Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Framstegsbloggen

Enda lösningen på sikt: utveckling + fri rörlighet

Foto: Nino Randazzo/AP

Katastrofen vid Lampedusa

Ännu en kapsejsad flyktingbåt i Medelhavet, och det känns som ett stort hål i bröstet. Det senaste haveriet kan dessutom vara det dödligaste hittills.

Påven Franciskus kallar katastrofen en stor skam, vilket det inte är svårt att instämma i. Han manar till kamp mot vad han kallar ”likgiltighetens globalisering”: ”Vilka av oss har gråtit för dessa systrars och bröders död?” frågar han retoriskt. ”Vi är ett samhälle som glömt gråtens erfarenhet.”

Det tror jag han har alldeles rätt i. Det är en följd av välsignelsen att leva i allt mindre smärta. Men jag är ändå inte säker på att dagens europeiska samhälle (återkommer om dagens europeiska politik) kännetecknas av likgiltighet inför lidandet. Vi får vetskap om alla stora flyktingkatastrofer. Den kapsejsade båten utanför Lampedusa har gett mycket stora rubriker i medier över hela Europa.

Jag tror att många med påven känner skam. Många vill utbrista ”men gör något, då!”. Fast det blir lite som inför Syrienkriget: ”Absolut! men vad?”

Så länge det finns stora ekonomiska klyftor i världen kommer människor att bryta upp och söka ett bättre liv någon annanstans. Det skenbart motsägelsefulla är att ju fler som lyfts upp ur den allra djupaste fattigdomen, desto fler har möjlighet att över huvud taget ge sig av.

Nu är det visserligen så att fattiga länder i konflikthärdars närhet hyser mångdubbelt fler flyktingar än de rika länderna i Europa och Nordamerika, men bara det faktum att de som söker sig hit så fasansfullt ofta omkommer på vägen är skäl nog för att kräva beslut av moralisk resning och visst mod.

Att ett EU-land som Finland nu beslutat sig för att ta emot 500 fler flyktingar nästa år är inte exempel på vare sig moralisk resning eller mod. För att inte tala om hur fjärran det är från att lösa flyktingbåtsproblemet.

EU borde så klart, som migrationskommissionär Cecilia Malmström sagt apropå den senaste massdrunkningen, göra allt det kan för att finna och undsätta de bågnande fartygen och bekämpa samvetslösa smugglare. Men det kommer inte att lösa flyktingbåtsproblemet.

Det italienska förslaget att EU snarast inrättar ett slags humanitära korridorer för att säkra färdvägen för dem som vill söka asyl norr om Medelhavet borde utredas omgående. Då kanske man kan komma en bit. Men löser problemet? Nix.

Det finns bara tre vägar till att fullständigt eliminera dödligt riskabla  flyktingtransporter till Europa. Eller egentligen bara två.

Den första vägen, att hermetiskt tillsluta gränserna runt världsdelen, är nämligen i praktiken ofarbar, och allt mindre så i takt med att handel och kommunikationer tilltar, även om det mot förmodan skulle uppstå en bred politisk acceptans för något så vansinnigt.

Den andra vägen är motsatsen: att göra det till en rättighet för alla individer, oavsett ursprung, att söka sin utkomst och finna sin boplats varhelst hon önskar. Det är en filosofisk-politisk ståndpunkt som vältaligt propageras för av Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt i boken ”Migrationens kraft”, och som också utvecklats av Lena Andersson i DN. Jag tycker själv den är tilltalande och på mycket lång sikt i grund och botten det enda rimliga. Men som var och en kan förstå skulle dess konsekventa genomförande få enorma konsekvenser för både rättsväsende och välfärdsstat, vilka båda i allt väsentligt ännu är rotade i nationalstaten. Så det går inte över en kafferast.

Den tredje vägen är helt enkelt utveckling. Med levande hopp om ett bättre liv vill inte tusentals människor riskera livet på överfulla rangliga skorvar. I någon mån sammanfaller afrikaners och asiaters möjlighet till utveckling med att vi åtminstone börjar vandra längs den andra vägen här ovan.

Utan ännu mer rättvis handel och öppnare gränser lär vi få dras med de klyftor som är grundproblemet.