Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Clas Svahn bloggar om märkligheter

Gåtan Kölmjärv – 70 år i dag

Bartoll1946

Den 19 juli är ett viktigt datum när det gäller ufofenomenet. Och för mig personligen. Det var då, för 70 år sedan i dag, som den kanske mest gåtfulla händelsen under den så kallade spökraketvågen 1946 ägde rum.

Inom fyra timmar rapporterade skrämda ögonvittnen hur fyra okända föremål störtade i vattnet framför dem. Och det på fyra olika platser i Sverige: Vassarajärvi utanför Gällivare, Kattisträsket och Kölmjärv i östra Norrbotten samt Marmen utanför Söderhamn.

Jag har intervjuat ögonvittnen på samtliga platser men den krasch som jag ägnat mest uppmärksamhet är den i Kölmjärv väster om Överkalix.

Fredagen den 19 juli 1946 var en av många varma dagar den här sommaren. Vid sjön Kölmjärvs strand arbetade Knut Lindbäck och hans hembiträde Beda Persson med höslåtter. Klockan var 11.45 och solen stekte varm över deras ryggar när ett brummande ljud hördes från skyn.

– Eftersom jag trodde att det var ett flygplan så tittade jag upp, berättade Knut när jag intervjuade honom nästan 40 år senare. Men istället fick jag se ett raketliknande föremål kommande störtande rakt ned mot sjön.

Tillsammans med Beda såg han den två meter långa, askgrå projektilen störta i vattnet en dryg kilometer bort, nära den sydvästra stranden. En hög vattenpelare slog upp när föremålet trängde ned genom ytan och snart följdes den av ytterligare en kaskad som om något detonerat direkt efter nedslaget.

De båda hade kunnat följa föremålets bana mot en klarblå himmel.

– Det var utan tvekan ett fast föremål, berättade Knut som gick bort 1985. Föremålet var omkring två meter långt och hade en trubbig nos medan aktern var spetsig. Jag tyckte mig också kunna se ett par små vingliknande utskott sticka ut på sidorna, men är inte riktigt säker. Allt hände så snabbt.

Nedslaget var allt annat än ljudlöst. På andra sidan sjön, lite längre norr ut och närmare själva nedslagsplatsen, befann sig 14-åriga Frideborg Tagebo:

– Vi höll på med storstädning av huset den där dagen och mamma som tvättade kläder stod nere vid stranden. Då fick vi höra ett dånande ljud som från ett raketplan. Mamma skrek åt mig att stänga fönstren eftersom hon trodde att det var en orkan. Vår hund blev alldeles tokig och sprang iväg. Allt var fruktansvärt.

– Sedan small det till som efter ett bombnedslag och jag såg en stor vattenkaskad slå upp. Efteråt blev det alldeles tyst och vi kunde se en massa löst sjögräs och näckrosor som flöt omkring på vattnet. Ljudet var fruktansvärt. Jag har aldrig hört något liknande vare sig förr eller senare, berättar hon.

Knut Lindbäck hoppade genast upp på sin cykel och gav sig av mot stranden. Efter några minuter var han framme vid nedslagsplatsen med hjälp av en roddbåt och kunde då med egna ögon se det Frideborg Tagebo observerat från stranden.

– När jag kom fram till platsen såg jag sjögräs och näckrosor som hade slitits upp med rötterna och kastats upp på stranden. Vattnet var alldeles grumligt av lera och det var omöjligt att se om det låg något föremål på botten, berättade Knut Lindbäck.

Händelsen skakade om hela byn. Var det en bomb som hade slagit ned? Beda Persson gick som så många andra runt till andra stranden för att titta på nedslagsplatsen. Där kunde hon se lera som kastats upp på strandkanten efter smällen.

Näckrosrötterna som slitits av var tjocka som en handled.

Samma kväll posterades polis och hemvärnspersonal ut kring sjön sedan en granne till Lindbäck ringt landsfiskalen. Personalens order var att spärra av området samt att hålla vakt vid nedslagsplatsen tills militären hunnit fram. Att detta inte bara var en sak för polisen var det ingen som tvekade om.

Under ett par veckor arbetade militära utredare under ledning av dåvarande löjtnanten Karl-Gösta Bartoll vid Ing 3 i Boden. Bartoll är i dag borta, som så många andra som bevittnade händelsen eller var med och undersökte den, men jag hann göra flera intervjuer med honom under 80-talet.

Samma dag som Bartoll anlände kom också ingenjör Roland Rynninger och laborator Torsten Wilner från FOA:s avdelning 1 i Stockholm till platsen. Med i bagaget hade de bland annat en transportabel mätare för uppmätning av radioaktiv strålning. Militären kunde inte utesluta att raketen haft radioaktivt material ombord.

”Det anses mycket troligt att ett nedslag har ägt rum”, skrev Karl-Gösta Bartoll i sin dagbok från sökandet.

Karl-Gösta Bartolls undersökning av nedslagsplatsen var mycket noggrann och från en flotte kunde Bartoll och hans mannar se hur morän och stenar från djupare lager hade tvingats upp mot ytan. Allt pekade på en undervattensexplosion.

För att lättare kunna söka av sjön delades den upp i rutnät. Linor spändes mellan stränderna och längs dessa drogs sedan flotten med mätutrustningen långsamt fram över sjön. Varje kvadratdecimeter av botten skulle sökas av. Med jämna mellanrum togs också prover med hjälp av en sond, men trots att man plockade upp omkring 35.000 sondprover fann man aldrig något spår efter de metalldelar som alla trodde skulle finnas där.

– Till en början hade vi minsökaren ombord på flotten men den gav mycket dåligt resultat, berättade Karl-Gösta Bartoll. Sjön var två meter djup vid nedslagsplatsen och det var helt enkelt för djupt för att den skulle ge något utslag.

Någon spökraket hittades aldrig. Inte i Kölmjärv eller i någon av de tre övriga sjöarna som fått besök denna dag.

När jag frågade Karl-Gösta Bartoll om det trots allt kunde vara så att de många ögonvittnena sett i syne och om han tvekade om att ett nedslag ägt rum svarade han:

– Det var aldrig någon tvekan. Men om vi hade hittat den så utgick jag från att vi skulle ha hemlighållet detta för byborna.

Spökraketernas gåta är lika stor i dag som då för 70 år sedan.

Fotnot: Bilden ovan föreställer Karl-Gösta Bartoll på flotten på Kölmjärv och negativet till den fick jag av honom innan han gick bort.