Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Framstegsbloggen

Krediterna och badvattnet

Foto: Lee Jinman, AP

Ibland kan man undra vilket ekonomiskt beteende som riskerar att möta giftigast kritik: bygga upp skulder eller skära ned för att bli av med skulder. Att döma av hur den ekonomiska krisen (om vi nu fortfarande är i en sådan – det är lite oklart när det inte är kris) brukar beskrivas är hållningen lite av damned if you do, damned if you don’t.

Nicolae Ceausescu hette en synnerligen obehaglig diktator som styrde Rumänien innan han avrättades summariskt i den blodiga revolutionen julen 1989. Han var ökänd för många omänskligheter, och han hade en del nycker. En sådan var hans fixa idé att landet till varje pris skulle bli kvitt sin utlandskuld för att stå fri från väst.

För att betala av på skulden hölls den inhemska konsumtionen tillbaka och allt satsades på export, vilket resulterade i stadigt sjunkande levnadsstandard. Den allt större andelen hungrande och frysande rumäner utgjorde till slut grogrund för revolutionen.

Nu är väl hoppet från en av Europas mest psykopatiska despoter till dagens kritiker av det ekonomiska systemet onekligen en smula hisnande och orättvist, men för argumentationens skull: När man hör en del av anklagelserna mot lånekarusellen som sägs ha fört oss till civilisationskollapsens rand, ett nålstick från en sprucken samhällsbubbla, kan man få intrycket att vi i stället borde göra som Ceausescu.

För ett par månader sedan arrangerade exempelvis Dramaten och SVT en föreställning där en mängd inbjudna gäster (få ekonomer) på scen fick ge sin förklaring till finanskrisen. Ekonomijournalisten Andreas Cervenka drog ned starka applåder med sina uppmärksammade enradingar om att vi ”bytt kapitalismen mot kreditismen”, att vi ”gått från guldmyntfot till skuldmyntfot” och vi alla är delaktiga i ”ett galet spel med monopolpengar”.

Sådant är slagkraftigt så det räcker till och slår an en sträng hos alla som när en svettig misstanke om att allt detta välstånd omkring oss måste vara en illusion.

De som indignerat konstaterar att våra pengar egentligen inte finns utan är en social konvention baserad på förtroende har naturligtvis alldeles rätt. Lyssna bara här på när USA:s förra centralbankschef Alan Greenspan försöker förklara penningmängden i den amerikanska ekonomin (någon minut in i klippet). Men frågan är varför det i princip skulle vara något dåligt.

Cervenka och många systemkritiker med honom slår larm om att de samlade skulderna i världen aldrig varit större än de är i dag. Man får hoppas att de inte i hastigheten förträngt vad lånemöjligheter betyder för utveckling. Utan generös tillgång till krediter som entreprenörer med goda affärsidéer kunnat utnyttja hade nämligen Sverige stått kvar på 1800-talsnivå. Utan krediter är det inte möjligt för andra än de som redan är rika att bedriva affärsverksamhet.

– Du får fruktansvärda utvecklingsproblem om du inte har ett system som gör det möjligt att ganska medellösa personer kan låna pengar, säger Handelsprofessorn Tore Ellingsen när jag frågar om kreditens betydelse.

Länder med undermåliga finansiella institutioner förblir fattiga, länder som öppnar penningflödet förmår lyfta.

Att skulderna växer ligger i sakens natur, menar Ellingsen.

– Du och jag sparar till vår pension. De pengarna måste någon annan låna. Annars kan vi inte spara. Det finns en enorm naivitet kring detta.

Även Ellingsen anser att det finansiella systemet behöver förbättras, och han tycker lika lite som kreditkritikerna att vinster alltid ska privatiseras medan skulder ska lämpas över på det offentliga.

– Men att gå tillbaka till guldmyntfot … Pengar är en social konvention. Men det är priset på guld också. Vad man använder för att lagra värde ändrar sig hela tiden.

Egentligen ska det inte behöva sägas, men mängden pengar i samhället är inte konstant utan tilltar med den ekonomiska tillväxten, och skuld och fordran är inget nollsummespel. Det finns en myt om att banker skapar pengar på egen hand, konstaterar Lars Wilderäng på bloggen Cornucopia. Men någon måste vilja låna dessa pengar för att de ska uppstå:

”I grunden kan man skylla på ekonomisk tillväxt. Produceras det inga varor, tjänster eller tillgångar i ekonomin så finns det heller inget behov av att låna pengar och med det skapas det inte heller några pengar.”

Det är förvisso rätt stor skillnad på bolån, privata konsumtionslån och statsobligationer, men i grunden är det samma mekanismer. Skuldsatta stater kritiseras nu hårt för att de inte längre bejakar krediterna utan sparar och betalar av. ”Det är ju nu det behövs tillväxt”, utropar denna kritikerkategori 2 och uppmanar till nya lån. Varför inte dessa angrips av kritikerkategori 1, kreditfobikerna, är oklart. Men så där, ungefär, ser en opinionsmässig rävsax ut. Om ni undrat.

Sitter jag då inne med lösningen på finanskrisen? Ligger Sverige i tropikerna? Det enda jag vet är att svaret, som oftast, inte är ”byt ut”, utan det ospektakulära ”justera” – och försök behålla barnet i badvattnet.

Världen är underbart komplex. Det finns inga quick fixes. Det enda som är enkelt i sammanhanget är att det behövs en oändlig rad möten för samarbete om hur man ska stävja missbruk och excesser. Annars går det inte.