Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Clas Svahn bloggar om märkligheter

Mannen som kunde banda andar

Jurgensonarbetsrum1963

I slutet av 1950-talet tog spökena klivet ut ur garderoben och in i den elektroniska tidsåldern. Den som menade sig ha upptäckt dem där var svensken Friedrich Jürgenson som blev känd över världen för att ha tagit emot märkliga röster på band. Rullband för att vara mera exakt, en sorts rullar med magnetband som dagens generationer knappast ens har sett på vykort.

Ni kan se honom på Claude Thorlins bild från 1963 här ovan. Thorlin som med tiden skulle bli Jürgensons efterföljare och på egen hand börja banda röster från ”andra sidan”.

Själv läste jag om Jürgenson först i början av 1970-talet då han ofta förekom i veckotidningar och ibland även i dagspressen och även i två egna böcker. Och det jag läste fick mig att både häpna och känna tveksamhet.

Vad Jürgenson gjorde från sitt hem i Mölnbo var att låta sin rullbandspelare spela in genom en vanlig mikrofon, senare gjorde han det direkt via en radio. Bandet fick helt enkelt gå medan de som befann sig i rummet pratade med varandra eller satt tysta.

När bandet sedan spelades upp hördes samtalen i rummet men också, ibland, något annat. För mitt bland rösterna från människor, eller från radioapparaten som stod på, dök det upp korta skurar av andra röster som föreföll ett tala slags blandspråk där svenska, tyska, italienska och andra språk användes. Polyglott var det ord som Jürgenson själv valde att använda för att beskriva detta minst sagt ovanliga sätt att kommunicera från vad han ansåg vara den ena dimensionen till den andra.

Från de dödas rike till oss här på jorden.

Ibland verkade rösterna svara på de frågor som personerna i rummet ställde, andra gånger verkade rösterna försöka få Jürgenson och de andra kring bandspelare att lyssna: ”Mit dem Apparat Kontakt Halten, bitte hören”, kunde det låta.

Friedrich Jürgenson (1903–1987) själv var egentligen konstnär och fick med tiden måla av såväl påven Paulus VI (som ni kan se ta emot Jürgenson på bilden längst ned) som utföra uppdrag beställda av Vatikanen. Han arbetade också med dokumentärfilm. Men det var rösterna som allt mer tog över hans liv och tid. Att säga att han uppslukades av jakten på dem är inte att överdriva.

Och han var inte ensam om att höra dem. Rader av andra kunde också göra det, till och med de journalister som var med vid presskonferenserna som Jürgenson höll i sitt hem. Många av dessa tolkade dem dock betydligt mera återhållsamt. ”Jag vet inte vad jag ska tro”, skrev Rune Moberg med sin vassa penna i tidningen Se, ”däremot vet jag vad jag inte ska tro. Jag tror inte Friedrich Jürgenson är en medveten bluff. Skulle han i så fall vänta i nära fyra år med att tala om för världen vad han har hört?”

Nej, få trodde att Friedel var en bluffare. Men många valde att gardera sig för vad det egentligen var som hördes på de brusiga banden. Andra, som forskaren John Björkhem, menade att det som hördes på inspelningarna var något mycket intressant och ett fenomen som snart skulle komma att accepteras.

Men så har det inte blivit och röstfenomenen är i dag lika omdebatterade som de var då.

Nu har den tidigare kvällstidningsjournalisten Anders Leopold (Aftonbladet och Expressen) skrivit en personligt färgad biografi om sin vän Friedrich, eller Friedel som han ofta kallades – ”Min vän på andra sidan” (Parthenon Förlag). Författaren tvivlar inte längre på att rösterna är äkta och skriver att han själv ibland lyckats få in dem på band när han försökt. Anders Leopold radar upp exempel och berättar historien om en person vars levnadsöde i många stycken är fascinerande.

För att hjälpa oss läsare (och lyssnare) har författaren lagt ut valda inspelningar på sin webbplats där alla kan ta del av dem. Och där måste jag säga att man får vara behäftad med synnerligen god fantasi för att verkligen höra de meningar som Jürgenson själv tyckte sig uppfatta. Visst, ibland hörs röster som i det ofta hårda bruset tränger igenom och visst går det om man verkligen vill höra vissa ord. Men den fråga man ställer sig: Är det verkligen möjligt att från dessa brusiga röster dra slutsatsen att det rör sig om avlidna som nu försöker kommunicera med oss? Eller finns det en annan förklaring?

För något hörs. Ibland tydligt, oftast svagt dolt i brus. Men hur det hamnat på bandet är svårare att säga. Och så länge kvaliteten inte är bättre så krävs det nog starkare bevis. Betydligt starkare.

Efter Jürgenson har andra tagit vid och sagt sig ha fångat röster via dator och telefon, för att ta två exempel. Att söka bevis för de elektroniska röstfenomenen är numera ett sätt att bedriva parapsykologisk forskning och de har till och med fått en egen förkortning, EVP, Electronic Voice Phenomenon.

Trots det är det alltså få som är övertygade om att rösterna verkligen kommer från en annan dimension där de döda ska leva. Den teori – övertygelse – som Friedrich Jürgenson själv förde fram efter att själv ha hört namn och röster från vad han tolkade som avlidna vänner är svårare att ta till sig så här fyrtio år efter att det hände.

Boken ”Min vän på andra sidan” är en partsinlaga och inte den granskning som hade behövts. Få kritiska röster ges plats trots att det är tydligt att många av de budskap, från bland andra Hitler och den dödsdömde – och 1960 avrättade – Caryl Chessman, väcker fler frågor än de ger svar. Trots det blir det en hel del intressant läsning där Friedrich Jürgenson själv framstår som ett fenomen; en man som under en stor del av sitt vuxna liv jagade bevis för att vi människor inte upphör att existera när vi dör.

Och bara det är värt en bok.

Jurgensonpaven