Fråga: Jag är en kvinna som kom till Sverige från Bosnien för 15 år sedan. Jag kände mig helt frisk, men efter två år i Sverige började mina symtom. Jag kunde inte vara bland folk, jag kunde inte vara ensam. Jag fick panikattacker så fort jag lämnade hemmet. Jag var inlagd på psyket några gånger mest på grund av att jag inte vågade börja äta mediciner, men hur som helst äter jag nu Efexor (75 mg) två gånger dagligen. I dag mår jag inte alls bra, men min läkare har slutat att behandla mig och jag är inte patient på någon psykmottagning. De har överfört min journal till en vårdcentral.
 
Jag blir besviken och arg när jag läser artiklar om att det finns hopp för dem som lider av ångest och panikattacker. Finns det behandling som jag kan få? Finns det något hopp? Jag är fånge i min kropp och känner stark ångest. Jag kan inte åka kommunalt (vare sig buss eller spårvagn). Jag har även resefobier – jag har aldrig åkt tillbaka till mitt hemland och det känns som det värsta.

Anonym
 
Svar: Hej! Panikattacker som leder till ett undvikande av platser som det är svårt att snabbt avlägsna sig ifrån, som i ditt fall en buss eller spårvagn, kan oftast behandlas framgångsrikt. Det står jag fast vid.

Förutsättningen är att du får en korrekt diagnos (är det paniksyndrom? finns samtidig depression?) och att du får korrekt information om vad panikattacker är och inte är. Slutligen är det viktigt att du får en korrekt behandling (läkemedel eller KBT, en stödjande kontakt är inte tillräckligt).  

Vänliga hälsningar
Sergej Andréewitch, psykiater

Fråga: Jag är en kvinna på 60+ som lever i ett ganska bra förhållande sedan tjugo år tillbaka. Jag har två barn i ett tidigare äktenskap. Min nuvarande man och jag har inga gemensamma barn. Jag har alltid varit ganska utåtriktad, haft lätt för att träffa folk är på det hela taget ganska glad av mig.

För cirka tio år sedan hamnade jag i en jobbig situation. Det handlade om problem på jobbet, jag blev misstänkliggjord och mobbad under en tid. Att inte vara omtyckt gjorde mig väldigt upprörd. Jag fick konstiga psykiska symtom. Jag fick panik när jag skulle åka till jobbet och kunde inte vara på bussar eller i t-banan. Jag började cykla 1,5 mil till arbetet i stället. Det blev svårare och svårare för mig att lämna mitt hem. Ville inte resa bort. Jag kunde inte åka någonstans till slut. Till saken hör att jag tio år tidigare också upplevt en uppslitande skilsmässa, efter att min man varit otrogen under ett år och sedan lämnade mig. I samma veva dog två nära anhöriga.

I nuläget funkar jag ganska bra, tycker jag. Det som hänger kvar är att jag känner mig osjälvständig. Jag vill inte göra resor eller utflykter utan min man. Jag åker inte ensam in till stan eller i väg med väninnor på helgresor. Jag går inte på teater eller liknande. Jag kan inte vistas i trånga utrymmen, inte åka tåg, långfärdsbuss eller flyga, inte vara i stora folkmassor. Jag har också svårt för att tala inför folk och att över huvud taget utsättas för att bli bedömd, till exempel i jobbet.

Jag skulle gärna vilja ha tillbaka förmågan att känna mig fri att göra sådant jag har lust till. Jag har gått i kognitiv beteendeterapi för cirka sex år sedan och blev lite hjälpt då, men inte med allt. Jag vet inte om det är hopplöst nu. Jag börjar ju bli gammal och har levt med detta så länge.

Vilken form av eventuell hjälp ska jag söka? Allting ligger inne i stan och det känns oöverstigligt att bara ta sig dit. Tänker ibland att jag skulle gå i terapi men vet inte om det är någon idé. Är uppvuxen under ganska besvärliga förhållanden med en psykiskt sjuk mamma som åkte in på mentalsjukhus med jämna mellanrum.

Margita

Svar: Hej Margita! Du beskriver flera saker i ditt liv som sammantaget kan öka risken för att man ska utveckla någon form av psykisk sjuklighet; svåra uppväxtförhållanden, svek i din tidigare relation, förlust av nära anhöriga och kränkning på din arbetetsplats.

Oavsett vad som orsakat din nuvarande symtombild så kan jag som psykiatriker inte hålla med dig om att du ”i nuläget funkar ganska bra”. Det uppfattar jag snarast som något som är väldigt typiskt när man har den typ av besvär du har; man anpassar sig successivt genom åren, steg för steg, så att man till slut accepterar en grad av handikapp som är högst avsevärt. Det du beskriver är ju i själva verket ett liv genomsyrat av begränsningar. Du kan inte åka till stan utan din man! Vad händer om han skulle bli sjuk? Med din nuvarande funktionsnivå är du inte bara ytterligt begränsad du är dessutom oerhört sårbar.

Du skriver det inte rent ut men allt du beskriver är sådant som brukar vara följdsymtom av panik
attacker (med bland annat hjärtklappning, känsla av andnöd, yrsel och en rädsla för att förlora kontrollen eller till och med dö). Om man tolkar panikattacken som ett tecken på en annalkande katastrof, så vill man inte utsätta sig för risken att få en attack när man är ensam (därför måste maken alltid vara med), man vill inte vistas på platser där det kan vara svårt att snabbt ta sig ut om man skulle få en panikattack (därför kan man inte sitta instängd i en tunnelbanevagn, ett flygplan, vistas i en folkmassa eller sitta mitt i raden på en biograf eller teater).

Att du också har svårt att tala inför andra, att bli bedömd, uppfattar jag som något som du utvecklat samtidigt med övriga symtom och det är då ett fenomen som kan ses som sekundärt till dina övriga ångestbesvär. Det vill säga man kan utveckla en rädsla att någon ska se att man får en panikattack eller att man till och med ska förlora kontrollen och på det sättet göra bort sig inför andra.

Om det å andra sidan skulle vara så att dina besvär att uppmärksammas av andra går längre tillbaka i tiden än de besvär du huvudsakligen beskriver i din fråga, då skulle de kunna förklaras av så kallad social fobi, där den primära rädslan inte utgörs av att man ska få en panikattack utan av rädslan att göra bort sig inför andra i största allmänhet.

Om du ska sökabehandling? Absolut! Du är inte för gammal!Det finns goda möljligheter att du ska kunna återfå ditt tidigare liv. Det faktum att du gått i kbt för sex år sedan men inte ”blev hjälpt med allt” innebär inte att de möjligheterna är uttömda. Kbt är den psykologiska behandlingsmetod som är förstahandsval vid den typ av besvär som du har beskrivit. Att du inte nådde ända fram tidigare kan ha många orsaker; var det verkligen kbt du gick i? Ibland är detta oklart. Var det tillräckligt många behandlingssessioner? Oftast krävs minst tio.

Genomförde du behandlingen fullt ut, eller var det i ett skede av ditt liv då du inte kunde ägna tillräcklig tid och energi åt den? Var du samtidigt deprimerad?

Att tillgången på adekvat behandling är ojämnt fördelad över landet är tyvärr ett faktum, dock är det vanligare i dag att kbt-resurser finns vid psykiatriska öppenvårdsmottagningar och till och med vid vissa vårdcentraler. För förteckning över privata vårdgivare se www.kbt.nu. Bor man i Storstockholm finns dessutom möjlighet att få kbt mot paniksyndrom på internet, se www.internetpsykiatri.se (före ev behandling genomgår man utredning vid personligt besök hos psykiater).

Hoppas att du snart tar kontakt med någon behandlare, ta gärna med detta svar när du söker.

Sergej Andréewitch, psykiater

Fråga: Min sambo lider av depression. Det har hon nog gjort under de år jag känt henne, men med varierande intensitet så att säga. Nu är vi nere i en svacka som har varat i ungefär sex månader. Hon finner ingen mening med livet och tycker att hon har gjort fel val och att hon nu har nått en återvändsgränd som hon inte kan ta sig ur yrkesmässigt (vi närmar oss bägge 35).

Hon är sedan två månader tillbaka arbetslös av egen vilja och finner ingenting hon vill göra. Hon säger att hon inte ens minns vad hon brukade drömma om och kommer inte loss på någon front alls. Hon spenderar all tid hemma.

Jag känner att jag har svårt att hantera det. Det är inte rätt att bli irriterad, men det blir jag – med efterföljande skuldkänslor. Jag tycker, även om jag vet att det är svårt att genomföra i den här situationen, att hon borde göra något.

Vad som helst är väl bättre än att ligga i sängen hela dagarna, om det så bara är att läsa en bok eller gå till gymmet? Men icke. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra.

Den bästa metoden just nu är att försöka ignorera henne när hon är ledsen och att hitta på ursäkter för att inte vara hemma när jag är ledig. Då bråkar vi inte i alla fall. Jag tänker mycket på att lämna henne, men samtidigt vet jag att det skulle kunna bli droppen för henne – och jag vill inte att hon skadar sig själv. Hemskt, men sant att ha de här känslorna inför någon som är sjuk. Jag önskar att det inte var så och bestämmer hela tiden att jag ska försöka förstå och ha mer tålamod, men i vissa situationer (i stort sett dagligen) så känner jag mig bara sur. Mitt tålamod har efter ett par år tagit slut.

Hon har tidigare gått hos en terapeut och det har hjälpt. Men sedan dess har vi flyttat och på den nya orten så säger vården att det är lönlöst, kön till terapi är för lång. Vår enda inkomst är min lön och även om det är nog
för det dagliga, så finns inte pengarna för att betala för privat terapi. Finns det någon annanstans man kan vända sig? Det känns verkligen som att hon behöver hjälp för att komma loss.

Anonym

Svar: Hej! Det korta svaret är att din sambo måste bedömas avseende depression snarast möjligt. Om det inte räcker att du bokar tid och följer med henne till en psykiatrisk mottagning (eller husläkarmottagning) så tycker jag att du ska ringa den psykiatriska jourverksamhet som finns där du bor för att diskutera och få stöd för hur du ska agera.

Att du blir irriterad och känner dig uppgiven är ju djupt mänskligt, samtidigt tror jag inte att ditt sätt att hantera situationen, att undvika kontakt, kommer att leda till någon positiv förändring.

Sergej Andréewitch, psykiater

Fråga: Jag är 22 och pluggar i Uppsala. Så långt tillbaka jag kan minnas har jag känt mig socialt alienerad och lite utanför. Jag är yngsta barnet, flera år skiljer mig från de andra syskonen, jag är ett sladdbarn helt enkelt.

I tonåren led jag av dåligt självförtroende och kände mig ofta värdelös. Efter ett bråk med min pappa skar jag mig djupt i vänster arm vilket efterlämnade ett ärr som inte bleknat. Mina föräldrar blev ledsna och förvånade över det inträffade men hjälpte mig genom att ta mig till en plastikkirurg för att försöka få bort ärret.

Jag har fortfarande svårt att prata om det som hände och om när jag mår dåligt – mycket eftersom jag skäms för det som hände och ser det som en brist i min personlighet. Jag har aldrig pratat med någon om hur jag mådde då eller vad som låg bakom. Jag har svårt att acceptera min roll i det.

Sedan dess har jag förändrats på många sätt och känner mig säkrare i mig själv. Dock blir jag lätt apatisk, har svårt att ta tag i saker och är väldigt rädd för konfrontationer. Ibland kan jag se min omgivning som väldigt kall och avlägsen, får lätt ångestkänslor och känner mig som en dålig människa. Det är inte alls lika intensivt eller återkommande som i tonåren, men det oroar mig att det hänger kvar.

Vissa dagar är känslan av att jag inte klarar mig själv överhängande och vissa dagar, eller långa perioder, känner jag mig helt frisk.

Så jag undrar om det är normalt att ha kvarhängande känslor av värdelöshet upp i vuxenlivet eller om det är något man kan eller ska bekämpa. Vad kan man i så fall göra?

Maja

Svar: Hej! Frågan om vad som är normalt eller inte kommer ofta upp när man talar om psykiska problem, det är ett inte helt lätt begrepp att hantera då psykiska sjukdomar är så pass vanliga. Exempelvis är risken för en svensk kvinna att någon gång under livet utveckla en depression ca 40 procent. Man kan alltså i någon mening säga att det är ”normalt” för en kvinna att utveckla depression, men det säger inget om huruvida depressionen ska ses som ett sjukdomstillstånd eller om den ska behandlas (vilket den ska!).

Så till din fråga: nej, det är inte ovanligt att uppleva känslor av värdelöshet i vuxen ålder, eller att ha haft impulsgenombrott som det du beskriver med skärning. I en depression så blir känslan av värdelöshet närmast ständigt närvarande, det vill säga håller i sig minst ett par veckor utan att man känner sig bättre. Eller som du beskriver; mer fluktuerande från dag till dag, då kan det vara tecken på känslomässig instabilitet som i sin uttalade form kallas ”Emotionellt instabil personlighet/personlighetsstörning”. Det kan också vara tecken på någon form av bipolär sjukdom (som förekommer i mindre tydliga former än det som många känner som manodepressivitet).

För att ta reda på hur du ska kunna få hjälp att må bättre så är det viktigt med en diagnostisk bedömning för att bekräfta eller utesluta bland annat de diagnoser jag nämnt i det föregående. Vänd dig till din psykiatriska mottagning. Tveka inte att använda dig av den information du fått i detta svar när du söker hjälp.

Sergej Andréewitch, psykiater

Fråga: Jag vet inte längre vad jag ska göra. Jag tog studenten förra året och har sedan dess haft nio jobb. I varje jobb lyckas jag arbeta högst två veckor, för varenda dag kryper en ångest fram som till slut gör att jag inte ens orkar ta mig ur sängen för att gå till arbetet.

För varje nytt jobb intalar jag mig att jag nu ska jag sköta mig och se till att gå till jobbet som vilken normal människa som helst, men det slutar alltid med en oerhörd ångest som jag inte kan överbrygga.

Jag är så frustrerad över mig själv och jag fattar inte vad mitt problem är. Ångesten har blivit en sådan stor del av mitt liv och jag känner mig så deprimerad att jag tappat viljan att ens leva.

Jag vet inte om det hör till, men jag har en krånglig uppväxt med en missbrukande mor som utsattes för kvinnomisshandel av en man som min mor numera rymt ifrån. En lång vårdnadstvist gjorde att jag hamnade hos min pappa som har tagit bra hand om mig, men som själv inte har något särskilt utvecklat känsloliv. Hos honom har jag känt mig väldigt ensam och idiotförklarad utan anledning.

Jag har alltid tryckt undan alla minnen, alla känslor och alltid varit den som tagit hand om allt och alla samt profilerat mig som den ”duktiga flickan” genom att få bra betyg och så vidare.

För ett halvår sedan flyttade jag hemifrån, det var egentligen inte ett eget beslut, utan min mors, och det har gjort att jag nu plötsligt fått ett stort utrymme.

Jag vet bara inte vad jag ska göra, jag kan inte arbeta och får inte in pengar och är snart totalt pank. I skolsammanhang fungerar det bra för mig att pallra mig iväg, men inte när det gäller arbete och jag förstår inte varför…

Vad ska jag göra? Jag orkar inte leva med den här totala ångesten längre.

Anonym

Svar: Hej! Ångest på en nivå över vad som är normalt kan vara helt handikappande och dränera en person på energi och livslust. Gränsen för vad som är normalt och inte normalt går just vid om det påverkar ens dagliga liv och hindrar en från att göra det man vill. Du beskriver att du inte klarar av att behålla ett arbete mer än ett par veckor på grund av ångest. Det du inte skriver är vad som triggar din ångest, i vilka situationer? Vilka eventuella katastroftankar har du?

För en person med social fobi så kan ångesten inför att vara nära andra människor och känna sig observerad i kontorslandskap, fikapauser med mera vara det som gör det omöjligt att gå till arbetet.

För andra med generaliserat ångestsyndrom kan det vara ett ständigt ältande av allt som skulle kunna gå fel i framtiden, till exempel egna fel i arbetet, som utgör problemet.

Vid paniksyndrom är det den ständiga rädslan att råka ut för oväntade panikattacker. Eller rör det sig om så kallad emotionell instabilitet? Det kan också präglas av ångest. Det är viktigt att man först noggrant utreder vilket psykiatriskt tillstånd du lider av innan man kan ge rätt information och behandling. Det är också viktigt att läkaren bekräftar eller utesluter depression som delförklaring.

Du undrar om ditt nuvarande lidande har sin grund i din uppväxt. Man kan allmänt säga att man med en otrygg uppväxt präglad av traumatiska händelser löper en större risk än andra att utveckla psykiska sjukdomar, men samtidigt är det inte en nödvändig bakgrund. Även med bästa möjliga livsförutsättningar kan man utveckla psykisk sjukdom inklusive depressions- och ångesttillstånd. Att man har en ”krånglig uppväxt”, som du själv säger, betyder dock inte att principerna för din behandling ska vara andra än för en person utan denna bakgrund.
För att ta ett konkret exempel: om en person utvecklar återkommande, oväntade panikattacker med rädsla för att förlora kontrollen, dö och så vidare, och på grund av detta inte vågar åka tunnelbana och det i sin tur innebär att man inte kan ta sig till arbetet eller studierna, då är det detta som är problemet. Behandlingen riktas då mot de (felaktiga) katastroftankarna kring hur farlig en panikattack är, man får träna bort ångesten som det innebär att åka tunnelbana genom att åka tunnelbana och så vidare. Därmed inte sagt att bakgrunden ska negligeras.

Om man sedan efter det att den omedelbart handikappande problematiken behandlats, fortsatt är plågad av sina tankar och känslor inför en svår uppväxt så kan det tas upp i en bearbetande psykoterapeutisk kontakt. Men, och det är detta som är viktigt att hålla isär; att gå i en allmänt stödjande kontakt, få ”stresshantering” eller liknande ska inte utgöra behandling mot problemet (paniksyndromet) att inte kunna ta sig till jobbet – helt enkelt eftersom det inte visat sig effektivt.

Att man tappar viljan att leva, som du skriver, är allvarligt och tyder på att du har utvecklat en depression. En depression ska alltid behandlas, med läkemedel eller med psykologiska metoder. Jag tycker att du ska kontakta den psykiatriska mottagning där du bor och vara tydlig just med att du nu nått en nivå av lidande där du tappat livslusten, så att du snarast får en grundlig bedömning av en läkare (psykiater).

Beroende på var du bor, exempelvis utanför storstadsområdena, så kan det vara din husläkarmottagning du ska vända dig till.

Sergej Andréewitch, psykiater

Fråga: Hej! Min fru lider av kräkskräck, så kallad emetofobi. Innan vi fick barn gick det bra men nu när snart båda barnen går på dagis blir det bara värre och värre. Jag känner att det börjar inskränka på mina barns möjligheter att utvecklas då hon kan ”isolera sig” med barnen för att de inte skall riskera att bli smittade.

Jag tycker det är fel att vi inte obehindrat kan ta med barnen på allmänna aktiviteter, knappt åka tunnelbana eller buss. Jag reser i arbetet någon gång per kvartal och flera veckor innan jag ska bort börjar hon oroa sig för att barnen kanske blir magsjuka. Oftast ”löser” hon det med att hålla det äldsta barnet hemma från dagis, det lilla har ännu inte börjat. Hon har prövat en del terapi men säger att det inte funkar.

Vänner till henne har samma problem och de pratar väldigt mycket om sin fobi, vilket kanske är bra men ibland låter det som om de ”pratar ihop sig” för att inte verka konstiga eller sjuka. Vad kan jag göra för att hjälpa? Vart kan vi vända oss för att få adekvat hjälp/terapi?
Vill ha ändring

Svar: Hej! Kräkfobi är troligen ett betydligt vanligare tillstånd än man tidigare trott. De undersökningar som finns antyder att det till och med är vanligare än mer kända fobier som djurfobier och höjdfobi. Vanligast drabbas kvinnor och de behandlingsstudier som finns omfattar endast kvinnor.

Kräkfobi eller emetofobi räknas till de så kallade specifika fobierna dit exempelvis djurfobier, höjdfobi och blodfobi också räknas in. Det måste dock sägas direkt: Det är svårare att behandla kräkfobi än spindelfobi, men det är definitivt möjligt.

På några korta rader fångar du hur handikappande kräkfobi kan vara, hur det kan gå ut över familjen och inskränka allt från barnens dagisaktiviteter till den egna arbetsförmågan. Självklart går det inte att acceptera att barnens liv inskränks på det sätt som du berättar. Samtidigt måste man akta sig för att skuldbelägga den som lider av kräkfobi. Vederbörande har ett konstant lidande som i perioder, exempelvis vid kräksjukeepidemier drivs upp till extrema nivåer av oro och ångest. I förlängningen finns också risken att utveckla depression och självmordstankar.

Lidandet och skammen förvärras av den oförståelse som omgivningen ofta visar. Det är svårt för den som inte känner till något om tillståndet att sätta sig in i den drabbades skräck inför risken att kräkas. Resultatet kan vara välmenande, men ibland kränkande som uppmaningar att ”rycka upp sig, skärpa sig” och så vidare.

Rädslan är vanligen förknippad med en rädsla för att kräkas själv, kopplat till en katastroftanke om att förlora kontrollen och fortsätta att kräkas utan stopp. Skam gör att många drar sig för att söka hjälp och eftersom det inte tillhör en ”egen” grupp fobier utan räknas in i en blandgrupp av fobier så är också den vetenskapliga kartläggningen av kräkfobi bristfällig.

Behandlingsprincipen är densamma som vid andra fobier eller ångestsjukdomar (exempelvis paniksyndrom), det vill säga att med kognitiva (påverka automatiska tankar) och beteendeterapeutiska (påverka beteenden) tekniker få den drabbade att successivt närma sig det fruktade objektet/företeelsen till dess att ångestnivån sjunker till hanterbara nivåer. Genom att göra detta blir det inte längre nödvändigt att hålla sig hemma, undvika kontakt med förskola etcetera.

Du nämner att din fru prövat ”terapi”. Ordet terapi betyder bara behandling men avser ofta psykoterapi, och då vanligast någon form av insikts- eller psykodynamiskt inriktad psykologisk behandling. Precis som vid andra psykiska sjukdomstillstånd är det av grundläggande vikt att man preciserar vilket tillstånd man behandlar med vilken psykologisk behandling. När det gäller de specifika fobierna och andra ångestsjukdomar, så är det vetenskapliga underlaget som talar till den kognitiva beteendeterapins fördel helt överväldigande. Behandlingen ska alltså genomföras med kognitiva och beteendeterapeutiska tekniker, ett erbjudande om någon annan terapiform är inte acceptabelt.

Ett behandlingsupplägg kan bestå av 15–20 sessioner där man träffar en kbt-terapeut tillsammans med vilken man efter en noggrann bedömning bland annat gör en överenskommelse om hur exponeringsarbetet ska läggas upp och genomföras. Arbetet sker inte bara i kontakt med terapeuten, en viktig del är ”hemläxor” det vill säga att träna att utsätta sig för det som fruktas även i hemmet, på arbetet etcetera.

Ett steg i den så kallade exponeringshierarkin vid emetofobi kan till exempel vara att se på ”kräkfilmer” (Youtube är en rik källa att ösa ur) på ett strukturerat sätt till dess att ångesten successivt sjunker. Ett ytterligare steg kan vara att sitta med ”låtsaskräk” i en plastpåse i knät, ett annat att utsätta sig för den egna känslan av illamående genom att provocera den genom att exempelvis snurra i en snurrstol. Alltså praktiskt och målinriktat, och det ger resultat.

Det finns gott hopp om att få ett normalt liv. Beroende på var ni bor kan det vara olika svårt att få rätt behandling. Tillgången på kbt-kompetens är ojämnt fördelad. Ibland är den säkraste vägen till behandling att betala en privat terapeut, vilket jag ofta rekommenderar för att individen ska få rätt hjälp, men som jag tycker är principiellt fel eftersom detta är ett åtagande för den skattefinansierade vården. Jag tycker att ni ska vända er till den psykiatriska öppenvårdsmottagning som finns där ni bor och höra vilka behandlingresurser som finns där.
Vänliga hälsningar,
Sergej Andréewitch, psykiater

För en förteckning över kbt-terapeuter se www.kbt.nu
Litteratur: ”Living with Emetophobia: Coping with Extreme Fear of Vomiting” av Nicolette Heaton-Harris

Fråga: Vid psykiatriska diagnoser sitter läkarna inte i någon typ av röntgenrond och öppet diskuterar eventuella diagnoser och alternativa behandlingar, utan en enskild läkare, gör sin bedömning. Så har jag förstått det – stämmer det? När man själv och andra i den nära omgivningen skakar på huvudet över ”stämpeln” som satts i journalen, hur ska man då göra för att få en ”second opinion”? 

Och hur gör man det utan att vara rädd för att läkaren ska känna sig förbisedd eller trampad på? 

Jag har bara kommit till en slutsats. Det är att en second opinion måste sökas i ett annat landsting. 

CG

Svar: I många fall är diagnosen säkert en enskild läkares bedömning. Men inte sällan diskuteras bedömning och preliminär diagnos vid en konferens med andra psykiatrer och personalkategorier närvarande (inklusive psykolog), innan man fattar beslut om behandlingsförslag. Så arbetar vi vid den mottagning jag ansvarar för. 

Vad gäller second opinion så bör man som patient informera sig så mycket som möjligt om den diagnos som satts. Det kan man göra exempelvis via de vårdprogram som finns, de kan ge en uppdaterad, lättförståelig information. Stockholms Läns Landstings vårdprogram för olika sjukdomstillstånd, inkluderande psykiatrisk sjukdom (ångestsyndrom, depression med mera) finns tillgängliga på www.janusinfo.se.

Att man ber om en second opinion betyder inte att man underkänner den läkarkontakt man har. Om en läkare uppfattar det så tycker jag att han/hon har en förlegad, otidsenlig syn på läkarrollen som inte är acceptabel. Det är inget konstigt med att man som patient vill skaffa sig ett så bra beslutsunderlag som möjligt inför ett kanske livsavgörande beslut. 

Upplever man att man inte får gehör för sin förfrågan om second opinion så kan man vända sig till patientombudsmannen på sin hemort. Rätten till second opinion regleras i Hälso- och sjukvårdslagen. Sedan beror det också på psykiatriutbudet där man råkar bo. I en större stad finns det flera psykiatriska mottagningar att välja på och även privata alternativ. 

Om man måste söka sig till ett annat landsting vill jag låta vara osagt, även det beror säkert på lokala förutsättningar.

Sergej Andréewitch, psykiater

Fråga: Jag fick i slutet av förra året en depressionsdiagnos och vet inte alls hur jag ska hantera den. Jag är strax över 25 år (kvinna) och har mått mer eller mindre dåligt så länge jag kan minnas, utan att någon i min närhet reagerat. Jag har varit mycket nedstämd, blyg, försiktig, orolig, haft sömnproblem, mycket ångest och alltid haft problem med att tro på mig själv och har känslan av att jag aldrig passar in någonstans.

I samband med en omöjlig arbetssituation i höstas fick jag stora sömnproblem och tappade all energi och glöd. Jag orkade inte med någonting. Då blev jag tvungen att våga söka hjälp. Och nu känns det som min sista chans. Jag är jätterädd att bli avvisad av vården och därför vågar jag inte berätta så mycket. I stället bli jag apatisk när jag sitter framför den läkare som har hand om min antidepressiva läkemedelsbehandling, som jag för övrigt upplever snarare har gjort mig sämre än bättre.

Läkaren har fått bilden av att jag är djupt deprimerad, men jag har ju faktiskt dagar/stunder när det känns lite bättre och därför vet jag inte om jag ens passar in under diagnosen. Men något är det ju.

Det känns som att jag antingen har varit deprimerad hela livet eller också är det något annat konstigt som är fel på mig.

I maj ska jag (äntligen) få träffa en psykolog för bedömning och nu är jag jätteorolig för hur det ska gå. Jag är så rädd för att hon ska säga att jag inte kan bli hjälpt av samtalsterapi och att det ska grunda sig på att jag inte har lyckats ge rätt bild av hur jag mår och tänker och funderar. Och då vet jag inte vad jag gör. Att få en diagnos har på många sätt känts som en lättnad, men jag kan inte sluta fundera på om den verkligen stämmer eller om jag på något sätt lyckats ”lura” läkarna… Hur ska jag förhålla mig till min diagnos och hur ska jag tänka inför psykologbedömningen?

Anonym

Svar: Hej Anonym. Du har fått diagnosen depression och undrar hur du ska förhålla dig till det. I samtal har du hållit inne med information om hur du mår, dina symtom och hur du mått tidigare i livet, vilket gör att man måste fråga sig om du verkligen fått ”din” diagnos. I och med att diagnosen kanske inte är den rätta så riskerar du att undandra dig möjligheten att få korrekt behandling. Den enda du lurar i slutändan är ju dig själv.

Det är knappa uppgifter jag har att utgå ifrån men om jag tar fasta på det du säger om att du varit deprimerad ”hela livet”, plågats mycket av ångest, blivit sämre av antidepressiva samt den sårbarhet som gjorde att du hamnade i en sjukskrivning – i samband med belastning på arbetet – så gör det sammantaget att en av de diagnoser som måste utvärderas, förutom ”vanlig” depression, är så kallad bipolär depression (framförallt typ II).

Typiskt är just att besvären funnits från tidiga år, är kroniska och medför en ökad stresskänslighet. Vanligt är också att det finns nära släktingar med liknande symtombild eftersom ärftligheten är betydande. Blyghet av sådan grad att den hindrar dig i studier, arbete eller sociala relationer för tanken till social fobi men det blir förstås också en spekulation med tanke på de få uppgifter som finns.

Viktigt är dock att bedömningen sker brett och förutsättningslöst, helst med stöd av någon form av strukturerad intervju som täcker in de vanligaste psykiatriska sjukdomstillstånden. Jag tycker att du för din egen skull ska vara helt öppen med att du på grund av rädsla/skam hittills inte vågat vara helt ärlig mot den som ansvarat för din utredning.

Vad du ska tänka på inför psykologbedömningen beror på ovanstående, det vill säga om din diagnos prövats mot de nya uppgifter du förhoppningsvis bidragit med. Huruvida rätt behandling för dig utgörs av ”samtalsterapi” beror på vilken diagnos du har och vilken typ av psykologisk behandling som kan erbjudas vid den mottagning där du sökt.

Det går inte att på detta begränsade utrymme redogöra i detalj för hur en bedömning bör gå till men det kanske viktigaste är att den diagnos man bedömer att du har, kan/ska behandlas med psykologisk metod. Det är fortfarande en vanlig missuppfattning att ”terapi” alltid är bättre än ”piller”. Vid exempelvis svår depression, återkommande depressioner eller bipolär sjukdom bör läkemedel vara förstahandsbehandling (gärna kompletterad med riktad psykologisk behandling). Vid andra tillstånd, exempelvis paniksyndrom eller specifika fobier är psykologisk behandling (kognitiv beteendeterapi) förstahandsval.

Vidare bör du vara en krävande ”konsument” och be att få veta hur man kommit fram till diagnos, varför man föreslår den behandling man gör och huruvida man gör det med stöd av något vetenskapligt grundat vårdprogram (det kan finnas skäl att inte följa ett vårdprogram men då bör det kunna förklaras för dig). Den här typen av högst rimligt ifrågasättande är något vi som behandlare måste kunna hantera. Att som patient vilja känna sig trygg inför ett kanske livsavgörande beslut är ju inget orimligt. Skriv ner dina frågor på papper före besöken!

Med vänlig hälsning,

Sergej Andréewitch, psykiater

Fråga: Jag har en fråga angående bipolär sjukdom. Jag har fått en sådan diagnos och har haft två insjuknaden som började med psykos, den den ena för över 30 år sedan och den andra för 20 år sedan.

De senaste 20 åren har jag känt mig nedstämd på grund av felaktiga behandlingar i sjukvården. Jag har också känt mycket sorg och smärta på grund av en svår familje- och arbetssituation.

Stämmer diagnosen? Kan medicin hjälpa? Det känns inte som jag är psykiskt sjuk utan snarare skör utav pressade förhållanden i arbetslivet och i familjen. Jag har inte så god erfarenhet av den psykiatriska vården. Kan jag få ett råd?

Flora

Svar: Hej Flora. Huruvida diagnosen stämmer eller inte kan jag inte säga säkert på så knapphändiga uppgifter men med två allvarliga (psykotiska) insjuknanden och däremellan besvär av depression/nedstämdhet så kan den mycket väl vara riktig. Omgivningsfaktorer kan förstås bidra till svårigheterna men utesluter inte att grunddiagnosen stämmer. Vid bipolär sjukdom är stämningsstabiliserande medicinering nödvändig som skydd mot nya insjuknanden.

Sergej Andréewitch, psykiater