Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Framstegsbloggen

Homo responsabilis

Foto: AFP

Plåta, inte skjuta.

Vid sidan av den högaktuella frågan om klimatförändringar är nog biodiversitet ett av miljörörelsens favoritteman nuförtiden, alltså mångfald av djur och växter.

För 30-40 år sedan lanserades dramatiska teorier om takten i artutrotningen på planeten. Det sades att en miljon arter kunde försvinna på 25 år, de flesta från skövlad regnskog. Larmen byggde (som många andra larm) på beräkningsmodeller snarare än faktiska observationer.

I dag är tongångarna betydligt försiktigare. I en bakgrundstext till FN:s konvention om biologisk mångfald heter det exempelvis: ”… it should be observed that very few extinctions have to date been recorded in continental tropical moist forests, although monitoring species in these habitats presents great difficulty.”

Det som brukar kallas artutrotning handlar i huvudsak om en minskning av antalet individer av olika arter. Att det ryms färre hjortar och tvättbjörnar i nordöstra USA:s industriregioner av i dag än när området beboddes av några tusen urinvånare betyder inte att hjortarna och tvättbjörnarna utrotats.

Icke desto mindre har den enda art som till fullo kan reflektera över konsekvenserna av sina handlingar ett ansvar för att sluta ställa till det för andra arter så snart det är möjligt. Och det är väl strängt taget det vi börjat göra.

Som jag tidigare skrivit på denna plats var den historiska människan verkligt hård mot sina artfränder. Några tiotusental utsvultna mänskliga individer lyckades utrota megadjuren på Nordamerikas prärier och mängder av fågelarter i Söderhavet.

Den moderna människan har däremot tid och resurser att ta hänsyn; ju modernare, desto mer hänsyn. Ambitionen att bevara andra arter har i den rika delen av världen på 40 år gått från att vara ett särintresse för naturmuppar till att bli en mainstreamåsikt över hela det politiska spektrumet, konstaterade The Economist i ett temanummer nyligen.

Antalet bekräftat utrotade däggdjurs- och fågelarter var på 1990- och 2000-talen lägre än någon gång på åtminstone ett sekel. Under 1900-talets första decennium försvann tio gånger fler arter (22) än under 1990-talet.

Ekonomisk tillväxt är inte döden för naturen. I stället tycks den biologiska mångfalden gynnas av materiell välfärd. Vilda djur börjar nu återerövra Europa, konstaterade DN i somras. I Sverige finns i dag förmodligen fler vilda djur än någonsin, enligt forskare.

Att förklaringen skulle vara att vi bara låtit de fattiga länderna ta över hela den rika världens rovdrift är nys. Det finns gott om råvaruproduktion i rika länder kvar. Sverige har omfattande skogsbruk, vattenkraft och gruvdrift. Norge och Kanada har allt detta plus oljeutvinning.

De länder som nu snabbt blir rikare visar motsvarande utveckling mot att vilja bevara natur. En mycket stor del av de folkliga protester som faktiskt kommer till uttryck i Kina handlar om klagomål på dålig miljö. Eftersom Kina blivit rikt nog att inse baksidorna med erosion och skövlade biotoper planterar landet skog i en rasande takt.

Det finns ett statistiskt samband mellan högre BNP och mindre skogsavverkning. I Europa, Nordamerika och Kina blir skogarna större.  Tillväxtlandet Brasilien har sedan tio år tillbaka bromsat sin avverkning radikalt. Det finns tecken (om än ännu inte helt betryggande) på att skogen börjar sparas även i Indonesien – till dels tack vare norska klimatinvesteringar.

Att välstånd gynnar mångfald syns också i Världsnaturfondens så kallade Living Planet Index, ett slags faunaräknare. Där framgår att det är i tropikerna antalet ryggradsdjur minskat de senaste årtiondena. I de tempererade områdena, där de flesta industrialiserade nationer ligger, har antalet ökat.

Fattigdom är grym inte bara mot människorna utan också mot naturen i deras närhet.