Den nya kampanjfilmen för Lanvin har spritt sig över nätet med rekordfart.

Det har ju blivit vanligt för modehus att göra filmer i samband med nya kollektioner. Om sedan dessa ska gå på TV som reklamfilm är oklart men på nätet läggs de i alla fall upp, och där sprids de snabbt och gärna. Men just den här, Lanvins nya, är speciell.

Istället för att vi får se någon modell röra sig graciöst till sval musik, gärna suggestivt filmat och kanske med en och annan sexig vinkel (eller en inzoomning på en asdyr väska) så dansar toppmodellerna Raquel Zimmermann och Karen Elson samt Lowell Tautchin och Milo Spijkers en stel töntig dan till en sommardänga.

Eller, killarna är i alla fall stela, medan Zimmermann och Elson i jämförelse rent av äger (men de är ju supermodeller och ikoner, så något annat förväntar man sig inte!) och på slutet skuttar en glad Alber Elbaz, chefdesigner, in och gör dem sällskap med härlig inlevelse. Alla är såklart klädda i Lanvins nya höstkollektion. Omgivningen är det dyra palats där alla Lanvin-kampanjer – de av den vanliga sorten – brukar utspela sig.

Och även om Lanvin alltid har varit väldigt lekfulla i sin inställning (deras skyltfönster i Paris är alltid med glimten i ögat och en sann underhållning att kolla in, medan chefdesigner Alber Elbaz är en minst lika underhållande citatmaskin i klass med Karl Lagerfeld) så känns det som att Lanvin på något vis sparkar in en dörr här. Eller kanske en vägg.

Jag säger vägg, eftersom det plötsligt känns som att vi blir varse hela modevärldens uppbyggda värld. Den fjärde väggen, om den nu finns inom mode, plockas ner. Nu blir stylingen väldigt påtaglig, dekoren känns i iordningställd, kläderna ser plötsligt ut som kostym och musiken, ja den är ju sådan man annars aldrig skulle föreställa sig i fantasin om en Lanvin-lyxig värld. De bryter helt enkelt sig loss från sin egen schimär.

Tro mig, jag gillar filmen, men den får mig samtidigt att fundera kring hur Lanvin (eller något annat modehus för den delen) någonsin ska kunna göra en superseriös kampanj- eller modefilm igen? De placerar sig liksom utanför fantasin här, och tar med oss dit. Och det verkar ju vara en sån rolig plats! Och vi blir påminda om hur konstruerade sådana här kampanjer är i vanliga fall.

Så jag tror att – kanske – den här Lanvin-dansen kan komma att bli viktigare än vad vi kan tänka oss just nu. För vem kan nu med god min återgå till det där stelt svåra, svala och graciöst framtvingade vi förknippar med många modekampanjer, utan att tappa ansiktet?

Och om inte annat spelar videon i alla fall ut en roll i och med hur många som har delat med sig av den på internet. De har nämligen alla påpekat: ”Kolla! Mode kan vara kul också!” Liksom, det känns lite sorgligt. Behöver vi en löjlig dans för att komma ihåg att mode faktiskt är glädjefyllt?

En kompis och jag kom att tänka på multiartisen Jean Paul Goudes reklamfilmer från 1990/1994 för Chanel Egoïste. De får helt enkelt avsluta inlägget för den här gången. Jag säger dock inte att jag vill ha se fler kitschigt skojiga reklamfilmer som Goudes (jag kan inte riktigt påstå att hans Chanel-reklamer stått sig över tidens tand, så som hans Grace Jones-bilder gjort), men jag gillar i alla fall att de inte är stelt ängsliga eller surfar på den kändisfixerade vågen, som de flesta kampanjerna vi blir serverade idag. Bortsett från Lanvins då.