Rubrik: ett citat av Karl Lagerfeld, om Amy Winehouse.

Foto: All Over Press

Hej igen, jag kom hem från Paris strax innan förra veckoslutet. Och, efter den förra helgens händelser kändes då inte relevansen direkt brännande i att blogga loss kring vad som hänt i modevärlden i Paris. Just nu fylls vi alla i tanke och själ av händelserna i Norge. Denna bestörtning och sorg kring vad som skedde i Oslo och på Utøya förra fredagen kommer prägla oss alla en lång tid framöver.

Och. För att inte göra saken bättre förlorade vi nästan samtidigt (men i ett helt annat sammanhang) en av vår tids största musikartister. Amy Winehouse gick bort för en knapp vecka sedan, hittades död i sitt hem i London, 27 år gammal. Winehouse har beskrivits som en av de allra största (något som jag utan att blinka vill skriva under på), hon tillhörde Billie Holiday, Ella Fitzgerald. Och frågar du mig är Amy Winehouse debutalbum ”Frank” värt att spelas tills det faller i tusen bitar (minst).

Men. Jag ju nu är här för att skriva om mode. Och – med Amy Winehouse har det faktiskt sedan ”Rehab” funnits en stark koppling till modevärlden (primärt initierad från den sistnämndas sida, kanske).

Först och främst, om vi börjar med att bortse från modevärldens claimande av henne, så var Amy Winehouse från början en självklar stilikon, i hela sin uppenbarelse. I alla fall så fort hennes signaturlook stod klar. Den starka eyelinern, den höga, risiga bouffantfrisyren, tatueringarna och de lite för små retrodesignade klänningarna (”Hur min klädstil är? Som om det fortfarande vore 50-talet”, som Amy själv sagt i Harper’s Bazaar) – stilen var så omedelbart distinkt att ikonstatusen kom per automatik få fort monsterhiten ”Rehab” erövrade världen.

Sedan följde som sagt modevärlden. 2007 prydde Amy Winehouse omslaget på både modetidningen Jalouses ”Icônes”-nummer, likväl som tidningarna Rolling Stone och Vanity Fair. Och Karl Lagerfeld skapade samma år en hel kollektion för Chanel inspirerad av henne, där varje modell på catwalken var inget annat än en Amy Winehouse-kopia (i Chanel-skrud).

I samband med Winehouse genombrott skapades även ett av 00-talets mest hyllade modejobb – vilket sägs vara direkt inspirerat av just henne: det fantastiska Vouge Patterns av Steven Meisel i Vogue Italia december 2007.

Året därpå uppträdde Winehouse på modeveckan under invigningen av Fendis nya Paris-butik, och, enligt de på plats, ska hon innan hon tog ton ha sagt ”Excuse me, I know nothing about fashion” och sedan ommodifierat Fendi-klänningen (som hon hade fått dra på sig) utefter egen smak.

Fendi (där Karl Lagerfeld även är chefdesigner) är också det enda modehus som hittills utfärdat ett uttalande om Winehouse bortgång, som de avslutar med: ”Vi är väldigt ledsna över förlusten av en sådan unik talang som på många sätt överskred musik, mode och kultur”.

Och både Amy Winehouse och modehuset Fendi har rätt här. Amy Winehouse överskred gränser i allt hon gjorde, och hon visste ingenting om (och visade heller inget intresse för) modeindustrin.

Så varför älskade modevärlden Amy Winehouse så mycket? Hon var ju ingen typisk, ”Gwyneth Paltrow-glänsande” stjärna. I de tre kategorier som världen verkar envisas med att sortera in alla kända kvinnor i, ”värdig”, ”sexig”, eller ”äcklig” stämplades Winehouse oftast som den sistnämnda i media. Precis som Liv Strömquist skriver om i sin hyllningsdikt till Winehouse, så var det många som gärna sjöng med i hennes hit ”Rehab”, men samtidigt förfärades och fick moralpanik över kopplingen till Amys Winehouse missbruk och inte riktigt kunde ta henne på allvar. Hon var mer ofta än inte en knarkare i allmänhetens och medias ögon, snarare än en artist. Kan det ha bidragit till att hon heller aldrig riktigt fick ordning på sin beroendesjukdom?

Modevärlden älskade Winehouse just på grund av hennes skakiga liv, att hon befann sig på gränsen. På gränsen mellan nedbruten människa och stjärna.

Och just detta mytologiserandet runt ”den nedbrutna kvinnan” är vad den Pulitzerprisförärade modejournalisten Robin Givhan riktar kritik mot i sin Winehouse-text på The Daily Beast.

Att se det vackra i ”det fula” har ju länge varit ett av modets ledande motiv. Som exempel tar hon en pose som blivit allt mer vanlig och helt enkelt mainstream inom modefotografi idag, den kallas ofta för ”broken down doll”. Den går ut på att modellen i bilden ska sitta där som en nedbruten docka, oförmögen att ta hand om sig själv, som ett offer och samtidigt ett objekt. Och, självklart, samtidigt väldigt vacker. Men det vackra i en sådan bild är helt och hållet beroende av det nedbrutna, utan det mörka och bortstötande försvinner helt enkelt det som ”kittlar”.

Robin Givhan skriver:

”The fashion industry has done well in helping folks see beauty in imperfections. But you can’t help wondering whether fashion also has made it more difficult for the public to distinguish between broken-down dolls and broken-down people.”

Som exempel beskriver Givhan också det hur lyxsegmentet av modevärlden numera älskar att skapa ”modern design” genom att ta ett klassiskt plagg och ”bryta ner det” på något sätt. Exempelvis kan en klassisk trenchcoat bli täckt av nitar, göras i lack, få ärmar i päls eller ett par sylvasst spetsiga axlar, sedan är den ny, ”modern”. Den tydligaste exemplet på den typen av design är hur det franska lyxmodehuset Lanvin nått enorm framgång med sina ”ofärdiga sömmar”, det vill säga hur kanterna på deras svindyra och lyxiga galaklänningar i helsiden fransar upp sig. De är helt enkelt medvetet lämnade att se trasiga ut. Även om dekonstruktion inom modevärlden hade ett helt annat ursprung, är det där det har hamnat nu. Och att medvetet ”förstöra”, bryta ner, lyxiga plagg idag och kalla det bra design, det känns helt enkelt inte som…bra design.

På samma sätt, vilket jag förstår som Givhans poäng, designar modevärlden sina ikoner. Idag blir en trasig och sjuk själ något som signalerar råhet och ”äkthet” och ett hett byte i både modepress och skvallerpress.

Modevärlden alltså samlar på trasiga människor likt en påse kulor. Men – och det nämner inte Robin Givhan – ibland kan det bli för mycket även för modevärlden. Ta exempelvis fallen när Kate Moss fastade på bild sysselsatt med att snorta någon farlig substans, och nu senast när John Galliano hamnade på film i ett av sina starkt nerdrogade tillstånd. Både Moss och Galliano blev och har blivit utstötta från hela modevärlden – hon förlorade alla sina stora modellkontrakt vid tillfället, och Galliano har blivit av med jobben på både sitt namne modehus och på Dior. I Kate Moss fall kom dock vändningen när Alexander McQueen gick ut med en hyllning till Kate och sa ungefär ”det här är Kate, det är ingen knarkare”. Han pekade på att hennes person faktiskt inte var densamma som själva missbruket. Hon fick en revansch och kunde ta tillbaka sin karriär, nu större än någonsin.

Att koppla bort knarkaren (för att använda ett hårt ord) Winehouse från den helt otroliga artisten Winehouse var däremot inget som verkade intressera pressen eller modevärlden: Då försvinner det som finns att förfäras över, det som kittlar eller får folk att rygga tillbaka. Men det intressanta med Winehouse var inte hennes beroendesjukdom. Kanske hade det varit bra för oss att få andra rubriker än uteslutande de som handlade om Winehouse som missbrukare, utan istället få se det i ljuset av en sjukdom som inte är sammankopplad med personen och artisten Winehouse. Då kanske hon också hade gjort det.