Det är fascinerande att läsa de bloggar, diskussionsforum och kommentarer som redan börjat diskutera den här bloggen, trots att jag inte har skrivit om några fenomen ännu. Flera oroas över att jag inte ska vara vetenskaplig nog även om jag anar att många av dem som skriver så anser att bara det faktum att jag skriver om ”det okända” är illa nog. Som att det skulle smitta befolkningen och kasta oss alla 100 år tillbaka i tiden där tomtar och troll åter smyger runt husknutarna.

Andra, mer new age-inspirerade, oroas över att jag är för kritisk, en ”förklädd skeptiker”, som bara är ute efter att lägga en våt filt över hela ämnesområdet. Att jag i själva verket bara är ute efter att slå hål på allt och ta tröst och snuttefilt från dem som vill tro.

Nå, rätt många verkar ha fattat att det här är ett intressant område att utforska. Att det finns fenomen och händelser som återstår att reda ut orsaken till och att stora delar av vår verklighet ännu inte är utforskad. Låt oss ta oss en titt på ett fenomen som väl faller inom ramen för den här bloggen.

För bara några år sedan hade jag själv aldrig hört talas om jordkast. I dag är jag helt fascinerad av fenomenet. Den som levde för nästa 100 år sedan kunde fortfarande läsa om dem i uppslagsböckerna där de fanns avbildade och beskrivna. Men så försvann jordkasten in i den stora glömskan och de geologer jag har frågat har i de flesta fall aldrig hört talas om fenomenet.

Ett jordkast är precis vad det låter som, nämligen ett stort stycke jord som plötsligt har lyfts upp ur marken och förflyttats ett antal meter åt sidan. Stycket kan väga flera ton.

Kvar i marken blir något som mest liknar en grav med raka kanter. Och hur en sådan kan uppstå finns det ännu ingen förklaring till.

Konstigast är kanske att jordstycket är helt där det står fem-sex meter bort. Ibland har det gått sönder i två delar, men om det hade kastats upp av en explosion så borde både jorden och hålet vara skadade på ett helt annat sätt. På bilden ovan, från Viby i Närke, syns ett jordkast som uppstod 1685.

Några ögonvittnen finns inte men en del öronvittnen. När ett jordkast uppstod inte långt från Lilla Edet i mars 1674 hörde folket på en gård ett dån som mest liknade en långsam jordbävning. När de sedan kom fram till platsen för oväsendet möttes de av ett stort hål i marken medan den jord som rätteligen borde ha funnits där låg prydligt ”utskuren” en bit bort.

Synen som möter den som haft turen att få se effekterna av ett jordkast är närmast bisarr. När ett två och en halv meter stort stycke jord kastats upp vid Biskopskulla kyrka i Uppland i april 1678 beskrevs det ”som hon varit med en sax jemnt afklippt”. Och djupet på den grop som gapade på platsen skulle ha räckt en vuxen människa till axlarna.

Hur kan detta gå till? Jag har talat med en rad geologer som ingen har någon förklaring. Gissningar om att det skulle finnas ett samband mellan tjäle i marken, vatten som fryser och en frostsprängning är idéer som kastats fram. När forskaren Hjalmar Sjögren kom till Glumstorp senvintern 1903, för att undersöka Sveriges senast kända jordkast, möttes han av en syn som först fick honom att spekulera kring meteoritnedslag eller åskblixt. Två jordstycken på sammanlagt 4,4 ton hade ”lyfts upp” ur marken och låg några meter bort från sitt gemensamma hål. Ni kan se dem på bilden här nedan som jag har lånat från Naturhistoriska riksmuseets samlingar.

Under mina egna efterforskningar har jag bara kunnat hitta 17 exempel på jordkast mellan åren 1598 och 1903. I Sverige alltså. Det finns exempel från Nordamerika, England, Baltikum, Portugal och Norge – där det senaste jordkastet inträffade 2001. Men i Sverige finns det inte ett enda exempel efter Glumstorpshändelsen 1903. Så borde det givetvis inte vara. Ett naturfenomen, oavsett hur märkligt, borde inte upphöra utan goda skäl.

Jordkasten är alltså mycket väldokumenterade och de forskare jag talat med utesluter att de kan ha orsakats av människor. Istället måste det vara naturens egna krafter som ligger bakom.

Världen är en underlig plats att leva i. Om någon läsare har hört talas om jordkast skulle ingen bli gladare än jag att få höra om det.

PS: Efter att ha läst några av kommentarerna till den här bloggen så kan det vara på sin plats att påpeka att det inte rör sig om något fejkat foto utan att männen på bilden är i full storlek och att kameran inte ligger på marken. Vattnet som syns är smältvatten som har kommit till efter det att jordkastet har uppstått. Att jordkasten skulle ha bildats av strömmande vatten är fel. Hålen efter kasten är väldokumenterade och när jag besökte Väse för några månader sedan så kunde jag konstatera att hembygdsföreningen där fortfarande vårdar minnet av händelsen. Det råder inte den minsta tvekan om att händelsen verkligen har inträffat.