Kunskap och okunskap

Så börjar det här arbetspasset ta slut och på måndag åker jag till England och Wales för att hämta hem 280 lådor med spännande material om ufo, parapsykologi, märkliga händelser, väderfenomen, cirklar i sädesfälten och allt som man kan tänka sig att stoppa in under etiktten ”Det okända”.

När allt är forslat till en adress i London kommer en lastbil och kör det hela till Arkivet för UFO-forskning i Norrköping där det ska katalogiseras och till en stor del skannas in. Om tre veckor blir det dags för mina kollegor på AFU att börja bära.

Innan jag lämnar den här bloggen för en tid så finns det anledning att ta upp ytterligare två böcker som jag läst under våren. Två mycket olika böcker.

Åke Persson och Thomas Oldrup

101 historiska myter

Historiska Media 2010

Den här boken kom för ett par år sedan men har fortsatt sitt liv i några nya och välförtjänta upplagor. Och själv måste jag erkänna att när jag äntligen fick tid att läsa den så kunde jag inte sluta. Kanske för att jag är en vetnörd.

För ”101 historiska myter” är en underbart uppslukande sidvändare där många av våra vanligaste historiska ”kunskaper” ställs på ända. Som att Einstein hade dåliga betyg i skolan vilket förklarades av ett i Sverige välkänt grepp, nämligen att ständigt ändra betygssystemet. I Einsteins fall blev en etta plötsligt en sexa, vilket för det otränade ögat kan tolkas som en genomklappning. Men här handlade det om byråkrati och sexan var också det ett toppbetyg.

En del av de kunskaper som rättas till känner nog de flesta till trots allt. Få går väl i dag omkring och tror att det var Columbus som upptäckte Amerika, att vikingarna hade horn på sina hjälmar eller att Isaac Newton kom på gravitationslagen när han fick ett äpple i huvudet.

Annat kan vara bra att äntligen få veta, som att konstnären Vincent van Gogh inte alls skar av sig örat utan bara ena örsnibben och att Colosseum i Rom skulle ha fått sitt namn för att arenan var så fruktansvärt stor. Namnet ska ha tillkommit först tusen år efter det att Colosseum byggdes.

Det är alltså en roande och allmänbildande bok som de båda författarna fått ihop. En bok med korta och kärnfulla kapitel som tyvärr är kemiskt fri från källhänvisningar

Benny Rosenqvist och Ingrid Carlqvist

En resa i min själ

Ica Bokförlag 2012

Benny Rosenqvist påstår sig stå i kontakt med andra sidan och att ha levt en lång rad tidigare liv. Om dessa berättar han i sin nya bok. Han berättar också vilka liv som hans medförfattare, Ingrid Carlqvist, ska ha levt och hur de båda då träffats. Något som Rosenqvist säger är helt naturligt. Det finns en plan som gör att vi alla med jämna mellanrum träffar samma människor, eller rättare sagt samma själar, men i olika gestalter. Detta för att vi ska samla kunskap och lärdom.

Tanken är givetvis sympatisk och väljer man att tro på Rosenqvist och delar hans syn på reinkarnation och livet efter detta så ger boken ytterligare stöd för den inställningen. Om man som jag är en kritisk, men sympatisk, granskare av sådana påståenden så ställer sig saken i ett något annorlunda läge.

Rosenqvist har en del bra att säga också. Om man bortser från att han sprider vidare gamla felaktigheter som att det inte var länge sedan människor trodde att jorden var platt och att humlan egentligen inte kan flyga så för han fram en del positiva tankar om att vi ska vara oss själva och att vi ska sluta vara trygghetsnarkomaner.

Men mitt i allt det andra hjälper detta inte. Det blir för fantastiskt och för yvigt. Som när Rosenqvist påstår att USA:s president Barack Obama nog kan han varit Napoleon i ett tidigare liv eller att Adolf Hitler nog inte har återvänt till jorden igen

Ibland känns det som att Rosenqvist vet lite väl mycket.

När Rosenqvist på slutet börjar dra in utomjordiska varelser från en vackert grön planet i stjärnhopen Plejaderna känns det som att han tar åtminstone ett steg för långt ut på grenen. Men detta lyckas han toppa med slutkapitlet som handlar om 2012, ett år av ”uppgradering”. Här får vi veta att naturkatastrofer i form av tsunamier och terrordåd i form av 11 september-attackerna har genomförts för att vi ska ”skakas om”. Allt detta elände är en plan från någon, gud vet vem, för att ändra vårt sätt att tänka.

Det måste bli riktigt dåligt innan det kan bli bättre, menar Rosenqvist. Som uppenbarligen har missat några historielektioner trots sina tidigare liv. För dåligt och eländigt har det varit så många gånger i mänsklighetens historia att vår tid på intet sätt skiljer sig från sina föregångare.

Nej, någon uppgradering står vi inte inför. Och ska det bli bättre för vi nog klara av den saken på egen hand. Utan några gudomliga planer.

Lömska planer och luriga planeter

Det finns en hel del roligt att läsa just nu och under sommaren kommer jag att med jämna mellanrum återkomma till några av de böcker som hamnat under min egen näsa. I dag blir det en barnbok och en bok för de som intresserar sig för andra världskriget. Och så en Jules Verne-bok från 1870 som håller ännu i dag samt en memoarbok från tevelegendaren Bo Holmström som inte håller måttet när han berättar om rymden.

Christer Fuglesang

Sifferplaneten

Fri Tanke 2012

Den svenske astronauten Christer Fuglesang har nu skrivit lika många barnböcker som de gånger han varit i rymden. Också denna gång med hjälp av Johan Egerkrans finfina och färgfulla teckningar. Hans andra bok rymmer samma personer som den första och här får läsaren alltså åter möta barnen Markus och Mariana och deras Einsteinliknande farbror Albert i Johan Egerkrans fina teckningar.

I ”Sifferplanet” far trion till Jupiters måne Europa där farbror Albert misstänker att det kan finnas liv. Efter vissa problem med en laser som Albert har konstruerat för att leta efter livstecken under månens tjocka is startar rymdskeppet Månlisa mot Sifferplaneten.

Där utspelar sig ett lagom spännande och inte särskilt oroande äventyr som de mindre barnen säkert kan tycka om. Men Christer Fuglesang vore ju inte den bildningsivrare som han är om målet med boken skulle stanna vid det. Nej, i fokus står siffrorna och med jämna mellanrum försöker han lära sina läsare eller lyssnare att räkna, eller kanske snarare att tycka att matte kan vara spännande.

Nu är ju frågan hur den saken egentligen fungerar i en sagobok som denna och vilken målgruppen i så fall skulle vara. Men visst, en och annan blivande civilingenjör lär väl ligga där och lyssna när mamma eller pappa läser högt.

Michael Kerrigan

Andra världskriget: Hemliga krigsplaner som aldrig blev av

Fischer & Co 2012

Michael Kerrigan kittlar vår fantasi när han samlar ett stort antal krigsplaner som aldrig blev av i sin intressanta bok. Det handlar om planer som av olika anledningar aldrig sattes i verket under andra världskriget. Det betyder inte att planerna inte hade med kriget att göra, det hade de i allra högsta grad. De visar hur gärna de båda sidorna ville hitta det avgörande vapnet, den plan som skulle vända krigslyckan, den metod som skulle överraska fienden och till slut leda till seger.

Vägen dit kunde inte sällan ta sig bisarra uttryck. Bland annat hade britterna planer på att sprida mjältbrandsbakterier från luften vilket utan tvekan skulle ha dödat tiotusentals tyska soldater och civila men samtidigt gjort de områden som bombades obeboeliga i långa tider.

Men det fanns än knepigare idéer. En var Projekt Habbakuk, som syftade till att tillverka ett hangarfartyg av is eller Aktion 24, en tysk plan i krigets slutskede där man tänkte skicka självmordspiloter mot Röda armén, flygande i plan fullastade med sprängämnen för att förstöra broar och vägar.

Det fanns också planer på att mörda Stalin. Ett tyskt par flögs faktiskt in i Sovjet tillsammans med en motorcykel för att sedan sätta fart mot Moskva där de skulle mörda den sovjetiske ledaren. Planen, som gick under kodnamnet Operation Zeppelin, gick om intet när den tyske mannen råkade säga att han och hans fru hade kört hela natten då de stoppades vid en kontroll. Soldaten, som visste att det hade renat längre söderut och såg att paret var torrt, fattade misstanke och de två greps.

Det är alltså en spännande och roande bok, fylld av bilder och dokument som ger en känsla av äkthet. För det kan faktiskt behövas när historierna ibland blir riktigt fantastiska. Fast det var väl just därför som de aldrig kom att genomföras.

Jules Verne

En världsomsegling under havet

Norstedts 2012

Skulle denna klassiker från 1870 fortfarande kunna fånga mitt intresse? Det var frågan när jag efter 35 år bestämde mig för att läsa om boken som nu finns i Roland Adlerberths översättning från 1981. Vilket är bra, Adlerberth var kunnig och noggrann och jag glömmer aldrig när jag efter hans död träffade en av döttrarna som berättade hur hon varit säker på att pappan kunde se med ena örat. För varje gång hon ville visa någon vacker teckning så svarade Roland att den var riktigt fin, men utan att vända huvudet från sin skrivmaskin där han flitigt producerade texter och översättningar.

Och Jules Verne är ännu i dag bra läsning. Det gör inget att tekniken sprungit vidare sedan 1870-talet för den fantasirike författaren hade grepp om sin tids kunskap och extrapolerade den till ett stadigt skal kring vilket en historia kunde vävas.

Det finns några misstag som vi i dag lätt kan se.

Jules Vernes lyckas till exempel demonisera kaskelotvalarna och göra dem till blodtörstiga monster som i flock jagar de oskyldiga sydkaparna som angrips med bett och hugg. Något som knappast har ägt rum. Däremot är kaskeloterna kända för sina kamper med jättebläckfiskar som lämnat spår efter sig i form av enorma sugkoppsavtryck på valarnas kroppar.

Också när det gäller Sydpolen fick Jules Vernes bjuda läsarna på mera fantasi än fakta. Här låter han kapten Nemo och hans Nautilus gå upp genom isen för att bestiga polen och därmed bli den första levande människa att sätta sin fot på den vita kontinenten. Men Sydpolens is vilar på berg och det skulle dröja till 1911 innan den första människan i form av norrmannen Roald Amundsen tog sig fram dit; och då över isen.

Detta sagt så är boken fortfarande ett stycke bra läsning och jag kunde ibland inte slita mig från professor Aronnax, hans betjänt Conseil och den robuste valfångaren Ned Lands äventyr som kapten Nemos fångar när de månad efter månad korsar världshaven och blir vittnen till deras underverk. Kapten Nemo, som hatiskt vänt samhället ryggen, visar professor Arronax havets djupaste djup, skogar som aldrig sett himlen och det legendomspunna Atalnatis som ligger där på botten av Atlanten.

Egentligen händer det inte så där fasanfullt mycket men själva Nautilus, denna enorma ubåt som inte bara inrymmer en mystisk besättning och dess ännu mera svårfångade kapten, är fylld av konst, litteratur och kunskap och här lever alla av det som havet kan ge. Det är en värld som Jules Verne själv säkert hade kunnat tänka sig att leva i.

I sitt mycket läsvärda och välskrivna förord fångar Lena Andersson själva själen i det som gör Jules Verne läsvärd också i dag. En författares skicklighet som med sina ord kan låta läsaren tro att det han skriver faktiskt skulle kunna vara sant: ”Man godtar fantasterierna som rimligheter, det omöjliga framstår som en tillfällig begränsning, en station på vägen mot framtiden”.

Så är det. Och framtiden, den är vi fortfarande på väg mot.

Bo Holmström

Lägg ut!

Natur och Kultur 2012

Veteranreportern Bo Holmström blev berömd för sina enträgna försök att få studion i tevehuset att trycka på sändningsknappen sedan en bomb exploderat på tyska ambassaden i Stockholm, i samband med ett gisslandrama den 24 april 1975. Om detta handlar ett kapitel. Nu gjorde Bo Holmström en hel del annat under sitt yrkesverksamma liv vilket han beskriver i denna memoarbok. En bok som är sällsynt illa redigerad och där man faktiskt inte ens får veta vilket år och datum som det ovannämnda inträffade.

Själv läste jag kapitlet ”Det mest märkvärdiga – månen” med särskilt intresse. För Bo Holmström var en av de svenska journalister som bevakade Apollo-programmet och USA:s långa resa mot månen. Men Holmström och hans frånvarande redaktör lyckas inte få till det. Här påstås i en tillbakablick att hunden Lajka lyckades ta sig levande tillbaka till jorden: ”Hon överlevde, tack och lov”, skriver Holmström. I själva verket är det sedan många år känt att Lajka dog bara timmar efter uppskjutningen. Och att hon skulle ha överlevt återinträdet i jordatmosfären, det har aldrig någon trott.

Sedan påstår att Holmström att Apollo-programmet drabbats av en katatsrof då en raket skulle ha exploderat, något som aldrig inträffat. Däremot dog de tre astronauterna Virgil Grissom, Roger Chaffee och Ed White under en övning inför Apollo 1 i januari 1967. Han påstår också att allt ”gick som på räls” när Apollo 11 landade på månen vlket är en fullständig felbeskrivning av den historiska landningen 1969.

Bo Holmström verkar inte ha fört några anteckningar eller läst på i efterhand vilket gör att detta kapitel i hans memoarbok är opålitligt och därmed ointressant. Man undrar på vilken grund resten av boken vilar.

Massdöd och jordoro

Sedan februari har 877 delfiner och 1.200 pelikaner hittats döda längs stränderna i Peru och vips kommer spekulationer om allehanda märkliga förklaringar igång. Massdöd av djur är inte ovanligt utan tvärtom något som inträffar med en klockas regelbundenhet. Förr om åren väckte de knappast något större intresse men sedan internets intågande i våra liv sprids uppgifterna med ljusets hastighet vilket skapar intrycket av att något ondskefullt är på väg att hända med vår jord.

Den som söker sig bakåt i olika artiklar hittar 1.200 döda pingviner i Chile i mars 2009 och 12.000 antiloper döda i Kazakstan i maj 2010. Och så vidare.

Faktum är att det alltid har dött stora mängder av vissa arter vid enskilda tillfällen. Många av fallen har fått sina förklaringar sedan olika myndigheter undersökt de döda djuren. Det har rört sig om sjukdomar, variationer i havstemperaturen eller att fåglar skrämts och i flock flugit in i föremål på marken.

Det intressanta är att vissa tar detta som ett tecken på att vår jord står inför stora omvälvningar och kanske till och med är på väg in i en ny tid. Jag får ofta mejl från oroade läsare som också tycker sig se en ökning av antalet vulkanutbrott och jordbävningar. Något som inte är sant. Den som tar en titt på US Geological Surveys hemsida och läser bakåt i tiden, eller köper en bok om geologi för den delen, kan konstatera att antalet geologiska fenomen inte är större i dag än tidigare.

Vår jord är en planet i rörelse och kommer så att vara i långeliga tider. Den kommer också att bjuda på massdöd bland djur på samma sätt som den med viss mellanrum drabbar oss människor med sjukdomar som är svåra att få bukt med.

Det är så vår planet fungerar.

Vackra Venus på G

I år bjuder Sveriges nationaldag på något mer än flaggviftningar och goda tankar om Svea rikes storhetstid. Också själva kosmos ställer upp i hyllningarna och skickar fram sin vackraste planetgranne för att under nästan sju timmar visa upp sig för oss jordbor.

Då passerar nämligen planeten Venus framför solskivan. Den så kallade Venuspassagen ger oss chansen att se den runda siluetten av Venus långsamt röra sig över den lysande solskivan. Något man absolut inte ska försöka följa utan att ha skyddat ögonen med svetsglas eller specialglasögon. Solbrillor hjälper inte.

Första gången den vetenskapliga världen kraftsamlade för att observera vackra Venus färd framför solskivan var den 6 juni 1761. Långt innan vi själva hade fått en nationaldag att fira. Sedan dess har den allt mer tappat sitt vetenskapliga värde för att istället bli en högtidsstund för amatörastronomer och vanliga nyfikna.

Nu har Venuspassagen en alldeles speciell egenhet. Den återkommer alltid i par med åtta år emellan. Sedan dröjer det drygt hundra år tills nästa gång. Och eftersom förra gången var den 8 juni 2004 så gäller det att spana den här gången. Nästa tillfälle blir den 11 december 2117 – och då syns den inte ens från Sverige noterar Per Ahlin i sin omistliga årsbok ”Astronomisk kalender 2012″.

Då, 2004, stod jag på taket till Lunds observatorium och spanade tillsammans med ett tjugotal andra intresserade. I Stockholm seglade molnen i vägen så jag befann mig på rätt plats. Det var en häftig känsla att se Venus glida fram över solens skiva och jag slogs särskilt av hur stor den svarta punkten egentligen var.

Bäst kunde man se skådespelet genom teleskop eller starka kikare som ledde det skarpa ljuset vidare ned på en vit skiva eller på en vägg. Bilderna här ovan och nedan knäppte jag av just en sådan reflekterad bild.

När nu Venus återkommer blir det ett tidigt morgonäventyr. Ska man se hela de nästan sju timmarnas passage måste man bo ovan polcirkeln. Där inleds Venuspassagen nämligen klockan 00.05, vilket kräver en midnattssol. Men också i södra Sverige, som här i Stockholm, går solen upp hyfsat tidigt denna dag och redan vid 03.30-tiden stiger dagens stjärna över horisonten. Först 06.54 är passagen över så även den som krånglar sig upp lite sent, kanske så sent som 06  :-), hinner kika.

Den som vill förbereda sig på detta ögonblick kan läsa Andrea Wulfs nyutkomna ”Jakten på Venus” (Leopard förlag) som handlar om också detta men även mycket annat, allt med kopplingar till Venus.

Jakten på en rymdskyttel

Under de senaste veckorna har Nasa flugit omkring med sina pensionerade rymdskyttlar till sina sista uppställningsplatser. ”Discovery” flögs till Smithsonian i Washington D. C., ”Endeavour” till Los Angeles och ”Enterprise” till New York. Alla prydligt fastsatta på ryggen av en specialanpassad Boeing 747. ”Atlantis” får stanna hemma på en utställningsplats nära Cape Canaveral.

Och varje flygning lockade tiotusentals människor som ville se en skymt av den säregna syn som ett Jumbojet med en rymdskyttel på ryggen utgör.

Själv minns jag uppståndelsen i juni 1983 då den enda av skyttlarna som aldrig fick flyga i rymden, ”Enterprise”, kom på besök i Storbritannien. ”Enterprise” hade varit på en flygutställning utanför Paris och skulle mellanlanda på Stansteadflygplatsen norr om London på sin väg hem till USA.

Själv var jag i London sedan några dagar för att jobba tillsammans med fotografen Stefan Svensson. Vi bodde på ett lopphotell som jag för länge sedan förträngt namnet på i ett av Londons enklare områden. Hotellet bjöd på två minnen. I det jättelika skåp som stod på rummet låg en smörgås som med all säkerhet hade kunnat döda ett mindre kompani om allt som rörde sig i den hade kunnat tas till vara. Och badrummet hade en lite udda version av avlopp där ett rör från badkaret ledde rakt ut ur väggen på tredje våningen för att sedan spruta avloppsvattnet rakt ned i trädgården.

Säkert bra för växtligheten.

Och så hade rummet en teve av minsta format med spretande antenner.

Någon gång på morgonkvisten visades ett nyhetsinslag om att ”Enterprise” var på väg till Stanstead. Det var den 5 juni, vår sista dag i London. Senare samma eftermiddag skulle bussen till Sverige rulla från Victoria Station.

Efter några raska överslag konstaterade jag att om jag bara gav mig iväg med det samma så skulle jag hinna till Stanstead, titta på skytteln och så tillbaka till London igen. I efterhand kan jag bara konstatera att det var tidsoptimisten i mig som stod för den beräkningen.

Sagt och gjort. Med Stefan kvar på rummet men utrustad med kameror, teleobjektiv och stativ kastade jag mig iväg norröver. Till en början gick allt bra. Men när den dubbeldäckade buss som jag och hundra andra trängdes på hade nått en punkt ett par kilometer från Stanstead blev det stopp. Fullständigt stopp. Framför oss stod en till synes oändlig kö av bilar och bussar, alla med samma mål som vi.

Ingen av dem skulle ha en chans att hinna fram.

Jag vet inte hur många som hade sökt sig ut till Stanstead den där dagen men skulle någon säga 50.000 så skulle jag inte ifrågasätta den uppgiften. Och nu satt vi där medan klockan gick.

Efter en stund insåg några av oss att vi skulle missa allt det roliga om vi inte gjorde slag i saken och bad chauffören att släppa av oss. Och så började vi gå. Vi borde ha sprungit.

Efter 100 meter såg vi jumbon med ”Enterprise” på ryggen gå in för landning i fjärran. Precis det vi hade kommit för att se och precis det vi nu höll på att missa. Från den plats där vi stod kunde vi bara se hur de två försvann under trädtopparna där landningsbanan av allt att döma måste ligga. Att försöka ta ett kort var knappt lönt. (Jag gjorde det i alla fall).

Med dystert sinne fortsatte vi långsamt vägen framåt väl medvetna om att vi hade åkt långt men inte långt nog och att vi aldrig mer skulle få vara med om något liknande.

Då inträffar undret! Plötsligt ser vi hur det stora planet och rymdskytteln åter stiger mot skyn! Landningen verkar ha misslyckats och hela ekipaget klättrar åter mot himlen! Chansen finns fortfarande och med en alldeles för välpackad kameraväska och ett förbenat stativ (varför!) börjar jag och mina olycksbröder att springa på vägen framåt.

Vi springer och springer och springer. Till slut tar orken slut och vi inser att vi aldrig kommer att hinna eller orka.

Då inträffar under nummer två. Till höger om oss hör vi ett dån och över trädtopparna dyker en fantastisk syn upp. Jumbojeten med rymdfärjan på ryggen! På väg rakt emot oss.

Från att ha varit hoplösa losers står vi nu på första parkett.

Jag lyckas få fram kameran och trycker på rätt teleobjektiv och hinner knäppa en serie bilder. En av dem kan ni se här ovan.

Nöjda fortsätter vi vandringen mot flygplatsen och kan sedan gå fram och titta på den mäktiga rymdfärjan där den sitter som en nyfödd pandaungen på ryggen på sin mamma. Det var en mäktig syn och jag tog säkert en hel rulle film på det svartvita paret innan jag kastade en blick på klockan bara för att upptäcka att det fanns en buss att passa rätt många mil längre söderut.

Och om det var svårt att ta sig till Stanstead så skulle det snart visa sig ännu svårare att ta sig därifrån. Visst, det gick bussar, men köerna var löjligt långa om det över huvud taget gick att urskilja en kö från den myllrande massan av armbågar. Jag ställde mig i en bara för att inse att jag aldrig skulle hinna fram innan min buss till Sverige hade gått.

En stund ställde jag mig på en kulle mitt i folkmassan, svettig med kameraelände och stativdito i händerna. Över mig en ödslig himmel. Runt mig ett hav av människor. Jag insåg att här kunde jag nog bli stående. Länge. Skulle jag börja gå? Någon annan variant fanns knappast.

Efter tio minuters vandring stack jag upp tummen och lyckades faktiskt få lift med en kille på motorcykel. Nu skulle han bara ut till stora vägen men det var ju alltid något. Hoppet levde och livet kändes något mindre hopplöst.

Nu visade sig stora vägen vara synonymt med en motorväg där ingen stannade. Stod en stund och såg bilar virvla förbi. Men makterna hade ännu inte givit upp hoppet om mig. En mycket liten och mycket långsamtkörande bil bromsade in vid vägkanten. Jag skulle tro att bilens förare knappast märkte någon skillnad på när bilen stod still och när den hade nåt sin toppfart. För honom var det ingen stor sak att stanna till en stund.

Jag tackade och satte mig i fram. Berättade att jag hade bråttom (vilket inte imponerade) och att jag ville bli körd till närmaste pendeltågsstation. Om möjligt. Det var det.

När vi kom fram efter vad som inte bara verkade vara en evighet utan med all säkerhet också var det rusade jag som en galning ned i tunneln som ledde vidare till spåret. Slängde till kassörskan en hög pengar och slängde mig själv på ett tåg som precis skulle gå.

Äntligen ett fordon som faktiskt rörde sig hyfsat snabbt och dessutom hade en klar slutstation!

Men säg den glädje som varar. Resan in mot London är för länge sedan suddad till förmån för viktigare minnen men det som hände någonstans ett par tre stationer innan jag skulle gå av, den minnesenheten är för evigt aktiverad. Exakt var, det minns jag inte, men när dörrarna slogs upp till en av de mera centrala stationerna ropade plötsligt en raspig röst att här skulle vi bli stående ett slag eftersom en vagn hade gått sönder.

Sönder.

Ett slag.

Inga bra ord och en sällsynt dålig kombination.

Efter någon minut, som kändes om en timma, dök en man med verktygsväska upp. Mannen gick in i min vagn och öppnade en panel som han sedan började bearbeta med en rad instrument och verktyg. Antagligen var mannen inte tappad bakom just denna vagn för efter tio minuter lämnade han den med ett väl uträttat arbete bakom sig.

Tåget rullade igång och jag kunde gå av några minuter senare.

Då var det bara en sak som gällde. Att springa. Och jag sprang. Det förbenade stativet, som jag aldrig behövt använda, fungerade som ett vapen mot långsamtgående fotgängare.

När jag genomblöt av svett rundade hörnet på busstationen väntade jag mig att se en tom plats där vår buss skulle ha stått. Men där stod den! Egentligen var tiden ute, klockan hade slagit tolv och alla övertidsminuter var passerade sedan länge. Men bussen stod kvar!

När jag kom ombord satt alla där. Också Stefan. Han berättade glatt att bussen var försenad och inte skulle gå än på en halvtimma. Men det var ju ändå bra att jag var ute i tid.

Det var det. Och hem kom vi. Och rymdfärjan flög så vackert där över träden på Stansteads flygplats och jag är så himla glad att jag faktiskt fick se den.

Filmade ufon

Den som vill se ett ufo behöver inte längre ge sig ut på en blåsig kulle under en mörk vinternatt, iklädd termobrallor och hemstickad mössa. Istället räcker det alldeles utmärkt med att placera sig framför datorn och klicka sig fram till Youtube. Där vimlar det numera av så många ufoklipp varje vecka att det inte längre är möjligt att försöka hålla ordning på dem alla.

Skulle man ta Youtube som rättesnöre så är det ingen tvekan om att vi har besök av utomjordiska varelser. Och det var och varannan dag.

Nu ska man nog trots allt inte göra det.

Erfarenheten säger att de ufogrupper som ägnade sig åt ”spaning”, eller som britterna kallade det, Skywatch, mest lyckades observera en och annan konstig ljuspunkt. Fotograferade på stora avstånd blåstes sedan bilderna upp till något som såg rätt underligt ut. I vilket fall var observationerna av riktigt underliga fenomen mycket ovanliga och knappast något som förändrade vår världsbild.

I dag strömmar det alltså in bilder och filmer. En av de senaste togs från ett flygplan över Sydkoreas huvudstad Seoul den 7 april i år. Åtminstone är det de uppgifterna som signaturen ”crazybreakingnews” lade ut tillsammans med filmen samma datum. Mer får vi inte veta.

På filmen syns hur ett ljust föremål kommer inflygande från höger och mot centrum av bilden innan det ger sig av uppåt och försvinner i bildens överkant. En upphetsad röst hörs ropa något redan efter en kort stund.

Märkligt nog verkar filmaren inte särskilt intresserad av föremålet. När det försvinner uppåt gör han eller hon inte det minsta försök att följa det med kameran. Varför kan man ju fråga sig. Om jag hade sett ett okänt objekt komma flygande in i bilden på det sättet för att några sekunder senare sticka iväg uppåt så hade jag reflexmässigt höjt kameran och försökt följa det.

Men icke här.

Jag minns hur jag under en flygning till Italien i mitten av 1970-talet fick syn på ett lysande objekt som rörde sig bland stjärnorna utanför kabinen. Efter en stund gjorde det en sväng runt en av stjärnorna för att sedan accelerera uppåt. Jag vräkte mig mot rutan och kikade uppåt för att följa det så länge jag kunde. Och det tycker jag nog att filmaren över Seoul hade nog så goda skäl att göra han också.

Istället tyder beteendet på att den som filmade aldrig såg objektet. Rösterna är ditlagda senare liksom det lilla ufot. Säkra kan vi inte vara men sådana är också Youtubes spelregler. Mycket lite information läggs ut och vi är helt i händerna på den som har publicerat klippet. Här finns oanade möjligheter för dne som gillar att luras.

Jag letade runt lite på sydkoreanska hemsidor men utan att hitta filmen. Men det är givetvis inte säkert att det är där den hamnar när den första gången publiceras. Den kan givetvis lika gärna ha lagts ut på en blogg. I vilket fall är det ungefär lika lönande att leta äkta ufon på Youtube som att spana efter dem från en isande kulle.

”ISS” fick utrymmas

Tidigt på lördagsmorgonen kunde de sex i besättningen på den internationella rymdstationen ”ISS” återvända till sitt hem och arbetsplats efter att faran hade blåsts över. Då hade ett uttjänt ryskt raketsteg passerat 23 kilometer från stationen, inte så nära men nära nog för att besättningen fick evakuera.

Klockan 03.38 svensk tid blåstes så faran över för den här gången och de tre ryssarna, två amerikanerna och holländaren som just nu utgör besättningen på ”ISS” kunde återvända till sina sysslor.

Senast i juni förra året passerade ett stycke rymdskrot 335 meter från rymdstationen. Också då fick besättningen uppsöka de två Sojuzkapslar som finns kopplade till den och som de snabbt kan göra loss för att återvända till jorden.

Rymden kring ”ISS” är en farlig plats. Nasa håller koll på omkring en halv miljon delar från uttjänta satelliter, raketsteg, metallfragment och annat som far fram i hastigheter på många kilometer per sekund. Delar från trasiga satelliter, raketer, tomma bränsletankar och annat samsas med flagor av färg och metallflisor på bara några millimeter.

Skulle en astronaut träffas risker han eller hon att dö.

Rymdskrotet runt jorden har blivit ett problem och så sent som i slutet av januari i år tvingades besättningen på  ”ISS” starta styrraketerna och flytta på stationen för att undvika att komma in i det moln av satellitskrot som skapades när Kina sprängde en av sina satelliter, Fengyun 1C, och orsakade en skur av metalldelar. 3.000 av dessa är stora nog för att kunna följas med radar från jorden men ytterligare 150.000 bitar är för små för att kunna ses.

Men ”ISS” måste också navigera undan för andra liknande moln. I början av januari gjordes en liknande undanmanöver för att komma ifrån de metallfragment som orsakades av en kollision mellan en amerikanska och en rysk satellit 2009.

Den 20 februari 2008 sköt den amerikanska marinen ned en uttjänt spionsatellit (USA-193) och delar av den sågs brinna upp i jordatmosfären men andra delar blev kvar i omloppsbana.

Flera förslag om hur man ska komma till rätta med det har diskuterats. Särskilda sopsatelliter som kan samla ihop delar kan vara en metod. Att beskjuta skräpet med laser en annan.

Då och då hjälper solen till att städa undan lite av de minsta delarna. När solen är som mest aktiv, en period den just nu är på väg in i, kan explosioner där svepa en vind mot jorden som trycker ned mindre metalldelar och färgflagor djupare i jordatmosfären och till och med få dem att brinna upp.

När solen andas ut blir rymden lite renare.

Månguld

Många drömmer om att finna nya rikedomar där ingen letat förut. Och nästa vecka träffas världens fem största rymdorgan i Quebec i Kanada för att diskutera vad som kan utvinnas från månen, skriver Canadian Press. Exakt vad som döljer sig under ytan återstår att undersöka men genom Apolloexpeditionerna dit på 1960- och 70-talet vet man att månen i stort sett består av samma saker som jorden. Men där finns också nya mineral som armalcolite, döpt efter Armstrong, Aldrin och Collins, de  tre astronauter som deltog i den historiska Apollo 11-färden som slutade med att Neil Armstrong som första människa satte sin fot på en annan himlakropp.

Lite vanligare är aluminium, kalk, magnesium, natrium, järn, kisel och titan plus en hel del syre, väte och helium. Men det finns de som hoppas på ädlare saker som guld och platina.

Nu är det knappast sannolikt att det finns särskilt mycket av vare sig guld eller platina på månen. Det blir med andra ord svårt att utvinna dem. Och ska man sedan flyga tillbaka dessa dyrgripar till jorden blir det ingen billig affär. Rymdexperten Sven Grahn har räknat ut att kostnaden blir omkring 90.000 dollar per kilo vilket överstiger de 55.000 dollar per kilo som dessa metaller på ett ungefär kostar att köpa på jorden i dag.

Och då är inte förädlingen och eventuell vinst inräknade i priset.

Nej, någon bra affär lär det inte bli konstaterar Sven Grahn. Å andra sidan kan man nog ta lite extra betalt för en ring gjord av månguld så en viss marknad kommer alltid att finnas.

Åker man till månen för att idka gruvdrift så får man nog använda de mineral som utvinns där på plats på månen. Till att bygga upp bostäder, industrier och kanske för att utvinna bränsle till raketer som kan föra människan ännu längre ut i solsystemet. Eftersom månens gravitation är en sjättedel av den vi har här på jorden krävs inte lika mycket kraft för att skicka iväg en rymdraket.

Kanske kommer människan med tiden att bygga upp baser på vår närmaste granne i rymden varifrån vi sedan kommer att fortsätta resorna mot fjärran mål i skepp så stora att de aldrig hade kunnat byggas på jorden. Det stora språnget finns det ännu inga fasta planer på men det skulle förvåna mig om det inte blir av någon gång i framtiden.

Tre planeter att spana in

Den som vill ta chansen och se tre vackra lysande objekt på senvinterhimlen kan gå ut vilken kväll som helst. Särskilt som den senaste veckan faktiskt bjudit på flera klara kvällar och nätter också här i Stockholmstrakten. Något vi inte är så vana vid.

För så snart mörkret lägrar sig dyker de upp: Jupiter och Venus. Jupiter lite högre upp och Venus närmare horisonten och något ljusstarkare.  De båda ligger på den linje som kallas ekliptikan och som är den bana som alla planeter, solen och månen följer på himlen.

Och månen hjälper till att göra den redan vackra synen med Jupiter och Venus ännu vackrare. Just nu i form av en växande skära.

Men det räcker inte med detta utan framåt natten stiger också Lejonet upp i söder och under dess mage den ilsket rödlysande krigsplaneten Mars. Tänk att Mars röda sanddynor kan återkasta sitt ljus hela vägen hit till oss på jorden. Och den är lätt att upptäcka. Kring midnatt står den i söder och färgen står inte att ta miste på.

Jupiter och Venus håller till lite mer åt sydväst men är klara riktmärken även de.

Själv har jag många fina minnen från diverse planetspaningar. För även om de lysande punkterna på himlen inte är särskilt dramatiska i sig så finns det inte många naturupplevelser som är så svindlande som att en riktigt mörk natt stå ute på ett tyst fält och spana ut mot kosmos och känna djupet i det universum som vi ännu inte hittat något slut på.

Planeterna är de närmaste föremålen där ute, minus månen, en normal natt. Och även om alla de lysande prickarna kan tyckas ligga på samma avstånd i det universella mörkret så är det ljusår mellan många av dem.

Så ut och spana nu!

SJ:s bortglömda tåg

SJ är ett lustigt företag. När deras nattåg från Stockholm mot Boden susade iväg genom mörkret på fredagen hade man struntat i att koppla på en restaurangvagn. Den hade helt enkelt inte kommit fram i tid.  Istället bunkrade man upp med 50 ostfrallor till 200 passagerare. Och en bekymrad konduktör som inte vågade nämna att han hade mackorna. Risk för upplopp. Ett dygns resa utan mat kan ju ta fram det sämsta hos folk. (Ni kan läsa historien här).

När jag, efter att ha pratat med en av passagerarna, ringde SJ:s presstjänst och påpekade att man kanske skulle kunna stanna på vägen och servera lite mat åt de hungrande så nappade man direkt. Varför jag var tvungen att räkna ut detta åt ett företag som tar betalt för att transportera folk via järnväg övergick då mitt lilla förstånd och gör så fortfarande.

En kvart senare fick jag veta att tåget skulle stanna i Sundsvall och att SJ minsann skulle bjuda på hamburgare direktlevererade från McDonald’s via taxi. Schysst. Bra PR. Måste säga att jag blev imponerad. Och glad över att resenärer som nu skulle tillbringa nästan ett dygn på ett tåg faktiskt också kunde få en matbit.

Men hur blev det? I kväll fick jag ett mejl från Sofie Arvidsson som var en av de 200: ”Hamburgarna som kom i går var ca 20 st och det ropades inte ut ens att de kom. Jag visste eftersom det var jag som hade kontakt med dig, så jag fick burgare…”

Tjugo burgare på 200 personer. Smaka på det.

Nå. SJ fullföljde sedan resan vidare mot norr med strunta i att informera om det mesta enligt Sofie och sedan blev det buss mot slutmålet efter det att tre lok gått sönder och tidtabellen spruckit på bredden och höjden. De som ville veta vad som hände, vart tåget befann sig och när det kunde tänkas komma fram fick använda sina mobiler.

Nytt mejl från Sofie: ”Tjohoo! Ca 60 mil kvar och fortfarande inte ett ljud från SJ, mat eller dryck!?! Inte ett ord! Sjukt!”

Snyggt jobbat, SJ. Ingen information. Knappt någon mat.

Så hur var det då? Enligt SJ gick tågvärdarna runt och frågade folk om de ville ha hamburgare. Fast de som sov ville man inte väcka, säger Anders Hedegren på SJ: presstjänst (som gjorde sitt bästa för att lösa situationen). Inte många var så intresserade av mat menar han.

Men detta är inte sant. ”De gick inte runt och frågade”, säger Sofie när jag pratar med henne en kvart från Kiruna (klockan är då 22.15 på lördagen och hon är tretton timmar sen och sitter på en buss med trasig fläkt  där chauffören kör samtidigt som han ivrigt skrapar rutan).

Och folk satt inte och sov. Eller låg. Klockan var bara 22 och Sofie såg vare sig någon tågvärd som frågade folk om de ville ha mat eller särskilt många som somnat. Hon gick själv genom flera vagnar och kunde konstatera hur läget var.

”Rubriken ni satte om tåget som gud glömde var perfekt”, säger Sofie. ”När jag hade pratat med dig så sprang jag till en kupé där det satt fem tågvärdar och berättade att vi skulle få hamburgare. Då fick jag till svar att vi skulle få tjugo stycken, det skulle få räcka. Om jag själv ville ha en så var det bäst att jag stannade kvar.”

Så Sofie stannade kvar och tog med några burgare till sina kamrater. Hon passade också på att titta in i några kupéer där folk var vakna. Och de blev minst sagt glada över att få mat.

”De hade ingen aning om att det hade kommit hamburgare”, säger Sofie.

Märkligt nog är Sofie inte särskilt imponerad av SJ:s serviceanda. Men hon ville ändå testa den. Ifall den fanns där. För att se om det fanns någon levande tågvärd ombord tryckte hon på knappen ”Vill tala med tågvärden”. En timma senare hade ännu ingen visat sig.

”Det kom aldrig någon”, säger hon.

”Och på morgonen hade man stannat och hämtat kaffe och mackor men ingen information gick ut till oss ombord. Tågvärdarna fruktade att allt för många kanske skulle vilja ha”, säger Sofie som faktisk fick syn på en kopp.

För kaffe till 200 var det ingen som hade beställt. Kanske ville man inte störa.

”Mycket märkligt”, säger Anders Hedegren på SJ som kommentar till det som hänt. Enligt honom skulle alla som ville få sin mat.

Klockan 18 på lördagskvällen var det första gången som samtliga ombord erbjöds mat och dryck.

Sällan har den här spaltens rubrik ”Märkligheter” passat bättre.

PS: På måndag flyger Sofie hem från Kiruna. Hon tänker inte ta tåget tillbaka nu på måndag.