Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Framstegsbloggen

Sinnesfrid i en liten skrift

Skärmavbild 2016-02-09 kl. 06.44.21

Ja, bättre.         Bild från bokomslag: UNDP

Det har just dykt upp en liten skrift du med fördel kan utrusta dig med när du ska försöka få ordning på nyhetsflödet, inför långresan eller, för den delen, inför middagen med diskussionslystna vänner. Titeln närmast uppmanar till diskussion: ”Blir världen bättre?”

Den som är bekant med den här bloggen känner förmodligen igen det mesta. Boken skulle utan vidare kunna omsättas i ett eller två Hans Rosling-föredrag, vilket i och för sig inte är att förvånas över med tanke på att författaren Staffan Landin har en bakgrund på Roslings stiftelse Gapminder.

Ända sedan Landin skrev den första upplagan åt UNDP:s nordiska kontor för elva år sedan har detta lilla utbildningsmaterial på ett föredömligt sätt balanserat den oöverskådliga och mestadels deppiga mediebilden av hur det går för oss. Den nya versionen, tajmad efter höstens lansering av de nya globala utvecklingsmålen, har blivit ännu lite bättre, ännu lite stringentare.

”Världen är bättre än vi tror”, slås det fast, och enkelt och tydligt, tydligare än brukligt, förklaras varför vi tror fel:

”Tv-nyheterna berättar om krig, epidemier och naturkatastrofer men uppdaterar dig sällan om långvarig fred eller frånvaro av sjukdomar eller katastrofer. Filmer, böcker och tv-serier behöver ett spänningsmoment, och hjälporganisationer behöver visa problemen de försöker lösa. Det är upp till dig att försöka balansera alla dessa bilder, sätta dem i ett sammanhang och skapa en egen uppfattning om läget i världen. Det är otroligt svårt. Särskilt svårt är det när man redan på förhand har en förutfattad bild av hur världen ser ut.”

I dessa dagar är det särskilt välgörande att läsa att ”rädsla och överdriven oro skapar fördomar och hat. Fördomar frodas i okunskap. När situationen beskrivs som att vi står på avgrundens brant blir lösningarna allt mer desperata. Letandet efter syndabockar kan lätt ta fokus från sökandet efter varaktiga lösningar på de problem som faktiskt finns.”

Kunde inte sagt det bättre själv.

Det bästa med världens utveckling de senaste 30 åren är den dramatiska förbättringen i hälsa och utbildning och det snabba raset för extrem fattigdom. Denna anastrof behöver alltid återberättas, även om dessa förbättringar faktiskt långsamt börjar bli kända.

Tonvikten i en del av de andra kapitlen kan man ha synpunkter på. Miljödelen är väl snäv med tanke på ämnets enorma storlek. En enkel förklaring är att skriften utgår från FN:s nyss avbockade millenniemål, och där ordades inte mycket om miljö.

Samtidigt sade millenniemålen inget alls om relativ ojämlikhet och klyftor (annat än mellan könen), men det är uppenbarligen något som engagerar Landin. Kapitlet om ojämlikhet är enligt mitt förmenande det intellektuellt bästa bidraget i boken. Det bjuder på ett ganska komplicerat men mycket lärorikt och belysande resonemang som visar att det är svårt att mäta ojämlikhet. Ökar eller minskar klyftorna här i världen? Det beror på var man placerar måttstocken. Den förenkling som ligger närmast sanningen är att de minskar mellan länder men ökar inom länder.

Jämlikhetsresonemanget siktar i stor utsträckning framåt, för nu när utraderandet av extrem fattigdom – ett absolut tillstånd – är inom räckhåll är naturligtvis frågan vart vi ska ta oss sedan. Snart har inget land en medellivslängd under 70 eller barnadödlighet över en procent, men det går inte att utradera bottenplaceringar i tabeller. Om de fattiga blir mindre fattiga men de rika också hela tiden blir rikare, vad innebär det för utvecklingen? Hur stora skillnader är okej, mellan länder och inom länder? Sådant kommer att fortsätta att gnaga i politiken och föda vår oro. Relativ fattigdom kan aldrig försvinna.

Det är lite synd att inte också demokratikapitlet försetts med en motsvarande djupanalys. Demokrati är väldigt många saker i ett samhälle, bland annat tillgång till information. Kanske ges organisationen Freedom Houses frihetsmått lite för stor tyngd. Men det är en randanmärkning.

Att siffrorna över dödligheten i krig och katastrofer passerat genom Max Rosers faktasajt Our World in Data är ett klokt val. Det är förmodligen krigen som skrämt folk mest de senaste åren. När man räknar krigsdöda som andel av världens befolkning, vilket Roser gör, blir den otvetydiga uppgång Syrienkriget representerar en krusning jämfört med de vågtoppar av blod och död världen fick stå ut med på sextio-, sjuttio- och åttiotalen.

Den som läser den här lilla boken, hela boken, kan inte gärna dra någon annan slutsats än att titelns fråga är retorisk. Men det sitter verkligen långt inne att säga det även för dem som kan fakta. När ”Blir världen bättre?” släpptes häromdagen var alla som höll i presentationen noga med att betona att ”det beror på vad man tittar på och vem man frågar” (det är också ungefär så skriften sammanfattas på baksidan).

Behövs verkligen den där ängsligheten? Att våga lita på trenderna fullt ut är inte kränkande mot dem som fortfarande har det svårt, och det aktiverar inte någon ond besvärjelse.

De åtta millenniemålen gick i mål med klart godkänt. Nu har FN:s 193 länder enats om att sträva mot att så att säga göra klart jobbet till år 2030 med 17 nya och betydligt djärvare globala mål.

Glöm nu inte att det inte är FN som ska ordna detta. De här målen kan uppnås även om inte ett enda möte hålls i skrapan vid East River i New York på 15 år. Det är företag, organisationer, politiska och ekonomiska ledare, uppfinnare och medborgare som du och jag som kommer att ordna biffen. Men det är rätt att sätta upp mål, för den psykologiska effekten av mätning och jämförelser, och för vår förmåga att hålla fokus.

Läser du snabbt kan du ta dig igenom boken på en timme – en väl investerad timme som kan ge dig en smula frid.