En gammal vän kommer förbi och jag blir själaglad. Jag har undrat hur hon har det. Det syns med en gång att något hänt och glädjen dör sakta bort inom mig: Långsamt börjar hon berätta.

Huset föll samman. Hennes man och dotter var därinne. De överlevde inte. ”Monika, jag vet att de inte kommer tillbaka. Men jag kan inte förstå. Kan du hjälpa mig att ta bort det onda? Det gör så ont:”

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har träffat hennes man, jag har lekt med hennes barn. Allt jag lärt mig som psykolog sveps bort. Inte dem. Inte hennes barn. Det blir alldeles tyst inom mig. Hon berättar om sitt barn, så stolt hon är över dem. Så ensam när de är borta. Hon har en dotter kvar att ta hand om.

När hon har gått kommer tårarna.  Det är första gången sen jag kom hit. Jag har hållit handen på brännskadade som inte kommer överleva, jag har lyssnat till gråtande föräldrar, jag har lugnat skräckfyllda patienter efter efterskalven, jag har tröstat övergivna barn, jag har försökt ingjuta styrka i dödströtta läkare. Men det här kommer för nära. Jag är in märgen trött och jag kan inte få hennes barn att komma tillbaka. Jag kan inte få det att sluta göra ont.

I morgon ska jag vara en samlad och klok psykolog som hjälper människor. Men ikväll är jag bara Monika som är ledsen över alla som borta, över allt det som inte borde få finnas.

Hon kan gå nu, förut så föll hon varje gång hon försökte. Några dagar efter jordbävningen kom hon in liggande på en dörr med blod rinnande från örat.

Huvudtrauma. Det tog över en vecka innan hon sa något överhuvudtaget. Hon bara tittade på oss med stora oförstående ögon och vände skyggt bort blicken efter några sekunder. Sköterskan viskade i mitt öra “Hon måste haft en bebis, det är mjölk i brösten”. Hennes första ord var “Ca va”, Det är bra; det nästa “Oui”. Det var de enda svaren hon gav på våra frågor, om och om igen.

Vi vet inte vad hon heter, vi vet inte vart hon kommer ifrån, vi vet inte om hennes barn lever, vi vet inte hur traumatiserad hon är.

Hon är orolig, sliter lös droppet, så när jag kommer nästa gång är hon fastbunden i sängen. Hon tittar oroligt på mig och drar i bandagen. Hon är rädd och vill komma loss. Jag förklarar varför hon sitter fast, att hon måste låta droppet sitta kvar, och sen får sköterskorna lösa henne. Det funkar.

Vi affischerar hennes foto utanför, inget resultat.

Veckorna går, hon kan gå stadigt och vandrar runt på sjukhuset. Mest är hon på barnavdelningen. Tittar längtande på de små som ligger i rader. Hon pratar fortfarande sällan och korthugget, och nästan alltid gallimatias. Hon har gett oss tre olika förnamn och det är någonting som inte kopplar i hjärnan. Hon ber om vatten, men dricker det inte. Hon ber om mat, men börjar inte äta. Jag kan inte släppa ut henne på gatan själv, hon kommer inte klara sig.

I morgon kommer Internationella Röda Korsets specialenhet och tar ett foto för att se om de kan matcha henne på något vis. Unicef ska starta någon form av barnhem, men kan de ta hand om henne? Måste åka dit först och se att de har tillräckligt med stöd. Och hur ska vi jobba med hennes trauma om hon har neurologiska skador?

Vi jobbar med henne varje dag för att stimulera återhämtningen. Små men stadiga framsteg. Hon är friskare, lugnare och tryggare nu. Hon litar på oss och vi kommer hitta någon som kan ta hand om henne. Hon kommer att kunna komma tillbaka hit för terapi. Men jag saknar ett neuroteam och alla de fantastiska möjligheter vi har i Sverige. Det känns otillräckligt. Så många timmar vid hennes sängkant, så mycket jag skulle vilja göra.

Jag har en liten patient på kanske 10 år. Hon kom in med andningsbesvär för ett par dagar sen. Hon är liten och smal och klädd i sina finaste kyrkkläder, en vit klänning med spets. Det har blivit en vana att titta förbi lite då och då. Hon är blyg, men av någon anledning gillar hon mig.  Orden kommer i korta snabba stötar.
”Det ar så svårt att andas. På natten vaknar jag och är rädd. Kan inte du var här på natten också?” Vi försöker tillsammans hitta på knep för att göra natten mindre skrämmande.
Hon får en ballong av Mari-Jo men har svårt att få till ett leende.
Vår läkare Marie är orolig för henne. Jag hjälper henne att sätta sig upp och håller henne i handen medan Marie lyssnar på lungorna. Hon väger nästan ingenting. Ljudet av hennes andning låter som hos en liten stressad fågel.
Två timmar senare sitter jag bredvid henne när andetagen stannar. Först förstår jag inte att hon är borta. Det känns så märkligt. Min första tanke är absurd: ”Hon är för liten för att dö”. Hon ser så levande ut och vi pratade för bara en liten stund sen. Jag försöker få läkarna att göra något, men de skakar bara på huvudet.
Hon behöver inte vara mörkrädd längre, men jag kommer att vara hos henne i natt. Inatt kommer jag att somna till ljudet av en liten fågel som försöker andas.

Det finns en liten pojke på sjukhuset som inte ville prata. Han låg flera dagar under ett hus bredvid sin kusin som var död. Tillräckligt nära för att kunna röra honom. Jag kan inte tänka mig hur det måste ha varit: Lukten, mörkret, fastlåst under ett stenblock, rädslan, ensamheten. Han har mardrömmar så fort han somnar. Han är fortfarande kvar där.
Vi ses varje dag och han får pennor och papper. Han ritar döda människor under söndertrasade hus. Han ritar något som kanske är hans kusin, en människa med uppblåst mage blandat med monster.
Jag pratar med honom och ställer frågor för att hjälpa honom framåt, men han svarar inte.
Så en dag ritar han ett flygplan som flyger över de trasiga husen och människorna. Sakta börjar orden komma.
Han ritar bilden av flygplanet flera gånger. Flygplanet blir större varje gång. Till slut är berättelsen klar.
Han ska fylla planet med alla skadade människor och flyga till USA så de får hjälp. Sen ska han fylla planet med mat, vatten och medicin och flyga tillbaka till Haiti. Han och hans pappa ska dela ut det till alla som behöver.
Hans mamma sitter bredvid oss och gråter stilla. Av glädje den här gången. ”Han är tillbaka”.
Inom mig porlar en liten bäck av ren och pur glädje. Han kommer att klara det här. Han hittade ut ur tystnaden, mörkret och stanken. Han hittade vägen hem.