Foto: Peter Parks/AFP

Shanghai 2011. Inte vad Romklubben tänkte sig.

Det är alltid lika upplysande – och upplyftande – att blicka tillbaka på de förutsägelser om diverse kollapser som gjordes på 1970-talet. Det är ju lite svårare att få samma slags perspektiv på de domedagsprofetior som utslungas i vår tid.

Fyra decennier efter den stora miljökonferensen i Stockholm arrangerar regeringen i veckan ett nytt internationellt möte om hållbar utveckling, ”Stockholm +40”. Det sammanfaller i stort sett med 40-årsjubileet av den så kallade Romklubbens uppmärksammade och skrämmande rapport ”Tillväxtens gränser”. Rapporten byggde på datormodeller som med obehaglig tydlighet beskrev hur snabbt mänskligheten barkade mot överbefolkning, matbrist och tömda mineralreserver.

Man kan naturligtvis alltid komma undan med att säga att jorden till slut kommer att gå under, men i fråga om tidsaspekterna och i fråga om vad som skulle ta slut respektive växa snabbast fick Romklubbens rapport fel på varje punkt.

Jag och många med mig har skrivit om 1970-talets domedagsmissar förr, men det skadar inte att påminna om dem då och då. För några dagar sedan nagelfors ”Tillväxtens gränser” av vetenskapsjournalisten Ronald Bailey på tidskriften Reason.

Grunden för eländet, som forskarna och beslutsfattarna i tankesmedjan Romklubben såg det, var tillväxten, såväl den ekonomiska som den mänskliga.

Världens BNP har mycket riktigt vuxit enormt på 40 år, närmare bestämt med tre gånger i fasta priser. Per capita har den ökat med drygt 60 procent. Romklubbens spådom var på den här punkten inte principiellt fel men ordentligt snedvriden. Den sade att BNP:n vid millennieskiftet i USA skulle vara en fjärdedel större än den faktiskt blev, att Japans ekonomi skulle vara nästan tre gånger större och att Sovjetunionens skulle bli 15 gånger högre än den efterföljande staten Rysslands verkliga BNP kom att bli. Samtidigt satte rapporten Kinas produktion till mindre än hälften av vad den sedan blev.

Att antalet barn per kvinna skulle falla från 6 till 2,8 fanns inte i rapportförfattarnas idévärld. Därför hette det att vi skulle bli 15 miljarder människor år 2030. Det blir vi inte. FN räknar med att vi är 9 miljarder då och att ökningen inte långt därefter planar ut.

Vi skulle behöva odla upp mer än dubbelt så mycket landyta i världen som vi dittills hade gjort för att klara matförsörjningen, trodde rapportförfattarna. I själva verket förbättrades avkastningen så mycket att jordbruksmarken bara ökat marginellt sedan 1960 (från 1,4 miljarder till 1,5 miljarder hektar).

Inte bara maten skulle ta slut, utan strängt taget alla viktiga mineraler: Koppar, bly, silver, tenn, olja och naturgas skulle alla vara slut när ni sitter och läser detta. De bekymrade Romklubbstänkarna insåg dock att man troligen skulle hinna hitta ytterligare reserver. Därför gjorde man en generös beräkning, där reserverna femfaldigades.

Men även med det scenariot skulle vi exempelvis ha bara högst tio års konsumtion av olja och naturgas kvar i dag. De senaste beräkningarna, som knappast är goda nyheter för radikala klimatdebattörer, visar att oljan räcker i åtminstone 40 år till med nuvarande konsumtion och naturgasen i 120 år.

Romklubben lever och frodas. Det ska bli spännande att ta del av dess egen 40-årsuppföljning, som publiceras den 7 maj. Av allt att döma har kollapsen skjutits upp, ty Jorgen Randers rapport sägs handla om tänkbara utvecklingsvägar de kommande 40 åren.