Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Framstegsbloggen

Och här är, eh, ljuspunkterna

we-have-a-problem

Montage: The Economist

Känslan är overklig, och jag tror ärligt talat att den är det också för dem som faktiskt trott att Donald Trump skulle vinna. Han är ett gungfly i kostym och cowlick-frisyr. Men livet ska levas, barn ska snytas och mjölk ska köpas. Det är bara att fälla ner öronlapparna och ge sig ut.

Att hitta ljuspunkter efter nionde november-chocken blir som att försöka hitta en Trumpsupporter i Cambridge, Massachusetts, men den här bloggen vore inte vad den är om inte utmaningen antas.

Först dock ett kort resonemang om hur det kunde ske. (Jag vet att det går tretton på dussinet av den här sortens analyser för tillfället, och deja vù-känslan är stark även i bloggen, men det är sådana tider. Vill du avstå, hoppa över de sju närmast följande styckena.)

Med författaren Anne Applebaums ord är Trumps anhängare en del av den ”populistiska internationalen”. Man borde hellre kalla den ”missnöjesinternationalen”. För det första tillhör alla folket, men alla är verkligen inte missnöjda, i alla fall inte av samma skäl, och för det andra kan populism lika gärna vädja till folks visionära och filantropiska sidor som till deras intolerans och rädsla. Man kan argumentera för att Barack Obama vann på en populistisk agenda 2008. Han hade sakpolitiska förslag, men det var mycket känsla, mycket ”Change” och ”Hope”. Det tar emot att säga det, men troligen bars de som röstade på Trump inte så lite av den typen av känslor (åtminstone ”change”-delen).

Det kommer att skrivas böcker om varför Trump kunde vinna. Statsvetare kommer att strida om precis vilka bevekelsegrunder som avgjorde. Men med hjälp av de hekatomber av data som publicerats vet vi i alla fall väldigt väl vilka geografiska områden som röstade på Trump, och det var inte de som har flest invandrare och högst grad av livsstilsliberalism, sådant som sätter skräck i missnöjesinternationalen. Kärntrupperna finns i rostbältet.

Några av dem har känt arbetslösheten in på skinnet, men desto fler har känslan av att deras jobb och tillvaro hotas av konkurrens utifrån. Därför skrämmer öppna gränser och frihandel. Samma rädsla göder missnöjespartier på den här sidan Atlanten. Det är dock inte frihandeln som gör dem arbetslösa; handeln skapar tvärtom en ekonomisk tillväxt som medger en mjuklandning när branscher dör ut på grund av rationaliseringar i teknikrevolutionens spår.

Ny teknik, i dag med internet som nav, förskjuter ständigt alla ekonomiska förutsättningar. De flesta klarar omvälvningen och drar i regel nytta av den. Andra lyckas inte utan fastnar i den gamla världen. Alexander Bard och Jan Söderqvist talar om två nya klasser, ”nätokratin” och ”konsumtariatet”, där den sistnämnda utgörs av dem som stannat kvar och lever mer för konsumtion än produktion. Andra har beskrivit samma sak med andra termer.

Att vissa fastnar har delvis med utbildning att göra men inte enbart. Det har också delvis med urbanisering och välstånd att göra, men inte enbart där heller. Det är därför en svinrik magnat från New York som föddes med silversked i munnen kan framställa sig och för miljontals framstå som en man av folket.

Man kan diskutera länge hur stor andel av befolkningen som upplever att de stämplas som onödiga eller är rädda för att bli onödiga och därför hatar allt som rubbar en gammal ordning. Många som vridit och vänt på frågan kommer fram till att gruppens kärna i mogna ekonomier kan utgöra en fjärdedel, plus minus tio procentenheter i olika länder.

Hur kan en Trump i så fall ta hem presidentvalet? Valdeltagandet i USA är bara 55 procent, och om de missnöjda mobiliserar mer än de förnöjda och dessutom har draghjälp av att en stor andel framför allt velat skaka om Washington och till varje pris hålla hans konkurrent borta från presidentposten går det uppenbarligen.

Så till de tänkbara ljuspunkterna.

En åtminstone teoretisk liten fyrbåk är denna: Valresultatet är en otvivelaktig triumf för folkstyret. Trumps magsura och lögnaktiga varningar om att valet skulle vara riggat till elitens fördel kom på skam med besked. Och trots att segermarginalen var liten hördes inte ett ljud från Demokraterna om att resultatet skulle ifrågasättas.

För den som hatar resultatet men gillar majoritetsstyre blir det väldigt svårt att protestera alltför mycket mot att demokratin, så som vi har ordnat den (jag bortser här från valtekniska skillnader mellan länder), fungerar.

Självständigheten i väljarkåren är historiskt sett ganska häpnadsväckande. Tänk efter: Den som fick folkets förtroende hade stöd av noll ledande amerikanska tidningar (och totalt av bara sex procent av dem), aktivt stöd av mycket få ledande politiker, till och med i sitt eget parti, strängt taget ingen support från någon av ledarna i de övriga demokratierna, inget mätbart stöd från intellektuella, mer hån än uppbackning från kulturpersonligheter (utom Clint Eastwood-kategorin) och mötte under kampanjen ansenlig oro från näringslivet.

Kritiken mot Trump har med andra ord varit fullständigt förkrossande i alla delar av det som han själv och hans undervegetation med visst förakt skulle döma ut som ”eliten” och ”etablissemanget”. Ändå blir han nu president i världens mäktigaste nation. I den mån många av oss oroas av tidens politiska kantring i väst kan vi alltså inte skylla denna oro på makthavare utan på stora delar av folket.

Samtidigt måste man komma ihåg att utgångar av ordinarie val är mindre definitiva än genomförda folkomröstningsresultat (läs: Brexit). Det amerikanska folket får en ny chans att justera politiken redan om två år, i kongressvalet, och att byta ut presidenten om fyra. Och demografin missgynnar obevekligen Trumps kärntrupper.

En annan mer cynisk ljuspunkt, om en sådan går att föreställa sig, är att motståndet mot det han anses stå för är så pyramidalt att det inte är givet att han kan styra på det sätt många nu befarar. Det är inte ens säkert att han vill. Inget med Trump är säkert. Här finns tre möjligheter:

1) Hans giftiga kampanj var bara retorik. Han ville bli president och utnyttjade skickligt strömningar han sett men har egentligen ingen klar ideologi. Väl på plats på maktens topp kan han tänka sig både det ena och det andra. Världsledares uppmärksamhet smickrar honom och toppmöten tilltalar hans ego (inte olikt Berlusconi), vilket minskar risken för internationell konfrontation. Trump är utåtriktad, till skillnad från krigarpresidenten Bush den yngre, som i grunden var en stugsittare.

En så lös hållning är så klart bedrövlig av en ledare för världens supermakt, men här griper vi efter halmstrån.

2) Han menar vissa delar av det han sagt, närmare bestämt de som går att genomföra eftersom de ligger i linje med Republikanernas allmänna politik och därför kan vinna stöd i kongressen. Det gäller exempelvis skrotandet av Obamas sjukvårdsreform och kraftigt sänkta skatter. De hugskott som blir för svåra att förverkliga släpper han men får det att framstå som om han egentligen aldrig menat att de skulle genomföras.

3) Han menar allt han sagt, tänker försöka genomföra allt och knyter till sig samtliga av de få republikaner som stött honom genom alla vansinnigheter utan att darra på manschetten.

Detta  leder sannolikt till konfrontation i kongressen och i det egna partiet. Det leder till fortsatta protester på gatorna. (Efter hand borde det också leda till protester från många av dem som röstat på honom, när de bittert konstaterar att ”fantastisk ekonomi” och ”jobben tillbaka” var luftpastejer. Men det är en öppen fråga hur många av dem som ser sådana samband.)

Det leder rimligen också till politisk mobilisering på olika håll i landet för att driva rättssak mot muren, deportationerna, klimatavtalsbrottet, Iranavtalsbrottet och andra kontroversiella förslag.

Det leder kanske också till aktiva försök i kongressen att få till en riksrättsprocess enligt konstitutionens vitt tolkningsbara kriterium ”high crime and misdemeanors”. Kongressen avsatte trots allt Nixon. En juridikprofessor i Utah menar att kongressen inte ens behöver vänta på tvivelaktigt agerande i Ovala rummet, utan Donald Trumps misstänkta bedrägerier kring de seminarier han kallat Trump University vore fullt tillräckliga som riksrättsgrund redan från dag ett. Trump är kallad till rätten för fallet senare i november. Då nämner professorn inte ens anklagelserna om sexuella övergrepp.

Möjligheten till riksrätt ökar om Demokraterna lyckas ta över majoriteten i kongressens båda kamrar vid mellanvalen 2018. Blir Trump fälld återstår naturligtvis att se hur självständigt och klokt vicepresident Mike Pence kan sköta spakarna. Men han har trots allt varit kongressledamot och guvernör.

Kanske vet vi redan i februari vilken av vägarna ”The Donald” tar.