Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Framstegsbloggen

Natur + modern människa = sant

Skärmklipp 2015-05-08 13.32.22

… eller kanske inte, om nuvarande medvetenhet består. Skärmklipp: SVT Play

I helgen var artutrotningen på tapeten igen, spetsad med klimatkoppling och mänsklig egoism. Dokumentären i SVT:s Vetenskapens värld var precis så njutbart snyggt gjord som stora populärvetenskapliga produktioner brukar vara numera. Man fick lära sig massor om jordens fem kända massutdöenden. Det geologiska detektivarbetet var häpnadsväckande. Sedan skulle berättelsen extrapoleras till vår tid – står vi mitt i en sjätte massdöd? – och då blev den mer svepande, motsägelsefullt nog.

”Människan brukade vara en del av naturen, men nu är vi en naturkraft. Vi har omvandlat 40 procent av planeten för våra egna behov, och det kommer bara att bli värre, för vi kommer att vara tre miljarder fler människor 2050”, spådde paleontologen Anthony Barnosky.

Vi fick höra att en mängd arter följt med de avverkade skogarna in i förintelsen och att vår rubbning av atmosfären kan ge fem sex graders temperaturstegring till seklets slut, vilket är nästan lika mycket som under det hittills största massdöendet vid permperiodens slut. Vi fick höra att koldioxiden enligt somliga prognoser försurar haven så hårt att alla korallrev är borta 2070.

Vi fick resa till nationalparken Yellowstone, där grizzlybjörnarna, som mödosamt återhämtat sig från 135 till 600 individer, åter hotas eftersom klimatförändringarna ger fler barkborrar, som dödar fler tallar, vars kottar är björnarnas basföda. ”Och allt det här går väldigt snabbt.”

TV är förenklingarnas och känslornas medium, och även i denna dokumentär ackompanjerades alla hotfulla brottstycken av vetenskapliga rön vederbörligen av ödesmättad musik. Det är lätt att ryckas med. Men det är egentligen inte så svårt att påvisa det bedrägliga i förenklingarna.

Om vi börjar med grizzlybjörnarna, eller brunbjörnar, som arten heter på svenska, finns det inte 600 sammanlagt, vilket man förleddes att tro, utan 200.000, varav 33.000 i USA. Det var i Yellowstone de var illa ute på 1970-talet och sedan återhämtade sig till drygt 700 individer (inte 600). Uppgiften att de hotas på grund av att tallkottar försvinner motsägs av andra experter, som studerat nallarna och konstaterat att de anpassar sig och väljer annan mat i stället.

Klimathotet, som blivit vår tids default-hot, framstår vid en närmare granskning som ganska sökt i sammanhanget. Det är visserligen inte orimligt att anta att en uppvärmning på fem sex grader skulle decimera beståndet hos ett stort antal arter, kanske de flesta, men vid en så kraftig klimatförändring vore inte en hotad biologisk mångfald vårt enda eller ens vårt största problem. En måttligare temperaturökning skulle knappast vara till förfång för jordens artrikedom i genomsnitt, och den vi sett hittills är det verkligen inte. Skälet är ganska uppenbart: Det finns gott om djur och växter som vinner på ett varmare klimat, vilket inte nämndes med ett ord i dokumentären.

Artrikedomen ökar exponentiellt ju längre från polerna man kommer. Storstäder som blivit värmeöar med två till tre grader högre temperatur än omgivningen är magneter för fåglar och smådjur. Tropikerna är jordelivets hem. Arktis är den region där den globala uppvärmningen märkts mest hittills. En nypublicerad studie av habitatförändringar på grund av varmare klimat i Alaska kom fram till att 52 procent av områdets fågel- och däggdjursarter kommer att få större habitat under detta sekel medan 45 procent får mindre habitat. För 3 procent påverkas inte livsmiljöerna alls. Netto plus, alltså.

Fysiskt krympta livsmiljöer är onekligen ett mer påvisbart hot mot djur och växter än klimatförändringar. Många känner säkert obehag när de hör att människan förändrat 40 procent av jordens landyta för egna syften. Siffran är säkert korrekt, vilket var och en kan ana som flugit över det färgglada rutmönster som kännetecknar kulturlandskapet i exempelvis Västeuropa eller Nordamerika. Men tänk efter: Hur mycket mer mark är det sannolikt att ytterligare tre miljarder människor behöver? Den senaste tremiljardersökningen har skett samtidigt som åkermarken per person halverats. Vi kommer att bo i miljöeffektiva, täta städer. Och: Har alla djurarter jagats bort eller själva schappat från dessa omstöpta marker? Inte alls. Hundratals miljoner fåglar, små däggdjur och insekter trivs förträffligt i kulturlandskapet. Fågeltätheten är större i Europas storstäder än i Amazonas.

Lika lite som människan ska överskatta sin rätt att ta för sig ska hon överskatta sin förmåga att förstöra bara genom att finnas till. Naturen har ingen moral. Den anpassar sig ofta bättre än vi tror.

Jordens sammanlagda skogsareal har nu slutat krympa, men åtminstone hälften av den skog som fanns för två tusen år sedan är borta. Frågan om hur många arter som försvunnit för gott på grund av denna avverkning har inte fått något nöjaktigt svar. Skräckprognoser från 1970-talet, som byggde på rena antaganden, tonas numera ner. Sedan över 90 procent av den atlantiska regnskogen i Brasilien huggits ned kunde forskare förvånat slå fast att inte en enda fågelart utrotats. Atlantskogarna hör fortfarande till jordens mest artrika.

Samtidigt upptäcks hela tiden nya arter. Tidigare under våren kom en lägesrapport angående ett projekt för att sammanställa och beskriva all världens marina arter. I snitt registreras fyra nya arter per dag i databasen. Sedan 2008 har inte mindre än ett tusental nya fiskarter beskrivits, varav 122 hajar och rockor, en barracuda och två delfiner. Uppskattningsvis finns ytterligare mellan en halv miljon och två miljoner arter i haven att upptäcka, vilket med nuvarande takt kommer att ta 360 år. Detta väger naturligtvis inte upp att andra arter hotas, men det illustrerar holocen-epokens formidabla artrikedom – den största i jordens historia, vilket söndagens tv-dokumentär konstaterade.

Dokumentären avrundades trots allt med en hoppingivande kommentar: ”Inom 200 år kan 75 procent av de arter vi känner till i dag vara försvunna från planeten. Men slaget är inte förlorat, jag vill gärna tro att vi klarar det.” sade paleontologen Anthony Barnosky.

Det är klart att vi gör – ”vi” i betydelsen människorna och naturen. Den moderna människan kommer inte att acceptera att ett stort antal kända arter försvinner från jordens yta, och naturen kommer inte heller i framtiden att ge upp när förutsättningarna förändras. Det är alltså inte så att arter har slutgiltigt dött ut för att de har decimerats. Nästan alla finns kvar.

Fotnot: Tidigare blogginlägg om människan och artutrotningen finns här, här, här och här.