Hungriga, trötta och enormt frustrerade klev vi iland på Sandhamn i?går kväll. Varför detta tillstånd? Jag återkommer till det.

Först måste vi som ni fokusera på Volvo City Sprint som startar i?dag klockan 12.00 på Torsby-fjärden. Det betyder att alla båtar som deltar i Volvo Ocean Race ska kappsegla genom den täta skärgården in till Race
Village vid Skeppsbron i Stockholm.

Etappen från Marstrand till Stockholm som startade i söndags klockan 13.00 och för vår del avslutades
i Sandhamn klockan 22.44 i måndags var den mest intensiva hittills. Med relativt hårda vindar och en för kölbåtar säkerligen rekordsnabb färd på sträckan.

Att segla längs den svenska kusten kändes otroligt efter att ha sett de flesta andra hav i världen.
Puma ledde etappen vid rundningen av Alma-grundet och fortsatte för babords halsar medan vi slog snart efter fyren och kunde utnyttja ett bra vindvrid och gå om dem med liten marginal.

Det såg bra ut helt till Puma gjorde sitt sista knästående försök att ta tillbaka ledningen genom att börja med korta snabba slag, vilka vi försvarade med att slå direkt efter för att täcka vinden.

Det var då det gick åt pipan.

I ett av slagen fastnade vår genua kring radarn som sitter i framkant på masten. Vi förlorade all fart och Puma, som bara låg några båtlängder bakom, kunde segla om oss.

Aldrig tidigare har jag sett den vanligen gladlynta ”Ericsson 3” besättningen så förbannad, så besviken och aldrig har min förmåga att vara en bra förlorare falerat så hårt.

Men vi fick snabbt tillbaka leendena och i efterhand känns andraplatsen inte dålig. Nu är vi laddade att ta igen på City Sprint.

Missa inte racet och spana in båtarna närmare på Skeppsbron efteråt!

Ingen sömn på två dygn och extremt intensiv segling. Sträckan Marstrand – Stockholm är en av de mest intensiva i Volvo Ocean Race.

Vinden har kommit tillbaka, vattnet ryker återigen över däck och vi har fallit av en aningen och ökat farten till 16 knop. För ett par timmar sedan, mellan Öland och Gotland vred vinden 90 grader och mojnade en del, vilket pusslade om fältet.

Vi har 120 distans kvar till mål och pekar rakt mot Almagrundet och har lyckats lämna Ericsson 4 bakom oss medan Puma hänger i och irriterar några hundra meter upp i lovart.

Vi har slitit oss igenom flera segelbyten under dagen och Magnus ”Mange” Olsson har nog näst intill magsår av flera taktiska beslut och pressen av viljan att vinna.

Och hans nerver kommer inte att få vila än på ett par timmar. De kommer att vara strängspända hela vägen in till mål.

Riktigt lika spända kommer vi i besättningen inte att vara. Det kommer att vara elva möra grabbar som kliver iland. Alla i besättningen är redan ganska slitna, det märks att flera av oss bara sovit två timmar sedan starten.

Bara under inledningen till den här texten jag nickat till tre gången och vaknat av att nacken varit på väg att knäckas bakåt och av att jag tryckt händerna över alla tangenter.

Alla är trötta ombord efter ett minst sagt intensivt dygn med ganska mycket vind och höga farter. Minerna är förvisso för det mesta muntra men inte lika muntra som vanligt och det mesta går lite trögt. Alla vill komma fram och kan vi dessutom återigen ge systerbåten en svår kamp, trycka till Puma och knipa förstaplatsen finns inget mer att önska. Samtidigt får vi inte bli för giriga och tappa blicken bakåt där farliga Green Dragon kan komma ikapp.

Vinden är fortfarande osäker och mycket kan hända innan mål. Många Gotland Runt har avgjorts på ”rakan” in från Almagrundet och inget är annorlunda nu.

Det här är den hittills kortaste etappen i racet, men knappast den enklaste. Under korta etapper så blir allt mer intensivt. Racet går längs kusten där vindarna ofta skiftar och ingen får sova eftersom vi pushar så mycket vi kan i segelbytena med alla på däck.

För mig är höjdpunkten i racet att komma hem till Stockholm men Marstrand var mäktigt. Inte minst i starten mär tusentals åskådare fyllde klipporna och det sattes rekord i antal åskådarbåtar hittills i racet.

Publiken kom inte förgäves. Dramatiskt skulle det bli.

Efter en tät start oroande nära klipporna och en kryss läns-bana för publiken med många skiften i positioner och mycket spänning ökade vinden rejält. När vi väl riktade förarna söderut nådde vi farter kring 20 knop för halvvind och flera åskådarbåtar med stora motorer hade svårt att hänga med i den ganska skvalpiga sjön.

Som de flesta vet är Sveriges skärgårdar ett gytter av grynnor och det är inte läge att lyfta blicken alltför ofta från sjökortet. Det gjorde Telefonica Blue och gick på grund i säkert 15 knop.

”Telefonica has hit the brakes! Watch out! ropade vår ena vaktkapten Richard Mason, så fort han såg dem.
Lyckligtvis verkar ingen ha skadat sig men både besättning och shorecrew måste kämpa hårt för få båten klar till inport racet i Stockholm.

I skrivande stund har vinden öppnat mer. Vi halvvindar nu längs Gotland, Puma ligger några hundra meter framför rakt i i fören och vår systerbåt några mil bakom i lä. Om vinden håller i sig kommer vi att gå i mål i natt.

Att segla runt jorden är i det stora hela allt annat än flärdfullt. Åtminstone i det här racet. Man får se mycket, visst, men under seglingen är ju 99 procent av det som fastnar på hornhinnan vatten i olika skepnader. Och nog trodde jag att det mest minnesvärda redan hade passerat. Men den här etappen har bjudit på mycket att tänka tillbaka på.

I korthet:

Att lämna Galway med det otroligt stora intresset från den lika otroligt stora publiken var överväldigande.

Att starten sedan bjöd på hård undanvind och efter ett par timmar också väldiga vågor som fick flera båtar att broacha, vår systerbåt så illa att de knäckte en ratt och fick delamineringar i ena sidan så att båten började läcka. Vi seglade smart konservativt, tog ner största gennakern tidigt och nöp andraplatsen.

Den irländska kusten är den mest dramatiska jag skådat med dess karga klippor och gröna oändliga slätter. Den matchar både Kapstaden och Rio i minnesbanken.

Engelska kanalen kommer knappast att ge lika romantiska återblickar. Kraftig ström och lätta vindar går lika dåligt ihop som riktigt hårda vindar och motström. Det ena gör att man backar och det andra slår sönder båten. Pest eller kolera. Vi fick det förstnämnda.

Vi seglade förbi de kända fyrarna under natten och såg inget annat än ljus.

Rundbana vid Hollands kust. Konklusion; Rotterdam är lika trist att se på från utsidan som från insidan. Enorm industrihamn. Ganska otrevligt. Inget ändrat där.

Senare under gårdagen blev det mer spännande. Slalom mellan otaliga lastfartyg som väntade på att få komma in till Rotterdam samt vindgeneratorsafari. Jag har inte seglat i de här vattnen förut och det ser lika häftigt som bissart ut med alla konstruktioner mitt ute i ingenstans. Danmarks kust har hittills mes bjudit på frustration med oförutsägbara vindar och långa rev vi måste väja för.

Åter till nuet:

 “Vi har fortfarande kontakt med övriga i fältet, vi kan se Telefonica Black i fjärran och jag tror att allt kan hända hela vägen in till mål. Men, det råder ju inga tvivel om att vi skulle vilja byta plats med tätklungan. Vi jobbar med oddsen emot oss”, sa Arve Roaas för en stund sedan.

Vi lyckades med det vi aldrig kunde tippa, att vinna den längsta och tuffaste etappen i racets historia, från Kina till Rio, och det känns fortfarande enormt stort. Men för oss skandinaver är en förstaplats till Marstrand och Stockholm nästan lika högt rankad och vi gör självklart allt vi kan för att uppnå målet. Men segling är segling och det går inte att göra mer än arbeta med det väder som råder och segla båten så snabbt det går. Vägvalen är avgörande. Finns det ingen vind står båten stilla, så är det bara. Ingen frustration eller vilja i världen kan få den att gå framåt.

Under natten och hela morgonen låg vi stilla i mitten av ett ihärdigt lågtryck. Nu har vi haft vind ett par timmar men i skrivande stund mojnar det igen. Hela etappen har hittills varit en kamp mot tröttheten. I de lätta vindarna har vi kunnat återhämta oss en del men i morse syntes ändå ett gäng trötta miner och det bäddade för ett videoinslag om hur man håller sig vaken. Allt från att ha för lite kläder på sig och frysa till att göra armhävningar eller dricka obscena mängder överdrivet starkt kaffe rekommenderades.

Jag vet inte hur många gånger jag somnat med huvudet i datorn och mitt knep är att äta allt jag kan hitta och hoppas på blodsockerrus, eller att följa ovanstående exempel.

”Nu måste det ta slut snart! Det är jobb hela tiden och ingen hinner ta igen sig. Jag är helt färdig. Vilken lättnad det blir att komma fram”.

Anders Dahlsjö ska just till att krypa ner i sin koj för knappt en timme. Hela gårdagen och natten präglades av slag, slag och slag. Engelska kanalen var ett jobbigt kapitel, även om vi hade ganska tur. Vi hade för det mesta plattvatten och lättvind.

Med hård vind mot strömmen kan Engelska kanal ge bland den mest svårhanterade sjön i världen. Höga vågor med bara några meters mellanrum kan förstöra vilken båt som helst.Turligen slapp vi det men eftersom det aldrig riktigt fanns tid att sova blev det jobbigt ändå. I nuläget finns det nog ingen som inte är både rejält rödögd eller har en stark längtan att få komma fram. Som ställningen är nu skulle det förvisso kännas så där att glida in mot Marstrand. Vi ligger sist.

Vi seglade på fel sida av ett lågtryck i kanalen och gick från täten till jumboplacering på ett par timmar. Vi fastnade i stiltje medan övriga fältet hade bra tryck för undanvind. Det enda vi kan göra nu är att gneta på.
Det är väldigt annorlunda vatten precis utanför Holland. Det är Singapore-känsla då det finns otaliga fartyg som ligger och väntar på sin tur att få komma in till land. Lite längre ut kryllar det av vindkraftverk. VI är glada att vi seglar igenom det här området i dagsljus.

Vi ligger i nuläget 30 sjömil efter ledaren Ericsson 4 och 15 sjömil efter närmaste båt som är Telefonica Azul. Något frustrerande med tanke på att vi för att halvt dygn sedan ledde över systerbåten och Telefonica inte ens var i närheten. Men marginalerna är små och händer något med någon av de andra båtarna är vi snart ikapp. Vi seglar undanvind nu och gör stadigt över 20 knop genom inte allt för dramatisk sjö. Dessvärre fick vi en reva i nedre kanten av gennakern men enligt vår segelmakare Martin Strömberg borde det hålla ändå, se vi fortsätter.

Vår bästa chans att komma i kapp är om framförvarande fastnar i lättvind medan vi fortfarande har vind. Det finns en liten chans att det kan bli så kring Skagen. Vi har cirka 300 sjömil kvar dit och det är bara att hålla tummarna och se till att segla så snabbt som möjligt.

Intensiteten är fortfarande hög. Vi  har haft lätt vind i över ett dygn men istället för blöt och snabb segling har vi handskats med kraftig ström, väldigt skiftande vindar och många slag.

I går natt hade vi under en stund över fyra knops motström, samtidigt lättade vinden ur. Vi slet snabbt fram ankare och 80 meter tamp och övervägde att kasta i det just när vinden kom tillbaka. Strömmen är som starkast här, den här tiden på året och som mest kan den nå sex knop, vilket kan ställa till det rejält. Hamnar man i den är det bara att ankra upp och vänta till strömmen vänder.

Sedan starten har vi nästan hela tiden haft alla båtar inom synhåll. Nu skymmer tunga regnmoln sikten men vi kan fortfarande se Puma och Ericsson 4. Dessvärre har vår systerbåt glidit om oss i lovart. Vi har hållit dem bakom oss i omkring ett dygn men när vinden lyfte 50 grader akterifrån var det inte mycket vi kunde göra.

Nu hoppas vi att få samma lyft, så att vi kan glida om dem igen. De är bara ett par hundra meter bort.
Puma har vi fortfarande rakt akter om oss, Green Dragon snett fram i lovart, likaså Telefonica Black.

Vi seglar längs Frankrikes kust och måste enligt reglerna hålla oss söder om mitten av kanalen. Vi har vinden nästan rakt i näbben och vi kommer fortsätta att slå oss nordost upp mot Holland där en bojbana väntar. Det blir förmodligen en kryss/läns-bana och förmodligen kommer ett hundratal privatbåtar att tävla mot oss. Holländska OS-seglare ska deltaga och det kommer säkert bli lika häftigt som kaotiskt.

Den här etappen kommer förmodligen bara att ta mellan fyra och fem dagar, den kortaste hittills i racet. Det känns nästan osannolikt att tänka tillbaka på vad vi gått igenom, med bland annat en etapp på 44 dygn, och att vi snart är hemma.

Vi har haft ett par intensiva dygn nu och alla är trötta. Jag har somnat otaliga gånger framför datorn och botat det med kakor, armhävningar och koffein. Det känns galet att vi levde så här hela vägen från Taiwan till Rio.

För min del känns det numera ganska ofta lurigt att hämta inspiration och genomföra alla kreativa idéer som jag gräver fram ur bakhuvudet. Det har nog att göra med att jag varit på samma båt i nästan ett år, även om jag vet att det finns massor av idéer jag ännu inte genomfört. Kanske kan koncentrationssvårigheterna också skyllas på att det kliar det för mycket i kroppen av närheten till hemma, Sverige, där jag inte varit på ett år.

På sekunder vändes situationen, från snabb men kontrollerad undanvindssegling till storm och segling på bristningsgränsen, på gränsen av vad båt och segel klarar av.

Hela vägen ut från Galway blåste det bra och vi gippade ner längs det fantastiskt vackra, karga och dramatiska landskapet längs Irlands västkust. Vi gjorde kring 20 knop. Det gick inte särskilt hög sjö och framfarten var majestätisk, samtidigt som det var tajt mellan båtarna.

Men de majestätiska 20 knopen och det platta vattnet skulle snart blåsa bort av stora vindstarka regnmoln.

På bara några minuter växte vågorna sig stora och vinden ökade till stadigt över 15 m/s. Ingen av båtarna ville ta första steget och vika ner sig och alla stannade länge med största gennakern. Vissa för länge. Telefonica Blue som låg väl synliga framför oss i lä broachade gång på gång och till slut var de tvungna att ta ner sin gennaker. Vi dundrade förbi med hjärtat i halsgropen, i full kamp att hålla båten på rätt köl.

Vi gjorde stundtals över 30 knop, vågorna var höga men korta och flera gånger dunsade fören ner efter intensiva surfar och grävde sig in i vågryggarna varpå däcket dränktes totalt.

Som mest såg vi 22 m/s.

I situationer som dessa trappas allting upp. Rörelserna går snabbare, rösterna höjs och blickarna över axeln, spanandes efter vad som komma skall, kastas mer frekvent.

”Vi måste ta ner gennakern”,  gormade Magnus Olsson när  vi passerade Telefonica Blue som just broachat för tredje gången och halvt panikslaga var i full gång att slita ner sitt största segel.

”Men vi får inte ha sönder den!”, fortsatte han.

Magnus Woxén stod extremt koncentrerad vid rodret och fick order av Mange att bestämma om och i så fall när seglet kunde tas ner. Så fort vi fick bra fart utför en våg gav han ordern. Utan fart blir det för mycket kraft i seglet och risken att både segel och besättning skadas ökar.

Regnmolnen försämrade sikten men när vi väl kom ut ur ”krigszonen” hade vi seglat om alla utom Green Dragon. Vi fick lite andrum innan nästa ”slag” drog igång.

Vinden ökade igen och vred samtidigt emot. Mörkret föll och med stadigt över 25 knop på loggen och med kraftiga vattenkaskader konstant i ansiktet dånade vi ner mot den mytomspunna och i seglarkretsar legendariska Fastnet Rock. Konkurrenterna var bara några 100 meter ifrån oss.

Under morgonen seglade vi förbi Lands End och vidare in i engelska kanalen. Vinden hade mojnat och sjön lagt sig och de som inte sovit en blund på 24 timmar försökte hitta tid att ta igen sig mellan gipparna.

Alla båtar verkar ha klarat strapatserna och det är fortfarande väldigt tätt mellan båtarna. Vi tog oss från femte till tvåa vid lunch och gör nu allt för att hålla oss i täten. Men vad som helst kan hända. När mörkret föll försvann också vinden. Hoppas detsamma hände för alla…

Det är en timme kvar till startskottet. Jag har mina kameror redo och vi cirkulerar runt utanför den folkfyllda hamnen i Galway. Vädret har vänt, det ovanligt varma, soliga och vindfattiga Irland är tillbaks till sitt vanliga regniga och blåsiga jag. Som om sorgen att vi lämnar visas genom vädret. Tusentals människor stod packade längs kajen för att önska lycka till och ta del av det sista av folkfesten som har rått under hela stoppet.

Vi ser ut att få vindstyrkor omkring 10 till 13 m/s och vi kommer att starta för undanvind. Prognosen har ändrats konstant de senaste dagarna och ett tag såg det ut som att det skulle ta oss nästan en vecka till Marstrand. Nu ser det mer ut som fyra. Det passar oss. Starten kommer att gå i hård undanvind och vi kommer att gippa oss ner längs kusten innan vi går in norr om den mytomspunna Fastnet Rock. Vi är starkare i hård vind än för lätt kryss där Telefonica och Puma har uppenbart övertag.

Vi är laddade och har ett härligt stopover att se tillbaka på. Galway och Irland har överträffat allas förväntningar. Inte bara vädermässigt, det har rått Volvo Ocean Race-feber i hela staden och det har näst intill varit en rockstjärnetillvaro. Många hejar på gatorna och kommer fram och pratar, autografer hit och dit och frekventa frågor om det inte går för sig att byta jacka eller bara ta en bild ihop. På alla pubar – och det är många – hänger otaliga vimplar med racets logga, ibland till och med tavlor eller andra konstverk föreställande båtarna. Galet men väldigt roligt.

Nu siktar vi mot toppen igen, ivriga att ta igen från förra etappen. Det ska åtminstone vara ont om valar att krocka med upp till Marstand så det problemet är ur världen. Nu får vi snarare fightas med strömmar och mycket intensiv nära land-segling. Det kommer att bli ett par tuffa dygn.

Besvikelsen är stor. Att komma in på sista plats är långt ifrån förväntningarna och det kommer att ta ett tag innan vi kommer över det.

Likväl är det fantastiskt skönt att vara framme från denna fruktade och strapatsrika etapp. När den senast seglades för tre år sedan sjönk en båt och en besättningsmedlem omkom. Nu lyckades alla båtar och besättningsmän ta sig i mål.

Jag var övertygad om att någon av båtarna skulle få stora problem någon gång under de fyra sista dagarna mot mål. Vi har haft riktigt tuffa förhållanden med vindar konstant mellan 12 och 25 m/s och hela tiden loggat 20 till 35 knops båtfart. Det är minst sagt tufft för besättningar och båtar. Sjögången har stundtals varit extrem, inget en vanlig passagerarfärja ens skulle överväga att ge sig ut i.

”Jag är riktigt imponerad över alla besättningar och båtar. I förra upplagan av racet gick båtarna sönder hela tiden, nu pressas de hårdare än någonsin men håller fortfarande ihop okej. För att ligga i topp måste man segla extremt bra och klara sig från trubbel, nivån har höjts mycket sen sist”, säger Magnus Olsson.

Men visst har vissa haft problem. Ett av rodren gick av på Puma, men de lyckades segla vidare utan större problem då de skickligt monterat sitt nödroder.

Vi kolliderade tidigt med en val och fick skador på ena sticksvärdet och på kölfenan. Ingen skadade sig men det skulle få ödesdigra konsekvenser för fortsättningen. Vi seglade riktigt bra innan vi kolliderade med valen. Efteråt förlorade vi mil efter mil efter mil och hade hela etappen svårt att få ut den fart vi vet är möjlig. Green Dragon kolliderade också med något och var tvungna att byta sticksvärd.

Trots problemen med farten har vi haft bra stämning ombord och vi gav allt för att komma ikapp. Vi har varit på podiet på varje etapp och i stort sett hela tiden kämpat i toppen. Den här gången låg vi sist större delen av etappen och när vi närmade oss slutet var det svårt att hålla motivationen i topp.

”Det är inte lika kul att tävla om att komma på näst sista plats som att gå för vinst”, kommenterade en luttrad Aksel Magdahl igår.

Alla ombord var förkylda under större delen av etappen. Någon tog med sig bakterien ombord och den spred sig som en löpeld. Kylan och den konstant hårda vinden och sjögången slet hårt. Aldrig tidigare i racet har vi haft så hårda förhållanden under så lång tid.

När jag klev in på hotellrummet för några timmar sedan och för första gången på en vecka upplevde total tystnad, hörde jag ett konstant pipande i öronen, ungefär som efter en lång utekväll med dunkande musik i öronen. Såväl under som ovan däck är det galet mycket oljud i hårt väder. Det tjuter, dunkar och slår och ett antal gånger per dygn laddar vi batterierna med en knackande dieselmotor.

”Om arbetsmiljöverket besökt oss hade de spärrat av direkt! Stopp, bom och belägg ba!”, som Mange tidigare uttryckt det.

När man väl ska sova vill man komma bort från oljuden och skruvar istället igång musik i öronen…

Sistaplatsen kommer att svida i ett par dagar framåt och det var verkligen inte vad vi behövde i kampen mot Puma om den totala podieplaceringen. Men det finns många poäng kvar och vi kommer att vara enormt revanschlystna inför kommande inport och nästa etapp. Att komma först till Sverige och Marstrand är en dröm.

Tills dess ska jag bryta ihop och sova i två dagar, äta vitaminer och god mat och trösta mig med minnen från vinsten till Rio och andraplatsen till Boston. Det kommer jag leva länge på. Men att ha klarat den isande Atlanten känns faktiskt inte fel heller. Det här är ju nästan lika mycket ett äventyr som en tävling.

Det har varit en galen natt härute på kalla Atlanten. Flera stora regnmoln med hårda vindbyar har jagat oss och vi har sett vindar på nästan stormstyrka. Nu har det lugnat sig en aning men vi har fortfarande mellan 12 och 18 m/s vilket är mer än tillräckligt i den minst sagt stökiga sjön. Ibland reser sig vågorna högt över akter och trycker fram vår 21,5 meter långa och 14 ton tung båt som en fjuttig surfbräda. Vi seglar hela tiden på gränsen till vad både vi och båten tål och vi har redan broachat några gånger, vilket innebär att rodren lyfts ur vattnet och tappar sin verkan varpå båten kränger ner kraftigt mot lä och nästan stannar upp. Hade vi inte haft dubbla roder hade vi aldrig kunnat pressa som vi gör nu.

”Ibland är man helt chanslös som rorsman. inte minst nu när vi har satt ett större försegel för att kunna segla lägre men med samma fart. Ibland tvärdyker vi in i en våg så att hela aktern lyfts ur vattnet och när då vågorna trycker fören åt sidan har man inte mycket att sätta emot.

Den varma goa Golfströmmen känner vi inte av längre. Det är tio grader i vattnet och när man ständigt blir spolad så att man måste hålla i sig blir det snabbt ganska kallt. Kläderna håller näst intill tätt men det är vattnets tryck mot kroppen som kyler.

Senaste positionsrapporten har vi tagit in en del på konkurrenterna. Vi håller humöret högt och ger inte upp. Det tär hårt på både båt och besättning att segla i de här förhållandena dag ut och dag in och det vore nästan märkligt om ingen av konkurrenterna får problem och måste sakta ner. Då kommer vi att ligga i omkörningsfilen.

Men även om vi jagar och har allt att vinna och inget att förlora så måste vi hålla igen ibland.

”Jag kan inte låta bli att oroa mig. Det är tufft för alla nu och det ska inte mycket till för att båten ska gå sönder eller någon gör sig illa. Vi försöker hitta den rätta balansen mellan förnuft och våghalsighet, vi måste ligga precis på gränsen till vad som är möjligt om vi ska komma ikapp”, sa Magnus Olsson innan han gick på däck. För några minuter sen kom han ner igen, genomblöt och nedkyld, och han var fortfarande orolig.

Konversation med båtkapten Jens Dolmer och navigatör Aksel Magdahl:

Magnus:
”Det är verkligen marginellt att vi klarar att ha gennakern uppe nu, det är inte så farligt i sig att broacha men risken är ju ganska stor att något går sönder. Samtidigt är det inte kul att ta ner den”
Jens: ”Nej, vi skulle förlora mycket på det”.
Aksel överhör diskussionen från sin koj och sticker upp huvudet: ”Vi går tiotals mil snabbare mot mål om räknar över ett dygn. Vi går inte så mycket fortare men tio grader lägre.
Magnus: Ja, vi får bita ihop. Men hoppas att det mojnar bara några knop, det skulle göra stor skillnad.
Magnus försvinner upp däck igen, Jens riktar tillbaka ögonen på instrumenten och Aksel sover vidare i kojen.