Vertolhelikoptrarna fyllde luften med sina omisskännliga flappande ljud och ute på fjärden syntes flera av marinens fartyg patrullera. I inloppet till fjärden låg ett nät som skulle hindra angriparna från att komma ut. Fångad i säcken, så var det tänkt.

Ubåtsjakter har sin egen dramaturgi och den i Töre sensommaren 1983 var inget undantag. Här fanns alla ingredienser: trovärdiga vittnen, tystlåtna militärer och nyhetshungrande journalister. Och kanske en ubåt.

Eller kanske inte.

Vi var ett helt kompani med journalister som slogs om de bästa bitarna. Det gällde att varje dag hitta nya vittnen och att försöka få fram nya uppgifter. Den tidning som jag själv arbetade på, Norrbottens-Kuriren, hade flera sidor dagligen om jakten på den främmande ubåten. Lokalkonkurrenten NSD var inte sämre, liksom lokalradion, Nordnytt, Ekot, TT, Aftonbladet, Expressen… Alla hoppades vi på att den här jakten skulle ge beviset som alla hade väntat på sedan U137 gick på grund 1981. Beviset för att ryssarna skickade ubåtar djupt in i svenska farvatten.

Det var ju det budskapet som våra politiker hade skickat till oss och omvärlden.

En dag intervjuade jag tre personer som alla kunde svära på att de sett ett föremål röra sig under vattenytan med ett tydligt V-format vågskvalp på ytan. De kunde se föremålet under mer än en minut och alla var säkra på sin sak. Det var bara ett problem. Vattendjupet på platsen var inte många meter. En ubåt, hur mini den än kunde vara, hade ingen möjlighet att röra sig där.

Vid ett tillfälle satt jag i bilen nere i Luleå då jag fick höra lokalradions reporter med andan i halsen berätta om hur vertolhelikoptrarna hovrade över ett okänt föremål ute på vattnet. Insatsen verkade nära. Vilken minut som helst kunde de börja släppa sjunkbomber. Jag trampade gasen i botten och körde de 50 kilometerna till Töre för att inte missa något. När jag kom fram fanns inte en helikopter i sikte. Allt var lugnt och det visade sig att reportern hade fejkade det hela för att få lite spänning i sändningen.

Militären hittade aldrig någon ubåt i Törefjärden och frågan är om man gjorde det någon annanstans heller under de år som jakterna fortsatte. Det talas om 16.000 iakttagelser, alltså 16.000 personer eller grupper av personer ansåg att det de hade sett motiverade en rapport till försvaret. När jag talar med dem som var med och analyserade allt detta material så stannar siffran över riktiga ubåtar på mellan 5 och 25.

När jag läser Mathias Mossbergs bok ”I mörka vatten” (Leopard) så hävdar den tidigare ambassadören att de ubåtar som verkligen var ubåtar inte kom från Sovjet utan från väst. Visserligen är boken oroväckande fri från källhänvisningar och bristen på namn sticker i ögonen men man kommer inte ifrån att Mossberg sätter fingret på en öm punkt: Politikernas förhållande till fakta verkar inte ha haft mycket med källkritik att göra. Frågorna kring ubåtskränkningarna är många och svaren i mångt och mycket hemligstämplade.

Mossberg menar att svenska folket förts bakom ljuset i alla år. Inte minst av den nuvarande utrikesministern Carl Bildt som under 80-talet byggde sin politiska karriär på att ryska ubåtar kränkte svenska vatten. Bildt vill ogärna tala om det som hänt och kollegor till mig som har försökt få svar har mötts av tystnad.

Mitt i allt detta måste man fråga sig hur denna enorma hysteri kunde uppstå. Det är inte utan att jag ser stora likheter med ufofenomenet. När det gäller ufo talar man om en rest på mellan 5 och 10 procent internationellt, alltså det som återstår sedan misstolkningarna rensats bort. När det gäller ubåtarna hamnar vi på tiondelar av procent. Och vi vet inte ens om dessa stackars tiondelar var verkliga ubåtar de heller eller om de bara är just ”bra observationer” av något som av allt att döma var ett fysiskt fenomen.

Under några år såg svenska folket ubåtar i varje vågskvalp. I dag är det ingen som rapporterar dem längre. Hur kommer det sig?

När jag dyker ned i gamla 1800-talstidningar, som jag har för vana att göra, så är det lätt att hitta liknande hysterier. För mer än 100 år sedan såg folk i delar av USA flygande ormar fara fram över himlen. Rapporterna duggade tätt under några dagar men avtog sedan. Varför? Några flygande ormar var det nog inte (om nu inte aztekernas befjädrade gud Quetzalcoatl eller mayafolkets Kukulcan hade återvänt som hastigast) även om de som såg dem var nog så övertygade när det väl hände.

Oavsett vad man tror om 80-talets ubåtar så kommer man inte ifrån att nästan alla observationer var av något annat än av verkliga undervattensfarkoster.

För några dagar sedan avhemligade det brittiska försvarsdepartementet ytterligare fyra tusen sidor ufodokument och det totala antalet uppgår nu till över 10.000. Intresset var enormt och under de första 24 timmarna loggade 240.000 personer runt om i världen in på det brittiska nationalarkivets hemsida för att tanka ned materialet. Sedan de första dokumenten släpptes i maj 2008 har två miljoner nedladdningar gjorts från sajten, konstaterar mannen bakom frisläppandet, ufologen och professorn David Clarke.

Också här finns rader av rapporter där människor är helt säkra på att det de har sett var en fysisk farkost. Men vad? Svaren i de brittiska dokumenten är kanske inte så självklara som de ufointresserade, inklusive mig själv, skulle önska. För varje enskilt fall återstår det ytterligare arbete innan frågetecknen kan rätas ut. För ett okänt – ett ufo – är trots allt inget svar utan bara början på en fortsatt väg mot identifiering. Samma sak gäller för ubåtarna.

När det gäller ufon och ubåtar rör vi oss i samma grumliga vatten. Oftast har vi bara människors vittnesmål att gå på och i de fall som det finns radarbilder eller sonardetektionerna är det människor som ska tolka dem. Och en människa ser ofta helt andra saker än en annan. Ingen av oss är objektiv eller neutral, vi bär alla med oss våra förutfattade meningar och en viss enögdhet som påverkar våra bedömningar. Ibland självvald för att nå politiska resultat.

Detta sagt så måste vi givetvis fortsätta att undersöka dessa intressanta rapporter. För både ubåtsfrågan och ufofenomenet har med all säkerhet saker att lära oss. Inte minst om oss själva. Kanske också om ett fysiskt fenomen.

PS: För er som undrar varför bloggen varit oroväckande avsomnad under en längre tid så kan jag bara skylla på en lång och trevlig semester som bland annat tillbringades i Australien. Utan dator. Kan rekommenderas.