Clas Svahn bloggar om märkligheter

Klot från solen

Skrivet av Clas Svahn 23:12, 2 december 2009 i kategori Konstigheter

Ett av mina favoritord i engelskan när det gäller just märkligheter är ordet singular som då nästan alltid används i sammanhanget singular phenomenon. Inte minst i tidningar från 1800-talet stöter man ofta på det. Och står begreppet i en rubrik då vet man att det väntar intressant läsning.

Ett singular phenomenon är ett unikt och ofta överraskande fenomen som plötsligt dyker upp och inte sällan snabbt försvinner. Men det kan också hända att fenomenet pågår under en längre tid.

Ett sådant har länge förbryllat mig och trots att jag har läst åtskilliga hundra beskrivningar av fenomen i atmosfären så återstår ännu att hitta något som kan matcha det som inträffade vid Biskopsberga by nära Skänninge i Östergötland år 1807.

I dag finns byn inte längre kvar men i husförhörslängderna framgår det att byn vid den tiden hade cirka 300 invånare.

Det var den 16 maj vid 16-tiden på eftermiddagen som det märkliga inträffade. Dagen hade varit varm, vinden var svagt sydvästlig och himlen molnfri då några arbetare på Per Månssons gård noterade att solen bleknade så till den grad att de obesvärat kunde stirra rätt in i den. Solskivan blev mörkröd och förlorade sin strålglans. Samtidigt, ifrån den västra horisonten, kom ett stort antal sfäriska objekt seglande, bollar av ett par decimeters storlek och mörkbruna till färgen. Bollarna for långsamt och i stora mängder över himlavalvet i östlig riktning.

Hela tiden kom nya bollar upp i väst för att försvinna i öst, till slut fyllde miljontals av dem himlen. Ju närmare solen de kom, desto mörkare blev de, för att bli helt svarta när de passerat solen. Då ändrade de sin kurs något. Flera bollar verkade sammanlänkade i formationer om tre, sex eller åtta i linje som på en kulram. Därefter rämnade formationerna, bollarna återtog sin ursprungskurs och försvann bort med en högre hastighet, då med en kilformad svans efter sig. Svansen hade samma färg som sin boll. Man noterade att svansen efter hand försvann.

Nu föll det sig så att sekreteraren vid Biskopsberga herrgård, Knut Gustav Wettermark, blev ögonvittne till händelsen. Wettermark var en bildad man som hade bott två år i byn när händelsen inträffade. Förmodligen var han också en aktad medborgare som man inte tvivlade på. Säkert är det tack vare honom som denna besynnerliga händelse blev nedtecknad.

Och Wettermark fick själv se en av dessa knepiga bollar landa inte så långt ifrån honom. Dess svarta färg tonades ner ju närmare marken bollen kom. Till slut var den nästan osynlig men väl nere på marken kunde man åter se den lysande i flera olika färger. Den liknade såpbubblor som barn leker med. Där bubblan landat syntes för en kort tid en tunn genomskinlig hinna, såsom spindelväv.

Hela fenomenet pågick i två timmar. Sedan slutade det och himlen blev sig åter lik.

Antagligen hade detta säregna fenomen aldrig kommit till vår kännedom om det inte hade varit för att Wettermark en kort tid efter händelsen berättade om den för en vän, Erik Acharius från Vadstena. Acharius blev mer än intresserad. Han var själv naturforskare, professor och läkare och ledamot av vetenskapsakademien sedan 1796. Det han nu fått höra fick honom att resa till Biskopsberga för att personligen intervjua en lång rad ögonvittnen. Och det han hörde gjorde honom imponerad: ”Jag kan ej tvifla på sanningen”, skrev han senare i en rapport till vetenskapsakademien där han också avfärdade alla tankar på att det skulle ha rört sig om en synvilla.

Orsaken till att han rapporterade om detta sällsamma fenomen var, skrev Acharius, att ”från glömskan bevara en så märkbar tilldragelse som ehuru svår att förklara likväl lemnar ett bevis mera om de många underbara verkningar som i vår atmosphér kunna sig tilldraga”. Kloka ord och klokt handlat.

Det Biskopsbergaborna hade sett var ett högst påtagligt fysiskt fenomen. Men vad? En samtida spekulation gick ut på att en virvelvind blåst upp över bergs- eller skogstrakter någonstans och dragit med sig vegetabiliska substanser av gelatinliknande natur. Substanserna hade senare genom sin färd i lufthavet blandats med andra ämnen och blivit formade som genomskinliga bollar. Dessa ändrade sin färg när de belystes av solen. Frågan är hur en sådan mängd kunde alstras på ett ställe, och hur de kunde bli så många att de förmådde tona ned solljuset.

Några år senare skulle Biskopsbergahändelsen komma att publiceras också i Amerika. I ett brev författat på svenska från en J. C. Hauff i Boston bad denne akademien om att få upplysningar om några intressanta upptäckter. Hauff, som troligen var Johan Caspar Hauff som fötts i Stockholm 1763, verkar ha varit ett slags vetenskapsjournalist, och det var genom honom som händelsen kom att publiceras också på engelska.

Biskopsbergahändelsen är ovanlig och saknar ännu förklaring och en del av det ni har läst här ovan har forskats fram av två vänner till mig, Johnny och Conny Ljung. Annars hade säkert detta naturfenomen hamnat på minnenas soptipp.

Teckningen ovan är gjord av Richard Svensson.