Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Framstegsbloggen

I de små tuvornas värld

Protesters hold up a placard reading '3,4 million Europeans count on Wallonia - stop CETA' as a meeting on CETA (EU-Canada Comprehensive Economic and Trade Agreement) takes place at the Walloon parliament in Namur, Belgium, on October 18, 2016.   The European Union gave Belgium until a leaders' summit on October 21, 2016 to approve a troubled free trade pact with Canada which has been blocked by its small French-speaking region of Wallonia. The parliament of the region of Wallonia last week voted to block the deal, known as CETA -- meaning that Belgium cannot sign up to the pact and leaving the deal in limbo after seven years of negotiations. / AFP PHOTO / Belga / NICOLAS LAMBERT / Belgium OUT

Valloniens Magnette, stålman i regionalt stålbälte.         Foto: TT/AFP

Jag börjar på allvar oroa mig för EU-samarbetets motståndskraft. Unionen har tagit så många små och stora slag de senaste åren att hon vacklar i ringen med de 28-fingrade händerna kramande sina ömmande brysselkålsöron. Och slagen kommer allt oftare från hennes egna lemmar.

De nationalistiska politiker som ynglar av sig i snart sagt varje hörn av kontinenten älskar det europeiska samarbetet lika mycket som mögelsvamp älskar frisk luft.

Brexit har jag inte kommit över än, och jag kommer förmodligen inte att fullt ut tro att det är på riktigt förrän den dag britterna faktiskt går ur (det har dock inte hänt förrän det har hänt).

I våras hölls efter ett medborgarinitiativ en obegriplig folkomröstning i Nederländerna om EU:s associationsavtal med Ukraina. Det blev nej. Omröstningen var visserligen rådgivande, men regeringen kan ändå inte bara avfärda resultatet utan sliter fortfarande sitt hår för att hitta ett sätt att lyda medborgarna utan att rasera hela avtalet.

Och nu ser alltså ett regionalt pytteparlament ut att stoppa handelsavtalet med ett av de mest Europalika länderna på andra sidan haven, Kanada. Hur är det ens möjligt? Ett avtal mellan EU och Kanada borde vara en formalitet. Efter år av manglande innehåller uppgörelsen sociala och miljömässiga hängslen och livremmar. Det behöver kanske inte säkerhetsnålar också.

Det finns en konstitutionell och demokratisk nivåskillnad mellan ett parlament, som det vallonska, och vanliga medborgare i en folkomröstning, men det de båda nivåerna här ger uttryck för är inte väsensskilt från vartannat.

Alla dessa folkliga käppar i de storpolitiska hjulen är utlöpare av samma bredare strömning som också gett populismen medvind. Den har i sin tur sin viktigaste grund i något vi egentligen länge strävat efter, nämligen en utbildad och självständigt tänkande befolkning. Det råder ingen underkastelse under auktoriteter längre. Folk ”tar ingen skit”, helt enkelt.

Självständighetsvågen går inte sällan i en allmänt rebellisk och otydlig riktning, men den kan också ta mycket konkret form, som i regioner som Skottland och Katalonien.

Man kan naturligtvis inte fördöma att medborgare – enskilda eller grupper – bemäktigas och får ett inflytande som förr varit sällsynt utan blodig revolt. Det är ju vad som eftersträvas i varje vacker grundlagspreambel.

Men behöver pendeln svänga så kraftigt? Börjar det inte bli lite väl stora andelar av befolkningen som sätter sig upp mot ”eliten” för sakens skull, för att de vet sitt värde, för att de inte tänker gå med på något som känns fel?

Många väljer som bekant att ty sig till ledare som påstår sig företräda den här känslan. Det fula i kråksången är att dessa ledare under fernissan visar sig vara de verkligt obehagligt auktoritära makthavarna. Detta är det trista folkliga självbedrägeri en stor del av demokratins högborg tvingas bevittna i dessa dagar.

Bara för att ledande politiker tillhör en elit betyder det inte att de har fel. Det är faktiskt inget personligt nederlag att lita på en politiker som har haft tid att sätta sig in i en komplex fråga. De flesta av dem har det och gör ett hederligt jobb med att ta reda på vilka lösningar som bör fungera bäst.

Kan någon vänligen försöka få ut det budskapet?

Man ska förvisso inte glömma att Europeiska unionen kommit imponerande långt – kanske längre än Monnet, Schuman, De Gasperi och Adenauer vågade drömma om – och är en djupt invävd del av medlemmarnas politiska och ekonomiska liv (det är därför det är så svårt att greppa Brexit, nästan som att försöka föreställa sig universums storlek).

Unionens mycket osexiga modus operandi har alltid utgjorts av komponenterna utveckling genom kris och ”muddle through”. Detta fungerar förstås bara om krisen inte är permanent utan med jämna mellanrum ger vika så att konstruktivt pillande kan äga rum. Krisen börjar se oroväckande permanent ut.

Under EU:s första decennier av nybyggaranda förelåg dessutom två historiska förutsättningar för framgång: Ett levande minne av kriget och en kvardröjande auktoritetsbundenhet hos medborgarna. Den första förutsättningen har försvunnit med naturlig avgång. Den andra var något vi alltså egentligen ville bli av med, men vi förstod inte fullt ut effekterna av det; inte förrän nu, när vi ser hur nära barnet är att följa med det utkastade badvattnet.

En sorglig insikt är att det förmodligen vore omöjligt att få politiskt stöd för att bygga EU i dag. Det är en enorm paradox, eftersom Europas väljare i dag tillhör historiens mest globaliserade befolkningar. Alla är beroende av alla, till allas nytta.

En bedövande majoritet skulle trots allt inse det om Europeiska unionen gick i kras. Men då skulle det vara för sent.