Finns det någon där ute? Någon som redan har spanat in oss och kanske är på väg hit i rymdskepp av oanade dimensioner.

Frågan är åter aktuell sedan en konferens om utomjordiskt liv avslutades i London tidigare i veckan men den är givetvis långt ifrån ny. Redan ett par hundra år före Kristus skrev filosofen Epikurus (341-270 f.Kr.) att ”det finns ett oändligt antal världar, både lika och olika vår värld” och att ”vi måste tro att det i alla dessa världar finns det levande varelser och växter och andra saker som vi kan se i vår värld”.

Nu var Epikurus ”världar” inte de världar som vi i dag tror finns runt stjärnor bortanför vår egen sol. Den världsbild som den grekiske filosofen levde i hade ingen aning om att stjärnorna var avlägsna solar. Istället menade Epikurus att dessa världar av osynliga och ofattbara.

Tanken på att det finns andra där ute har fått oss människor att fundera kring hur vi skulle kunna få kontakt med dessa varelser. Metoderna har varierat.

Ett av de mera spektakulära, som lades fram i mitten av förra århundradet, var att låta gräva enorma diken i Sahara som sedan skulle fyllas med bensin och antändas. Genom att forma dikena till intelligenta matematiska tecken skulle en iakttagare på Mars förstå att också jorden var befolkad av tänkande varelser.

Sedan dess har vi jordbor övergått till att lyssna och 1960 riktade astronomen Frank Drake ett radioteleskop mot stjärnorna Tau Ceti och Epsilon Eridani med en stilla förhoppning om att snappa upp något. Men intet ljud hördes.

Den 15 augusti 1977 trodde åtminstone några forskare vid Big Ear-observatoriet i Ohio att kontakten var skapad. En 72 sekunder lång radiosignal nådde då det stora teleskopets parabol och astronomen Jerry Ehman skrev ned kommentaren ”Wow!” i kanten av utskriften. Men signalen återkom aldrig och upprepade försök att lyssna i riktning mot stjärnan Chi i Skyttens stjärnbild har gett noll och intet.

Kanske hann den sändande civilisationen spränga sig själv i bitar innan någon fortsatt kontakt kunde komma i fråga. Kanske var det något helt annat som råkade hitta vägen till astronomernas instrument.

Själva har vi ju läckt signaler sedan omkring 100 år. Radio- och tevesändare sprider programmen de skickar ut till oss också långt bortom jordens horisont. Sedan dess har Adolf Hitlers tal inför Nürnbergdagarna, tidiga amerikanska såpoperor och mycket annat smått och gott nått stjärnor inom en radie på 100 ljusår vid det här laget.

Men finns det någon där ute som lyssnar? Och vad tror de i så fall om oss?

Det finns en rad svårigheter när det gäller frågan om det finns några andra där ute eller inte. En av dem är de enorma tidsrymder som har gått sedan universums födelse; nästan 14 miljarder år. Under den tiden kan civilisationer ha kommit och gått utan att i dag ha lämnat det minsta spår efter sig för oss att upptäcka.

De som kanske finns kvar där ute kanske ännu inte har utvecklat vare sig radio eller rymdfart vilket gör dem svåra att hitta.

Men om de finns där, och det tror jag personligen, så är det i det närmaste omöjligt att förutspå hur de kan se ut. När jag fick frågan om liv i rymden i TV4 för ett par dagar sedan så konstaterade jag att livet kan se ut nästan hur som helst. Det enda liv vi känner, det som finns på jorden, består av allt från elefanter och maneter till människor och mikroorganismer. Och en hel del annat.

Att tänka sig att en annan civilisation skulle vara kopior av just oss människor är kanske inte så givet.

Den brittiske astronomen Fred Hoyle (1915-2001), som myntade begreppet Big Bang, skrev i slutet av 1950-talet en science fiction-roman där ett intelligent moln oväntat dök upp i vårt solsystem. Molnet bestod av komplicerade molekyler som kan tänkas fungera både som en stor hjärna men också som enskilda individer, utan egen planet.

Men den typen av besök är inte att räkna med. De flesta astronomer är mera inne på tanken att en främmande civilisation en gång i tiden kommer att göra sig tillkänna genom radiosignaler. Om vi över huvud taget kommer att upptäcka några ”grannar”.

En av mina favoritförfattare, Eugen Semitjov (1923-1987), skrev 1973 boken ”Det kommer en dag…” med undertiteln ”…då hela världen håller andan”, där han spekulerade kring hur vi människor en dag får in just sådana signaler. Jag erkänner villigt att den boken kom att påverka mig och mitt eget intresse kring liv i rymden. Semitjov lyckades förmedla en ”Wow!”-känsla redan innan astronomerna på Big Ear-observatoriet kladdade ned sin reaktion i marginalen på pappersutskriften.

Frågan är hur länge vi ska behöva vänta på att få uppleva den känslan. För när den kommer så kommer den som en blixt från klar himmel.