Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Framstegsbloggen

Artutrotning en forntida mänsklig specialitet

Illustration: Alamy

Nordamerika är inte känt för någon mångfald av stora däggdjur, som Afrika är. Men en gång trampades även det amerikanska präriegräset ned av megafauna. För ungefär 10.000 år sedan fanns där inte mindre än tre elefantarter, gigantiska trögdjur och jättebävrar.

Varför försvann de? Klimatförändringar, hävdade forskare länge. Icke, visar en ny studie. De jagades ihjäl av människan. Det visar sig att de stora djuren klarat flera stora klimatförändringar dessförinnan, men människorna som vandrade ner från Berings sund med sina knaggliga spjut blev en övermäktig kraft.

Hur kan jag tycka att detta är en trösterik nyhet? Så här:

Man kan ju förstå att många tidigare var skeptiska till att några tiotusental jägare skulle ha haft kapacitet att utrota flera gigantiska djurarter. Att dagens miljarder utrotar djur till höger och vänster hör vi ju ofta, men förr levde vi väl i symbios med naturen?

Glöm det. Människor med stenslungor kan ha varit ett större hot mot stora djur än människor som förfogar över kemikaliefabriker och automatvapen. Den nya studien är inte den enda som pekar på det. I fjol rapporterades att även den australiska megafaunan med gigantiska pungdjur försvann för 40.000 år sedan på grund av människan.  Tidigare forskning har bland annat visat att människor för tusentals år sedan raderade ut en rad arter från Söderhavets öar.

I mina ögon är detta en otroligt viktig kunskap att ha i bakhuvudet när man läser om den artutrotning som sägs pågå minut för minut: Det var förr i tiden människan var en av djurens största aktiva fiender, inte i dag. Numera placerar vi ut vakter i nationalparker och bygger tunnlar under motorvägar för att paddor ska ta sig till dammar. Människan är sannolikt den enda art i jordens historia som aktivt räddar andra arter.

Med ”förr” menar jag naturligtvis inte bara stenåldern. Djurrättstanken har förvisso inte varit levande särskilt länge, kanske ett sekel. Men skillnaden är väldig. På 1800-talet jagades vargen aktivt i Sverige med syfte att utrota den från landets yta, vilket också lyckades. Även bävern var länge försvunnen från Sverige. Rådjuret var sällsynt på 1920-talet. De tiger- och noshörningsstammar som larmen går om i dag utsattes för en decimering som var våldsam under första halvan av förra seklet men bromsades för 30-40 år sedan. Noshörningarna ökar nu. Tigrarna har det tuffare, men skyddet av dem är en fråga på statschefsnivå.

För att återvända till Nordamerikas prärier skedde under 1800-talet en exempellös jakt på bisonoxen, och några tusen nybyggarjägare med de enkla handeldvapen som fanns då lyckades med arméns och järnvägsbolagens stöd slakta ner beståndet av det stora hovdjuret från 60 miljoner individer ner till 800 (!) innan kongressen satte stopp. Det var alltså extremt nära ögat. Skulle en sådan jakt ens övervägas i dag?

Det som hänt är att det moderna livet inneburit en omfattande attitydförändring. Förr var naturen en mäktig kraft som uppfattades som hotfull – och som på allvar kunde vara farlig för människor i byar och på landsbygden. I den mån människan kunde bemästra detta hot sågs det som en bedrift värd att hylla.

Nu är förhållandena naturligtvis de omvända. Naturen är inget hot mot människor som bor i lägenheter och kör bil. Den har blivit en rekreativ miljö som värnas – samtidigt som människan har nått en kapacitet för omfattande förstörelse. Någonstans på vägen trillade den polletten slutligen ner.

Fisket är dock en annan och tråkigare historia, vilket jag skrivit om i ett tidigare inlägg.