Rädslan för att missämjan mellan olika etniska grupper ska nå otäcka nivåer är som bekant stor, och i Europa har den förmodligen ökat i takt med andelen personer födda i annat land. Böcker och debattinlägg uppmärksammar högerextremismens frammarsch. Många tror inte att vi vänjer oss vid olikhet utan drar säkra slutsatser om att segregationen tilltar, både fysiskt och mentalt.

Utan att förringa de problem som både finns och som hotar ska man ha klart för sig att oro inte är detsamma som faktisk fara. Ökad oro för olika samhällsproblem betyder ofta minskad tolerans för dessa problem.

Det är också nyttigt att emellanåt bli påmind om att allt förändras över tid, att inga hot någonsin huggits i sten. Länderna på andra sidan Atlanten har flera hundra års erfarenhet av att människor med olika hudfärg lever på samma plats. ”På samma plats” har dock betytt väldigt olika saker.

Brasilien har länge berömt sig av att inte ha någon rasism, av att mörk- och ljushyade människor kunnat leva sida vid sedan slaveriet avskaffades 1888 (sist ut i Amerika). Att svarta har varit avgjort fattigare än vita och mycket lågt representerade på höga poster har förklarats med att de från början befunnit sig i botten på den sociala skalan. Men det blir allt svårare att förklara att de flesta av dem tycks ha fastnat där nere.

Nu börjar brasilianarna medge att de gått med skygglappar, att rasismen är verklig även i deras land. Positiv särbehandling av mörkhyade, tidigare alltid avfärdat som något det rasistiska USA kan ägna sig åt, finns nu på agendan.

Den andra amerikanska jätten USA har vandrat en helt annan väg. De svarta levde från början mer separerade från de vita än vad som var fallet i Brasilien. När den stora urbaniseringen tog fart för hundra år sedan tilltog segregationen ytterligare.

De fattiga svarta som sökte sig till storstäderna hamnade nästan uteslutande i massiva ghetton, medan medelklassens förorter var i det närmaste kritvita. Afroamerikanerna diskriminerades inte bara av rasistiska byggherrar och hyresvärdar utan med hjälp av formella juridiska hinder mot huslån.

Mellan 1960 och 1970 kulminerade segregationen mellan vita och svarta i USA. Då bodde en genomsnittlig afroamerikansk stadsbo i ett bostadsområde där andelen svarta översteg snittet för hela staden med 60 procentenheter. Samma decennium kom medborgarrättsrörelsen.

Och nu kommer nyheten: Sedan 1970 har segregationen mellan vita och svarta i USA:s städer minskat lika dramatiskt som den ökade under halvseklet dessförinnan. 2010 var graden av segregation tillbaka på den nivå den hade 1920, framgår av en rapport från två forskare vid Manhattaninstitutet.

Allt väl, då? Naturligtvis inte, det är långt kvar till fullständig integration. Vem hade trott något annat? Antalet bostadsområden med exakt noll svarta invånare har förvisso minskat med 90 procent, men fortfarande lever den genomsnittliga svarta stadsbon i ett område där andelen afroamerikaner överstiger stadens snitt med 30 procentenheter.

Utvecklingen beskriver trots allt en överraskande tydlig klockkurva med en abrupt vändning 1970. Under de 40 åren sedan dess har integrationen obevekligen tilltagit. Och fortsätter.

Källa: Manhattan Institute