”Din dotter är död”

Skrivet av Clas Svahn 23:39, 7 maj 2013 i kategori Paranormalt

I måndags ringde 27-åriga Amanda Berry till polisen i Cleveland och berättade att hon lyckats fly från sin kidnappare efter tio år. En timma senare hade också hennes två medfångar, Gina DeJesus och Michele Knight, befriats och ett kidnappningsdrama som började 2002 var slut och en mardröm över.

Ni kan läsa mer om det som hänt i DN:s rapportering här.

Polisen hade aldrig gett upp hoppet att hitta de tre och följde varje spår. Och Amanda Berrys mamma kämpade mellan hopp och förtvivlan när det gällde sin dotters öde.

Den 17 november 2004 framträdde ”mediet” Sylvia Browne i ett teveinslag där hon fick möta Amandas mamma Louwana Miller. I sin förvivlan hade Miller sökt sig till det övernaturliga för att få hjälp. Men Sylvia Browne, vars böcker också översatts till svenska, gav inget hopp:

I en utskrift från teveinslaget som finns publicerad på den kritiska sajten ”Stop Sylvia Browne” återges det som utspelade sig, ord för ord.  När Louwana Miller frågar Browne om man någonsin kommer att finna hennes dotter blir svaret – Hon lever inte:

”She’s-see, I hate this when they’re in water. I just hate this. She’s not alive, honey. And I’ll tell you why, here we go again. Your daughter was not the type that would not have called you.”

När mamman frågar om hon aldrig ska få återse sin dotter igen svarar Sylvia Browne:

”I himlen, på andra sidan.”

Hur mycket det självutnämnda mediets självsäkra ord betydde för att förkorta Louwana Millers liv går givetvis inte att säga. Men mammans hopp om att få träffa sin dotter igen föll. I mars 2006 avled hon av vad många skriver var ”ett brustet hjärta”.

Att besöka medier är att utsätta sig för mentala faror. Att lita på dem är att överlämna sig själv i en annan persons händer. Att tro att man någonsin kommer att få en ursäkt när förutsägelser och klarsynthet visar sig vara misstag och dimridåer är knappast något som man ska räkna med.

Och ibland kan det handla om liv och död.

”Utomjording” hittad

Skrivet av Clas Svahn 16:43, 9 april 2013 i kategori Ufo

Det är märkligt hur lika de är oss. Utomjordingarna. Åtminstone de som sägs utgöra bevis för att vi faktiskt har besök. Så när amerikanen Steven Greer, som på sina hålla har getts epitetet ”forskare”, gör reklam för sin kommande film ”Sirius” finns det inte bara suddiga bilder på ”utomjordingar” utan dessutom film på en död liten kropp som Greer påstår utgör beviset för att jorden besöks. Nu.

Det ovanliga med Greers påstående är kanske inte att han påstår sig ha bevis för att det finns utomjordingar på jorden. Det har många gjort före honom men ingen lyckats övertyga världen om. Nej, det ovanliga är att utomjordingen ifråga bara är 15 centimeter lång, misstänkt lik ett människofoster men med avlångt huvud. Precis som för tidigt födda får. Eller helt enkelt en ihopsnickrad modell som när ”Alien autopsy film” skakade världen i mitten av 90-talet. Ni kan se en bild ur ”Sirius” här ovan (Foto: STAR Research)

Nu är avlånga huvuden inget ovanligt när det gäller vissa indianstammar i Central- och Sydamerika. Redan som små har barnen fått sina skallar formade för att bli avlånga, som i Mexiko för att ta ett exempel.

Om Greers ”utomjording”, som ska ha hittats i Atacamaöknen i Chile ”för några år sedan”, är på riktigt eller inte är svårt att avgöra genom den korta filmsnutt som Greer själv publicerat för att locka finansiärer till hans egentliga projekt: Att bygga en utomjordisk motor som ska göra oss alla fria från olja, kol och kärnkraft.

För Greer påstår att han har löst ”den fria energins” gåta. Och gåtans lösning har han hittat… ja, katten vet var. Tydligen genom att studera ett antal uforapporter, lyssna på vittnen och prata med finurliga uppfinnare. Ingen vet nog riktigt säkert. För Greer har gjort samma resa vid flera andra tillfällen. Och taktiken är densamma även om pengarna numera är betydligt större.

Redan på 90-talet lät Greer meddela att han snart skulle släppa information om en ny sorts ”motor” som drivs av ”fri energi”. Men i sista minuten har avslöjandena ställts in. Orsakerna har varierat men ofta har det påståtts att regeringen (USA:s alltså) ligger bakom nedtystandet. Nu är det alltså dags i gen och Greers film kryllar av konspirationsteorier och lösa påståenden som ska få oss att skänka pengar till hans projekt. Gör inte det.

Jag tänker så här. Om Greer nu har bilder och till och med vävnadsprover från en upphittad utomjording så borde det väl vara en världsnyhet i sig. Istället är den 15 centimeter lilla varelsen bara en liten sidohistoria i Greers film om sin lätt konspiratoriska syn på hur världen fungerar.

Den varianten köper jag inte. Greers agenda känns grumlig och svår att tyda. Några svar på ufofenomenets gåta levererar han inte. Om nu någon hade trott det.

April på Mars

Skrivet av Clas Svahn 16:38, 1 april 2013 i kategori Rymden

Nej, min artikel sent i går kväll om forskarnas lyckade försök att framställa en variant av Harry Potters osynlighetsmantel var inte ett aprilskämt. Trots att den publicerades klockan 00.04 vilket i princip gjorde den till ett möjligt dito. Många trodde det och ett antal mejl till undertecknad och till DN.se skrev uppskattande om hur de blivit lurade. Så kan det gå när man tangerar det otänkbara.

Däremot är det säkrare att påstå att IDG.se nog tassat rakt in i aprilskämtens förlovade land när de under rubriken ”Attack mot Nasa – Marsbilen styrs av hackare” låter oss förstå att en grupp högst jordiska hackare tagit över styrningen av ”Curiosity” och nu kan bestämma var rovern ska styra kosan nästa gång. En av hackarna, ”Anomartians”, skulle ha twittrat: ”TANGO DOWN! We now own Mars”.

Enligt IDG.se tiger Nasa medan John McClain, strategisk chef för Homeland Security Cybercrime Division bekräftar en småskalig attack mot serverna på JPL för BBC. Också New York Times ska ha skrivit om kapningen av Marsrovern där en anonym källa oroas över konsekvenserna.

Det är bara det att varken BBC eller New York Times hemsidor nämner detta med en rad, vilket kanske inte är så konstigt eftersom John McClain med stavningen McClane verkar vara hämtad ur ”Die Hard”-filmerna där han spelas av Bruce Willis.

Kul skämt som säkert fick en och annan Marsfreak att gå i spinn en stund. Och inte nog med det. Stackars ”Curiosity” har också pekats ut i ett annat aprilskämt där det påstås att Marsbilen twittrat om att hon tröttnat på alla dumma kommenterar från sina följare som bland annat bett henne att ”eat dust” (att äta Marsdammet) och att det nu fick vara nog. Sluttwittrat.

”Varför bryr jag mig ens? Jag jobbar datorhjärnan av mig för hela mänsklighetens bästa, ändå blir jag anklagad för att se ut som en av droiderna Luke Skywalker nobbar i ‘A new hope”, ska den sårade rovern ha skrivit enligt brittiska Metro. Vilket givetvis också det var ett skämt.

”Curiosity” mår alltså bara fint och rullar åter efter några veckors stillestånd på grund av ett fel på en av roverns två identiska datorer. Däremot närmar sig ett annat hot den röda planeten; en komet med det mindre spännande namnet 2013 A1. Kometen kan kanske om allt vill sig riktigt illa kollidera med Mars i oktober nästa år. Enligt NASA’s Near-Earth Object program är risken så stor som 1 på 2.000. Kan låta lite men är tillräckligt för att få forskarna att oroa sig.

Kometen är nämligen hyfsat stor, någonstans mellan en och tre kilometer, och utlöser vid ett nedslag på Mars en energi 80 miljoner gånger kraftfullare än den asteroidspillra som brakade in över ryska Tjeljabinsk i februari, skriver JPL på sin Marshemsida. Vid ett nedslag slungas stora mängder stoft upp i den tunna atmosfär som omger Mars och gör att solens ljus inte längre når ned till marken. Eller till slitstarka ”Opportunitys” solpaneler. End of mission.

Fast å andra sidan. Chansen att kometen missar är 1.999 mot 1. Så det blir väl så. Vi får väl se vad ”Curiosity” twittrar om det.

”Under kupolen” blir teve

Skrivet av Clas Svahn 16:35, 31 mars 2013 i kategori Allmänt

Stephen Kings ”Under kupolen” håller på att bli en 13 avsnitt lång teveserie som CBS planerar att sända under sommaren. Och som så många andra av spänningsmästarens romaner är också ”Under kupolen” en tegelstenstjock bladvändare som höll mig klistrad fram till sista sidan när jag slukade den för ett par år sedan.

Nu ska de tusen sidorna, som egentligen utspelar sig under några få dagar, sträckas ut i tiden för att skapa den rätta klaustrofobiska spänningen när invånarna lilla Chester’s Mill plötsligt befinner sig instängda under ett osynligt lock, omöjligt att passera. Inte olikt den mera handfasta kupol som avskärmade Springfield från resten av världen i ”Simpson’s The Movie”.

Men medan Homer och övriga invånare i Springfield kunde se hur kupolen placerades på plats av ett gäng helikoptrar från myndigheterna så får de boende i det lilla New England-samhället ingen förvarning och inga ledtrådar. Plötsligt en dag så är den där. Omöjlig att passera.

När den olycksbådande kupolen på ett ögonblick förändrar hela tillvaron för befolkningen, flygplan kraschar in i den och vänner skiljs åt – för gott? – så ställs hela tillvaron på sin spets och något som mest liknar ett ruggigt sociologiskt experiment startar. Samhället blir plötsligt hela världen. Det syre som finns är en ändlig tillgång, mat och bränsle går inte längre att fylla på från städerna runt omkring.

Människorna blir guldfiskar i ett ändligt universum. What you see is what you get. Eller rättare sagt, det man inte ser är vad som sätter gränserna. Gränser som tänjs ut allt mer i takt med att tiden går.

King ska ha gett Brian K. Vaughan, som gjort boken till teve, fria händer att leka med hans roman som i grund och botten handlar om hur vi människor agerar under press och hur makthavare och vanligt folk plötsligt intar sina roller som hjältar, offer och härskare. Den rätt vanliga lilla staden förvandlas på ett sätt som vi känner igen från Hitlers Tyskland eller folkmordet Rwanda.

”Vanligt folk” förändras och gör saker som ingen av dem egentligen hade tänkt sig. Isoleringen från omvärlden gör plötsligt saker möjliga – och omöjliga.

Det ska bli spännande att se teveserien när den väl kommer. ”Breaking Bads” Dean Norris ska spela huvudrollen som den inte helt trevlige Big Jim, Chester’s Mills starke man. På måndag släpps de första rörliga bilderna från inspelningen, skriver Hollywood Reporter.

Under i påsktid

Skrivet av Clas Svahn 19:54, 29 mars 2013 i kategori Paranormalt

I dag för ett par tusen år sedan spikades Jesus från Nasaret upp på ett kors i utkanten av Jerusalem och lämnades för att dö. På Påskdagen, på söndag, återuppstod Guds son från de döda och har sedan dess haft ett stort inflytande på hundratals miljoner människors liv.

Under och mirakel var dock inget som började med Jesus återkomst från dödsriket. Den som läst sin Bibel, och det har jag, vet att också Moseböckerna bjuder på många händelser som i dag måste betecknas som mirakulösa, ja omöjliga att förstå utan att man blandar in minst ett gudomligt finger.

Men det har sedan länge funnits dem som vill se om det inte går att hitta en naturvetenskaplig förklaring på några av dessa händelser och under de senaste dagarna har jag haft den lilla boken ”Undren i Exodus” (Tre Böcker 2012) med som reselektyr på buss och tunnelbana. Även om det blev ett litet avbrott i dag när bussen mosade framdelen på en stackars bil i en rondell på väg mot Vällingby och vi passagerare fick mera världsliga saker att fundera över.

Nå, här ger sig två troende, en teolog (Carl-Johan Axskjöld) och en präst (Per-Olof Söderpalm), på uppgiften att tillsammans med en naturvetare (professorn i fysik, Ragnar Hellborg) försöka förklara de under som hjälpte Moses att leda sitt folk ut ur Egypten sedan tio plågor fått farao att släppa de judiska fångarna.

Och som sig bör börjar de tre med själva plågorna: Nilens vatten förvandlas till blod och fisken dör, grodor hemsöker Egypten, myggor och flugor gör samma sak, en pest sprider sig bland boskapen, bölder slår ut på djur och människor, hagel förstör grödorna, gräshoppor invaderar, dag förvandlas till natt och egyptiernas förstfödda dör.

Var det Gud som hjälpte Moses och utmanade farao? Eller var det något helt annat i görningen?

Här ser författarna en naturlig kedja av ekologiska katastrofer där Nilens vatten blir rött på grund av algblomning som i sin tur drev grodorna upp på land sedan vattnet blivit giftigt, dödat fiskarna och blivit en grogrund för myggor. Grodornas flykt från vattnet gav flugorna möjlighet att föröka sig utan sin naturliga fiende och det är inte konstigt att myggor sedan sprider sjukdomar till boskapen som drabbas av pest. Det stora antalet flugor spred sedan andra sjukdomar till människor och djur som fick bölder på sina kroppar.

Så långt är allt en enda lång och inte helt osannolik kedja.

När naturen sedan tog till vädret som straff var det is från ovan som ställde till det för Egyptens folk och farao själv. Hagel är inte okänt i Afrika och när ett ordentligt oväder slog ut skörden och dränkte marken blev detta en bra grogrund för gräshopparna att lägga sina ägg och därmed sprida sig i hundratusental. När skörden misslyckats låg marken dessutom öppen och sårbar för vinden som drev upp sand och jord i stora moln som fick dag att förvandlas till natt när sandstormen var som värst.

Inte heller det en helt osannolik kedja av händelser.

Att sedan Egyptens förstfödda dog berodde på att den skörd som ändå räddats möglat så när familjernas förstfödda, som vanligt, prioriterades och fick sin mat först drabbades de av svåra sjukdomar som tog deras liv. Kanske kan jag tycka att det är lite konstigt att inte också resten av familjen dog, de måste väl också ha fått äta av samma mat?

Så tänker sig författarna en förklaringsmodell som inte kräver särskilt många gudomliga fingrar för att gå ihop.

Även flykten från Egypten, när Farao slutligen efter tio eländen gav upp och lät sina slavar gå, innehåller många underliga händelser där folket lever av ”manna” och flyr genom Röda havet när detta mycket lägligt öppnar sig och sedan sluter sig då Faraos här rusar efter.

Här placerar författarna Moses och hans folks flykt över den yttersta toppen av Akabaviken (Sävhavet) där en stark vind trycker bort vattnet efter att ha blåst i tolv timmar och som tack vare en dold ås på botten av viken bygger två murar omkring folkmassan när den flyr igenom, torrskodd.

När vinden väl slutar blåsa har Faraos soldater hunnit ut i viken och dränks som råttor när vattenmurarna släpper och hela viken trycker på.

Här kanske en läsare ändå tycker att allt gått lite väl enkelt för de flyende. Tio plågor som passar som hand i handske. En flykt över ett vattendrag som just i rätt ögonblick öppnar sig och banar väg. Plus att det straffar de onda som är på väg att hinna ikapp.

Är det trots allt inte lättare att tro att det faktiskt var Gud som ordnade det hela? Även om jag själv tvivlar.

Men så tänker sig alltså de tre författarna att det kan ha gått till. Varför man ger sig på att försöka förklara något som i grund och botten ändå bygger på tro och på en bok vars innehåll och historiska sanningshalt kan diskuteras (och gör så) är för mig lite gåtfullt. Och som tur är väljer man att förbigå det största undret av alla med tystnad. Nämligen Jesus uppståndelse. Fast det är ju en helt annan bok.

Vår plats i kosmos

Skrivet av Clas Svahn 15:33, 21 mars 2013 i kategori Rymden

Universum är alltså något äldre än vad forskarna hittills trott och vi har alla fått lite mer att titta på. Det synliga universum har ökat från 4,5 till 4,9 procent av allt som finns där ute. Resten är fortfarande mörker och okända storheter.

Nya mätningar sätter tiden för vårt kosmos födelse till 13,81 miljarder år sedan. Det är rymdteleskopet ”Planck” som genom att mäta strålningen från Big Bang, en strålning som fortfarande dröjer sig kvar i rymdens mörker, kunnat visa att den stora smällen ägde rum 50 miljoner år tidigare än vad man hittills trott.

Kanske några av er reagerar på att vi skriver 50 miljoner år eftersom flera andra siffror florerar. Det finns nämligen också uppgifter om att den nya åldern är 60 miljoner år äldre medan andra skriver 80 miljoner år. Och Nasa skriver 100 miljoner år. Sanningen är att forskarna aldrig varit riktigt eniga om hur gammalt universum är och då blir det på det här viset.

Äldre har vi i alla fall blivit, den saken är klar.

Resultaten styrker också teorin om att universum expanderade från storleken av en atom till något som liknar det vi ser i dag på bara någon bråkdel av en sekund. En expansion som ägde rum snabbare än ljusets hastighet.

Rymdteleskopet har också kunnat visa att universums expansion inte är lika snabb som man hittills trott samt att det består av lite mer vanlig materia än forskarna räknat med och därmed något lite mindre av den märkliga och svårfångade ”mörka energi” som verkar vara kraften bakom att universum inte bara expanderar utan också gör det i en allt snabbare takt. Ett slags antigravitation som vi ännu så länge inte har kunnat observera här på jorden.

Enligt förra årets Nobelpristagare i fysik, australiern Brian Schmidt, består kosmos till 95,5 procent av sådant som vi inte kan se och när jag träffade honom i december och bad honom skriva några rader med sina egna tankar kring universum så skrev han följande:

“One should not prejudge the universe. It is a very strange place, and it does what it wants to. A universe which is 95,5% stuff we can not see is the simplest interpretation of the accelerating expansion of the cosmos – 73% stuff which makes gravity push – 22,5% stuff which makes gravity pull – and the frosty atoms, 4,5% of the universe, which illuminate the dark heart of the universe.”

De kylslagna atomerna som utgör det universum som vi normalt kan se när vi blickar ut mot en mörk natthimmel eller som gör sig påmint när vi halkar och möte Moder Jord i en gravitationell närkontakt, är också det som vi själva känner oss mest trygga med.

Sedan jag pratade med Brian Schmidt har siffrorna alltså förändrats något, tack vare ”Planck”. Den mörka energin har minskat från 72,8 procent till 68,3 procent och den mörka massan ökat från 22,7 procent till 26,8 procent. Kvar för oss att njuta av och kalla för vårt synliga universum är 4,9 procent.

Så ”vårt” universum, det vi normalt ser och kan känna på, utgör bara en mycket liten del av allt som finns. Men kanske kommer den siffran att öka ytterligare i takt med att forskarna upptäcker ännu fler knepigheter där ute. Eller också minskar den.

För när det gäller universum gäller inte sentensen ”What you see is what you get”. Det vi ser är bara en kittlande trailer inför huvudfilmen. Och då ska man veta att vi ännu inte ens har byggt biografen där denna skulle kunna visas.

Kometen är här!

Skrivet av Clas Svahn 23:27, 14 mars 2013 i kategori Rymden

En smutsig snöboll är just nu på väg att runda solen och för att åter ge sig ut mot solsystemets mörka utkanter. Men från och med i dag går den att se i en vanlig fältkikare, och till och med för blotta ögat.

På torsdagen syntes komet Panstarrs, lågt i väster precis efter solnedgången. Bilden ovan är tagen från Vallentuna strax efter klockan 19 på torsdagen då astrofotografen P-M Hedén fångade den.

Panstarrs följer efter solen och när solen går under horisonten syns den bli allt ljusare under någon timma innan också den är försvunnen. Bästa tid att lyfta fältkikaren är från 18.30 och en halvtimma framåt. Med hjälp av den kan man vid klart väder se dess svans; partiklar från dess isiga kärna som slits bort av solens partikelvind.

Och enligt SMHI blir det klart väder i morgon, fredag. Vid 19-tiden ska molnen lysa med sin frånvaro i Götaland, Svealand och södra Norrland även om de västra delarna av landet riskerar en del skymmande moln. Bara att ge sig ut och leta upp en fri horisont i väster.

Vill ni följa kometen och hur den syns över Sverige går det bra att gå in på P-M Hedéns hemsida Klar himmel.

Massdöd av fiskar i Rio

Skrivet av Clas Svahn 23:49, 13 mars 2013 i kategori Naturfenomen

Massdöd av fisk eller fåglar inträffar med viss regelbundenhet och väcker ofta oro och spekulationer om både det ena och det andra. De mest alarmistiska pekar på att vår värld står inför sin sista stund medan andra oroas över miljöproblem och hur dessa kan påverka djur och natur.

De senaste dagarna har tiotusentals fiskar, krabbor och andra djur som lever i vattnet nedanför Corcovadoberget i Rio de Janeiro flutit upp till ytan, stendöda. Myndigheterna har kämpat på att få bort dem och under de två senaste dagarna har 33.000 kilo döda fiskar, krabbor och räkor fiskats upp från vattnet i Lagoa Rodrigo de Freitas.

Biologen Mario Moscatelli säger till tidningen O’Globo att djuren dött av syrebrist som troligen beror på att kraftiga regn spolat ut avloppsvatten med organiskt material i vattnet som sedan konsumerat syret. Detta i kombination med att några dammluckor stängts, och därmed minskat tillförseln av syresatt vatten, kan ha varit den utlösande faktorn.

Under en period på onsdagsmorgonen var syrehalten noll i lagunen.

Moscatelli är orolig för att det som nu händer kommer att upprepas under OS 2016 om myndigheterna inte gör något åt miljöförhållandena i området. Något som säkert kan sätta fart på myndigheterna – och kanske redan har gjort det. En representant för det kommunala sekretariatet för miljö säger att man nu kommer att uppmuntra fiske i lagunen för att få ned antalet fiskar där och därmed kunna hålla en eventuellt ny katastrof inom det rimligas gränser.

Men man får väl anta att det först gäller att få tillbaka några fiskar över huvud taget dit.

Bilden ovan är tagen av Christophe Simon på nyhetsbyrån AFP.

Naturens snövita rullar

Skrivet av Clas Svahn 17:45, 5 mars 2013 i kategori Naturfenomen

 

Snö, vind och lagom kyla är en spännande kombination som kan ge naturen precis de förutsättningar som behövs för att överraska oss människor. Vilket var precis vad som hände när Christer Wiklund i lördags satte sig i traktorn för att ploga bort fem centimeter blötsnö utanför huset mellan Alfta och Edsbyn, inte långt från väg 301. Klockan var 15.30 och det blåste ordentligt.

När Christer kört en bit längs uppfartsvägen såg han något underligt på åkern:

– Där ute låg en massa klumpar av snö och först trodde jag att det var grannen som kört med snöslungan. Men när jag tittade närmare på klumparna såg jag att det rörde sig om rullar, och det låg stora och små rullar över hela åkern, berättar han.

Christer Wiklund kunde se hur den kraftiga vinden slet tag i de mindre rullarna och drev dem längs marken där de snabbt byggdes på med ny snö, växte några centimeter, stannade, och åter tog fart när nästa vindby kom.

– Det blåste ordentligt, det var nästan storm, och några träd hade till och med blåst omkull. Och jag kan förstå att det krävdes ordentlig kraft i vinden för att kunna flytta de allra största rullarna av blötsnö.

Och det var inte bara på den åkern som de märkliga rullarna kunde ses.

–  På söndagen tog jag skotern och körde västerut längs Viksjön och Voxnan och då såg jag hur det låg rullar av snö på nästan alla sjöar och åkrar längs en drygt 30 kilometer lång sträcka. Det måste ha varit miljoner.

En 500 meter lång och 300 meter bred åker var helt full av rullar precis som ett hundratal barn skulle ha avbrutit en snögubbetävling i förtid. Många av rullarna var bara centimeterstora medan andra var nästan en halvmeter.

Snörullar är ett av naturens små häftiga skådespel. Att se dem bildas är inte alla förunnat och själv har jag bara pratat med två andra svenskar som sett hur dessa rullas igång.

När de väl ligger där är det svårt att tro att det är naturen som har skapat dem.

Förutsättningarna i helgen var perfekta. Mellan Edsbyn och Alfta hade det fallit nästan fem centimeter blötsnö. När sedan blåsten tog i slets bitar av snötäcket upp och rullade sedan längs snötäcket som vilade på den frusna skaren. Vinden kom från väster längs Voxnan.

På ett par timmars tid, mellan klockan 14 och 17, var rullarna färdiga. Som störst blir dessa snöfenomen högst 50 centimeter; sedan orkar vinden inte knuffa den tunga blötsnön vidare.

– När jag hämtat kameran så kunde jag se hur vindpustar slet loss flis av snö som sedan växte när de rullade längs skaren. Det var en mycket ovanlig upplevelse, säger Christer Wiklund. Något som man kan se på Christer Wiklunds film här ovan.

Trots sin ovanlighet så händer det då och då. Själv känner jag till ett 25-tal fall här i Norden. Inte sällan på flygfält där vinden får fritt spelrum och kan rulla snön långa sträckor. När solen sedan tittar fram så tinar den tunnare mittdelen först vilket gör att rullarna förvandlas till munkar.

I en artikel i tidskriften Väder och Vatten från 1989 beskrev meteorologen Gösta Samuelsson hur dessa rullar bildas: ”Efter ett par dygn med minusgrader bildas ett skikt med några centimeter tjock skare som täcks av nyfallen snö då temperaturen stiger över noll. Ett väderomslag medför stark vind på 10–14 meter per sekund eller mer i byarna samtidigt som temperaturen stiger till några plusgrader. Då är allt dukat för snörullar.”

Ett av naturens små mirakel.

Himmelsk gloria

Skrivet av Clas Svahn 20:17, 20 februari 2013 i kategori Naturfenomen

Jag var nog den ende på planet från Bryssel som fick nackspärr redan en halvtimma efter start i dag. För det var ungefär då som jag upptäckte hur det flög omkring en gloria till vänster om vårt flygplan. Och sedan flög den snällt intill oss i säkert två timmar medan jag tog ett antal bilder.

Fenomenet kallas alltså gloria och är välkänt men inte så ofta sett, eller snarare uppfattat, eftersom det är så ljussvagt. Man får anstränga både ögon och kamera för att få till en bild. Men i dag var glorian efterhängsen och syntes hyfsat tydligt till vänster om vårt plan medan solen stod på rakt motsatt sida, vilket liksom är själva förutsättningen för att fenomenet ska dyka upp.

En gloria uppstår på samma sätt som en regnbåge men med skillnaden att här finns ingen markyta i vägen så det som bara blir en båge på jorden blir en hel cirkel när man befinner sig i luften. Och liksom regnbågen kan den bli dubbel, som den jag såg i dag.

Själva bildandet äger rum när solljuset bryts i iskristaller på himlen och ljuset som brutet genom ett antal prismor, gitter, kastas tillbaka mot våra ögon när vi står där med solen i ryggen. Eller sitter, som ju var fallet i flygplanet i dag.

Själv kastade jag ifrån mig maten och slet upp förvaringsboxen över skallen där kameran låg i en tygkasse. Och sedan var det bara att börja ta bilder. Det fanns ju inget Bäst före-datum på fenomenet så det kunde i princip försvinna bara jag blinkade till. Men så länge det fanns moln som bakgrund gick det också att se glorian.När det blev klar sikt ned till marken så försvann den i tomma intet. Då fanns det helt enkelt inga iskristaller för solen att lysa på.

Jag tror nog att de flesta andra ombord mest undrade vad jag höll på med eftersom det bara fanns en massa moln utanför kabinfönstret och inte mycket annat att se. Mil efter mil. Så de struntade säkert i själva fenomenet. Det var i alla fall ingen annan som verkade bry sig.

Under större delen av resan syntes den dubbla cirkeln i sina vackra färger men när planet började gå ned genom molnen, och avståndet till den minskade, syntes också planets skugga kastas mot molnen och i samma riktning som färgcirkeln; glorian.

Under några sekunder syntes de båda förenade som om de hörde samman där ute mellan moln och plan.

Bilden ovan har jag förstärkt i photoshop, inga stora konstigheter. Färger och allt annat stämmer men styrkan i ringlystret har blivit accentuerad. För mig var det en häftig upplevelse som jag gärna skulle vilja se i gen. Men då räcker det med trettio minuter istället för två timmar. På så vis kanske jag slipper att få nackspärr.

10 tidigare inlägg