Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Clas Svahn bloggar om märkligheter

Mystiska stjärnan bjuder på nya mysterier

tubby

Ni minns säkert inte KIC 8462852, men om jag säger att det var stjärnan som hamnade i nyheternas fokus för någon månad då det spekulerades om att den hade ett gigantisk utomjordiskt byggnadsverk runt sig, då kanske det ringer en klocka.

Saken var den att stjärnan, som ligger i Svanens stjärnbild 1.480 ljusår från jorden, oväntat visade sig förändra sin ljusstyrka på ett minst sagt oregelbundet sätt. Dessutom var förändringen stor. Några av förändringarna kunde uppmätas till 22 procent. Vilket är enormt mycket och som inte kan förklaras av att en planet passerar framför den.

Stjärnan är i dag mera känd som Tabbys stjärna efter Tabetha Boyajian som var den astronom som upptäckte dess ovanliga beteende.

Teorierna blev många och en, som gick ut på att det rörde sig om ett stort område av kometer cirklande runt stjärnan (vår sol har också ett sådant moln) men den idén har visat sig svår att få ihop med det som faktiskt observeras. Ni kan se hur en Nasaillustratör tänkt sig detta här ovan.

Astronomen Phil Plait, som är en av mina favoriter med sin utmärkta sajt Bad Astronomy (och en bok med samma namn), skriver nu på Slate att nya upptäckter visar att Tabbys stjärna har minskat sin ljusstyrka över en hundraårsperiod med omkring 20 procent. Jämfört med 1890, då de första bilderna av den togs, lyser den en femtedel svagare.

Phil Plait noterar att Tabbys stjärna beter sig på ett mycket märkligt sätt. För det första borde den inte minska i ljusstyrka. Stjärnor av den typen gör det bara inte. För det andra varierar den i styrka lite hit och dit:

”Detta är bisarrt. Något liknande har aldrig setts”, skriver Plait.

I går tittade jag på en inspelning av Vetenskapens Värld från förra året där temat bland anat var hur utomjordiska civilisationer skulle tänkas bete sig. En möjlighet är att dessa, när de nått en mycket hög energiförbrukning och sannolikt passerat oss med några tusen år av utveckling, börjat ta energi från sin egen sol.

Och detta genom att bygga stora energinsamlare i omloppsbana runt sin sol, så kallade Dysonsfärer. Alltså enorma solpaneler som samlar in och sedan sänder energin till planeten. Deras svar på jorden.

Ett sådant kosmiskt byggprojekt skulle med tiden blockera ljus från stjärnan om sfärerna placerades precis på linjen mellan den och oss.

Så är det en utomjordisk civilisations svar på kärnkraft och vattenkraft som vi bevittnar? Phil Plait är tveksam. Det finns allt för mycket som inte stämmer, menar han. Bland annat minskade Tabbys stjärna i ljusstyrka kring 1910 för att sedan öka under en period och minska igen.

”Jag kliar mig i huvudet över detta”, skriver Plait och slår fast det enda som faktiskt går att göra för att föra frågan framåt: Fortsätt observera stjärnan.

Mysterier är alltid trevliga. Och när det gäller vårt universum råder det ingen brist på sådana. Bevisen på att vi inte är ensamma får vi nog vänta på ännu en tid.