Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Clas Svahn bloggar om märkligheter

När Jungfru Maria kom till Tensta

Plötsligt börjar folk vända sig mot de stora fönstren som vetter ut mot E18 och snart är ljuset släckt, mobilerna lyser och förväntan har vänts till visshet. Jungfru Maria är äntligen på väg.

Det kommer att bli en kväll som många sent ska glömma.

Det började med ett telefonsamtal från en man som jag aldrig tidigare talat med. Men Nasry Nissan hade något viktigt att berätta och jag lyssnade ivrigt. Nasry visste att en rad personer inte bara sett Jungfru Maria vid en kyrka i Tensta utan att åtminstone en liten flicka också lyckats fotografera henne med sin mammas mobil och nu undrade han om jag ville titta på bilden.

Det ville jag ju. Efter att ha tittat på den och pratat med flera personer i församlingen så skrev jag en blogg. En blogg som visade sig bli mycket läst.

Men givetvis ville jag se vad som hände i kyrkan bredvid Shellmacken i Tensta med egna ögon och i onsdags (22 augusti) tog jag bilen dit. För frågan är ju: Visar sig verkligen Jungfru Maria i och utanför Santa Maria-kyrkan?

Jag kommer i tid. Nästan två timmar innan det hela ska börja. En bönestund med sång och starka förhoppningar på att den Heliga Jungfrun för fjärde dagen i rad ska visa sig. Strömmen av folk ökar stadigt.

Teghlat Sauma som är ordförande i församlingens styrelse har varnat mig för att parkera på kyrkans parkering. Jag kommer aldrig att ta mig ut sedan säger han. Bättre då att ställa vid Spånga kyrka och gå. Men det regnar och jag hittar en plats framför restaurangen mitt emot Shellmacken och går sedan över gatan och fram till en bakdörr till Santa Maria-kyrkan.

Det är här platsen där Den Heliga Jungfrun har visat sig tre dagar i följd. Först för några hundra och sedan för långt över tusen och i dag räknar alla med att det ska komma ännu fler. Det gör det. Strax efter 19 kan det vara så många som 2.000 personer i den stora kyrkolokalen.

Jag slår följe med Nuamat Alla Dabbag på vägen in. Dabbag är präst och församlingens ledare och många trycker hans händer när vi går in genom dörren till den kyrka som skulle ha stått helt klar den här veckan men som försenats på grund av en oväntad uppenbarelse av Jesu moder.

Klockan är strax före 18 och de första bänkarna har börjat fyllas. Jag slår mig ned i mittgången och byter några ord med Nuamat Alla Dabbag och frågar honom vad detta betyder för församlingen, en församling med omkring 1.100 medlemmar.

– Det är mycket viktigt. Det som händer visar att Santa Maria är det bästa för oss och för Gud, hon är också vår mor. När Santa Maria visar sig för oss visar det också att det finns hopp för Sverige och för världen.

En kvinna lutar sig fram och visar mig bilder utskrivna från nätet. Liknande bilder hänger i hallen utanför kyrkolokalen, till vänster om ett bord med vatten och godis till barnen. Bilderna är tagna med mobiltelefoner, många är pixliga och få är särskilt tydliga. Den som vill kan se Jungfru Maria eller åtminstone konturerna av något som skulle kunna vara en kvinna med huvudduk och bulsiga kläder. Den som känner sig mindre säker och inte redan vet vad man ska titta efter ser i bästa fall en kontur formad som en bowlingkägla.

Någon frågar mig om jag själv sett något, en annan om jag är troende. Alla är vänliga och stämningen mjuk och förväntansfull, helt utan hysteri.

När Nuamat Alla Dabbag har talat i nästan en halvtimme frågar jag Jakob Geuriya som står intill mig vad Dabbag talar om och får till min förvåning veta att församlingens andlige ledare just gett de nästan 2.000 i lokalen en förmaning om att flytta sina bilar från Shellparkeringen så att de ska slippa 650 kronor i böter.

– Men han säger också att alla måste stänga av sina mobiler men ha kameran på så att de ska kunna ta bilder när Jungfru Maria visar sig.

När jag ser mig omkring verkar alla ha en mobil i handen. Till och med prästerna framme vid altaret har kameror eller mobiler. Här sitter de på rad: präster från Hallunda och Sollentuna, en munk från Jönköping och några gäster från andra platser som jag aldrig uppfattar. När de turas om att tala är det på syrianska eller arabiska. Kören, som sitter på första bänk, fyller med jämna mellanrum kyrkorummet med ljuv, och för mig exotisk, sång.

Klockan 19.10 är det redan varmt och fler än jag nämner ordet bastu medan de lättar på kavajen. Nuamat Alla Dabbag fortsätter att uppmana människorna i lokalen att lägga ut sina bilder på Facebook och Twitter. De bilder som alla verkar övertygade om kommer att tas också i kväll.

En stund senare rör sig en familj fram längs en av gångarna och möts av Nuamat Alla Dabbag som tar emot en inramad bild föreställande ett barn. Barnet har lite tyg virat runt huvudet och det är ingen tvekan om att barnet har drabbats av en svår sjukdom. Dabbag ställer fotot intill den stora bild föreställande Jungfru Maria som står längst fram och där det brinner rader av värmeljus som ständigt fylls på av män med en röd armbindel. Strax bredvid står en vit staty av den Heliga Jungfrun. Två rullstolsburna har placerats längst fram som om också de väntade på ett under.

Till vänster om mig sitter en kvinna med ett lätt svartvirkat huckle med ordet Lourdes skrivet ovanpå. Lourdes där 14-åriga Bernadette Soubirous den 11 februari 1858 säger sig ha mött Jungfru Maria i en grotta och därmed startade världens mest kända vallfärdsort för den som hoppas på bot och tillfrisknande.

Santa Maria-kyrkan sjuder av sång och glädje. Dabbag påpekar att man inte vill ha några pengar från dem som kommit dit. Jungfru Maria har visat sig helt gratis och kyrkan ska inte dra ekonomisk nytta av detta. Den som ändå vill skänka något till kyrkan får göra det längre fram. Inte nu.

En av kyrkans styrelseledamöter tar av sig kavajen och jag önskar att jag kunde göra det samma. Men fickorna är fyllda med telefon, bandspelare, pennor och block. Det är bara att stå ut. När jag frågar honom vad han tror så svarar han att han förstår att den som ser något tror men att han själv inte vet vad han ska säga om det. Men han tvivlar inte på det som händer.

Och så plötsligt.

Efteråt är det omöjligt att hitta två personer som kan ge samma version om vad som egentligen hände. Klockan är 19.45 och det löper en blixtsnabb oro genom de främre tio raderna. Några händer höjs med mobilerna riktade mot vänster. Andra går mot fönstren som vetter mot Europavägen. Det är det tredje fönstret från altaret som drar till sig mest uppmärksamhet men också det andra och när folkmassan fyller på står det snart människor vid varje fönster. Flera av dem är öppna och rader av män och kvinnor lutar sig ut.

Någon säger att hon syns i träden utanför. Hon. Maria.

Jag ger mig av mot fönster nummer två, tittar ut men ser inget speciellt. Ett stilla regn faller, det är mulet och framför mig stiger en skog av mobiler. Kören börjar sjunga och det är märkligt stilla trots att alla nu står upp. De vackra kristallkronorna i taket har släckts. Många börjar applådera och allas blickar är riktade ut mot kyrkans fönster. Jag tittar men kan fortfarande inte se något. Inte i träden, inte på himlen och inte i fönstren.

Folkmassan får vad den har väntat på. Ett tecken. En syn från en annan värld. Då och då pekar någon, men frågan är på vad. Ibland applåderar människorna i lokalen. Som för att visa sin tacksamhet.

Jag träffar några unga flickor som berättar om hur de och andra sett Marias konturer dagen före. En av dem undrar om jag är troende vilket jag säger att jag inte är. En kvinna intill mig berättar hur hon sett Jungfrun i ett av kyrkans fönster. Fönster tre. Sedan pekar hon på ett annat fönster, som borde vara fönster ett, och undrar vad det är för mörkt föremål som syns där. Jag förklarar att det är en reflex från väggen på andra sidan rummet, ett föremål inne i kyrkan, och att det är lamporna som gör att fönstret fungerar som en spegel. Jag är inte säker på att min förklaring går fram.

En halvtimma efter den första uppståndelsen händer något annat. En dimma växer fram på rutan till fönster nummer tre. Snabbt är alla på fötter igen och mobilerna riktas åter mot den vänstra väggen. Sången stiger åter.

När jag vandrar ut i regnet strax före klockan 21 råder fullt parkeringskaos och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag parkerat där jag gjorde. En ung man kommer fram till mig, han vet vem jag är och många, många har läst min blogg om Santa Maria-visionerna som jag skrev redan i måndags. Den andra dagen av syner. Nu vill han, Tomas Georgos, berätta för mig.

Han hade varit i kyrkan dagen före, som så många andra, och då sett Jungfrun någon gång mellan klockan 20 och 21. Men tiden är inte viktig, det är det han såg som får honom att ivrigt berätta.

– Efter en stund kunde jag se en typisk ikonbild av Santa Maria med sin blå mantel och under hade hon sin vita klänning och så syntes repet kring midjan. Jag såg till och med knuten till det i detalj, och vilken sorts rosett det var.

– Först började alla applådera och jag förstod att något hade hänt och så såg jag dimman i fönstret och efter en stund blev bilden tydligare och tydligare. Då började jag be. Många såg hennes ansikte men jag såg aldrig det.

Innan vi skiljs åt frågar jag Tomas varför han tror att det som händer äger rum just nu. Svaret kommer snabbt. Santa Maria är här på ett uppdrag.

– Hon vill samla sina förlorade lamm. Vi har förlorat tron och nu vill hon visa oss sanningen, säger han.

Regnet känns uppfriskande och skönt. Jag säger hej då och vandrar mot bilen och hoppas innerligt att den inte är inparkerad. Tomas ropar ”Gud välsigne dig” och går tillbaka upp för kyrkotrappan. Få är på väg ut.

Själv undrar jag hur många av de hundratals bilder som tagits av fönstren i kyrkan denna kväll som ska visa något som kan stärka tron hos de församlade ytterligare. Säkert många nog för att åter fylla kyrkan i några dagar tills det hela ebbar ut och allt återgår till det normala.

Och frågan är: Vem vill säga att man inget såg eller upplevde något när ”alla andra” verkade ha gjort det. Här blir massan så mycket större än den enskilda individen. När alla rusar fram för att se är det inte lätt att säga att man inte gör det.

Är det jag varit med om ett par timmars uppvisning i glädjerik masspsykos eller kom hon verkligen förbi, Santa Maria, för att visa sig för sina troende denna kväll i augusti i nådens år 2012? Här räcker min tro inte till. En skugga i ett immigt fönster och en skymt av något i ett träd känns trots allt inte som det bevis som en utomstående kan känna sig styrkt av.