SJ är ett lustigt företag. När deras nattåg från Stockholm mot Boden susade iväg genom mörkret på fredagen hade man struntat i att koppla på en restaurangvagn. Den hade helt enkelt inte kommit fram i tid.  Istället bunkrade man upp med 50 ostfrallor till 200 passagerare. Och en bekymrad konduktör som inte vågade nämna att han hade mackorna. Risk för upplopp. Ett dygns resa utan mat kan ju ta fram det sämsta hos folk. (Ni kan läsa historien här).

När jag, efter att ha pratat med en av passagerarna, ringde SJ:s presstjänst och påpekade att man kanske skulle kunna stanna på vägen och servera lite mat åt de hungrande så nappade man direkt. Varför jag var tvungen att räkna ut detta åt ett företag som tar betalt för att transportera folk via järnväg övergick då mitt lilla förstånd och gör så fortfarande.

En kvart senare fick jag veta att tåget skulle stanna i Sundsvall och att SJ minsann skulle bjuda på hamburgare direktlevererade från McDonald’s via taxi. Schysst. Bra PR. Måste säga att jag blev imponerad. Och glad över att resenärer som nu skulle tillbringa nästan ett dygn på ett tåg faktiskt också kunde få en matbit.

Men hur blev det? I kväll fick jag ett mejl från Sofie Arvidsson som var en av de 200: ”Hamburgarna som kom i går var ca 20 st och det ropades inte ut ens att de kom. Jag visste eftersom det var jag som hade kontakt med dig, så jag fick burgare…”

Tjugo burgare på 200 personer. Smaka på det.

Nå. SJ fullföljde sedan resan vidare mot norr med strunta i att informera om det mesta enligt Sofie och sedan blev det buss mot slutmålet efter det att tre lok gått sönder och tidtabellen spruckit på bredden och höjden. De som ville veta vad som hände, vart tåget befann sig och när det kunde tänkas komma fram fick använda sina mobiler.

Nytt mejl från Sofie: ”Tjohoo! Ca 60 mil kvar och fortfarande inte ett ljud från SJ, mat eller dryck!?! Inte ett ord! Sjukt!”

Snyggt jobbat, SJ. Ingen information. Knappt någon mat.

Så hur var det då? Enligt SJ gick tågvärdarna runt och frågade folk om de ville ha hamburgare. Fast de som sov ville man inte väcka, säger Anders Hedegren på SJ: presstjänst (som gjorde sitt bästa för att lösa situationen). Inte många var så intresserade av mat menar han.

Men detta är inte sant. ”De gick inte runt och frågade”, säger Sofie när jag pratar med henne en kvart från Kiruna (klockan är då 22.15 på lördagen och hon är tretton timmar sen och sitter på en buss med trasig fläkt  där chauffören kör samtidigt som han ivrigt skrapar rutan).

Och folk satt inte och sov. Eller låg. Klockan var bara 22 och Sofie såg vare sig någon tågvärd som frågade folk om de ville ha mat eller särskilt många som somnat. Hon gick själv genom flera vagnar och kunde konstatera hur läget var.

”Rubriken ni satte om tåget som gud glömde var perfekt”, säger Sofie. ”När jag hade pratat med dig så sprang jag till en kupé där det satt fem tågvärdar och berättade att vi skulle få hamburgare. Då fick jag till svar att vi skulle få tjugo stycken, det skulle få räcka. Om jag själv ville ha en så var det bäst att jag stannade kvar.”

Så Sofie stannade kvar och tog med några burgare till sina kamrater. Hon passade också på att titta in i några kupéer där folk var vakna. Och de blev minst sagt glada över att få mat.

”De hade ingen aning om att det hade kommit hamburgare”, säger Sofie.

Märkligt nog är Sofie inte särskilt imponerad av SJ:s serviceanda. Men hon ville ändå testa den. Ifall den fanns där. För att se om det fanns någon levande tågvärd ombord tryckte hon på knappen ”Vill tala med tågvärden”. En timma senare hade ännu ingen visat sig.

”Det kom aldrig någon”, säger hon.

”Och på morgonen hade man stannat och hämtat kaffe och mackor men ingen information gick ut till oss ombord. Tågvärdarna fruktade att allt för många kanske skulle vilja ha”, säger Sofie som faktisk fick syn på en kopp.

För kaffe till 200 var det ingen som hade beställt. Kanske ville man inte störa.

”Mycket märkligt”, säger Anders Hedegren på SJ som kommentar till det som hänt. Enligt honom skulle alla som ville få sin mat.

Klockan 18 på lördagskvällen var det första gången som samtliga ombord erbjöds mat och dryck.

Sällan har den här spaltens rubrik ”Märkligheter” passat bättre.

PS: På måndag flyger Sofie hem från Kiruna. Hon tänker inte ta tåget tillbaka nu på måndag.