Kom precis tillbaka från Cosmonova där det har varit pressvisning på en ny film om månlandningen ”Fly me to the moon”. Ett 3D-äventyr som bygger på den verkliga månlandningen (40 år sedan nu i sommar) men med tre flugor som huvudrollsinnehavare.

När jag sitter där med mina stora 3D-brillor på näsan och följer flugornas öden och äventyr är det inte utan att jag hoppas att den lilla barnaskara som sitter i bänkarna framför mig ska ta emot filmen som ett historiskt dokument, för trots att den är animerad följer den verklighetens färd med Apollo 11 väl. Förutom att man märkligt nog översätter Neil Armstrongs berömda första ord på månen med ”Detta är ett litet steg för människan, men ett stort språng för mänskligheten”. Det blir liksom tårta på tårta.

Visserligen har den del av mänskligheten som bryr sig om sådana detaljer ägnat de efterföljande årtiondena åt att bråka om det var ett ”a” eller inte i meningen. Skillnaden blir rätt stor: ”That’s one small step for (a) man – one giant leap for mankind”. Utan ett “a” blir betydelsen som i Cosmonovas översättning men med ett “a” blir betydelsen den som Neil Armstrong egentligen ville ha fram: “Detta är ett litet steg för en människa, men ett stort språng för mänskligheten.”
Då faller pusselbitarna på plats.

Armstrong själv har senare erkänt att han trots att han övat under färden nog missade det lilla ”a”-ordet. ”Det var så jag tränade på det. Det var så jag menade det. Och jag är säker på att det var det jag sa”, sa han i en intervju med en represenatnt för Grumman, det företag som byggde månlandaren. Men säker kunde han inte vara.

När den Grummananställde så spelade upp det hans sagt så kunde Armstrong inte annat än erkänna sitt misstag: ”Katten, jag gjorde det verkligen. Jag klantade till de första orden på månen, eller hur?”

Nå, detta är småsaker jämfört med den stora konspiration som många tror vilade över hela månprojektet. För faktum är att jag med oroväckande regelbundenhet får mejl från framför allt ungdomar som inte tror att vi har varit på månen över huvud taget. Ibland har jag hållit föredrag i skolor om konspirationsteorier och då berättat om just månlandningen. Till min förvåning visar det sig ofta att nästan halva klassen sagt sig tvivla på att några astronauter över huvud taget rest dit.

Myten om att människor aldrig skulle ha landat på månens yta fortsätter att odlas och sprids till nya generationer. Den 1 april visade exempelvis Axess-TV filmen ”Månens mörka sida” där kanalen ställer frågan ”Har människan varit på månen?” Och ser man filmen så blir svaret nej. Men stänger man inte av för tidigt utan orkar titta också när eftertexterna börjar rulla så inser man att hela filmen bara var en enda bluff – en så kallad mockumentär. Där visas alla omtagningar och nisstag och skrattande konspiratörer erkänner att de bara har skojat med publiken. Men då har många redan bytt kanal.

Trots det presenterar Axess-TV filmen som en fransk ”dokumentär”. I själva verket är allt skådespeleri och fiffiga effekter men det låtsas man inte om. Nu finns det fler mockumentärer om månlandningen och just den 1 april är ett datum som verkar vara en favorit när en kanal bestämmer sig för att sända dem. Den 1 april 2001 visade Kanal 5 programmet ”Conspiracy theory: Did we land on the Moon?” Också den en fejkad dokumentär som flera jag pratat med har trott varit den äkta varan.

Tanken att den amerikanska rymdflygstyrelsen Nasa förde hela världen bakom ljuset började sakta växa fram i USA redan på 1970-talet. Flera spekulativa författare publicerade artiklar och böcker där de pekade på en lång rad omständigheter som alla visade på samma sak: En jättelik konspiration där allt gjordes för att dölja att månprogrammet i själva verket aldrig lämnade jorden. En Gallupundersökning från 1999 visar att siffran 6 procent av den amerikanska befolkningen (vilket innebär 15 miljoner amerikaner) fortfarande tror att vi lurats av Nasa.

Ett av bevisen skulle vara att den amerikanska flaggan vajar trots att det inte finns någon atmosfär på månen och att det därmed inte kan blåsa där. Och det finns flera filmsekvenser från Apollo-programmet där man kan se den amerikanska flaggan röra sig. Men de har alla det gemensamt att man kan se en astronaut vrida och rycka i flaggan innan den rör sig. I inget fall rör sig flaggan av sig själv. Föremål som sätts i svängning fortsätter ju att svänga en stund också i ett lufttomt rum. Om det däremot hade blåst en vind skulle man ha sett det fina måndammet yra omkring i samma scener – det gör man inte. Över huvud taget visar bristen på omkringflygande måndamm att det inte blåser på månen

Egentligen är det meningslöst att rada upp alla ”frågetecken” eftersom inget av dem håller för en granskning. Astronauterna själva är heller inte så glada åt ryktena om att de inte skulle ha varit på månen. För några år sedan diskuterade jag detta med den sjätte mannen på månen, professor Edgar Mitchell. Vi tillbringade en hel förmiddag tillsammans i Interlaken där han befann sig för att delta i ett seminarium. När jag frågar honom hur han ser på alla dem som påstår att han och hans kamrater aldrig varit på månen ser han trött ut. Under de dagar vi ses får han frågan vid upprepade tillfällen, både från troende och från skeptiker.

- Det starkaste argumentet är att om det hade varit en bluff så skulle ryssarna aldrig ha hållit tyst om det, säger han slutligen. Det pågick en kapplöpning till månen och de skulle aldrig ha låtit oss komma undan med en sådan bluff.

Så i sommar kan vi lugnt fira den historisk månlandningen. Tolv astronauter har varit där och först var Neil Armstrong och svenskättlingen Buzz Aldrin. Men det var ett tag sedan en människa skickades till månen.

Strax före klockan fem på eftermiddagen den 13 december 1972 startade motorerna ombord på Apollo 17:s månlandare ”Challenger” och astronauterna Eugene Cernan och Jack Schmitt lämnade Taurus-Littrow-området och gav sig åter mot jorden. Sedan dess har ingen människa varit i närheten av månen igen.