Rekordsnabb minskning av barnadödlighet

Skrivet av Anders Bolling 16:44, 22 maj 2012 i kategori Demokrati, Ekonomi

Foto: Farah Abdi Warsameh/AP

Att Afrikas framtidsutsikter de senaste femton åren ljusnat mer än på många decennier är numera inte alldeles höljt i dunkel, även om bilden av det eviga afrikanska bakvattnet har svårt att ge vika. Undantag och bakslag är aldrig svåra att hitta, vilket varje mediekonsument blir varse mest hela tiden, men på det stora hela närmar sig kontinenten ekonomiskt och politiskt övriga världen – om än från en ruskigt dålig utgångspunkt.

Ibland kommer detaljbesked om afrikanska framsteg som är en veritabel lisa för den rätt krisskadade världsbild vi europeer plågar oss med för tillfället. I början av den här månaden publicerade Världsbanken en studie om den fallande afrikanska barnadödligheten som förmodligen kan gå raka vägen in i bubbeldiagrammen i ett av Hans Roslings föredrag.

Den nedgång av dödligheten hos barn under fem års ålder som ådagaläggs i de 20 afrikanska länder som har redovisat detaljerade uppgifter sedan 2005 är bland de största som registrerats. Förbättringstakten har i de flesta av länderna fördubblats sedan 1990-talet.

I Senegal, Rwanda och Kenya är fallet i barnadödlighet mer än åtta procent per år, vilket räcker för att halvera dödligheten på ett decennium. Ytterligare nio länder kan uppvisa minskningar på över 4,5 procent per år, vilket räcker för att klara FN:s millenniemål (en minskning med två tredjedelar mellan 1990 och 2015).

Det enda land i övriga världen som uppvisat en liknande nedgångstakt är Vietnam mellan 1985 och 1995, men inte heller där och då var talen så stora som i Senegal och Rwanda nu. ”Det är en oerhörd framgångshistoria som nätt och jämnt upptäckts”, säger en av rapportförfattarna, Gabriel Demombynes, till The Economist.

Varför detta dramatiska fall nu? Ska vi tacka biståndet? Nja.

I ekonomkollektivet tvistas det om värdet av bistånd. Även på FN-nivån. Till skeptikerna hör förra Världsbanksekonomen William Easterly, som menar att stora biståndsmottagare inte utvecklas bättre än andra, utan ofta rent av sämre.

Till biståndsanhängarna hör Jeffrey Sachs, en av FN:s millenniemålsguruer och grundare av ett millenniemålsprojekt som stöder byar i ett dussin afrikanska länder. Sachs har påvisat att barnadödligheten minskat i projektets biståndsduschade byar. Det har den, bekräftar Gabriel Demomboynes, men inte mer i just dessa byar än i de länder i stort där de ligger. Dock: Demomboynes och kollegan Sofia Karina Trommlerova finner en mycket betydelsefull faktor som brukar framhållas som ett av de mest positiva konkreta uttrycken för bistånd: myggnät.

Malaria, som sprids med myggor, är en av de största orsakerna till hög barnadödlighet. I Kenya ökade andelen hushåll som använder myggnät från 8 till 60 procent på bara fem år, mellan 2003 och 2008. Landet ligger alltså i den afrikanska framstegstoppen när det gäller barnadödlighet.

Nu kan förstås myggnät nå ut till fattiga afrikanska familjer även utan utländska pengar. Det är inga enorma investeringar en klok inhemsk regering behöver göra för en sådan sak. Och de vävda malariabekämparna är långt ifrån hela förklaringen.

Det på samma gång pedagogiskt besvärligaste och mänskligt bästa med studiens slutsatser är att en mängd olika faktorer tycks ligga bakom det goda faktum att Afrikas barn överlever i allt högre grad. Minskningen i dödlighet noteras i både folkrika och i små länder, i länder med såväl låg som hög fertilitet, i Västafrika, i Östafrika och i södra Afrika.

En generell orsak som väger minst lika tungt som spridningen av myggnät är ekonomisk tillväxt. Men inte heller det stämmer i samtliga fall. Liberia har haft rejäla BNP-ökningar på senare år men samtidigt något ökande barnadödlighet. Senegal, som haft den allra bästa utvecklingen för barnens överlevnad, har samtidigt haft knackiga tillväxttal (med afrikanska mått).

Förklaringen ser ut att vara en kombination av stabilitet, tillväxt, förbättrad tillgång till rent vatten och sanitet, nya mediciner och ny teknik. Vilken lycka att utvecklingen har sådan bredd. Men ack så svårt att sätta en enkel rubrik till.

På gränslöshetens marker är vägen smal

Skrivet av Anders Bolling 14:23, 16 maj 2012 i kategori Ekonomi

Foto: Kirsty Wigglesworth

Här kommer en truism: Vi ska alla dela på samma gemensamma jord. Därför är stater en konstruerad indelning av jordytan. Det blir glasklart när man begrundar hur ofta landgränser dragits om. Nationalstaten var en praktisk enhet under 150 år. Nu är den inte lika praktisk längre.

För att vara ett ”självklart sant påstående”, som begreppet definieras i NE, tas den där truismen ovanligt lite för given i debatten emellanåt. Ändå börjar det för första gången i mänsklighetens historia bli möjligt att leva efter den, eftersom fysiska, politiska, ekonomiska och kulturella gränser är mer upplösta än någonsin. Gränslösheten innebär både smärta och lycka, men vi varken kan eller bör önska oss vattentäta skott mellan länder, folk eller grupper tillbaka.

Det här ska handla om eurokrisen, och en och annan tycker säkert att det var en väl högtravande inledning på ett resonemang om en påtvingad gränslöshet. Nå, för mig är det vida perspektivet helt avgörande för att förstå. Och: vad som är en påtvingad globalisering av demokratiska valda politiker och vad som är ett slags organisk anpassning är nog inte så lätt att reda ut (se tidigare inlägg här och här om den återkommande strävan att låsa växelkurser).

Med euron måste tyskar och finländare bry sig om hur greker och portugiser sköter sina statsfinanser. Och med den gemensamma arbetsmarknad som råder i hela EU, inte bara eurozonen, tvingas även vi svenskar ta ställning till exempelvis den ovärdiga behandlingen av romer i EU-länder som vi tidigare avfärdade som fjärran. Tusentals arbetslösa romer kommer numera till våra kvarter.

Alla gillar en gemensam marknad men få brinner för det gemensamma ansvar för varandra som följer med den.

Eurokritiken i Sverige handlar i regel om att en tänkt ekonomisk självständighet rycks bort utan att mycket ges tillbaka. Nåja, exakt hur måna medborgarna är om att ge de nationella politikerna all makt över den ekonomiska politiken varierar sannolikt rätt kraftigt beroende på om man frågar greker, ungrare, tyskar eller svenskar. Och frågan är hur stor självständigheten är i praktiken. I krisen faller euron mot dollarn, men kronan faller ännu mer mot euron. Mer än tjugo öre bara den senaste veckan.

Är sjunkande valutakurser ett finfint sätt att upprätthålla ett lands konkurrenskraft? Jag tror de flesta som jämför Schweiz och Zimbabwe inser att det inte är en långsiktigt hållbar strategi. Men i ett akut skede? Jo, om det bara är ett land som behöver vidta åtgärden vid en viss tidpunkt och om omvärlden kan övertygas om att det är tillfälligt. Flera konkurrerande ekonomier kan inte ta hjälp av fallande kurser samtidigt.

Den enda hållbara vägen för länder som deltar i den gemensamma globala ekonomin är att utveckla processer, uppfinna saker, öka produktiviteten, bygga vägar, lägga kablar, förbättra utbildning och vård och – inte minst – avhålla sig från att skapa konstgjorda och ekonomiskt snedvridande värden i form av orealistiska offentliga utgifter för luftjobb och skrytbyggen.

Jag hör till dem som tidigare har underskattat spänningarna i eurozonen och överraskats över att krisen blivit så långdragen. Jag har redan smort in mig i tjära för det. Men jag tänker vänta med fjädrarna, för jag tror faktiskt att det som händer är en smärtsam anpassning som hade nått de mindre konkurrenskraftiga delarna av Europa även utan euron, fast då i en ännu mer utdragen process med mer oordnade former och mindre bördefördelning.

Det riskabla men möjligen knipsluga med europrojektet var att det genomfördes som ett taffligt storbak där man slänger in jästen efter degen. Det är numera allmänt känt att det var ofärdigt när det drogs i gång och att krisen tvingar fram den nödvändiga ekonomiska samordningen. Knipslugheten skulle ligga i att det kanske inte hade blivit något på ganska länge (inte förrän nya valutaras och spekulation skapat panik och gjort behovet akut) om alla nödvändiga delar legat på bordet från början: samordnad finanspolitik, gemensamt ansvar för brandväggar, kanske gemensamma statsobligationer. Det var knappast öppna kort som spelades, men nu är vi här.

Man gjorde dessutom euroområdet för stort från början, av politiska skäl. Att Grekland skulle ha behövt förtjäna sin plats innan landet släpptes in är tydligt, och kanske skulle ytterligare ett par tre skuldtyngda länder fått stampa i vapenhuset några år till.

Allt, säger allt, handlar om förtroende. Det är inte skuldnivån i dessa länder i sig som är grundproblemet, det är konkurrenskraften. Det är inget axiom att stora lån är av ondo. Alla länder lånar. Utan lånefinansiering ingen ruljangs, inga jobb, ingen skatt. En stor statsskuld behöver inte betyda kollaps om säkerheten är stabil. Japan har en statsskuld på 230 procent av BNP, betydligt högre än Greklands. Det är inget att rekommendera, men de japanska räntorna är bara en bråkdel av de grekiska. Det beror devis på att upplåningen till över 90 procent skett inom landet, men det beror också på att det finns ett stort förtroende för den japanska ekonomin. Inte så konstigt, kanske. Vem kan inte räkna upp ett stort antal japanska industriella varumärken?

När Grekland trädde in i eurozonen fick landet låna pengar i princip lika förmånligt som Tyskland. Ledarna i Aten har helt uppenbart inte kunnat hantera denna våg av billiga pengar. De fick tillträde till en lågprisbutik med lyxbutikens utbud.

En plötslig tillgång till billiga pengar är alltså av ondo? Inte heller det är självklart. En parallell är länder som välsignats – eller förbannats – med det svarta guldet. Bland oljenationer finns gott om exempel på såväl länder som tappat huvudet inför det plötsliga penningflödet som länder som insett bubbelriskerna och hanterat intäkterna klokt. Flera arabstater finns bland de senare, men eftersom de i regel är diktaturer föredrar jag att anföra Norge.

Vårt grannland badar i oljepengar sedan 35 år tillbaka. Norrmännen hade kunnat bygga skyskrapor och skapa en miljon luftjobb i staten. I stället tar de det piano och sätter in det mesta av pengarna i en fond, som nu med 125 procent av landets BNP är världens största statliga investeringsfond (gick om Förenade arabemiratens härom året). Alla partier utom det populistiska Fremskrittspartiet är ense om att bara använda fyra fem procent av oljepengarna varje år. Eftersom norrmännen har världens högsta levnadsstandard i alla falltycks det ha räckt och blivit över.

Kanske hade även Grekland haft motsvarande 3.500 miljarder kronor undanstoppade i dag om det börjat spruta ur oljeprospekterares borrhål i Egeiska havet i slutet av 1960-talet. Eller kanske inte.

I otakt med tiden

Skrivet av Anders Bolling 20:36, 14 maj 2012 i kategori Allmänt, Demokrati

Kristdemokraterna tog i fredags ett litet politiskt steg som rimligen leder i riktning mot farstun, ut ur den stugvärme de länge kämpat för att få ta del av. Partifullmäktige hade beslutat att den vill slopa de två pappamånaderna. Kvinnoförbundet var inte lyckligt, eftersom de i tre år slagits för att utöka antalet pappamånader till tre. Jag gissar att entusiasmen var begränsad också hos delar av partiets ledargarnityr.

Frågan är om ett förslag om skrotad avgasrening på bilar hade framstått som mindre progressivt.

Folkpartiledaren och regeringskollegan Jan Björklund levererade snabbt det kategoriska omdömet att ett sådant förslag inte har några som helst möjligheter att vinna gehör, eftersom det vore att vrida klockan flera decennier bakåt i tiden. End of discussion. Säga vad man vill om Björklunds ymnighetshorn av åsikter, men där står han stadigt i rätt tunna.

Förslaget påminner om en aktuell parallell med omvända förtecken på andra sidan Atlanten, där president Obama i förra veckan lite brådstörtat uttalade sitt stöd för samkönade äktenskap.

Det var historiskt, eftersom ingen tidigare president velat eller vågat inta den positionen. Ändå var de flesta bedömare överens om att det knappast kommer att påverka presidentvalet i höst. Inte bara för att ställningstagandet kan mobilisera såväl radikala som reaktionära väljare, utan för att – och det är det viktigaste – stödet för homosexuellas rättigheter hela tiden ökar även i USA (vilket man ibland kan tvivla på när man tar del av europeiska referat från den amerikanska politiska debatten). Andelen amerikaner som stöder samkönade äktenskap är i dag 52 procent, vilket innebär att Obama faktiskt inte är radikalare än sitt folk i den här frågan (heller).

USA-bedömargurun Erik Åsard tror att senast i presidentvalet 2020, kanske redan 2016, kommer det att finnas även republikanska kandidater som är för. Ett kvarts sekel efter delar av Europa, sant, men det går framåt även i ”nya” världen.

… för övrigt antyder exemplen det poänglösa i en annan alltmer förstockad föreställning om samhället, nämligen den politiska höger-vänsterskalan. Inom Alliansen hittar man några av de mest radikala och några av de mest reaktionära i familjefrågor. Samtidigt möts regeringen och MP om friskolor och migration. Och vilka partier är för ett förstatligande av skolan? Jo, FP, SD och V. Och så vidare … men det är en annan historia.

En höggradig pedagogisk utmaning

Skrivet av Anders Bolling 13:17, 1 maj 2012 i kategori Miljö

Om det handlade om att skydda jorden från koldioxid hade klimatfrågan varit en tämligen rättfram historia. Att mäta koldioxidhalten i atmosfären är en barnlek jämfört med att mäta dess effekter på jordens klimat.

För att undvika (väntade) missförstånd: Problemet hade naturligtvis inte varit lättare att lösa. Det hade fortfarande varit så att länder som vill skapa ökat välstånd inte gärna drar ned sin produktion, och den önskade omläggningen till alternativa energikällor hade fortfarande innehållit ett Moment 22-moment (man driver inte på för full omläggning innan man är säker på att man har viktiga konkurrenter med sig).

Sedan de internationella klimatförhandlingarna började för drygt 20 år sedan har halten av koldioxid, CO2, i atmosfären stigit från 350 till 390 miljondelar. Att industriproduktionen har en avgörande betydelse visades med all önskvärd tydlighet under den stora finanskrisens år. Utsläppen av växthusgaser i världen minskade både 2008 och 2009. I USA blev utsläppen de lägsta sedan 1995. Redan året efter var det business as usual, och kurvan började stiga igen.

Men om det vore koldioxiden allt gällde hade det närmast varit rättshaveristiskt att vara skeptisk till forskarrönen.

Nu är ju det problem vi fruktar inte koldioxiden i sig, denna för biosfären så livgivande gas, utan att den förstärker drivhuseffekten. Att den gör det har vi vetat sedan John Tyndall och Svante Arrhenius hittade sambanden för över 100 år sedan. Kruxet är att vi inte vet precis hur mycket och inte heller riktigt i vilken grad och på vilket sätt detta förvrider klimatet.

Tidigare i vår hade Sverige en av de mildaste marsmånaderna vi upplevt. USA erfor samma månad sin märkvärdigaste vårvärmebölja någonsin. Folk gick i linne och shorts långt upp i Mellanvästern, och rekorden föll som furor. Kort därpå vällde högsommarvärme upp över Centralasien och södra Ryssland. Allt detta har vi läst om.

Hur såg det då ut globalt? Marsmånaden blev den 16:e varmaste som uppmätts, vilket samtidigt betyder att den var den svalaste sedan 1999.

Sedan toppnoteringen 1998 har den globala medeltemperaturen en gång tangerat men ännu inte slagit rekordet. Ska den göra det i år måste den snart börja stiga rätt markant. Möjligen kan det ske med en stark så kallad El Niño-effekt.

Medan CO2-kurvan sedan en tid ligger i överkant i scenarierna från FN:s klimatpanel ligger temperaturkurvan snarare i underkant.

Därför kan den uppmärksamma notera att debattörer som vill hålla oss vakna i klimatfrågan allt oftare framhåller att utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka, men alltmer sällan att temperaturen fortsätter att stiga.

Redan inför klimatmötet i Köpenhamn 2009 uttryckte bland andra tyska klimatforskare förvåning över stilleståndet.

– Det kan inte förnekas att detta är en av de hetaste vetenskapliga frågorna. Vi vet inte varför den här stagnationen äger rum just nu, sade Jochem Marotzke vid Max Planck-institutet då.

Att kurvan har planat ut behöver naturligtvis inte betyda ett dugg för den fortsatta uppvärmningen. Temperaturen kan börja stiga igen vilket år som helst. Om och när det sker kan det bli i form av ett kraftigt hopp uppåt. Var och en kan följa kurvan. Till dess har dock FN:s klimatpanel en växande pedagogisk utmaning.

Framtiden 1972 en ruskig historia

Skrivet av Anders Bolling 14:01, 24 april 2012 i kategori Miljö

Foto: Peter Parks/AFP

Shanghai 2011. Inte vad Romklubben tänkte sig.

Det är alltid lika upplysande – och upplyftande – att blicka tillbaka på de förutsägelser om diverse kollapser som gjordes på 1970-talet. Det är ju lite svårare att få samma slags perspektiv på de domedagsprofetior som utslungas i vår tid.

Fyra decennier efter den stora miljökonferensen i Stockholm arrangerar regeringen i veckan ett nytt internationellt möte om hållbar utveckling, ”Stockholm +40”. Det sammanfaller i stort sett med 40-årsjubileet av den så kallade Romklubbens uppmärksammade och skrämmande rapport ”Tillväxtens gränser”. Rapporten byggde på datormodeller som med obehaglig tydlighet beskrev hur snabbt mänskligheten barkade mot överbefolkning, matbrist och tömda mineralreserver.

Man kan naturligtvis alltid komma undan med att säga att jorden till slut kommer att gå under, men i fråga om tidsaspekterna och i fråga om vad som skulle ta slut respektive växa snabbast fick Romklubbens rapport fel på varje punkt.

Jag och många med mig har skrivit om 1970-talets domedagsmissar förr, men det skadar inte att påminna om dem då och då. För några dagar sedan nagelfors ”Tillväxtens gränser” av vetenskapsjournalisten Ronald Bailey på tidskriften Reason.

Grunden för eländet, som forskarna och beslutsfattarna i tankesmedjan Romklubben såg det, var tillväxten, såväl den ekonomiska som den mänskliga.

Världens BNP har mycket riktigt vuxit enormt på 40 år, närmare bestämt med tre gånger i fasta priser. Per capita har den ökat med drygt 60 procent. Romklubbens spådom var på den här punkten inte principiellt fel men ordentligt snedvriden. Den sade att BNP:n vid millennieskiftet i USA skulle vara en fjärdedel större än den faktiskt blev, att Japans ekonomi skulle vara nästan tre gånger större och att Sovjetunionens skulle bli 15 gånger högre än den efterföljande staten Rysslands verkliga BNP kom att bli. Samtidigt satte rapporten Kinas produktion till mindre än hälften av vad den sedan blev.

Att antalet barn per kvinna skulle falla från 6 till 2,8 fanns inte i rapportförfattarnas idévärld. Därför hette det att vi skulle bli 15 miljarder människor år 2030. Det blir vi inte. FN räknar med att vi är 9 miljarder då och att ökningen inte långt därefter planar ut.

Vi skulle behöva odla upp mer än dubbelt så mycket landyta i världen som vi dittills hade gjort för att klara matförsörjningen, trodde rapportförfattarna. I själva verket förbättrades avkastningen så mycket att jordbruksmarken bara ökat marginellt sedan 1960 (från 1,4 miljarder till 1,5 miljarder hektar).

Inte bara maten skulle ta slut, utan strängt taget alla viktiga mineraler: Koppar, bly, silver, tenn, olja och naturgas skulle alla vara slut när ni sitter och läser detta. De bekymrade Romklubbstänkarna insåg dock att man troligen skulle hinna hitta ytterligare reserver. Därför gjorde man en generös beräkning, där reserverna femfaldigades.

Men även med det scenariot skulle vi exempelvis ha bara högst tio års konsumtion av olja och naturgas kvar i dag. De senaste beräkningarna, som knappast är goda nyheter för radikala klimatdebattörer, visar att oljan räcker i åtminstone 40 år till med nuvarande konsumtion och naturgasen i 120 år.

Romklubben lever och frodas. Det ska bli spännande att ta del av dess egen 40-årsuppföljning, som publiceras den 7 maj. Av allt att döma har kollapsen skjutits upp, ty Jorgen Randers rapport sägs handla om tänkbara utvecklingsvägar de kommande 40 åren.

Den godartade trängseln i mitten

Skrivet av Anders Bolling 14:27, 17 april 2012 i kategori Demokrati

Foto: Anders Wiklund, Scanpix

Borg och Olovsson – samma kostym, olika slipsar.

Det tydligaste uttrycket för demokrati är rotation på de maktbärande positionerna. Det tydligaste uttrycket för mogen demokrati är att växlingarna har skett så många gånger att politiken börjat konvergera. Väljarna har lärt sig att det finns för- och nackdelar med flera olika politiska alternativ och att risken att uppnådd välfärd och frihet ska raseras vid ett skifte helt enkelt inte finns.

Sverige har de senaste decennierna sett en tilltagande otrohet hos väljarkåren. För mig är det ett tecken på en tilltagande civilisations- och mognadsgrad. Jag är knappast ensam om att uppskatta den nya rörligheten mer än gamla låsta partimönster. Rörlighet (eller då kanske snarare rörighet) har förstås inget egenvärde i sig. Den kan bara uppskattas i den mån den tyder på att medborgarna gör överväganden och drar egna slutsatser snarare än röstar som deras grupp alltid gjort. Med tanke på a) det massiva informationstrycket och b) hur starkt självständighet uppmuntras i dag tvivlar åtminstone inte jag på att så är fallet.

Att de politiska alternativen närmat sig varandra är däremot mindre uppskattat i tyckarskrået. Det heter ofta att det är till skada för demokratin. Väljarna måste kunna navigera mellan tydliga och väl avgränsade kobbar och skär i partipolitiken.

Det låter sig sägas, men vid närmare eftertanke omyndigförklarar man partierna med ett sådant krav. Väljarna får alltså gärna mogna och dra väl övervägda slutsatser om samhällsutvecklingen, men ska de politiska organisationerna parodiera sina program? Nå, det är kanske inte så svårt att välja mellan KPML(r), om de nu finns kvar, och Nationaldemokraterna, eller ens mellan Kristdemokraterna och Vänsterpartiet, men sedan blir det inte lika självklart längre. Om nu de allt fler partier som trängs i mitten insett att de har saker att lära av varandra, ska deras företrädare förvägras att medge detta?

Att socialdemokratin kunde behålla makten så lång tid i en fungerande demokrati som Sverige berodde på att den tidigt bestämde sig för att inte gå i klinch med näringslivet. Pragmatismen var stor. Globaliseringstrycket var samtidigt litet. När pragmatismen inte längre uppskattades internt utan krav ställdes på att gå längre, samtidigt som handels- och finanstrycket utifrån ökade, övergick Sverige till att – i alla fall i parlamentariskt hänseende – bli ett västeuropeiskt land bland andra.

S-ledda och borgerligt ledda regeringar har avlöst varandra. Det den ena sidan infört och som visat sig funktionellt, uppskattat och till fördel för välfärdssamhället i det ena eller andra avseendet skrotas inte helt av den andra sidan. Ett slags garanti mot extremism.

I samband med vårbudgeten har överlappningen blivit tydlig. Jag har hört borgerliga politiker hylla Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons förhandspresentation av sin skuggbudget, där de menar att regeringen ”försummat samverkan med näringslivet”, och S-paret självt har inte dragit sig för att berömma Borgs budgetdisciplin.

Blodfattigt, kanske, men betydligt mer verklighetsnära än när politiker argumentationsdopar sig och framställer en skillnad i ersättningsnivå på några procentenheter som skillnaden mellan Nordkorea och Schweiz. Köper väljarna sådant? Allt mindre.

Vissa europeiska länder har gått så långt att de bildat ”stora koalitioner” mellan socialistiska och borgerliga partier, som Finland, Österrike och Tyskland. Sådant brukar dömas ut i Sverige. Och visst, det må vara pragmatiskt i överkant – även om man bör minnas att även alliansen är en koalition mellan sinsemellan rätt olika partier, och att en rödgrön regering skulle bli minst lika disparat (så disparat det nu blir med dagens politiska närmande).

Somliga invänder kanske rent av att med ”stora koalitioner” kan vi lika gärna införa, säg, det kinesiska systemet. De har ju ändå marknadsekonomi. Fast de glömmer att det är så mycket mer än parlamentsval som hör till en frisk demokrati: maktdelning, kontrollfunktioner och rättsapparat som håller naglar i ögat på en regering även under mandatperioden, som håller trycket uppe, som kan framtvinga nyval, avgångar och nedröstningar.

Med lite helikopterperspektiv ser alltsammans ut som Hegels dialektik i arbete: tes – antites – syntes. Och svängningarna blir allt mindre. Vad är problemet? Att den ena extremen inte fick hela makten?

Vårt ställföreträdande våld

Skrivet av Anders Bolling 10:39, 11 april 2012 i kategori Brottslighet

Foto: Alamy

Annandag påsk presenterade Brå siffror över det dödliga våldet 2011. Det hade sjunkit med elva procent sedan 2010 till 81 mord. Antalet går upp och ned mellan åren, men trenden är sjunkande sedan ett par decennier tillbaka. Samtidigt ökar folkmängden. Det blir alltså allt ovanligare att folk mördas i Sverige (något som brukar vara svårt att övertyga folk om)

Sverige har inte varit i krig på 200 år. Slagsmål på skolgårdar som på 1960-talet förklarades med att ”pojkar är sådana” kallas numera misshandel och anmäls. Vi vet i dag att de flesta våldtäkter begås i hemmen inom relationer, och vi accepterar dem inte längre. Samhället visar över huvud taget väldigt låg tolerans för våld.

Och vad händer samtidigt på diverse skärmar? Dataspelen blir alltmer explicit våldsamma. Filmvåldet är mer realistiskt än någonsin tidigare. Det elvaåringar ser i dag hade jag själv inte klarat utan sömnsvårigheter på 1970-talet.

Det är något märkligt med våldet i vår tid. Verklighetens avtar, fiktionens tilltar.

Jag har en tes: vi ägnar oss åt ställföreträdande våldsuttryck. När verkliga beteenden från en brutalare värld hamnar i onåd och börjar tyna bort kan de återuppstå i fiktiva spegelformer som är mer accepterade av samhället.

Den enkla invändningen stavas ”önsketänkande” – se bara rapporteringen om gängkrig i Malmö och Södertälje, och hör om huliganbråken efter snart sagt varje derby. Men jag säger fortfarande: gå till statistiken. Och jag skulle förstås inte föra fram tesen om jag inte trodde den bar någon sanning i sig. Det finns gott om andra moderna spegelformer av forna dåligheter. Här är några:

• I slottsruiner och på fornminnesplatser runt om i landet spelas riddarspel med lansar, brynjor och svärd.

• Den icke föraktliga skara rojalister som finns kvar gör glamour och lek av den gamla onda tidens envälde.

• Hela idrottsvärlden är en serie ställföreträdande arméstrider, komplett med krigstermer som anfall, försvar, skott och slag.

• Förvisningen av rökare skapar subkulturer av njutningsrökande sällskap, och andelen rökande skådespelare på vita duken står i bjärt kontrast till dagens restriktiva antiröklagar.

Kanske måste krasst nog den arketypiska föreställningen om våld också få ett kontinuerligt utlopp någonstans? På skärmar är i så fall bättre än på gator och torg.

Historiens mytomspunna spolingar

Skrivet av Anders Bolling 11:52, 4 april 2012 i kategori Demokrati

Spoling med makt: Alexander den Store

Foto: Nikolas Giakounidis/AP

Jag vet att en god förälder inte bör flacka med tankarna när hen läser högt för sina barn, men skam till sägandes slogs jag av en ny tanke om makthavares omdöme genom tiderna när jag häromkvällen läste ur en ungdomsbok för sonen. Huvudpersonen hade rest bakåt i tiden och fått träffa den franska kungen Ludvig XIII.

Det brukar heta att vi lever i en ungdomsdyrkande tid, att äldres erfarenheter inte tas till vara. Må så vara, men det beror på vad man jämför med. För att kunna rikta dyrkan måste det finnas en ungdom, och för att kunna ta till vara äldres erfarenheter behövs en ålderdom.

Kunde man fråga dem som levde ett par hundra år tillbaka i tiden och längre bakåt än så skulle ingen begripa vad man menade med ungdomsdyrkan.

Före 1800-talet fanns knappast någon ungdomsperiod i livet. Före upplysningstiden sågs barn helt enkelt som korta, lite inkompetenta personer. Uppväxt handlade om att så snart det ansågs genomförbart ansluta sig till vad de lite större och äldre personerna höll på med i hemmet, på jobbet och sexuellt.

Om man därtill lägger att de flesta dog långt innan de uppnådde det vi i dag kallar övre medelålder, än mindre ålderdom, är det kanske inte så konstigt att mängder av makthavare var chockerande unga och oerfarna.

Ludvig XIII var 13 när han blev kung och 16 när han fick hela makten (låt vara med Richelieu som lätt överrock). Karl V var 19 när han kröntes till tysk-romersk kejsare, och Englands lösaktiga kung Henrik VIII fick makt över undersåtarnas liv och lem när han var 18. Vår egen Karl XII var 15 när han kröntes, och han myndigförklarades kort därefter. För att gå till antiken utövades hela Alexander den Stores mytomspunna imperiebygge mellan 20 och 32 års ålder.

Vi talar om män med oinskränkt makt som var ynglingar, som var spolingar, som var … snorungar. Och det gällde inte bara kungarna, även om de på grund av arvsrätten representerade extremfallen.

Ämbetsmän kunde tillträda sina tjänster som tonåringar och vara högt uppsatta mellan 25 och 35 års ålder. Sedan började de rimligen tackla av. 1700-talets svenska medellivslängd var 44 år. Den drogs förvisso ned av hög spädbarnsdödlighet, men även med denna borträknad var livet i alla samhällsklasser kort förr. I det medeltida Storbritanniens aristokrati var medellivslängden för dem som överlevt sin 21:a födelsedag 59 år (med barn inräknade var den 30) I det klassiska Grekland var motsvarande siffra 52 (28).

I dag när medellivslängden i de flesta hörn av världen är nästan tre gånger så hög och en amerikansk politiker kan lämna senaten vid 100 års ålder kritiseras på sina håll också motsatsen till ungdomsdyrkan i maktens korridorer: Gerontokrati.

Bland demokratiska gubbvälden brukar exempelvis Italien bannas. Att förbenade diktaturer måste dömas ut behöver inte ens sägas. Somliga av deras åldrade företrädare, som Castro och den nu döde Khaddafi, inledde dock sina diktatorsbanor som något av spolingar. Begåvade tyrannspolingar var de så klart, men intelligens är huvudsakligen (sena rön visar att den ökar i världen) medfödd, medan omdöme, medkänsla och intuition är egenskaper som till stor del förvärvas och nästan alltid växer med erfarenhet. Det sägs att de grymmaste inbördeskrigen är de som förs av tonårssoldater.

Gamla människor kan förstås glömma hur det var att vara ung. Det är nog klokt att inte alla beslutsfattare är närmare döden än pensionen. Men man kan fundera på vad det haft för betydelse för kvaliteten på de beslut som fattas att vi knappast längre låter tonåringar bestämma över krig, skatter och straffrätt.

Att välja rätt strid

Skrivet av Anders Bolling 11:53, 1 april 2012 i kategori Demokrati, Ekonomi

Foto: Manu Fernandez/AP

Det börjar onekligen se ut som om vi kommer att kunna bokföra eurons kollaps som ännu ett i raden av hot som inte besannas. Tids nog rotar jag fram skräckscenarierna igen, de som alldeles nyligen gastkramade oss, och ställer dem mot verkligheten. Men den här gången tänkte jag uppehålla mig vid om inte motsatsen, så ett korn av fara i den här slitsamma historien.

I den hårda men oundvikliga ekonomiska sanering som pågår har man de senaste veckorna sett bilder från Madrid och Barcelona som varit plågsamt lika de vi vant oss vid från Aten och Thessaloniki: demonstrationer som urartat. Om det bland de hårdast drabbade spanjorerna nu växer fram en kärna av våldsverkare har mycket gått förlorat i den här krisprocessen. Det är sannolikt för tidigt att veta ännu, men brinnande bildäck, krossade butiksfönster och balaklavaförsedda adrenalinstinna kravallynglingar har tidigare inte varit ett inslag i den spanska gatudemokratin.

Minns indignados-rörelsen, den fridsamma spanska proteströrelse startad i maj 2011 som faktiskt var occupyrörelsens förlaga. Den präglades i huvudsak av god stämning och familjärt upplägg bland de tiotusentals demonstranterna, där det gärna togs en vänskaplig öl mellan slagorden.

Grekland har en tradition av våldsamma demonstrationer. Det finns på universiteten en hårdför anarkistisk subkultur som av och till ger sig till känna i manifestationer. Jag chockades över tårgas och brinnande butiker under ett EU-toppmöte i Thessaloniki 2003 (det var annat än feststämningen på alternativrörelsens läger under toppmötet i Sevilla året före). I december 2008 utbröt våldsamma kravaller i Aten sedan en ung student skjutits ihjäl av polis.

Men det är ändå i någon bemärkelse på ytan. För att hålla ihop ett samhälle är det viktigaste trots allt att medborgarna upplever att det finns ett slags kontrakt mellan dem och de offentliga myndigheterna. Vad jag förstår har det kontraktet alltid varit svagt i Grekland. Få har frivilligt betalat skatt, för staten har setts som en som tar, inte en som ger.

Det spanska samhället är nog så splittrat, både efter regionala linjer och efter politiska indelningar med rötter ända från inbördeskriget. Men det moderniseringsprojekt som anträddes efter Francos död skapade ändå ett slags sammanhållning byggd på en obändig längtan efter att komma i kapp grannarna på andra sidan Pyrenéerna. Den forna politiska och kulturella stormakten Spanien hade förstås ett inte oävet mått av undertryckt nationell stolthet, och de flesta spanjorer kände säkert att de inte hörde hemma på den bakgård där de hamnat.

Brytningen mot Francotiden innebar liberalisering på många fronter och i mångt och mycket en omdefiniering av den nationella identiteten. Landet ville vara politiskt och kulturellt framstående, och gärna drivande.

Francotidens slutenhet förbyttes i en öppenhet, som lockade miljoner invandrare. Först mest från de forna spanskspråkiga kolonierna, senare arbetskraft från Afrika. Trots en tioprocentig påfyllning utifrån av folkmängden under 1990- och 2000-talet har Spanien till stor del sluppit de spänningar som immigrationen orsakat i Italien och Grekland. Vad landet däremot har haft är en egen, lågintensiv terrorkamp: den mot ETA. Vid sidan av den och de regionala bråken har landet varit lyckligt förskonat från svåra politiska konflikter i 30 år. Nu är ETA ute ur bilden. Innebär det att latent spänning frigörs i andra delar av samhället?

Ekonomiskt var många spanjorer medvetna om att resan uppåt gått fort och hade inte fullt ut vant sig vid välståndet. I början av krisen fanns ett visst mått av defaitistiskt ”det var nog lite för bra för att hålla” (ungefär som i Irland). I ett reportage i El País sommaren 2010 ställde sig Amanda Mars frågan ”Är det verkligen nödvändigt att späka oss så mycket?” och svarade själv att spanjorerna inte borde ge upp: ”Allt vi uppnått var inte en bubbla”.

Det är en alldeles sann tes, och kanske är det den som nu börjar få fäste i folkdjupen. Nå, då gäller det att hålla tungan rätt i mun och förstå vad som är värt att värna och vad inte. Spanien kommer inte ifrån tuffa ekonomiska reformer om det ska ha en chans att åter bli dynamiskt. Krisen öppnar ett möjligheternas fönster. Men om resultaten i form av ökad produktion och nyanställningar inte börjar visa sig innan en frustrerad grupp av förlorare tappar tålamodet och samhällskittet släpper, ja då har en gryende framgång förbytts i bakslag.

För en vecka sedan tog regeringen Rajoys smekmånad abrupt slut då den förväntade valsegern i Andalusien omintetgjordes. Den grå pragmatikern i Moncloapalatset har kanske det här året på sig.

Apokalypsens gosiga mörker

Skrivet av Anders Bolling 18:38, 25 mars 2012 i kategori Allmänt

Den mörknande framtid är vår.

Nu har jag inte (ännu) läst hyllade ”Hungerspelen”, men med hjälp av recensioner, referenser och begeistrade rapporter från delar av familjen vet jag att det är en ovanligt mörk framtidsdystopi.

Det är en pålitlig genre alltsedan Orwells ”1984”. Att en beskrivning av människans framtid är Blade Runner-grå, Mad Max-rå, Matrix-kall och Clockwork orange-ond har det senaste halvseklet närmast blivit en truism.

Eller har kanske alltid varit det. Särskilt många utopiska skildringar har inte skrivits sedan Platon beskrev sitt idealsamhälle i ”Staten”, konstaterade Ann Heberlein häromdagen. Inte ens Thomas Mores ”Utopia” är en positiv framtidsskildring.

Det går nästan inte att tänka sig en ljus framtidsskildring i konsten. Tanken att människan till slut kommer att låta allt gå åt helvete är så djupt rotad att det faktum att inga dystopier någonsin har besannats, utan att mänskligheten i stället envist har fått allt mindre elände, betraktas som särskilt besvärande i sammanhanget. ”Nej, inte just den här gången, kanske, men det kommer, det kommer.”

Sannolikt tycker många att det är helt i sin ordning. Nämnda Heberlein menade rent av att ”Hungerspelens” popularitet bådar gott inför framtiden. För mig är det en hang-up. Ta filmen ”Avatar”. Jag uppskattar den fantastiska sagan, men jag kan inte hjälpa att reta mig på hur enfaldigt man föreställer sig att människan kommer att bete sig 150 år fram i tiden.

Inte nog med att människan löpt amok, raserat jorden och begett sig till en annan planet för att roffa åt sig mineral, underkuvande urbefolkning i processen på känt kolonialmanér. Den militära ledaren är endimensionellt ond på ett sätt som inte ens i dag, 150 år tidigare, skulle ha gett honom en tjänst som vaktmästare i amerikanska armén. Han är uppenbarligen psykopat.

Forskningsledaren röker cigaretter som en borstbindare – inne i labbet, dessutom. Och forskarnas vädjanden om att skydda träden eftersom hela naturen tycks sammankopplad i ett energifält avfärdas av projektledaren med onelinern ”Vad rökte ni därute, egentligen?” Människosynen känns inte ens som nutid, snarare 1950-tal.

Tror manusförfattarna att alla de insikter mänskligheten uppnått skulle kunna glömmas bort så lättvindigt? Ett svar är förmodligen ja, men ett annat är väl att dessa mörka framtidsskildringar egentligen inte säger så mycket om vad man tror ska hända utan vill sätta fingret inte på dagens dilemman (i fallet ”Avatar” snarare gårdagens). Mardrömsscenarierna är kanske det enda sanna sättet att gestalta vantrivseln i att vara människa, som Björn Wiman skrev i söndagens DN. ”Apokalypsen blir vår snuttefilt.”

Det är förstås ett sätt att skapa en extrem värld utan att göra avkall på ”realismen”.

Men man kan faktiskt skapa en dystopi utan att brutalisera framtiden. På söndagskvällarna har SVT i vinter visat cyborg-dramat ”Äkta människor”, en kanske inte fullt genomförd dystopi, men en skildring av ett samhälle som uppvisar nog så obehagliga drag.

Tekniken där har varit att skapa en alternativ nutid: Tänk om vi valt den här vägen för femtio år sedan och satsat enorma belopp på att utveckla människoliknande robotar i stället för, säg, rymdprogrammet? Miljöerna är därför vardagligt välbekanta – minus de blankpolerade, autistiska människorobotarna. Vi kunde ha skapat något som skulle komma att bli betraktat som ett nytt slags varelse – en varelse som vissa av oss skulle känna sig hotad av (parallellen till rasismen är glasklar). Men det gjorde vi inte.

10 tidigare inlägg