”Här i Sverige skulle de kvinnliga röstberättigades antal blifva större än de manliga valberättigades.”

Året var 1911 och det rådde kvinnofeber i Stockholm. I juni stundade den sjätte internationella kongressen för lika rösträtt – oavsett kön – och ledarskribenten på Stockholms Dagblad hade tagit tydlig ställning; fruntimmer var inte betrodda att lägga sin röst under allmänna val. Och så skulle det förbli.

Qvinnsen var ju så många.

Men debatten var som sagt livlig den här våren för exakt ett sekel sedan. Den skraje ledarskribenten mötte naturligtvis motstånd, inte minst från den tidens kvinnliga ”murfvlar”.

Framträdande under kongressen var Selma Lagerlöf.  Och hon var övertygad om att bara kvinnorna fick sin ”hand med i lagstiftningen”, så skulle resten ”bli rättat”.

I resten ingick bland annat de orättvisa villkoren ute i arbetslivet.

– Jag tror, att det snart skall vara slut med skämtet över den arbetande kvinnan, konstaterade författarinnan inför spända åhörare.

Bara åtta år efter det bejublade talet ”Hem och stat” kunde rösträttskvinnorna fira segern.

Men därefter?

I dag har hundra år passerat och vi kvinnor jobbar som aldrig förr, mycket är rättat. Orättvisor går fortfarande att mäta i konkreta siffror – se bara könens representativitet i medierna – men nog är utmaningarna på väg att ta delvis ny form.

Under arbetet med granskningen av DN.se har tre studenter noga analyserat vår sajt. I samtal med dem låter den spontana reaktionen att det sannolikt inte är så illa som redaktionen tror och befarar – det vill säga en klar övervikt vita män. (Resultat kommer i slutet av månaden.)

Men, säger de, ni gör skillnad på könen genom att tilldela dem olika roller.

Intet nytt i det, visserligen. Kvinnor tar, liksom på Lagerlöfs tid, plats i den privata sfären. Män återfinns oftare i det som kallas eliten.

Även på DN.se.

Snubbarna utgör också i större utsträckning förstahandskällor och huvudaktörer. Vi reportrar är dessutom ofta bra på att tilldela dem större auktoritet, om än omedvetet.

– Män ’säger’ saker, kvinnor ’anser’, som en av studenterna uttryckte det.

På så vis distanserar vi oss från kvinnorna; vi lämnar dem lite grann därhän.

Så döljs problematiken i det subtila, även om argumenten mot jämställdhet (som än i dag till stor del beror på rädsla) ofta är att likna vid – rena skämt.

”Om man skall värdera nyheter efter ’kön’, måste man utgå från att ’mammor’ har en absolut makt i alla familjer i detta land.”

Så lyder till exempel en av alla kommentarer som trillat in i DN.se:s mångfaldsblogg.

– Vi tror inte, att verket skall gå fort, sade Selma Lagerlöf visst.

Inte hundra år till, bara.

I veckan skrev jag en artikel om hur unga bögar skildras i ungdomsböcker. Trots att det är en vanlig spaningstext får jag höra av kollegor att det är ”modigt”.

När artikeln ska läggas in på sidan tittar vi på möjliga bilder som redigeraren letat upp. En kollega pekar på ett anonymt fotografi föreställande två killars ryggtavlor. Vi skriver anno 2011 och unga bögar ska fortfarande oreflekterat anonymiseras som skulle de ändå skämmas.

Jämställdhet är inte bara kön. Moderna företag pratar i stället mångfald. Jag förstår om konservativa feminister reflexmässigt ryggar tillbaka. Ska nu andra grupper komma och ta plats på kvinnornas bekostnad?

Men när mer eller mindre synliga hierarkier bestämmer vem som ska synas i spalterna handlar jämställdhet inte bara om kön utan också om rättvisa för alla som står utanför.

Rättvisa för att de som jobbar ska kunna göra sitt arbete på lika villkor. Rättvisa för vilka ämnen och grupper som skildras i medierna, att visa på hur olika verkligheter kan se ut och hur synen på verkligheten skiljer sig beroende på vem man är.

DN:s kulturredaktion har konferens. Den obligatoriska jämställdhetsdiskussionen ska klaras av – före lunch. 30 minuter för tidigt bryter en av mellancheferna diskussionen eftersom ”vi ska spela fotboll”.

Att ”vi” ska spola jämställdheten och spela boll har helt informellt bestämts av en grupp män.

Nå, jag har aldrig spelat fotboll så jag sätter mig i stället med en äldre kvinna på redaktionen och pratar om något annat. En av de yngre männen springer förbi med tungan flåsande i mungipan.

Lite förvånat frågar vi om han ska spela, varken jag eller min kollega har tänkt oss honom på en plan. Vi tänker att alla män kanske ändå inte…
Lite urskuldande säger han ”Ja ni vet man måste ju…”

Tydligare kan inte tyngden bakom den manliga hierarkin på en arbetsplats visas. I en film hade det avfärdats som plakatpolitik.

Det är en del år sedan, men hierkaierna på redaktionerna består om än i andra former.

År 2011 är det fortfarande en världssensation att divisiontvå-spelare vågar komma ut.

Nå det kunde vara värre än att vara fotbollsspelande bög. Han kunde vara en ful, lesbisk, svart kvinna i rullstol.

Vårt förhållande kan liknas vid ett evigt trånande från min sida. Varje dag vill jag locka dig till något som du på förhand inte tror dig vara intresserad av. Oavsett vad jag skriver om så brukar jag i tanken alltid rikta mig till dig som inte tror dig vara berörd eller nyfiken. Det gäller även när jag bildsätter texter och gör puffar som ska locka till läsning. Att bara rikta sig till den givna målgruppen kan aldrig bli en lika stor utmaning.

I jobbet som reporter och redaktör på DN.se:s ekonomisajt märker jag ständigt hur nyhetsrapporteringen tenderar att domineras av personer i slips, blankpolerade svarta skor och attachéportfölj. Som bekant går ju inte alla omkring enligt den klädkoden, men vi berörs alla av vad som händer i näringslivets korridorer. Därför vill jag få just dig som inte tror dig vara intresserad att fastna och fortsätta läsa.

I relation till detta gör jag allt som oftast erfarenheten att personer med utländsk bakgrund är underrepresenterade på samhällets toppositioner. I högre grad skildras personer med utländsk bakgrund när det handlar om någon typ av konflikt och eller utsatthet. Sällan tycks ”invandrare” få vara ”familjen-som-testar-en-nylanserad-teknikpryl” eller få uttala sig som ”privatekonomen-som ger-dig-spartipsen”. Det finns grund för att diskutera hur personer med utländsk bakgrund framställs i medier.

Nu menar jag inte att olika etnicitet ska framhävas bara för sakens skull, däremot tror jag att vi journalister kan anstränga oss mer när vi söker personer att intervjua. För det finns all anledning att fråga sig vad en bristande skildring av mångfald skapar för bild av Sverige.
Medierna har historiskt haft en betydelsefull roll när det gäller att knyta ihop nationen. Radion gjorde ”Sverige svenskt” myntade folklivsforskaren Orvar Löfgren.

– Och fortfarande lever medierna med en slags ”Hyland-dröm”, där man anstränger sig för att skapa ögonblick av mediehändelser som alla är med och delar, säger Orvar Lögfren och lägger sedan snabbt till – men är alla verkligen med?
– Och även om ambitionen är att få till maximal delaktighet kan man fundera över om det är realistiskt i vår brokiga värld.

Men kan det vara fel med en sådan strävan?

– Svår fråga… Mediestoffet som produceras ger oss något att prata om på bussen eller på arbetsplatserna. Samtidigt är medierna en försvenskningsmekanism. Att skapa en samtalsplattform där alla känner sig delaktiga blir då oerhört viktigt. Om folk inte känner sig inbjudna eller delaktiga sker en uteslutningsmekanism en signal att ”du hör inte hemma här”, säger Orvar Löfgren.

Rätt eller fel är väl kanske i slutändan ändå upp till mottagaren att avgöra och så öppet bör det alltid vara i ett fritt och demokratiskt samhälle. Ändå kan jag inte sluta tänka på att hur man än vrider och vänder på orden i en text och oavsett hur innovativt den illustreras, så går det inte att bortse från att den roll källor ikläds och vilket utrymme de ges också i sig förmedlar något. Varje dag berättar DN.se om världen. Men kanske skulle vår värld behöva fler berättelser som sätter fokus på likheter som förenar, som inkluderar och som även lyfter fram det positiva i olikheterna.

Forskning har visat att kvinnor begär mindre i lön än män och lär vara mindre benägna än män att söka jobb som de inte uppfyller alla kvalifikationer för. Samtidigt vittnar många journalister om att kvinnor i större utsträckning tackar nej till att delta i olika sammanhang med ursäkten att de inte är rätt person för uppdraget. Bland annat beskrev DN.se:s ekonomiredaktör Tina Zenou nyligen hur hon i arbetet med en artikel var på jakt efter en kvinnlig pr-konsult men slutligen – liksom många gånger tidigare – fick intervjua en man eftersom kvinnan som tillfrågats inte ansåg att det var hennes bord.

Men stämmer känslan överens med verkligheten? Tackar kvinnor oftare nej än män? Inte nödvändigtvis, menar Lina Thomsgård, grundare av Rättviseförmedlingen, en organisation som tar hjälp av sociala medier för att hitta folk ur underrepresenterade grupper till exempelvis intervjuer och debatter. De har nu inlett kampanjen ”Tacka ja!”, vars syfte är att diskutera föreställningen att kvinnor i högre utsträckning tackar nej.

– Vi hade tröttnat på ursäkten att kvinnor inte vill ställa upp och bestämde oss för att vi måste kolla upp det här problemet tillsammans.

Hon är inte övertygad om att problemet är att kvinnor avböjer oftare, utan tror snarare att de inte får frågan för att den redan har ställts till en man.

– Oavsett vad är faran att man stannar där och tänker att ”de säger alltid nej”. Då är det bättre att reflektera kring orsakerna: Hur lägger jag som journalist fram frågan? Hur ser sammanhanget ut som jag ber den här personen att delta i och hur kommer han eller hon att bedömas, jämfört med om det vore någon annan? Det är också viktigt att alltid fråga ”varför tackar du nej och vad skulle vilja få dig att vara med?”. Bara då kan vi skaffa oss informationen vi behöver för att korrigera de här skevheterna.

Att som journalist be kvinnor ställa upp med argumentet att det behövs just kvinnor kan ha en motsatt effekt, varnar Thomsgård.

– I och med det osynliggörs kompetensen. Du måste motivera varför du väljer just den här personen, det är fullkomligt logiskt. Det är inte alla som vill medverka som en kvinna i statistiken.

Ändå vill hon uppmuntra fler att ta för sig och ställa upp för att bryta gamla föreställningar och vanor, men då ska det inte handla om någon ”kvinnlig plikt”.

Att få en jämn fördelning mellan män och kvinnor sker hursomhelst inte utan extra ansträngning från redaktionernas sida. I tidningen Konstnären konstaterade journalisten Anders Rydell att det inte räcker att fråga lika många män som kvinnor för att få en jämn fördelning i antologier och enkäter.  ”Förr eller senare blir det pinsamt. Man måste helt enkelt inse att ett jämnt grundurval inte är gott nog och fråga sig varför fler kvinnor än män tackar nej”, skrev Rydell.

Lina Thomsgård säger att hon förstår att tidspress kan leda till att journalister till slut ger upp och väljer den person som finns tillgänglig.

– Men det handlar om att göra den där extra ansträngningen, att det som gjordes förut håller inte längre. Vi kan inte fortsätta att ha en medievärld där 82 procent av experterna är män.

Vi är ganska lika redan från början, vi journalister. De flesta av oss är sprungna ur vit medelklass och har en eller två föräldrar som plockat poäng på högskola.

Och när vi väl trätt in i kåren tvinnas vi samman än mer: Vi får alla hyfsade löner, vi bosätter oss i Bromma eller på Söder och vi gifter oss med varandra. Och knyter vi inte hymens band så umgås vi åtminstone frekvent. Åtta timmar om dagen, fyrtio timmar i veckan. På det följer ofta en öl eller tre efter jobbet.

För att generalisera.

Ibland kommer nytt blod in – vi kämpar för det – och nya perspektiv väcker redaktioner som gått i stå. Men även den som från början anses vara ett exotiskt inslag blir så småningom del i det vardagliga – anpassad och formad efter rådande kultur.

Så mattas perspektiven på nytt.

Ett exempel på det är det här med kvinnor. En gång, för inte särskilt länge sedan, var vi i klar minoritet på redaktionerna.

När Barbro Alving kom till Dagens Nyheter på 30-talet och etablerade sig som en av landets mest framstående reportrar så var hon av en ovanlig sort. Hon visste ändå – åtminstone stundtals – vad hon gick för och trots att hon livet igenom brottades med svår prestationsångest undslapp hon vid ett tillfälle att hon inte bara tillhörde de bästa – utan att hon faktiskt var den allra främsta.

– Den posten har nu vikts åt ett fruntimmer, lär hon ha skrivit i ett brev till en vän.

Barbro Alving och hennes medsystrar (såväl tidigare som senare) banade väg för alla de kvinnor som kom efter. Numera är de unga tjejerna i majoritet på landets journalistutbildningar. Trots det har innehållet i journalistiken inte förändrats nämnvärt; omkring 70 procent av artiklarna handlar om män – och har så gjort i decennier.

Vi sitter fast i strukturer av alla de slag. Och vi återskapar dem varje dag.

En anledning är att vi tenderar att i första hand identifiera oss som yrkesmänniskor. Så många av oss framhåller hellre att vi är just reportrar framför norrlänningar, invandrare, kvinnor eller förortsbor. Eller vad det nu månde vara.

Med det följer rådande nyhetsvärdering.

När vi nu låter granska oss själva är det många som kommer med invändningar. En läsare skriver att vi, genom att lyfta kvinnor och utlandsfödda, bedriver propaganda likt ”en ny Pravda”.

Frågan är naturligtvis komplex. Kvinnor och utlandsfödda sitter i mindre utsträckning än vita män på samhällets främsta poster. I vilken mån ska vi då lyfta dem som bryter mönstret?

(Ett svar på frågan, som vi på DN.se arbetar efter: Minoriteter bör få extra draghjälp; där har vi journalister ett ansvar.)

Vill vi förändra något, om aldrig så lite, så är ett naturligt steg att lyfta blicken ovan den egna horisonten. Samt att lära oss hur vi gör det – därav den här satsningen.

Allt för att inte glömma att det finns en värld utanför Bromma och Södermalm och de många välbesuttna familjerna med akademikerpoäng staplade på hög.