Den som vill se ett ufo behöver inte längre ge sig ut på en blåsig kulle under en mörk vinternatt, iklädd termobrallor och hemstickad mössa. Istället räcker det alldeles utmärkt med att placera sig framför datorn och klicka sig fram till Youtube. Där vimlar det numera av så många ufoklipp varje vecka att det inte längre är möjligt att försöka hålla ordning på dem alla.

Skulle man ta Youtube som rättesnöre så är det ingen tvekan om att vi har besök av utomjordiska varelser. Och det var och varannan dag.

Nu ska man nog trots allt inte göra det.

Erfarenheten säger att de ufogrupper som ägnade sig åt ”spaning”, eller som britterna kallade det, Skywatch, mest lyckades observera en och annan konstig ljuspunkt. Fotograferade på stora avstånd blåstes sedan bilderna upp till något som såg rätt underligt ut. I vilket fall var observationerna av riktigt underliga fenomen mycket ovanliga och knappast något som förändrade vår världsbild.

I dag strömmar det alltså in bilder och filmer. En av de senaste togs från ett flygplan över Sydkoreas huvudstad Seoul den 7 april i år. Åtminstone är det de uppgifterna som signaturen ”crazybreakingnews” lade ut tillsammans med filmen samma datum. Mer får vi inte veta.

På filmen syns hur ett ljust föremål kommer inflygande från höger och mot centrum av bilden innan det ger sig av uppåt och försvinner i bildens överkant. En upphetsad röst hörs ropa något redan efter en kort stund.

Märkligt nog verkar filmaren inte särskilt intresserad av föremålet. När det försvinner uppåt gör han eller hon inte det minsta försök att följa det med kameran. Varför kan man ju fråga sig. Om jag hade sett ett okänt objekt komma flygande in i bilden på det sättet för att några sekunder senare sticka iväg uppåt så hade jag reflexmässigt höjt kameran och försökt följa det.

Men icke här.

Jag minns hur jag under en flygning till Italien i mitten av 1970-talet fick syn på ett lysande objekt som rörde sig bland stjärnorna utanför kabinen. Efter en stund gjorde det en sväng runt en av stjärnorna för att sedan accelerera uppåt. Jag vräkte mig mot rutan och kikade uppåt för att följa det så länge jag kunde. Och det tycker jag nog att filmaren över Seoul hade nog så goda skäl att göra han också.

Istället tyder beteendet på att den som filmade aldrig såg objektet. Rösterna är ditlagda senare liksom det lilla ufot. Säkra kan vi inte vara men sådana är också Youtubes spelregler. Mycket lite information läggs ut och vi är helt i händerna på den som har publicerat klippet. Här finns oanade möjligheter för dne som gillar att luras.

Jag letade runt lite på sydkoreanska hemsidor men utan att hitta filmen. Men det är givetvis inte säkert att det är där den hamnar när den första gången publiceras. Den kan givetvis lika gärna ha lagts ut på en blogg. I vilket fall är det ungefär lika lönande att leta äkta ufon på Youtube som att spana efter dem från en isande kulle.

Januari är en rymdmånad. Klar sikt och mörka himlar. Och den som håller ögonen öppna kan få se både det ena och det andra. Enligt TT, som översatt Finska nyhetsbyrån, har delar av den fantastiska bolid som syntes över Finland den 3 januari fallit ned i trakten av Jämsä cirka 20 mil norr om Helsingfors. Det stora eldklotet måste ha varit en spektakulär historia eftersom den finska astronomiföreningen Ursa säger att ett par hundra observationer kommit in till dem.

Men nu påstår TT att samma Ursa har hittat delar av rymdstenen och att detta ska stå på Ursas hemsida. Men hur jag än letar där så hittar jag inga sådana uppgifter utan bara en om att föreningen räknat fram en datormodell som visar att om det fallit delar till marken så kan de mycket väl ha gjort det i Jämsätrakten. Ingenting hittat ännu med andra ord.

En annan ickenyhet i rymdbranschen hittar vi på Aftonbladet.se i dag där en man i Bonäset utanför Örnsköldsvik filmat två okända föremål den 6 januari, alltså i går. UFO-Sverige fick in rapporten samma dag och jag tittade då på filmen som visade åtminstone ett flygplan som lämnade en kondensstrimma efter sig när det flög mot vad som förefaller vara sydväst. På sin väg över himlen passerar planet en gammal kondensstrimma efter ett annat plan som verkar ha passerat tidigare.

Att flygplan lämnar kondensstrimmor efter sig är vanligt och särskilt lätt att se nu på vintern då planen dessutom flyger i närheten av den horisont där solen går ned och därmed får kondensen upplyst. Jag tror att UFO-Sverige får in ett trettiotal sådana rapporter varje år, de flesta under december och januari. Flera gånger genom åren har jag hjälpt just Aftonbladet att identifiera dessa himmelska kritstreck. På ufo.se hittar ni bilder och filmer av sådana strimmor.

Men mystiken tätnar när Aftonbladet ringer upp Luftfartsverkets presschef Carl Selling och då får veta att det inte finns några rapporter om att det skulle ha befunnit sig ”något ovanligt” i luftrummet just då. Det låter ju både vederhäftigt och skumt.

Men som man frågar får man svar. När jag talar med Carl Selling så bekräftar han att frågan från Aftonbladet var just om det funnits något ”ovanligt” i luften just då. Och det gjorde det ju inte. Däremot fanns det ju med all säkerhet ett par flygplan. Men eftersom ingen frågade efter dessa så fick man inget veta.

Att det ena föremålet är ett flygplan på väg mot sydväst är fullständigt klart. Det mindre, stillastående ljuset är svårare att säga om det är resterna efter en gammal k-strimma som lämnats av ett annat flygplan eller något annat. Det går helt enkelt inte att se på filmen.

Men jag skulle nog säga att också denna kommer från ett flygplan.

När det brittiska Nationalarkivet nu för åttonde gången sedan maj 2008 lägger ut flera tusen dokument ur försvarets ufoarkiv är det framför allt ett av dem som väcker mitt intresse. Dokumentet härstammar från juli 1995 och har skrivits av en hög flygvapenofficer inom den brittiska underrättelsetjänstens ufoavdelning, DI55. Brevet är riktat till officerens kollega inom försvarsdepartementet, som då hade en offentlig talesperson i ufofrågor, och har fram tills nu varit hemligstämplat.

Det officeren skriver passar inte alls in i bilden av försvarsmakten som sittande på alla hemligheter i ufofrågan utan ger istället en bild av en organisation som lika lite som de privata ufogrupperna hade svaret på ufogåtan. Officerens namn är borttaget från dokumentet men i det skriver han att allmänhetens uppfattning om DI55 som ”försvarare av jorden från hotet från rymden” är ”ljusår från sanningen”.

Istället är ”den pinsamma sanningen… att bristen på pengar och andra mera prioriterade frågor har förhindrat en riktig undersökning av ufoobservationer”.

De mest hemliga ufoundersökarna inom det brittiska försvaret har nu alltså visat sig inte haft vare sig pengar eller motivation att gå på djupet med de uforapporter som hamnade på deras bord.

Totalt släpper Nationalarkivet 8.600 sidor med dokument om ufo och de finns alla att gratis ta del av på arkivets hemsida under en månad.

Nu innebär DI55-officerens brev inte att det saknas intressanta observationer bland de dokument som i dag har släppts. Min kollega i Sheffield, professor David Clarke, som ligger bakom hela den flera år långa process av frisläppanden av dokumenten, har hunnit studera dokumenten under en längre tid. Han nämner bland annat en observation gjord av piloten Ray Bowyer och hans passagerare i april 2007 då de tillsammans såg två cigarrformade föremål över Kanalöarna. Den rapporten har ännu inte fått en entydig förklaring även om vissa tecken tyder på att det kan ha rört sig om ett ovanligt atmosfäriskt fenomen.

Här finns också några få dokument rörande en radarvisuell observation nära RAF-flygbasen Lakenheath i Suffolk den 13 och 14 augusti 1956. Eftersom all dokumentation i övrigt kring denna händelse har förstörts var dessa dokument ett fynd. De föremål som observerades i augusti 1956 sågs till en början på radar på marken. Hastigheter på flera tusen kilometer i timmen uppmättes medan andra ekon stod stilla. Flera jaktflygplan skickades upp och ett av dem kunde låsa sina vapen på ett av de okända ekona men föremålet lyckades på något sätt ta sig runt planet och lägga sig bakom det. Efter en stund försvann föremålen från radarskärmarna.

I de dokument som nu offentliggörs berättar en av radaroperatörerna hur en av piloterna i ett Venomplan leddes in mot målet och hur han sedan tappade kontakten med föremålet: ”Men sedan anropade han, ’Tappat kontakten, mer hjälp’ och han fick då veta att föremålet nu befann sig bakom honom och att det fortsatte som klistrat i den positionen, det följde Venomflygplanets alla rörelser. Ett andra Venomplan skickades upp ”men det kom aldrig närmare än 30 kilometer innan målet flög iväg… klättrande med en fantastisk fart.”

Det finns mycket spännande att upptäcka bland dokumenten. Klicka er in och läs själva.

Bilden här ovan och förstoringen här nedan togs av Alex Birch i Retford den 27 januari 2004. Alex är känd för ett annat ”ufofoto” från 1962 som starkt har ifrågasatts och det som vi här kan se undersöktes av brittiska försvarsdepartementet som fantastiskt nog inte kunde hitta en förklaring. I själva verket är det lätt att se att det rör sig om en linsreflex från den starka lampa som syns mitt i bilden. Ett mycket vanligt fenomen som de militära undersökarna direkt borde ha kunnat identifiera.

Allt fler länder gör sina ufoarkiv offentliga och nu såg det ut att vara Australiens tur. Grannen Nya Zeeland har redan hunnit före och för en tid sedan fick Australiens försvarsdepartement en förfrågan från en tidning, Sydney Morning Herald, om att få ta del av materialet.

Så försvaret började leta. Två månader senare kommer nu svaret: Man har tappat bort hela ufoarkivet!

Bara ett dokument på 25 sidor gick att hitta: ”Report on UFOs/Strange Occurrences and Phenomena in Woomera.” Ett annat som fanns med på listan gick trots det inte att spåra. Resten ser ut att ha förstörts. Kanske, ska man nog tillägga.

I ett brev till tidningen skriver den ansvariga för sökandet, Natalie Carpenter, att försvaret har sökt på flera platser men utan resultat: ”De här dokumenten ser ut att ha förlorats,” konstaterar hon.

Tidningen konstaterar å sin sida att en del uforapporter som fanns arkiverade för bara sex år sedan då Australian UFO Research Association frågade efter dem också har försvunnit sedan dess.

Bland ufogruppens kopior av de nu förlorade rapporterna finns en händelse från oktober 1952 då en radarobservatör vid namn G. E. Millard följde ett okänt föremål på radar under 24 minuter. Senare kom Millard fram till att föremålet, som aldrig kunde ses genom det teleskop som han använde, var ett snömoln.

Australiens försvarsmakt slutade samla in uforapporter i november 2000 efter flera årtionden av undersökningar.

Det finns flera exempel på länder där ufoarkiven inte längre är intakta. Storbritannien brände sina rapporter efter ett visst antal år och därför saknas ett stort antal av de tidigare iakttagelserna och i Italien beslutade myndigheterna att göra samma sak vilket resulterade i att ett stort antal rapporter försvann för alltid även där.

Men italienska ufologer lyckades spåra en del av materialet i form av kopior till ett annat militärt arkiv där man ännu inte hunnit förstöra dem och kunde där i sin tur kopiera uforapporterna.

Nu återstår en hel del frågor att räta ut när det gäller det australiska arkivet. Australiens främste private ufoundersökare, Bill Chalker, säger till Sydney Morning Herald att flera hundra rapporter från försvaret finns sparade på Nationalarkivet i Canberra.

”Varför säger försvaret att de inte går att hitta?” frågar sig Chalker som menar att många av rapporterna faktiskt finns på Nationalarkivet. Vad som har hänt med det övriga materialet förstår han inte.

FBI förstörde rutinmässigt tusentals dokument med anknytning till ufofenomenet under slutet av 1940-talet. Orsaken var platsbrist och att uforapporterna inte ansågs särskilt viktiga. Det framgår av dokument som nu har publicerats på FBI:s arkivsajt, The Vault. 2.000 dokument (inte bara om ufo) har nu gjorts tillgängliga på nätet.

Uppgiften är intressant eftersom den står i stark kontrast till en annan uppgift från samma källa och samma tidsepok som gjort sina rundor i världspressen i veckan som gått.

Diskussionen om vad de amerikanska myndigheterna vet och inte vet om ufogåtan har pågått sedan slutet av 1940-talet. I veckan publicerade flera medier runt om i världen ”nyheten” att FBI släppt ett dokument från den 22 mars 1950 där en uppgift om att det skulle ha störtat tre flygande tefat i New Mexiko fanns med.

Dokumentet, som är känt som Hottel-dokumentet, lyder, med sedvanliga strykningar av namn på agenter och uppgiftslämnare:

“Följande information har getts till special agent XXX. En av det amerikanska flygvapnets undersökare har gjort gällande att tre så kallade flygande tefat har bärgats i New Mexico. De beskrevs som varande cirkelrunda till formen med upphöjningar på mitten, omkring 15 meter i diameter. Var och en var bemannad med tre kroppar av mänsklig form men bara 90 centimeter långa, klädda i metalliska kläder av ett mycket fint material. Varje kropp var bandagerad på ett sätt som liknade tryckdräkterna som använts av hastighetsflygare och testpiloter.”

Enligt Mr XXX:s sagesman så hade tefaten hittats i New Mexico tack vare att regeringen har en mycket känslig radaranläggning i området och det kan vara så att radarn påverkade tefatens kontrollmekanism.”

“Inga fortsatta försök att utvärdera ovanstående har gjorts av special agent XXX.”

Vad kan man alltså säga om detta? Dels att det inte rör sig om någon förstahandsinformation och att vi inte har en aning om vem denne undersökare från flygvapnet skulle vara. Sedan kan vi också konstatera att Agent Hottel inte ansåg att informationen var viktig nog för att göra en egen kontroll av den.

Dessutom har dokumentet varit känt sedan 1987 då det publicerades av den brittiske ufologen Tim Good i en bok med titeln ”Above Top Secret” – på sidan 523 för er som vill kolla. Så nyheten var i själva verket 24 år gammal.

Faktum är att uppgifterna till och med är äldre än så. 1985 skrev ufologen William Moore om Hottel-dokumentet. Inte heller han var nådig: Dokumentet har ”citerats utanför sitt sammanhang gång efter annan av en hel massa ufoundersökare som det slutliga beviset för att den amerikanska regeringen har lagt beslag på ett kraschat tefat. Om någon av dem hade brytt sig om att undersöka saken innan de drog sina förhastade slutsatser, då skulle de ha insett att dokumentet är i princip oanvändbart eftersom ursprunget till informationen som citeras i det kan spåras direkt till Silas M. Newton själv.”

Vem denne Silas M. Newton var ska vi återkomma till.

Nu är det få ufoundersökare som tror på innehållet i Hottel-dokumentet. På tisdagen såg jag ett mejl från ufologen Stanton Friedman som sa att innehållet i FBI- rapporten var minst sagt dubiöst och mest sannolikt en ren bluff. Och så verkar det vara.

Jesse Emspak skriver i en artikel att dokumenten aldrig har varit hemligstämplade och varit tillgängliga länge, precis som jag själv skrev för ett par dagar sedan. Men Emspak skriver också att memorandumet var den sista länken i en lång kedja som hade sin grund i en tidningsartikel i Kansas City som i sin tur grundade sig på en berättelse från en Rudy Fick som hade hört den av två män vid namn Van Horn och Murphy som i sin tur hade hört den från en person kallad “Coulter” (som egentligen hette George Koehler) som hade fått uppgifterna från Silas Newton.

Och Newton och hans vän Leo A. Gebauer var välkända, och sedemera dömda, skojare.

Med en sådan kedja och med ett sådant ursprung så hjälper det knappast om man sätter berättelsen på ett FBI-papper. Det blir inte mera sant för det.

De som kan sin ufohistoria minns säkert att det var Newton och Gebauer som tipsade Frank Scully och fick honom att skriva boken “Behind the flying saucers” som handlade just om de kraschade tefaten. En bok som bidrog till att sprida den myten men knappast till att bevisa den.

Om man tar denna fantastiska historia och samtidigt läser hur FBI den 16 augusti 1949 slår fast att uforapporter, intervjuer med observatörer och annat som har med fenomenet att göra ”inte är av intresse för FBI” och att ett fortsatt insamlande av sådant material kommer att resultera i ”en snabb ökning av dessa mycket platskrävande dokument”, då blir det lättare att förstå att den federala polisen lade uppgiften åt sidan.

Till sist. Den som vill ägna en stund åt att sätta sig in i detta FBI-dokument kan med fördel läsa min ufokollega Isaac Kois fina utredning på Above Top Secret.

I dag har Nya Zeeland sällat sig till dem som publicerar allt till allmän beskådan. Och till skillnad från de flesta andra länder så gör man det utan att radera namn på observatörer och undersökare. Fler än 2.000 sidor går nu att läsa.

Enligt The Dominion Post hade Nya Zeeland en regeringsstyrd kommitté som undersökte uforapporter ända fram till 1976. Kommittén bestod av högt uppsatta militärer, astronomer samt forskare och leddes av en den biträdande chefen för den militära underrättelsetjänsten.

En talesman för det nyzeeländska försvaret, kommendör Phil Bradshaw, säger till tidningen The Dominion Post att det visserligen finns en hel del ”mycket tveksamma” rapporter men också sådana som är skrivna med ett ärligt uppsåt: ”Helt klart så ser folk saker som är oförklarade”, säger han.

Nya Zeelands försvarsminister Wayne Mapp säger att den som vill kan bilda sig sin egen uppfattning om rapporterna men att han personligen anser att ”i stort sett allt” har en naturlig förklaring.

Men bland rapporterna finns en, från i december 1978, som fortfarande är hett omdiskuterad.  Den 21 december det året observerade besättningen på ett fraktflygplan lysande föremål runt planet som de beskrev som ”stora som hus”. Föremålen syntes även på planets radar men också på trafikledningens radar på Wellingtons flygplats.

Den 30 december lyckades ett  filmteam från Australien fånga vad som tycktes vara ljusen på film. Händelserna undersöktes av försvaret som kom fram till att det rört sig om en kombination av faktorer: Ljusen från japanska räkfiskebåtar, planeten Venus samt ett ovanligt tillstånd i atmosfären.

En som befann sig i kontrolltornet på flygplatsen i Wellington under den första observationen, John Cordy, säger enligt tidningen att han ser försvarets slutsatser som ”en förolämpning”: ”Ovanliga atmosfäriska förhållanden en stjärnklar natt? Räkbåtar som rör sig med 330 kilometer i timmen? Venus som far omkring på min radarskärm? Det är lite förolämpande.”

Jag har ännu inte hunnit mer än bläddra i materialet som är snyggt presenterat och lätt att läsa. Så jag lovar att återkomma med synpunkter. Tills dess kan jag bara rekommendera alla intresserade att bilda sig en egen uppfattning genom att läsa här.

Så kom då det som många ufointresserade väntat på. Wikileaks grundare Julian Assange säger i en intervju på fredagen att Wikileaks i en framtida publicering av hemliga dokument från USA:s regering kommer att offentliggöra uppgifter som rör ufo.

Vad dessa uppgifter skulle handla om får vi inte veta men Assange själv verkar inte ta frågan på särskilt stort allvar.

Uppgifterna om ufodokumenten kom under en frågestund arrangerad av den brittiska tidningen The Guardian på fredagen. På en fråga om Wikileaks har fått tillsänt sig dokument som rör ufo svarade Assange:

”Många knepskallar mejlar oss om ufo eller hur de har upptäckt att de var antikrist under ett samtal med sin fru vid en trädgårdsfest över en mariujanaplanta”, sa Assange till The Guardian. Men fortsatte också, något seriösare, att förklara varför dessa dokument ännu inte publicerats av Wikileaks:

Inget av dessa dokument har ännu klarat de två kriterier som Wikileaks ställt upp för att kunna publicera dem: Att de inte är skrivna av personerna som lämnat dem och att de är original.

”Det är värt att notera att det bland de dokument som ännu väntar på att publiceras så finns det också referenser till ufo.”

Så även om vi som intresserar oss för ämnet givetvis är nyfikna på dessa dokument så verkar i alla fall Assange inte särskilt imponerad av dem. Vi får väl vänta och se.

Tänk vad en vanlig kondensstrimma från ett flygplan kan ställa till det. Sedan i måndags har en film föreställande en solbelyst rökpelare rullats på olika kanaler i USA. Detta sedan ett helikopterburet team från en tevekanal kopplad till CBS råkat filma något som såg ut som en uppskjutning av en missil utanför den kaliforniska kusten.

På filmen syns hur ett föremål verkar stiga mot himlen med tjock rök efter sig.

CBS reportrar hade ingen aning om vad det var de såg och frågade försvarshögkvarteret Pentagon där man slog fast att det inte var någon missil som skjutits upp av de egna styrkorna. En före detta Natoambassadör och vice utrikesminister, Robert Ellsworth, uttalade sig i teve och sa att det kunde röra sig om en amerikansk styrkedemonstration för att visa Asien, nu när president Obama befann sig där, att man minsann hade kapaciteten att skjuta upp sådana missiler.

En intressant teori men helt utan verkighetsunderlag. Ett stort antal kanaler och sajter har publicerat flmen, alla med frågetecknet: Vem sköt den mystiska missilen?

Själv har jag fört en diskussion sedan i tisdags på en amerikansk epostlista för ufointresserade. Ingen av dem trodde att det rörde sig om något utomjordiskt men flera kände sig säkra på att det måste ha varit en missil, eller möjligen ett topphemligt flygplan.

Min åsikt från första början var att det rörde sig om ett vanligt trafikflygplan vars kondensstrimma lystes upp av solen. Sådana är vanliga, inte minst så här års. Men det var det inte många som trodde. Trots det pekar allt på att det var precis så enkelt. Och boven var Flight AWE 808, ett Boeing 757-200 från Honolulu till Phoenix, Arizona. En amerikansk kollega plockade fram dess rutt som ni kan se här. Och den stämde väl med hur ”missilen” rört sig.

Om ni vill se ett längre avsnitt av hur ”missilen” stiger mot himlen kan ni klicka här. Där syns också hur det till slut kommer in i skugga och kondensstrimman då blir svart. Detta visar också tydligt att flygplanet är på väg mot kameran, från väster mot öster, och inte tvärt om vilket kan vara lätt att tro. Och givetvis stiger den inte uppåt utan följer helt enkelt jordens krökning.

Hur kommer det så då att Pentagon inte direkt kunde säga vad det var, att en före detta vice försvarsminister trodde det var en missil och att reporter efter reporter gick bort sig och missade det uppenbara?

Svaret är att så snart någon sagt missil så tänkte alla missil. Och tittar man efter en missil och inte hittar någon så kan det slå stopp. Inom UFO-Sverige har vi undersökt hundratals liknande rapporter och faktum var att jag bara dagarna innan fått in bilder från Uppland där en kvinna fotograferat just kondensstrimmor. Utan att veta vad det var.

Dessa kondensstrimmor, som är helt vanliga vattenpartiklar från de varma avgaserna från ett flygplan som fryser till is, uppstår på vissa höjder. Inget konstigt, farligt eller knepigt med det. Det är så moln blir till. Och det är möjligen där som kondensstrimmorna kan vara ett problem – de ökar molntäcket över jorden

Hade de amerikanska journalisterna kontrollerat med någon flygledare i Los Angeles kunde de säkert att få upp flygplansspåret snabbare. Men nu blev ett vanligt flygplan en hotande missil med okänd avsändare.

DN.se publicerade en kort artikel om händelsen (med fel dag angiven, det ska vara måndagen) där ett antal kommentarer finns för den som vill läsa dem.

Så hur kan man vara så säker på att det inte var en missil? Man kan resonera så här. Om det hade varit en missil så hade den helt uppenbart kurs in över USA, vilket syns tydligt på de filmer som skildrar förloppet där kondensstrimman kommer in jordskuggan. Hade den gått åt väster (alltså åt andra hållet) så borde den bara blivit ljusare. Och om missilen nu fortsatt över USA så borde miljoner ha sett den också när den flög över land. Och om den inte hade passerat hela USAmåste den ha kraschat någonstans. Men det finns det inga rapporter om.

Skulle den ha fortsatt ut över Atlanten borde någon amerikanska radarastation ha haft tid att fånga in den kan man tycka. Ingen såg den. Hur väl kondensstrimman från ”missilen” stämmer överens med flygplanets rutt visas på videoklippet här nedan.

Den som är intresserad av att fördjupa sig mera i denna och andra kondensstrimmor rekommenderas följande sajt.

Det har varit en vecka med två stora ufonyheter. Eller, som jag ser det, nyheter om utomjordiska besökare. För det är en avsevärd skillnad mellan dessa två beskrivningar.

Själv pratade jag i TV4:s Nyhetsmorgon i måndags sedan jag dagen innan blivit uppringd av kanalen. Redaktionen hade då upptäckt att Sunday Times publicerat en artikel om att FN:s rymdorgan UNOOSA bestämt sig för att tillsätta en koordinator som ska de till så att besökande utomjordingar får ett bra mottagande om de en dag skulle knacka på. En del tidningar har kallat tjänsten för en ambassadör.

Jag var ganska kallsinning till idén och sa att chansen till besök i morgon inte är större nu än den var i går. Bara för att våra teleskop upptäckt 490 planeter utanför vårt solsystem så förändrar detta inte möjligheten att någon där skulle besöka oss. Jag menar, bara för att vi nu har bevis för något som vi länge anat så ökar ju inte chansen för att varelser, som vi inte säkert vet finns, ska ta sig hit.

I vilket fall så gick det bara två dagar innan Sunday Times artikel visade sig vara fel. Flera tidningar kontaktade den tilltänkta ambassadören, astrofysikern Mazlan Othman, som förvånat svarade att hon minsann inte blivit tillfrågad om något sådant jobb. ”Nonsen”, var hennes kommentar.

I tisdags skickade så UNOOSA ut ett pressmeddelande med samma innebörd. Nyhetsbyrån AFP konstaterade också att Othman vid en intervju för ett år sedan skojat om att det skulle bli FN:s generalsekreterare som skulle få uppgiften att representera mänskligheten om vi skulle få kontakt med utomjordingar.

Mera övertygande om att utomjordingarna redan är här var en grupp amerikanska militärer som i måndags framträdde vid en presskonferens i Washington. De före detta militärerna beskrev flera incidenter runt kärnvapenbaser i USA och påstod att lysande föremål hade slagit ut eller tagit över några av stridsspetsarna. Och att det varit utomjordingar som genomförde det hela.

Ni som följt den här bloggen vet att jag skrev om precis dessa påståenden den 2 juni 2009.

Nu finns det en rad frågor som måste rätas ut innan man kan köpa dessa militärers tvärsäkra påståenden. Inte så mycket att jag tvivlar på att något verkligen har hänt. Det finns det dokumentation på. Men det är just tolkningen av händelserna (boven = ET) som man får ta med en nypa salt.Några bevis lades heller inte fram under presskonferensen. Bara åsikter.

En tumregel som alltid gäller är: Bara för att något verkar obegripligt så måste det inte vara utomjordingar som ligger bakom.

En kollega till mig, den amerikanske ufologen Tom Deuley har arbetat både inom underrättelseorganisationen NSA samt med atomvapen. I ett mejl efter att ha sett presskonferensen i Washington på teve skriver han:

”Jag förstår inte vad det är som pågår här. När jag besökte SAC (USA:s strategiska flygkommando) i ett annat ärende så drog jag upp frågan och möttes av skratt och fnissningar. I ett av fallen hade någon sett något som han egentligen inte var avsedd att se. I andra fall fick jag höra att händelserna inte ens hade inträffat. De här vittnena är samma sorts militärer som jag har mött flera gånger tidigare, de berättar fantastiska historier tills dess att de konfronteras med någon som de tror kan veta mer än de själva. Jag har ofta dragit fram mitt UFO/NSA-kort och då har de plötsligt blivit tysta. Men jag lät dem alltid prata ordentligt innan jag gjorde det.”

”Efter att ha haft med atombomber att göra ett tag och sedan jobbat inom NSA med säkerheten bakom dessa system, så kan jag försäkra alla att om det skulle inträffa något fel med ett missilsystem så kommer det att undersökas och fixas. Och om det hade rört sig om utomjordingar då berättar de det inte för oss. Men jag har mina tvivel! För mig handlar det mera om folk som pratar än kärnvapen som inte fungerar.”

Med sitt UFO/NSA-kort menar Tom det faktum att han varit mycket aktiv inom amerikanska ufologi samtidigt som han jobbat inom underrättelsetjänsten NSA plus att han arbetat med kärnvapenladdade missiler på amerikanska ubåtar. Låter som en svåröverträffad kombination! När han berättat detta för de glappande militärerna har de nästan alltid tystnat.

Tom, som är övertygad om att ufogåtan är en realitet, är alltså inte imponerad över dessa män. När jag mejlar några varv med honom säger han att ingen av de många militärer som börjat skryta om sina ufoupplevelser har kunnat leverera när han frågat dem. ”Om de verkligen hade varit med om något riktigt så borde de ha tagit chansen att fråga mig om jag kunde få fram fakta som kunde styrka deras observationer, särskilt som jag både är ufointresserad och har jobbat inom NSA. Men det har de aldrig gjort. Istället har de tystnat”, skriver han.

Vad det var som syntes över kärnvapenaläggningarna vet varken de pratande militärerna eller ufologerna. Låt oss kalla det för ufo och lämna utomjordingarna åt sidan tills vidare.