I dag för ett par tusen år sedan spikades Jesus från Nasaret upp på ett kors i utkanten av Jerusalem och lämnades för att dö. På Påskdagen, på söndag, återuppstod Guds son från de döda och har sedan dess haft ett stort inflytande på hundratals miljoner människors liv.
Under och mirakel var dock inget som började med Jesus återkomst från dödsriket. Den som läst sin Bibel, och det har jag, vet att också Moseböckerna bjuder på många händelser som i dag måste betecknas som mirakulösa, ja omöjliga att förstå utan att man blandar in minst ett gudomligt finger.
Men det har sedan länge funnits dem som vill se om det inte går att hitta en naturvetenskaplig förklaring på några av dessa händelser och under de senaste dagarna har jag haft den lilla boken ”Undren i Exodus” (Tre Böcker 2012) med som reselektyr på buss och tunnelbana. Även om det blev ett litet avbrott i dag när bussen mosade framdelen på en stackars bil i en rondell på väg mot Vällingby och vi passagerare fick mera världsliga saker att fundera över.
Nå, här ger sig två troende, en teolog (Carl-Johan Axskjöld) och en präst (Per-Olof Söderpalm), på uppgiften att tillsammans med en naturvetare (professorn i fysik, Ragnar Hellborg) försöka förklara de under som hjälpte Moses att leda sitt folk ut ur Egypten sedan tio plågor fått farao att släppa de judiska fångarna.
Och som sig bör börjar de tre med själva plågorna: Nilens vatten förvandlas till blod och fisken dör, grodor hemsöker Egypten, myggor och flugor gör samma sak, en pest sprider sig bland boskapen, bölder slår ut på djur och människor, hagel förstör grödorna, gräshoppor invaderar, dag förvandlas till natt och egyptiernas förstfödda dör.
Var det Gud som hjälpte Moses och utmanade farao? Eller var det något helt annat i görningen?
Här ser författarna en naturlig kedja av ekologiska katastrofer där Nilens vatten blir rött på grund av algblomning som i sin tur drev grodorna upp på land sedan vattnet blivit giftigt, dödat fiskarna och blivit en grogrund för myggor. Grodornas flykt från vattnet gav flugorna möjlighet att föröka sig utan sin naturliga fiende och det är inte konstigt att myggor sedan sprider sjukdomar till boskapen som drabbas av pest. Det stora antalet flugor spred sedan andra sjukdomar till människor och djur som fick bölder på sina kroppar.
Så långt är allt en enda lång och inte helt osannolik kedja.
När naturen sedan tog till vädret som straff var det is från ovan som ställde till det för Egyptens folk och farao själv. Hagel är inte okänt i Afrika och när ett ordentligt oväder slog ut skörden och dränkte marken blev detta en bra grogrund för gräshopparna att lägga sina ägg och därmed sprida sig i hundratusental. När skörden misslyckats låg marken dessutom öppen och sårbar för vinden som drev upp sand och jord i stora moln som fick dag att förvandlas till natt när sandstormen var som värst.
Inte heller det en helt osannolik kedja av händelser.
Att sedan Egyptens förstfödda dog berodde på att den skörd som ändå räddats möglat så när familjernas förstfödda, som vanligt, prioriterades och fick sin mat först drabbades de av svåra sjukdomar som tog deras liv. Kanske kan jag tycka att det är lite konstigt att inte också resten av familjen dog, de måste väl också ha fått äta av samma mat?
Så tänker sig författarna en förklaringsmodell som inte kräver särskilt många gudomliga fingrar för att gå ihop.
Även flykten från Egypten, när Farao slutligen efter tio eländen gav upp och lät sina slavar gå, innehåller många underliga händelser där folket lever av ”manna” och flyr genom Röda havet när detta mycket lägligt öppnar sig och sedan sluter sig då Faraos här rusar efter.
Här placerar författarna Moses och hans folks flykt över den yttersta toppen av Akabaviken (Sävhavet) där en stark vind trycker bort vattnet efter att ha blåst i tolv timmar och som tack vare en dold ås på botten av viken bygger två murar omkring folkmassan när den flyr igenom, torrskodd.
När vinden väl slutar blåsa har Faraos soldater hunnit ut i viken och dränks som råttor när vattenmurarna släpper och hela viken trycker på.
Här kanske en läsare ändå tycker att allt gått lite väl enkelt för de flyende. Tio plågor som passar som hand i handske. En flykt över ett vattendrag som just i rätt ögonblick öppnar sig och banar väg. Plus att det straffar de onda som är på väg att hinna ikapp.
Är det trots allt inte lättare att tro att det faktiskt var Gud som ordnade det hela? Även om jag själv tvivlar.
Men så tänker sig alltså de tre författarna att det kan ha gått till. Varför man ger sig på att försöka förklara något som i grund och botten ändå bygger på tro och på en bok vars innehåll och historiska sanningshalt kan diskuteras (och gör så) är för mig lite gåtfullt. Och som tur är väljer man att förbigå det största undret av alla med tystnad. Nämligen Jesus uppståndelse. Fast det är ju en helt annan bok.
Mest kommenterade