för en stund sedan. Och då ser jag att han har ett halvt urdrucket vinglas stående vid datorn. På morgonen är vinflaskan tom.

Jag skulle vilja prata med min sambo om det här, men jag vet inte hur. Har du några förslag på hur jag kan gå tillväga? Det kanske låter märkligt, men jag är rädd att göra saker värre om jag påtalar detta. Det kanske bara är så att våra olika inställningar till alkohol krockar med varandra, men att ingen av dem behöver vara mer rätt än den andra? Jag vill inte komma med några pekpinnar och skapa osäkerhet och problem som kanske inte finns.

Anonym
Svar: Hej Anonym. Låt oss börja här; du undrar om din sambo överskrider gränsen för en riskabel alkoholkonsumtion. Det mäts på två sätt, mängden som man dricker per vecka i standardglas (ett standardglas är ett glas vin eller motsvarande) och om man intensivdricker (vilket definieras som att dricka en flaska vin eller mer på några få timmar).
 
Din sambos veckokonsumtion omfattar cirka 10 standardglas per vecka, vilket ligger under gränsen för riskabel konsumtion, som är 14 standardglas eller mer per vecka för män. Däremot har din sambo ett intensivdrickande; du berättar att han dricker stora mängder på kort tid, en flaska vin på några timmar. Regelbundet veckovis intensivdrickande är på många sätt riskabelt, på kort sikt leder det till ganska uttalade besvär med trötthet, nedstämdhet och oro, och på längre sikt till en förhöjd risk att bli beroende av alkohol. Vi vet i dag att den största riskfaktorn för att bli alkoholberoende är perioder av regelbundet intensivdrickande. Detta gäller i synnerhet hos personer med en nedärvd biologisk sårbarhet för alkoholproblem, ett tecken på detta kan vara att man har föräldrar, syskon och nära släktingar med aktuella eller tidigare alkoholproblem.   
 
Du oroar dig för din sambos sätt att dricka och jag tror att du iakttagit något väsentligt. Din sambo kan ha utvecklat alkoholtolerans.
 
Om man dricker alkohol regelbundet, ofta och på ett intensivt sätt kan alkoholtolerans uppstå. Det innebär ofta en ond cirkel, där man måste fortsätta att öka drickandet för att ha någon glädje av alkoholen. Hos en del människor är den ökade alkoholtoleransen en del av en beroendeutveckling och det kan bli allt svårare att återgå till ett måttligt drickande.
 
Ett vanligt test för att mäta om man blivit alkoholtolerant och om alkoholen har kommit att betyda allt mer är att besvara följande frågor:

1.    Hur mycket vin/öl/sprit tycker du är lagom att ta med dig om du blir bortbjuden och ska ta med egen dryck? Har det ändrat sig jämfört med för ett år sedan?
2.    Hur reagerar du om du kommer hem på middag till någon som inte alls bjuder på alkohol? Har det ändrat sig jämfört med för ett år sedan?
3.    Hur stor är uppoffringen att vara den som kör bil till och från festen och därför tvingas hålla sig nykter? Blir det bråk om vem som ska köra (om ni är ett par)? Har det ändrat sig jämfört med för ett år sedan?
4.    Hur reagerar du på någon som inte dricker alkohol eller dricker måttligt? Blir du provocerad? Har det ändrat sig jämfört med för ett år sedan?
 
Utifrån det du skriver kan det vara så att din sambo har flera tecken på alkoholtolerans. Det behöver inte betyda att din sambo är på väg att bli alkoholberoende, men det bör ändå vara en tankeställare och ett skäl för honom att begränsa sina alkoholvanor för att förebygga större problem.
 
Hur kan du prata med honom om detta?  Detta är mitt förslag, undvik uttryck som ”du måste” och ”du borde” och använd jag-budskap. Gör förslagsvis så här:

1. Beskriv problemet i jag-ord tillsammans med din känslomässiga reaktion på detta. Till exempel: ”Jag har märkt att… och bekymrar mig för… ”
2. Be om en konkret beteendeförändring; ”Jag vill…”
3. Beskriv i positiva termer hur du skulle känna om en förändring inträffade; ”Jag skulle känna mig lättad om du…”
4. Lämna över ordet; ”Vad tänker du om det här?”
 
Det handlar om att utgå från dina egna känslor, behov och tankar, i stället för att koncentrera dig på din sambos eventuella brister. Jag-budskapets största fördel är att man inte angriper den andras självkänsla, vilket lätt leder till motattack. För den som kritiseras är det då lättare att göra en förändring.
 
Vill du veta mer om begreppet alkoholtolerans och riskbruk av alkohol innan  du pratar med din sambo föreslår jag dig att besöka hemsidan www.alkoholhjalpen.se.

Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholterapeut

Fråga: Min pappa är periodare, men han förstår inte själv att han är det. Han super så hårt att han går bort sig i skogen, trillar ner för trappor och förändrar sin personlighet. Min mamma får ta hand om honom, ibland med hjälp av grannarna. Han säger sig vara deprimerad över beslut han tagit tidigare i sitt liv och hur livet har blivit. Vid några tillfällen har han varit i kontakt med psykakuten, där han fått antidepressiv medicin och något ”mot” alkohol.

Min mamma har också problem med alkoholen, även om det inte är lika ofta som med pappa, men det finns där. Hon har vid vissa tillfällen varit så berusad att hon glömt bort att vi bjudit dem på middag. Eller att hon överhuvudtaget har pratat med mig på telefon.

Nu på senare tid har pappas problem ökat, det senaste året har han flera gånger supit sig medvetslös. Mamma säger att om det händer igen så flyttar hon. Och ”hur det blir då om det skulle inträffa, tar vi när det kommer”. Jag väljer att inte oroa mig för det riktigt än.

För ett par år sedan flyttade mina föräldrar från mitt barndomshem i Stockholmsområdet till pappas barndomsstad. För oss på sidan av kändes det som om flytten gick fort och var mer av en flykt ifrån något än till något nytt.

Mina föräldrar har supit i flera år i omgångar. För cirka tio år sedan förklarade jag för dem att jag inte ville träffa dem när de drack, inte heller att mina barn skulle träffa dem under suparperioderna. Detta har följts av dem och vi har en relation som fungerar om än ansträngt. Mina syskon, som är yngre än jag, men vuxna de också, har inte tagit avstånd utan råkar ut för föräldrarnas superi emellanåt.

Nu så har väl de fått upp ögonen för problemet och sitter nog i samma sits som jag.

Jag är fullt medveten om att det är deras problem och att jag inte har någon skuld i detta. Men det hindrar mig inte från att oroa mig för mina föräldrar och att jag bär på en önskan om att kunna hjälpa till.

Vi har inget nära förhållande, vi pratar aldrig om viktiga saker eller känslor mina föräldrar och jag. Så jag känner att jag har ett motstånd redan där, men om jag skulle komma förbi det? Hur kan jag förklara för dem hur JAG känner det och hur ska jag förklara att JAG oroar mig?

För det har jag förstått av det jag har läst att jag bara kan förklara hur jag upplever detta. Inte klaga på dem eller skuldbelägga dem.

Det är jobbigt att vara vuxet barn och stå bredvid och bara vara åskådare. För de måste ju vilja bli nyktra själva, jag kan inte tvinga dem. Vad gör man?

Sara

Svar: Hej Sara. Du tillhör den stora grupp av svenskar som har eller har haft föräldrar med alkoholproblem. Anhörigas känslor för den som dricker är kluvna, och det gäller inte minst barn. Ofta upplevs det på det sätt som du så tydligt beskriver det; man oroar sig för sina föräldrar och vill hjälpa till, samtidigt som man känner sig maktlös. Erfarenheten säger att man som anhörig inte tycks kunna påverka drickandet och motivationen till förändring måste ju komma inifrån personen själv.

Försöken att övertyga och hjälpa till har lett till motstånd hos den som dricker, maktkamp och låsta positioner. Precis som du har många anhöriga oftast valt att inte träffa personerna ifråga när de dricker. Att ”släppa taget” om föräldrar med alkoholproblem är samtidigt svårt. Ett drickande som pågår med korta avbrott hos alltmer åldrande föräldrar och som leder till växande isolering och ohälsa är svårt att ”bara vara åskådare till” – för att citera dig. Tankar tränger sig ofta på om vad man kunde ha gjort mer och om det snart är för sent att göra något.

Du vill bli sedd och förstådd i din oro och du undrar hur du kan hjälpa dina föräldrar. Dina frågor är bland de vanligaste jag får som rådgivare och expert i Insidans panel!

Jag föreslår att du läser de här svaren som jag tidigare skrivit på Insidan till andra anhöriga till föräldrar som dricker och som nog i mycket svarar på dina frågor: ”Mamma är onykter vardag som helg”, ”Mamma smyger med sitt drickande”, ”Min pappa är alkoholist” och ”Hur ska jag hantera mammas återfall”.

I svaret ”Mamma är onykter vardag som helg” finns ett avsnitt som kanske kan vara användbart för dig:

”Det är lättare att få gehör om ni pratar öppet om er själva och era behov. Var rak, inte menande, antydande eller hotande, undvik uttryck som ”du måste” och ”du borde”. Använd i stället jag-budskap: ”Jag tycker…”(beskriv problemet i jagtermer och be om en konkret beteendeförändring), ”Jag skulle bli lugnare om du”… (beskriv i positiva termer hur du skulle känna om en förändring inträffade). Lämna sedan över ordet: ”Vad tänker du/ni om det här?”

Läs gärna också frågorna från de anhöriga, som återges tillsammans med mina svar. De rymmer kloka och livserfarna resonemang om vad man som anhörig ibland får acceptera och vad som ändå är möjligt att göra för att hjälpa till, samtidigt som man ser till sina egna, ofta eftersatta, behov.

På senare tid har det kommit ytterligare några böcker om rollen som anhörig. Jag rekommenderar följande två böcker: ”Inte mer än fullt tack” av Benny Haag och ”Känner du någon med alkoholproblem? – en handbok för anhöriga, medberoende och barn” av Isabella Iverus.

Man kan älska sin mor och far och vilja hjälpa dem. Man kan sörja för deras skull, men man kan inte ta ansvar för deras handlingar eller kontrollera deras liv. Insikten är smärtsam och ibland kan smärtan lindras om man delar den med andra i samma situation, till exempel i en självhjälpsgrupp. En del kan ha nytta av att i samtalsterapi få tala om detta.

Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

Fråga: Jag är en kvinna i 35-årsåldern som har en oro kring alkohol. Båda mina föräldrar har smygande glidit in i ett alkoholberoende/osunt beteende. Det har börjat helt normalt, lite vin och öl ibland till fest, för att med åren glida över i lite alkohol efter jobbet och i perioder har de båda haft stora problem med ett allt för kraftigt vardagsdrickande. De dricker sig inte redlösa och ligger i rännstenen utan har med viss tvekan klarat jobbet. Båda har dock behandlats med kortvarig effekt för sina alkoholproblem.

Även min pappas farbror och två av mammas bröder har druckit rejält för mycket, för morbröderna ledde det till för tidig död (följdsjukdomar tog livet av dem i 50-årsåldern). Jag levde också under några år med en man som missbrukade alkohol och bjöd/lockade mig trots att jag var underårig.

Jag har aldrig själv varit mer än salongsberusad och tycker att redan det var obehagligt, både att själv uppleva det och att se andra i min närhet vara berusade. Sedan drygt två år har jag inte druckit något alls. Jag beslutade mig för att inte dricka på ett år (kortare tid skulle jag inte ens märka eftersom jag kanske drack 1-2 glas vid 2-4 tillfällen per år, och ett livslångt beslut känns så definitivt). Sedan har tiden bara rullat på.

Ibland funderar jag på om det vore ok, om jag skulle kunna lita på mig själv och känna mig bekväm med att ta ett glas vin bara för att det är gott och är trevligt i sociala sammanhang. Jag är inte orolig för att jag skulle supa mig redlös och göra dumheter, men jag är rädd för att det skulle vara första steget mot samma bana som mina föräldrar glidit in på; att ta ett glas nu, ett till en annan gång och till slut allt oftare och allt fler…

Jag har lovat mig själv och mitt barn att jag aldrig ska bli full och det vill jag kunna hålla. Men jag skulle kanske ändå vilja våga njuta av ett enstaka glas, en enstaka gång som tidigare, kanske 2-4 gånger om året.
Vågar jag?

Förhoppningsvis balanserad

Svar: Hej. Du beskriver ett stort behov av distans till alkohol utifrån din historia. Du verkar ha lärt dig utifrån vad du sett i din omgivning; att alkoholproblem utvecklas stegvis och ibland på ett så diskret sätt att man själv inte uppmärksammar att en förändring har skett. Från ett drickande som handlade om umgänge och njutning till ett drickande som blivit en flykt och tröst. Det är ett förhållningssätt till alkohol som är svårt att bryta när det väl har etablerats. Och alkoholens roll för sociala förluster, ohälsa och död har du också egna erfarenheter av. Du tillhör de i dag cirka 10 procent av svenskarna som är nykterister, en växande grupp för övrigt – framförallt bland unga – och många i gruppen har särskilda skäl och ofta en bakgrund som din.

Du frågar om du kan återgå till dina tidigare vanor att dricka något enstaka glas alkohol några gånger om året utan att du riskerar att det blir första steget till alkoholproblem i framtiden. Ett kort svar på din fråga är att visst kan du det – under vissa förutsättningar. Du har med stor sannolikhet en förhöjd nedärvd biologisk sårbarhet för att under vissa omständigheter utveckla alkoholproblem. Och det är just dessa omständigheter som du ska ha kontroll över om du börjar dricka alkohol igen. Även om man är känsligare för alkohol än normalindividen, så är det långt ifrån givet att man utvecklar alkoholproblem. Med kunskap om detta och gott omdöme kan man på egen hand förhindra att det blir så. Majoriteten av vuxna barn till en förälder med alkoholproblem har faktiskt själva inte alkoholproblem.

Du har i ditt brev på många sätt själv beskrivit det som du bör tänka på i förebyggande syfte för att kunna ha ett gott förhållande till alkohol. Jag lägger till några råd: drick sällan, drick aldrig ensam, drick bara ett glas och drick för att njuta och umgås, aldrig för att hantera stress eller för att trösta dig.

Alkohol uppskattas av många, den är en smakupplevelse, ett sätt att uppleva gemenskap och ofta en perfekt gränsdragare mellan vardag och fest, men – i ärlighetens namn – är det nog så att alkoholens lugnade och lite avtrubbande effekt är den viktigaste för de flesta. Svenskar intensivdricker mer än vardagsdricker för njutningens och umgängets skull. Alkoholen är tröst, belöning och vila för många. Och denna terapeutiska användning av alkohol hanterar de flesta ganska väl, men det är när man alkoholen används terapeutiskt som det finns anledning att vara uppmärksam och notera om man börjar dricka oftare och mer än tidigare, och om man sätter alkoholen före allt annat som är viktigt. Vårda de alkoholfria sätt som du har använt dig av under dina nyktra år till exempel när du vill belöna dig, fira på helgerna och umgås. Det är sociala färdigheter som nog många avundas dig och de är ett bra socialt arv att ge till ditt barn.

Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

Fråga: Jag mår dåligt av min mans drickande. Hans drickande är fokuserat till helgerna och han kan då dricka 9 starköl (50-centiliters) på en kväll. Oftast dricker han både på fredagen och lördagen och det kan då bli 16-18 burkar på en helg och ännu mer när det är långhelg.

Det händer att jag säger till honom att jag oroar mig för hans alkoholkonsumtion och att jag tycker att han har problem med alkoholen.

Men enligt honom har han absolut inga alkoholproblem, utan det är ”ren smutskastning” från min sida. Han kan vara arg på mig i flera dagar efteråt och det blir en väldigt dålig stämning hemma. Detta går även ut över vårt lilla barn (knappt tre år).

Han kräver att jag ska be om ursäkt för att jag smutskastar honom. Han kan kalla mig könsord och vägra säga hej då till mig på morgonen – även inför vårt barn. Han lägger helt och hållet skulden på mig för den dåliga stämningen hemma. Det är klart han måste dricka för jag är ju så ”tjatig”, han trivs inte där vi bor med mera.

Jag känner också stor skuld för att jag tagit upp saken och för att det därför blir så dålig stämning hemma.

Jag skulle verkligen behöva få svar på om min oro för hans alkoholkonsumtion är befogad, eller om det är som han säger ”ren smutskastning” från min sida. Kan det vara så att jag är medberoende? Vad ska jag göra? Bör vi överhuvudtaget fortsätta att leva tillsammans när detta även går ut över vårt barn?

Tacksam för hjälp

Svar: Hej. Du undrar om det finns skäl för din oro för din mans alkoholvanor, om du är medberoende samt om du ska stanna kvar i äktenskapet.

Svaret på den första frågan är att du har rätt som bekymrar dig för din mans alkoholvanor och att det är rimligt att du vill att han ändrar sig. Jag har summerat din mans alkoholvanor i alkoholmängder. Din man dricker motsvarande cirka 24 till 27 så kallade standardglas per vecka. Den genomsnittlige svenska mannen i hans ålder dricker motsvarande 10 standardglas per vecka.

En stor starköl motsvarar ett och ett halvt standardglas. En flaska vin motsvarar cirka fem standardglas. Din man dricker med andra ord motsvarande drygt fem flaskor vin under vissa helger.

Gränsen för en riskabel alkoholkonsumtion för män är 14 standardglas eller mer per vecka eller att man intensivdricker, det vill säga dricker mer än 5 standardglas vid ett och samma tillfälle. Din man uppfyller båda kriterierna för det som benämns som ett riskabelt drickande. Utifrån det du berättar om din mans sätt att dricka finns även möjligheten att din man har ett alkoholberoende.

Oavsett om din man har ett riskabelt bruk eller ett beroende av alkohol har du förstås helt rätt i att din man ska ändra sina alkoholvanor av hänsyn till dig och ert barn och även med tanke på hans egen hälsa. Nej, du framstår inte för mig som ”medberoende” (som är ett diskutabelt begrepp, som snarare beskriver hur anhöriga försöker anpassa sig – så gott de kan – till en mycket utsatt situation) utan som en hustru som bekymrar dig för din familj och vill hjälpa din man.

Samtidigt är din man förnekande och hävdar att han inte har något alkoholproblem utan skyller i stället på dig. Att avvisa rimliga förslag om förändring som din man gör och bagatellisera problemet, eller förneka att det överhuvudtaget finns, är ett sätt att skydda sin egen självbild. Förnekandet förstärks ofta av en låg tilltro till förmågan att kunna bli alkoholfri eller dricka måttligt. Vad ska du då göra?

Jag tror att det bästa i din situation är att du har någon att samtala med och söka stöd hos. Det kan kännas ovant och svårt att sätta gränser gentemot den som man har en nära relation till. Man kan också vara rädd för att bli ensam och lämnad eller att bli utsatt för hot och våld. Rädslan för, eller fantasier om, omgivningens fördömande är också något som kan hindra en person från att ställa krav och bryta upp.

Vänner och släktingar kan vara stödjande i en situation som din. Det finns även professionell hjälp att få, till exempel hos kommunens familjerådgivning eller hos en diakon eller en präst i din församling. För samtal av detta slag gäller tystnadsplikt. Ett alternativ kan vara en självhjälpsgrupp för anhöriga till personer med alkoholproblem, till exempel Al-Anon, se www.al-anon.se för att hitta din lokala förening.

Du kan även läsa mer om riskbruk och beroende av alkohol och rollen som anhörig till en person med alkoholproblem på www.alkoholhjalpen.se.

Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare