600 mil är nu avverkade och bensinförbrukningen har fallit till 0,12 liter per mil.
Det är en fantastiskt låg siffra, men fullt så bra blir det inte när man kör längre sträckor och med värmen på. Att förbrukningen fallit från 0,13 till 0,12 beror på att jag sedan förra mätningen bara kört lokalt i Stockholm. Korta sträckor betyder att eldriften kan utnyttjas maximalt. Räckvidden enligt färddatorn är nere på låga 14,8 kilometer (från 20 i somras), men i praktiken kan jag komma 15-16 kilometer, beroende på hur besvärligt vinterföre som råder. Snö och slask kortar räckvidden betydligt.
600 mil är inte tillräckligt långt för att dra några säkra slutsatser, men resultaten hittills imponerar.
Vad som inte imponerar är att bensinmotorn går igång vintertid så fort jag sätter på fläkten. Ibland går den på förhöjd tomgång utan att driva bilen, bara för att ge ström till fläkten så inte batteriet laddas ur för snabbt. Men när jag trycker på gasen ser man att motorn även driver bilen korta sträckor.
Slutresultatet blir ändå låg eller mycket låg bensinförbrukning, men det känns trist eftersom bilens främsta fördelar är förmågan till tyst och avgasfri körning i stan.
Den stora frågan är hur batteriets kapacitet påverkas på sikt. Kvaliteten kommer att få avgörande inverkan på andrahandsvärdet. Om räckvidden efter tre år och 6 000 mil ligger kvar på 20 km är det lysande. Men om den är nere på 10 km, vem vill då betala extra för en laddhybrid när man kan få en vanlig Prius hybrid som då är nästan lika bränslesnål, i alla fall på landsväg?
Den låga förbrukningen hittills ger extremt låga milkostnader. El tankar man gratis på flera publika ställen. Hemma kostar den cirka 1 krona per kWh. Förbrukningen i elläget är cirka 1,5 kWh per mil. Inte ens den snålaste diesel går att köra för 1,50 kronor per mil, eller totalt 3,25 inklusive bensinen.
Men likafullt går laddhybriden inte att räkna hem om man enbart ser till kronor och ören. Det skiljer ju närmare 50 000 kronor mellan den och den vanliga Priusen. Det blir väldigt många elektriska mil för att tjäna in det.
Lägger man till miljöegenskaperna – inga lokala avgaser inget motorbuller – blir resultatet ett annat. Som jämförelse kan vi ta min förrförra tjänstebi, en miljöklassad Volvo V50 etanol. Den hade under motsvarande körning dragit 1,35 liter (snällt räknat). Det skulle betyda 810 liter E85, som innehåller mellan 120 och 140 liter vanlig bensin, beroende på om det är sommar- eller vinterkvalitet på E85. Det betyder mellan 60 och 80 procent mer fossil bensin än ladd-priusen. Plus runt 700 liter etanol gjord av spannmål med all den energi som går åt för det. Stockholms Stad kör just nu en kampanj som tackar alla som kör sådana bilar.
Var är affischerna för supermiljöbilar som varken bullrar eller skitar ner, som inte påverkar spannmålspriserna och därmed livsmedelsmarknaden?
Var är parkeringsstöden? Var är övriga morötter?
Att supermiljöbilar ger stora vinster för samhället i stort är uppenbart, särskilt i en stad som Stockholm. Men vem ska betala för det?
-Vi, svarar regeringen och hänvisar till supermiljöbilspremien. Den ska stimulera fler att välja en sådan bil.
Visst, men det räcker inte. Hela kedjan i samhället måste haka i denna omställning, ända ned till lokala parkeringsbolag i din närhet. Annars kommer försäljningen av dessa bilar aldrig att ta fart.
Den har visserligen ökat sedan i somras, men från mycket låga nivåer. Bilarna är fortfarande mycket dyrare än motsvarande modeller med konventionell teknik.





















Mest kommenterade