I går fullkomligt dog min dator. Suck. Tänkte att nu blir det inga fler bilder på bloggen. Men, datorn behärskar sig idag och det verkar funka.

Hela vägen från Budapest till Wien hade jag en låt i huvudet. Hur jag än försökte tänka på någon annan, så smög sig den där hiten tillbaka in i mitt huvud. Minns ni den? ”Amadeus Amadeus, Amadeus, Amadeus, A A A A Amadeus, come on rock me Amadeus…” Artisten var en österrikare som hette Falco och låten kom 1985 och blev hans stora hit. Jag gick i högstadiet och tyckte låten var toppen. Min stora önskan då var att få åka till Wien och leva det barocka livet och få se på spanska ridskolan. Det blev aldrig så. Men 14 år senare kom jag alltså till Wien! Jag hann dock varken leva det barocka livet eller se spanska ridskolan, men ändå. Hann i alla fall få se en drös med statyer och pompiga byggnader innan det var dags att stiga på tåget för att åka mot den sista destinationen under vår resa; PARIS.

http://www.youtube.com/watch?v=trOij8SPIAo 

Biljettlucka på tågstationen I Budapest 

Den klassiska Wienerznitseln som serverades på ett kaffehus i Wien

Kanske min favoritstaty, Mozart.

Frukost på tåget mellan Wien och Strasbourg, innan bytet mot Paris. Rena lyxen!

Det är tidig morgon i Stuttgart. Det regnar. Vi har just bytt tåg för vidare färd till Paris med TGV-tåg, ett franskt snabbtåg som slår det sega X2000  med många hästlängder. Natten har vi tillbringat i sovvagn från Wien, en betydligt mer angenäm upplevelse än sovvagnen från Sofia till Istanbul. Våra anspråk har ju blivit rätt anspråkslösa under resans gång, och när vi ser de rena ljusblå lakanen i sovkupéns slafer känns det som rena Orientexpresslyxen efter de smutsiga filtarna i vår förra sovkupé. När sovvagnskonduktören (som här kallas ”stewardess”) ger oss varsin flaska mineralvatten samt en liten bricka med äpplen och kexchoklad blir vi nästan rörda till tårar.
Och frukost får vi också! En plastbricka med kaffe, te, juice, ost, marmelad och små varma bröd som vi mumsar på medan det tyska landskapet, regnvått men prydligt, glider förbi utanför fönstret.
Behöver jag säga att toaletterna är rena?
Man kan ju för all del komma ihåg att biljetten Wien – Paris kostar ungefär fem gånger så mycket som biljetten Istanbul – Sofia.
Men nu bär det i väg! ”Bon voyage”, säger konduktören i högtalaren och tåget rullar ut från stationen i Stuttgart. Att vara på väg mot Paris med tåg är alltid lite speciellt, och på 14 juli dessutom, den franska nationaldagen. För alla franskkunniga läsare kan jag nu inte låta blir att citera några rader ur Ode av Valéry Larbaud, tågpoeten, med tack till Kerstin H i Paris som tipsat mig om denna poetiska hyllning till tågen som rullar fram ”genom Serbiens bergiga enslighet” och ”Bulgarien fyllt av rosor”::

Prêtez-moi, ô Orient-Express, Sud-Brenner-Bahn , prêtez-moi
Vos miraculeux bruits sourds et
Vos vibrantes voix de chanterelle ;
Prêtez-moi la respiration légère et facile
Des locomotives hautes et minces, aux mouvements
Si aisés, les locomotives des rapides,
Précédant sans effort quatre wagons jaunes à lettres d’or
Dans les solitudes montagnardes de la Serbie,
Et, plus loin, à travers la Bulgarie pleine de roses…

Dagens färd går från Budapest till Wien, tre timmars resa med ett hyfsat modernt och bekvämt tåg. Taxichauffören som kör oss till stationen berättar när han hör att vi är svenskar att hans mormor samarbetade med Raoul Wallenberg, den svenske diplomaten som räddade ungerska judar från nazisterna.
Keletistationen i Budapest är en praktfull sekelskifteskrokan, delvis återställd till sin forna glans men delvis ännu nedgången. Internationella biljetter säljs i den ursprungliga biljetthallen med mörk träpanel och stiligt kassettak. Men  hela härligheten stöttas upp av något slags provisoriskt innertak av ohyvlade brädor.
Våra biljetter till Wien skrivs ut för hand, precis som biljetterna till Sofia som vi köpte i biljettluckan i Istanbul.
Väl ombord på  tåget retar Bea och jag upp oss på ett gäng amerikanska tonåringar som reser i grupp med reseledare. Inga vanliga backpackers – de har gigantiska hjulväskor och mindre väskor i matchande set. Väskorna är så stora att de inte får plats på bagagehyllorna, och därför har de parkerat en stor hög resväskor på passagerarplatser så att de upptar fyra sittplatser i det fullsatta tåget. När den ungerske konduktören säger åt dem att flytta på väskorna stirrar de storögt, förorättat och arrogant på honom: ”Vadå, det var ju vår bärare som lade väskorna där!” De är långa, välväxta, välnärda fysiska praktexemplar, och de anlitar bärare för att lyfta upp deras väskor på tåget. Det känns ungefär som 1700-talets unga europeiska adelsmän på ”grand tour” genom Europa.
Det ungerska landskapet svischar förbi utanför fönstret. Gigantiska nedlagda fabriker med tomma, blinda fönster varvas med nya tider i form av fält med rader av vindkraftverk.
För första gången under vår resa  passerar vi gränsen till ett annat land utan att märka det. Sedan 2007 är Ungern med i Schengensamarbetet, och därför kommer inga passkontrollanter ombord när vi lämnar Ungern och kommer till Österrike. Enda tecknet på gränspassagen är ett ett SMS-pling i mobiltelefonen: ”Välkommen till Österrike! Priser i SEK inklusive moms…”
Och nu är vi i ett land där vi kan betala med euro. Intressant nog konstaterar Bea och jag att vi under hela resan räknat om de främmande valutorna – turkiska lire, bulgariska leva, serbiska dinarer och ungerska forint – till euro snarare än till kronor. Just nu struntar jag i teorier om perfekta valutaområden och assymetriska ekonomiska chocker. Att komma till Euroland känns faktsikt lite som att komma hem.

Kom precis tillbaka till hotellet, klockan är lite över midnatt. Jag gjorde en liten avstickare tidigare på kvällen för att åka ut till förorten Pomaz och hälsa på en vän.

Under tågresan fick jag en lektion i ungersk historia av en medelålders man som var mycket trevlig, men kanske lite väl glansig i ögonen. Han skulle också till Pomaz, för att picnicka med vänner. Han visar stolt upp sin påse innehållandes fem stora franskor och sex stycken öl.

Det var oförskämt lätt att hitta till Pomaz med både tunnelbana och pendeltåg. Det visar sig även vara en enkel match att hitta tillbaka, tills jag ska hitta utgången från tunnelbanan. Inte en EXIT-skylt så långt näsan räcker.

Hm, vad kan det heta på ungerska…? Jag vill inte fråga någon, för jag vill hitta själv. Dumt, det hade förmodligen varit lättare om jag frågat på en gång. Detta resulterade i att jag fick åka sex rulltrappor åt olika håll, upp och ner. Till slut kom jag ut på ett ställe som jag förstås inte kände igen. Jag går och går och tänker att bara jag hittar till floden, så hittar jag resten.

Så sant som det var sagt, floden dök upp en bit bort. Oj, vilken syn framför mig! Alla broar och byggnader är upplysta. Så vackert!

Och så har vi kommit till Budapest. Det känns nästan genast när vi kliver ut från järnvägsstationen att det här är en annan del av kontinenten med en annan historia. Inte längre Balkan, utan Centraleuropa. Det är svårt att sätta fingret på vad det är. Kanske de breda gatorna och boulevarderna, kanske atmosfären i det intensiva kafélivet på gågatan Vaci Utsa, kanske de monumentala byggnaderna eller broarna över Donau som flyter fram,  bred och  majestätisk, mellan stadens båda halvor Buda och Pest.
Fast det turkiska osmanska imperiet, som så länge härskade på Balkan, styrde också stora delar av Ungern under mer än ett sekel. Men tydligen var det inte tillräckligt för att de skulle lämna efter sig sitt speciella sätt att laga kaffe. Turkiskt kaffe har jag hittills fått under hela resan, i Serbien och Bulgarien likväl som i resans utgångspunkt Istanbul. Men nu är det slut med det.
Frukostcroissanten är ostfylld och ganska torr. När vi kommit fram till Paris ska jag återkomma med en penetrerande analys av croissantens historia och dess olika manifestationer under vår Europaresa.
I dag reser vi ingenstans, förutom en bilfärd ut på den ungerska landsbygden. Två nätter i rad på hotell känns numera som en svårslagen lyx efter våra tre obekväma resnätter.
Och i morgon bär det av till Wien.

I den Serbiska staden NiS åkte vi runt och tittade på olika sedvärdheter. Det var mycket varmt, vilket resulterade i ett evigt vattenpimplande. Dessutom står en man, Mr Marcovic, framför ett av monumenten vi stannat vid och bjuder oss på bröd och salt.

-You have to try this, it´s tradition, säger han.

Ok, vi testar. Mr Marcovic berättar sedan om monumentet och när vi känner oss färdiga för avfärd vill han bjuda oss på hemgjord brandy. Vi smakar, och dessutom dricker jag en rosaaktig söt läskliknande dricka för att skölja ner den starka brygden. Vid det här laget är min urinblåsa sprängklar.

Toalett, nu tack!

Vi åker till nästa ställe, där ser jag WC skylten. Jag går in, och denna gång är det en toalett av ståmodell som erbjuds, men en modern sådan som har spolning. Jag ordnar med mina bestyr och ställer mig lite på sidan och trycker på spolknappen. Spolningen tar fart, och på en sekund får jag hela vattenbehållarens innehåll, tillsammans med urinet, sköljandes rakt ut över golvet och över min vänstra fot. Jag går ut, irriterad förstås, från toaletten med hela skon fylld av urin. Framme vid handfatet tar jag av mig min sko som är utav modellen (den återkommande sommarplågan) ”Foppatoffel”, men i en lite mer damigare variant. Jag sköljer den ordentligt, och även min fot.

Jag inser efter denna incident att jag lätt ställer mig till den skara som hyllar och älskar denna gummisko!

WC spolknapp, passa er!

Mitt i natten, klockan är halv tre, tar vi bussen från Nis mot Belgrad. Människorna som väntar på att få stiga ombord ser glåmiga ut i busstationens strålkastarljus. Vi är många som ska med, bussen blir nästan fullsatt. Allt är mycket välorganiserat.Vi får kvitton på väskorna som langas in i lastutrymmet under bussen.
Tretimmarsfärden till Belgrad blir den hittills bekvämaste etappen av vår resa. Bussen är stor och modern med komfortabla säten och rullar snart fram på en jämn betalmotorväg. Under natten stannar vi ett par gånger på skinande rena och nybyggda serviceställen där espessoapparater glimmar bakom bardiskarna.
Det är här det moderna Serbien finns. Kontrasten till det nedslitna, smutsiga och opålitliga tåget vi åkte med förra natten är total. Inget under att alla säger till oss att ta buss i stället för tåg. Som sagt, tåget här på Balkan är en resandets bakgård för resenärer som väntas nöja sig med smutsiga toaletter och tidtabeller som inte håller. Är det för att det krävs så stora investeringar för att rusta upp järnvägsresandet till hygglig standard?
Kvart i sex på morgonen, lite före tidtabellen, rullar bussen in i Belgrads centrum. Trots de bekväma sätena har det inte blivit mycket sömn. Bea och jag är trötta när vi vacklar av bussen, osäkra på om vi verkligen är framme vid centrala busstationen. Och var är järnvägsstationen som skulle ligga alldeles intill? ”Den är bara några kilometer bort” säger förhoppningsfulla taxichaufförer som vädrar chans till en körning. Men det tror vi inte på, utan traskar i väg med våra väskor. Med hjälp av teckenspråk och vänliga Belgradbor hittar vi snart vårt mål.
”Järnvägsstationen i Belgrad är som alla stora järnvägsstationer överallt” skrev Rebecca West på 40-talet i sin berömda Jugoslavienskildring ”Black Lamb & Grey Falcon”. Men år 2009 verkar stationen, en ganska vacker neoklassisk byggnad i gult och vitt, för liten för att vara den centrala järnvägsknuten i en europeisk huvudstad. Vårt tåg mot Budapest står redan inne och vi kliver ombord efter en snabb frukost på järnvägskafét.
Och det är var bättre! En bekväm vagn, en  tågtoalett man kan gå in på utan att hålla för nästan. Här finns till och med toalettpapper!
Men resenärerna är få, flera kupéer är tomma.
Vi rullar norrut mot ungerska gränsen genom ett jordbrukslandskap med fält gyllengula av solrosor.
Strax före gränsen tittar en vithårig dam in i kupén och viftar med en stor vodkaflaska som hon plockar upp ur en svart nylonkasse. Vill hon sälja den? Eller vill hon få hjälp att ta den över gränsen? Varken Bea och jag eller kupégrannen Dusan från Serbien förstår ett ord av vad hon säger.

Klockan har passerat midnatt för länge sedan när vårt tåg rullar in på perrongen i serbiska Nis, nästan två timmar försenat. Efter det mystiska stoppet i Dimitrovgrad har det hållit hyfsad fart för det mesta. Men flera gånger har vi oförklarligt stannat mellan stationerna. Mörkret ligger tätt utanför det öppna kupéfönstret. Tågvisslans tjut och luftdraget när mötande tåg passerar i natten ger en särskild stämning åt resan.
Märkligt nog går det alldeles utmärkt att kommunicera elektroniskt medan vi sitter i denna nedslitna tågvagn på denna nyckfullt fungerande järnvägslinje. Jag kopplar upp mig och får iväg några rader till bloggen, och jag skickar desperata SMS till vårt hotell i Nis.
Men jag hade inte behövt oroa mig. Natasja från hotellet My Place har lovat att möta oss på stationen, och hon väntar tappert där när vi kommer, lika trött som vi.
Och i dag har vi sett Nis, staden som ligger vid den historiska korsningen där vägen genom Europa delar sig – österut mot Konstantinopel/Istanbul, västerut mot Grekland och Aten. Här föddes den romerske kejsaren som grundade Konstantinopel. Så mycket blod har flutit här och så många arméer intagit staden genom seklerna att tanken ger rysningar efter ryggraden – Attila och hans hunner, de osmanska turkarna, Hitlertyskland under andra världskriget för att bara nämna några. 
Men hur ska vi ta oss vidare från denna gästfria stad? Hittills har det trots allt fungerat att knalla in på stationerna, leta rätt på luckan för internationella förbindelser och säga vart vi vill åka. Men så ej  här. Efter mycket om och men lyckas vi  köpa plats- och färdbiljetter till morgontåget från Belgrad till Budapest här på stationen i Nis. Men det är värre med förbindelsen från Nis till Belgrad. Inte förrän tåget kommer in på stationen går det att få besked om det finns någon sittplats eller plats i sovvagn för den fem timmar långa nattliga resan till Belgrad. Att stå i korridoren i fem timmar vore ju inte så kul.
Ta bussen i stället, råder våra guider, det gör alla människor, man kan inte lita på tågförbindelserna här i Serbien. Och det har vi ju redan fått bevis för med vår försenade ankomst i går. Så till slut står vi där på busstationen i Nis och köper biljetter till bussen som avgår mot Belgrad halv tre i natt.
Sådant behövde aldrig Hercule Poirot råka ut för på den gamla fina Orientexpressens tid.

Oj, det var en tung tågresa. Strul med sittplatser och fullkomligt fullsmockat tåg. Varmt som i en bastu, men framåt natten blir det kallt som i ett kylskåp. Tåget är förstås försenat.

-You are lucky, säger vår kupémedresenär Mihail när vi börjar rulla igen efter att ha blivit stående en timme på gränsen till Serbien. Det kan bli försenat med flera timmar…

Några timmar efter midnatt kommer vi fram till NiS och så småningom vårat hotell. Dricka vatten, sova och upp tidigt för att hinna se det mesta som denna stad har att erbjuda. Nästa tåg går redan sent på kvällen, eller, vi trodde att vi skulle kunna ta ett tåg på kvällen. Det visar sig att vi efter ett par timmars fixande lyckas boka buss till Belgrad, och sen tåg vidare till Budapest.

Människorna här är trevliga och tillmötesgående. I alla fall de vi träffar.  Faktiskt även de som försöker ordna våra tågbiljetter, bara lite sura miner ibland, men mest för att de själva är irriterade över det uråldriga systemet de sitter och arbetar med.

-Its Serbia, du kan boka biljetter lättare från Sverige än vad du kan göra här, säger mannen bakom disken och suckar…

NiS ät trevligt. Byarna runt om stan är trevliga. Allt känns just nu väldigt trevligt.

Robert från London är på väg från Sofia upp till Belgrad och vidare till musikfestivalen Exit-09. Han svalkar sig i det öppna fönstret i vagnsgången som f.ö är full av cigarettrök. Väldigt många rökare struntar helt enkelt i förbudsskylten…

16-åriga Nina kommer från Dimitrograd, Serbien. Hon studerar i Belgrad och nu är hon på väg för att hämta några dokument på skolan. Hon ser sin framtid som ganska ljus. Hon övar på sin engelska och studerar hårt. Hon kan allt om tåg, det är hennes specialämne.

Utsikten över staden NiS som är belägen mitt i Balkan

Selemir Marcovic bjuder på hemgjord Brandy

Utsikt över bergen och odlingarna. Vackert!

Rullskridskoåkande hundrastare

Sekreterare1

Sekreterare 2

Som sagt, inte lätt för personalen som försöker boka en enkel tågbiljett. Titta bara på hennes telefon…