DN-texten från idag om ni inte har läst i tidningen hittar ni här.

Men ännu mer i mina ord:
Det går skitbra och sötsuget är så gott som väck!

Som det står i texten och som ni har kunnat läsa i bloggen så har jag satsat på att äta en bra frukost och inte glömma mellis.
Var det gäller lunch och middagar så tänker jag mer protein och mindre kolhydrater. Jag har inte gett upp kolhydraterna helt men högst en fjärdedel av tallriken/maten.
Nu medan DN har ljuset på mig så försöker jag också skippa godis och sött. För att se vad det ger. Tror att det är bra att ta bort det söta för att vänja mig vid andra smaker. Det intressanta är också att jag har tyckt att gröt och nötter smakar kanske trist men nu gillar jag det.
Men faktum är att när jag håller mina mellisar och mattider så blir jag inte sötsugen, vilket är otroligt med mitt sötfacit. Jag har inte svullat förut men gillar söta saker.
Kristina säger att målet är att aldrig bli hungrig. Så fort jag blir hungrig så märker jag att blicken vandrar och jag letar efter quick fix. Typ en bulle, semla eller vad det nu kan ha varit. Jag har alltid, eller i vilket fall innan barnen kunnat äta vad jag vill och det har inte märks på min kropp det är väl därför jag har fortsatt på det sättet.
Min teori är att efter barnen så jag tränat mindre, sovit mindre och stressat mer + haft några kilo över vilket har gjort att förbränningen stannat och jag har börjat tära på mina depåer. Detta har gett mig den otroliga tröttheten som jag har känt.

Många frågar mig hur det går med dieten, eller kommenterar ”jag har också gått på äggdiet, Gi diet eller vad det nu heter” innan. Men jag ser det inte som om jag går på en diet. This is for life! (Eller tanken är for life i vilket fall).

Nu har jag också kunnat ta det lugnare i mitt vanliga yrkesliv vilket också har hjälpt till att få den här kick-starten.
Träningen då?
Det började med suck, stön och en otrolig träningsvärk. Men efter ett tag kom jag igång. Zumban hjälpte att få det roligt, svettigt och värklöst.
Träningen har varit betydligt svårare än maten. Men jag känner att det börjar komma igång. Jag orkar mer. Det är som den där kondisen som Micke ändå mätte till ok faktiskt visar sig nu och jag tror att det helt och hållet är matens förtjänst.
Efter jag fick barn och har provat att träna så har det varit som är möta någon Nazgul i Sagan om Ringen. Nu har de mörka krafterna lagt sig!
Heja!