Kan man leva på luft? Absolut. Men inte särskilt länge. Den som försöker lär ganska snart upptäcka svårigheterna. Flera människor har dött sedan de försökt.

Trots att vi alla behöver mat och dryck för att leva så finns de som hävdar att det går alldeles utmärkt att plocka sin energi rakt ur luften.

Den främsta förespråkaren för leva-på-luft-konceptet heter Ellen Greve från Australien. Eller snarare hette för sedan rätt många år lystrar hon istället till det mera imponerande namnet Namaste Jasmuheen. Jasmuheen driver ett slags virtuellt helhetscenter där hon genom föredrag och böcker har gjort sig rik på godtrogna människors bekostnad.

I en intervju som gjordes 1997 fick Jasmuheen frågan om vad hon egentligen levde på. Hennes kylskåp var välfyllt och nyfikna reportrar undrade. Men Jasmuheen förklarade att maten berodde på en matälskande make. Själv hade hon då sagt att hon inte hade ätit en bit mat på fyra år:

-    Jag kanske dricker ett par koppar te och ett glas vatten om dagen men då och då känner jag mig lite uttråkad och vill ha lite smak. Då kan det bli en chokladkaka eller en cheesecake, blev svaret till reportern.

Dessa små kryddor i tillvaron nämns inte på hennes regnbågsfärgade hemsida. Istället talar den om hur man kan leva på ”flytande luft” och att världssvälten kan botas bara människor ställer om sitt näringsintag från vanlig mat till kosmisk prana – ett slags rymdens mannapartiklar som det ännu återstår för vetenskapen att upptäcka. Vill man ha detaljerna får man läsa hennes böcker.

Några år senare, år 2000, berättade Jasmuheen hur hon överlevde på 300 kalorier per dag och hade gjort så i sju år. (En vanlig människa behöver sju gånger så mycket). Kalorierna tog hon ner direkt från rymden.

”Jag ser mig som en ambassadör för det avancerade ämnet bio-energier, en avancerad vetenskap som våra forskare kommer att förstå i sinom tid”, sa hon då till BBC.

När australiska ”60 minutes” i oktober 1999 utmanade Jasmuheen och lät stänga in henne på ett hotellrum i Brisbane i några dagar, vilket egentligen bara borde ha blivit en intressant omväxling för luftnjutaren, så gick det helt överstyr.

Efter bara 48 timmar kunde teveteamets läkare konstatera att Jasmuheen led av uttorkning och högt blodtryck. Jasmuheen själv förklarade detta med att luften inne på rummet inte var bra så efter tre dagar flyttade teamet henne till en plats uppe i bergen en bra bit från närmaste stad,

Men inte heller det fungerade för Jasmuheen. Efter fyra dagar hade hon tappat sex kilo i vikt och hennes tal började bli allt mer släpigt, pulsen rusade i höjden och när läkaren till sist oroades över att hennes njurar kunde ta permanent skada avbröts filmningen.

Trots att minst tre människor har dött efter att ha läst Jasmuheens böcker och försökt följa sin guru så har författaren själv aldrig velat ta något ansvar för dödsfallen. Istället har hon sagt, när det gäller ett av dödsfallen, att kvinnan ”inte kom från en plats med integritet och inte hade den rätta motivationen”.

För läkarvetenskapen är tanken att en människa ska kunna överleva utan vare sig mat eller vatten något otänkbart. De få som har överlevt har gjort det under mycket stora umbäranden och aldrig helt utan vatten. För ett antal år sedan träffade jag en av dessa lyckliga vid ett besök i USA.

Steven Callaghan hade klarat sig under 76 dygn på en flotte sedan hans båt ”Napoleon Solo” gått under ute på Atlanten. Med sig från den sjunkande båten hade han lite över ett kilo mat och tre liter vatten som han lyckats rädda. Genom att fånga fisk, som han åt rå, och destillera havsvatten med hjälp av en soldriven destillator som fanns i räddningsflotten lyckades han överleva trots brännande sol.

”Om hungern är häxan är törsten förbannelsen”, skrev han senare i sin bok ”Adrift”. Och: ”Utan vatten hade jag varit död efter tio dagar.” Men överlevde gjorde han.

Trots detta finns det faktiskt svenskar som har försökt bli lufterianer. En av dem är Ingrid Krianon i värmländska Lysvik som jag träffade på under arbetet med en bok för några år sedan. Ingrid Krianon påstod att hon varit helt utan mat från början av april 1995 och i tre månader framåt. Från början hade hon druckit fruktjuicer men ersatt dem med vanligt vatten för att till slut, under fyra veckor i slutet av juli och början av augusti, bara ”leva på ljus”.

Ingrid Krianon förklarade för mig hur hon genom dagliga meditationer till slut sattes i direkt kontakt med kosmos. Hela hennes kropp började lysa och hon blev ett med alltet. Först därefter kunde hon ta steget fullt ut och bli lufterian.

Trots detta rekommenderar inte Ingrid Krianon någon att försöka att leva på luft. ”Man kan dö av det”, sa hon till mig utan minsta ironi. Själv kan jag bara konstatera att min värld och hennes, för att inte tala om Jasmuheens, är rätt olika platser att leva på.

Jasmuheen är fortfarande i full drift, skriver böcker och håller föredrag, och har bland annat en hemsida som kallar sig Cosmic Internet Academy. I ett forum berättar en anhängare hur hon under 21 dagar 1998 levt på ”enbart ljus och vatten och juice i 400 dagar”.

Vad jag alltid undrat över är: Om det nu är så himla bra att hoppa över maten och att kosmos portar öppnar sig för den som blir lufterian, varför slutar alla efter ett tag?

Svaret är att en del faktiskt fortsätter. Fast då verkar det inte riktigt räcka med bara luft. En av de mest framträdande lufterianerna i USA, Wiley Brooks (grundare av Lufterianska institutet i Amerika) erkänner utan omsvep att han med jämna mellanrum avbryter sin fasta för att stoppa i sig en Big Mac och en cola. På sin hemsida slår Wiley också fast att en Quarterpounder Cheese är en femte dimensionens maträtt och att han rekommenderar andra att prova det. Och Coca-Cola Light, som Brooks gärna dricker, innehåller ”flytande ljus” som tillsammans med plasten i muggen utgör en basfrekvens som är viktig för oss människor.

Med sådana förutsättningar kan jag nästan räkna in mig själv bland lufterianernas skara.