Vi har alla något som kittlar den där irritationsnerven. Regnet som vräker ner utanför fönstret. Bussen som är inställd för att det korkade bussbolaget aldrig kan lära sig att det blir vinter varje år. Föraren som inte blinkar innan han svänger.

Själv stör jag mig på särskrivning och sportkommentatorer som pratar felaktigt.

När sådant händer får man faktiskt klaga, vara arg, älta.

Tänkt så någon gång?

Jag har definitivt tänkt så, men vad dumt det är egentligen att för sig själv rättfärdiga sådant slöseri med sin energi och tid.

För det är slöseri. Saker som ligger utanför min kontroll kommer inte förändras bara för att jag går och är irriterad på det.

Jag tar ett exempel. Här på DN jobbar vi i kontorslandskap. Då händer det ibland att några dras in i en livlig diskussion och höjer ljudnivån. Vilket stör oss som sitter runt om.

Som jag ser det har man i sådana situationer tre bra val och ett dåligt.

De bra är:

1) Be personerna vara tystare eller flytta sig. (Försök påverka situationen)
2) Sätt på dig hörlurar/hörselskydd. (Isolera dig själv från situationen)
3) Ignorera ljudet och koncentrera dig på ditt. (Acceptera situationen)

Om du istället väljer alternativ 4) att gnissla tänder och kasta sneda blickar mot fridstörarna, vad händer då? Ingenting mer än att din dag förstörs.

Samma sak om din partner inte städar hemma. Ta upp problemet, flytta därifrån eller acceptera din partners brister.

Om mjölkpriset höjs. Skriv ett brev till Arla, sluta dricka mjölk eller bestäm dig för att det är värt den extra kronan.

Självklarheter? Okej, det här exemplet då: Någon annan tar ett beslut som påverkar dig på ett sätt som du inte önskar; en arbetsgivare väljer en annan, i ditt tycke mindre meriterad, kandidat till ett jobb som du sökt.

Trots att du klickade så fantastiskt bra med chefen på intervjun. Trots att du hade precis den kompetens och de ambitioner som behövdes. Och det var ju så bra arbetstider också!

Fy fan vad livet är orättvist ibland.

Om man utgår från punkterna ovan så går situationen 1) inte längre att påverka och du är 2) redan (ofrivilligt) isolerad från den. Återstår bara att 3) acceptera den eller att 4) klaga och älta.

Vilket val ger dig ett annat jobb snabbare?

Andra personers beslut och handlingar kommer alltid att påverka oss mer eller mindre. Jag har länge kämpat för att försöka få dem att sluta, alltså försökt förändra dem, och det funkar inte. Man fastnar i tankemönstret ”om han/hon bara slutade göra si eller så skulle mitt liv vara bra”.

Då blir man objekt istället för subjekt i sitt eget liv.

Och det är så onödigt, för det finns en enorm mängd saker som vi faktiskt kan påverka. Mer om det i morgon.

Var bara dig själv. Hur många har fått det rådet när det gällt att till exempel träffa nya människor eller klara av en ny situation?

Jag har fått höra det många gånger. Var bara dig själv så kommer allt gå bra. Egentligen är det ju en komplimang, det betyder att personen som säger det tycker om mig precis som jag är.

Men som vägledning i livet är det ett ganska värdelöst råd.

”Var dig själv” betyder i princip ”var som du är nu”. Och det är ett jättebra råd – så länge man känner sig bekväm, trygg och härlig.

Men när man känner sig osäker, blyg eller rädd hjälper det inte att ”bara vara sig själv”. För ”mig själv” är ju i det ögonblicket en väldigt osäker, blyg, rädd eller skamsen person.

Visst duger alla som de är, alla är lika värdefulla och ingen behöver förändra sig för någon annans skull. I bland tjänar man dock på att förändra sig för sin egen skull.

Det är inte roligt att vara osäker, blyg eller rädd – man har mycket att vinna på att jobba bort de känslorna.

I helgen följde jag till exempel med en vän på en fest där jag inte kände någon annan. En situation där det är lätt att bli obekväm. Om jag då ska ”vara mig själv”, ska jag alltså acceptera att jag är obekväm och göra som jag alltid gjort i sådana situationer. Alltså hålla mig i bakgrunden och bara prata med den jag känner.

Är det en kul kväll för mig? Gör jag festen roligare för någon annan?

För mig är svaret nej x2.

Därmed inte sagt att det är lätt att komma förbi de där mentala spärrarna, men genom att väcka tanken så är i alla fall första steget taget.

Om man omformulerar rådet ”var den du är” till ”var den du vill vara”, så tycker jag att man kommer närmare en konstruktiv tankegång som kan leda till positiv utveckling.

Om vi alltid beter oss som vi alltid har betett oss, kommer vi alltid att får samma resultat.

Börjar vi istället fråga oss själva saker som ”vem vill jag vara?” när vi hamnar i en främmande situation, börjar vi röra oss mot helt nya perspektiv och beteenden som kanske passar oss bättre.

Så – vem vill du vara?

Ett till inlägg på samma tema som i går.

Jag vet mer om mig själv än jag är medveten om, har jag märkt. När jag frågar mig själv någonting, så får jag oftast ett svar som leder mig till det som är rätt för mig.

Däremot kan det vara svårt att verkligen lyssna på det där svaret.

Alla sociala regler och förväntningar som finns runt oss ställer ofta till det mer än vi är medvetna om.

Julen närmar sig nu till exempel och då finns en massa regler för vad man ska äta, göra och hur man ska umgås. Julen är en familjehögtid, men tänk om jag trivs bättre i ensamhet då?

Ungefär 50 procent av världens befolkning är introverta av naturen (källa) och behöver mycket tid för sig själv. Även de resterande 50 procenten, som alltså är extroverta och har ett stort socialt behov, måste ibland ta en paus.

Är det okej att göra det klockan tre på julafton? Får jag ta en promenad i ensamhet samtidigt som släkten skrattar åt Kalle och hans vänner?

Jag minns en lördagskväll när jag var tonåring. Jag hade varit på hemmafest hos en kompis på fredagen. En sån där hemmafest där alla sov över och fortsatte dagen efter med rostade mackor och te.

Därifrån åkte jag direkt hem till min flickvän och hängde med hennes kompisgäng hela dagen. På kvällen var det tänkt att vi skulle gå på fest igen, men jag kände att jag hade fått en social överdos.

Jag stängde av mobilen och gick på bio. Truman Show. Själv men inte ensam. Jag var ju med mig själv och det var briljant.

Att ha kvalitetstid med sig själv behöver dock inte innebära ensamhet, man kan göra det i sociala sammanhang också. Som när alla andra äter julskinka men jag vill ha sushi.

När jag föredrar att vara nykter trots att grabbarna dricker öl – eller blandar en rund Godfather när alla andra är nyktra för den delen.

Det mesta är okej. Bara det kommer från hjärtat.

Jag vill att du gör en liten tankeövning innan du läser vidare. I huvudet, lista de tre-fem personer som är absolut viktigast i ditt liv.

Klar?

Övningen har jag snott från Mia Törnblom. Hon gör den på sina seminarier och deltagarna listar glatt familjemedlemmar och bästa vänner.

De flesta glömmer sig själva. Gjorde du också det?

Händer det i livet också ibland, att du glömmer bort dig själv?

Det har definitivt hänt mig. Jag har länge levt i tron att om jag är snäll mot andra så kommer andra tycka om mig. Och det är väl sant, men bara om man också är snäll mot sig själv samtidigt.

Trots allt, den enda person som jag garanterat kommer ha att göra med varje dag, livet ut, är jag själv. Lika bra att börja gilla den jäveln.

Om man bara är snäll mot andra så kommer man snart känna att man inte räcker till, hur mycket man än ger. Här är några varningstecken som jag stött på hos mig själv för när jag är snällare mot andra än mot mig själv.

* Jag känner att jag måste svara ja när någon ber om en tjänst, trots att jag egentligen inte vill.
* Jag tar på mig ansvaret eller skulden för någon annans problem eller känslor.
* Jag oroar mig över hur andra ska lösa olika uppgifter – och åsidosätter gärna mina egna behov för att hjälpa dem hitta lösningen.
* Jag känner att jag måste bjuda på något eller ge bort en present när jag träffar en vän.

Det finns säkert fler, men de här är de som varit mest framträdande hos mig (som jag är medveten om i alla fall).

Kraften i att skriva ner sina problemområden, eller åtminstone formulera dem i huvudet för sig själv, ska inte underskattas. Nu är jag medveten om några situationer där jag behöver lyssna lite extra på mig själv, och bara genom att bli det så är problemet så gott som borta.

En annan viktig del i det här är att inte döma sig själv så hårt när man misslyckas. Du måste misslyckas för att lära dig.

När jag instinktivt börjar säga till mig själv att jag är värdelös som gjorde si och urbota korkad som gjorde så, brukar jag tänka såhär:

Om min bästa kompis hade gjort så, hur hade jag reagerat?

Svaret blir oftast att jag inte hade reagerat alls, än mindre kritiserat eller dömt. Ändå är det så vi gör mot oss själva dagligen.