Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Framstegsbloggen

Giftet sitter i dosen

AppleMark

Giftigt i för stora doser, insåg redan Paracelsus för 500 år sedan. Foto: Roger Schederin

 

Det knackade på hotellrumsdörren, och när jag öppnade stod där en man i stövlar med ett aggregat på ryggen och ett munstycke i handen. ”DDT?”, frågade han.

Det var i den lilla staden Morón mitt på Kuba i mitten av 1980-talet. Det svenska förbudet mot DDT var inte mer än något decennium gammalt, men jag minns hur chockad jag blev över att man ens tänkte tanken att insektsbespruta mänskliga boningar med denna fasansfulla dödens dekokt. Jag stammade ett ”nej”, stängde dörren och tackade min lyckliga stjärna för att jag inte hunnit lämna rummet innan aggregatmannen gått in med servicenyckel och sprutat utan att fråga. Sanningen är nog att det inte hade spelat så stor roll. DDT är inte akut giftigt för människor.

Jag kom att tänka på den här incidenten i samband med larmet om kadmium i pasta häromdagen. Det aktualiserade samtidigt 1500-talsläkaren Paracelsus lika enkla som klargörande sentens om att det är dosen som gör giftet. För så är det: Ingenting är farligt i tillräckligt låg dos, allting är farligt i tillräckligt hög dos.

Bittermandel kan ge ljuvlig smak åt italienska desserter, men några nävar av nöten är dödliga eftersom de avger giftig blåsyra (huvudingrediens i nazisternas Zyklon B). En ung kvinna avled häromåret av att ha druckit flera liter vatten på kort tid under ett parti vattenpoker. Vanligt socker dödar en vuxen man i en dos om ungefär tre liter. Bordssalt blir ett dödligt gift vid dosen en liter. Växtgiftet 2,4-D kan du klara ett par teskedar av, men det dödar dig om du dricker mer än två deciliter.

Kadmium är en tungmetall som är användbar i bland annat keramik, batterier och elektroniska komponenter men i höga doser inte är att leka med eftersom den kan skada skelett och njurar. Det är en välsignelse att tjänstemän och politiker har satt ett gränsvärde, dessutom med marginaler. Halterna i de svenska pastasorter som pekades ut ligger ungefär fyra gånger under det där gränsvärdet.

Miljögifter är tacksamt larmstoff, och när de beskrivs får man lätt intrycket att det alltid handlar om onaturliga substanser som människan kokat ihop i sina laboratorier för att manipulera naturen och få mat och material att bete sig på ett kommersiellt optimalt sätt. Men naturen kan vara hård.

Människan har förvisso ökat förekomsten av kadmium i miljön genom industriutsläpp, huvudsakligen för flera decennier sedan, men den vita metallen är fullständigt naturlig och är ungefär lika vanlig i jordskorpan som silver. Mycket höga halter finns i vissa sedimentära bergarter, och årligen beräknas floder skölja ut 15.000 ton naturligt kadmium i haven. Skogsbränder sprider också kadmium. Eftersom de mänskliga utsläppen har minskat radikalt de senaste tjugo åren tros naturen och människan i dag vara ungefär lika stora källor till kadmium i miljön.

På 1980-talet uppmärksammades att organiska klorföreningar kunde utgöra en miljöfara om de spreds i naturen. Greenpeacegrundaren Patrick Moore, som senare hoppade av organisationen, har berättat hur den hårda kärnan i miljörörelsen inte nöjde sig med en sund kampanj mot klorblekning av papper utan ville totalförbjuda klor, ett livsnödvändigt grundämne som är det trettonde vanligaste i jordskorpan (just under kol i listan).

Med jämna mellanrum väcks också debatten om tillsatser i maten till liv. Fokus för oron ligger ofta på de så kallade E-numren, men de är inget annat än en rationell systematisering av ämnen som har tillsatts, inte en giftkatalog. Det är rätt svårt att uppröras över koldioxid (E 290), bakpulver (E 500), hjorthornssalt (E 503), fruktkärnmjöl (E 410) eller bivax (E 901). Kanske blir man nervös över konserveringsmedlet bensoesyra (E 210), men det finns naturligt i lingon. Och natriumnitrit (E 250) är väl bara till för att göra korven aptitligt röd? Nej, det kan rädda liv. Natriumnitrit hindrar tillväxten av bakterien Clostridium botulinum, vars gift är bland det starkaste man känner till. Ett gram räcker för att döda miljontals människor.

Hur kan då samtidigt botulinumtoxin vara godkänt som substans i läkemedlet botox, som inte bara trycks ut ur plastikkirurgers kanyler utan bland annat används i behandling av strokepatienter? Som sagt: giftet sitter i dosen.

Och så har vi förstås radioaktiviteten.  Få miljölarm orsakar så mycket panik som läckor av material som avger joniserande strålning. Det senaste exemplet är Fukushimahaveriet. Härdsmältan efter tsunamin 2011 var en omfattande industriell katastrof och en potentiell mänsklig dito. Men till dags dato har ingen människa dött av den strålning som blivit följden av haveriet (däremot dör tusentals kolgruvearbetare i olyckor varje år). Inte heller cancerfrekvensen har ökat, enligt FN:s sammanställningar. I en gigantisk cancerscreening av 260.000 barn från Fukushima upptäcktes 33 fall av sköldkörtelcancer. Det är den största liknande undersökning som genomförts i Japan. ”Därför är det oundvikligt att få en ökning av antalet upptäckta fall. Dessa fall är inte kopplade till kärnkraftshaveriet”, konstaterade en av undersökningsledarna i en BBC-intervju.

Varför använder vi radioaktivitet för att bota cancer, om det är omåttligt farligt? Svaret är detsamma som i alla giftsammanhang: Det är dosen och exponeringstiden som avgör. Huvudsyftet med en cancerbehandling är naturligtvis att döda cancercellerna, och därför koncentreras strålningen på dessa, men det går inte att undvika ett ”spill” av strålning på den friska delen av kroppen. Vi utsätts hela tiden för naturlig strålning från marken och luften, vattnet och rymden, bananer, potatischips och våra egna kroppar, men eftersom den i regel är låg klarar kroppen väl att reparera de eventuella mindre skador som uppstår.

Vår jord är en generös men kärv moder.  Vägen ur elände handlar framför allt om att skydda sig från naturens krafter: Att få tak och väggar mot bister kyla och kvävande värme, att slippa insektsplågor, att slippa loppor i bädden och löss i håret, att slippa gifter och bakterier i sin mat. Utan en tydlig – men respektfull – avskärmning mellan oss människor och det vackra vilda där ute kunde vi titta i månen efter längre och hälsosammare liv.