Fram till rundningen i Visby var det ganska tätt med båtar runtom oss och vi hade hyfsad koll på konkurrenterna. I Visby noterades vi som 20:e båt. Sedan valde vi ett annat spår än de flesta andra. Vi gick direkt över Östersjön och höll oss utefter fastlandet.

Vårt vägval visade sig vara riktigt smart och vi fick upp ett bra spår som skulle kunna bära mot Alma-grundet. När vi passerade i höjd med Gotska sandön hade vi arbetat oss upp till en femtondeplats.

Under hela racet har vi bett om vind och nu skulle den komma. Meteorologerna hade förutspått 4 m/s västlig vind under natten, vridande till nordlig under söndagen. Som vår skeppare Nisse anade vred dock vinden redan under natten. Och inte handlade det om några  4 m/s. Vi fick i stället 12-14 m/s nordostlig vind. En rätt väsentlig skillnad.

När jag gick på mitt pass vid 22-tiden forsade”Solitaire” fram. Vi hade då fört gennacker i några timmar, men vid den tiden hade vindstyrkan ökat och vi doppade underliket på gennackern i sjön ett par gånger.

Tobbe i blåsten.

Så nybörjare jag är, så vet jag att det inte är någon höjdare att broacha, det vill säga att doppa gennackern så pass att den vattenfylls. Då lägger sig båten ned. Så det kändes bra när vi tog ner och satte genua i stället. Vi gjorde fortsatt drygt 8 knop på kryssen.

Under natten byggde sjön upp och blev efter några timmar grov. ”Solitaire” stampade i ett par meter höga vågor. Det knirkade och gnisslade i båten och dundrade när vi slog ned i sjön. Mot all förmodan klarade jag mig från sjösjuka och är mycket tacksam för det.

Vi som var i tjänst satt på railen för att något motverka krängningen, säkrade med säkerhetslinor. Vi duschades rejält av de brottsjöar som slog in över båten.

- Man får vara glad att grejerna klarar såna här påfrestningar, sa jag till Tobbe intill mig på railen.

Och det var förstås att utmana havsgudarna. Vid halvtretiden på natten hade vi bara 7 sjömil (drygt 12 kilometer) av totalt 363 sjömil kvar till Alma utanför målet i Sandhamn.

- Babords ratt hänger inte riktigt med, säger Matte som då är rorsman.

Hela ratthuset satt löst, och eftersom de två rattarna är sammanlänkade var det en uppenbar risk att även andra ratten skulle packa ihop. Det enda kloka beslutet i det läget var att bryta, trots att det kändes tufft så nära mål. Vi fick ta ner seglen och ta oss in i skärgården per motor.

Trasiga ratthuset.

Hur ska man då summera vårt Gotland runt? Väldigt varierande väderförhållanden. Förra året började racet med hård vind för att avslutas med bleke. I år var det tvärtom. Mycket skoj under de fyra dygn vi var ute. Och hör och häpna, jag har lärt mig tre nya knopar.

Kommer jag att segla Gotland runt igen? Såklart.

Nisse får välförtjänt vila.