Har man levt hela sitt liv i en enpartistat har man tydligen lärt sig att vänta.

Här har folk inte den rastlösa väntan som river runt i min kropp. Kinesernas väntan ser ut att vara meditativ, tyst, stilla, närmast apatisk.

Trafiken kryper fram och vid busshållplatserna står folk i klungor. De vet att nästa buss kommer att vara fullpackad och att den kommer att krypa fram och när den är här har de ingen aning om. Men de väntar. Tyst, stilla, närmast apatiskt. Jag har inte sett en enda suck på alla busshållplaster jag passerat.

Folk bara väntar. De har inget annat val.

Kina har tagit betygsättning till en ny nivå.

Igår satte jag betyg på Zhu Ling. Hon jobbar på banken i mediabyn.

Med tre knappar kunde jag säga vad jag tyckte om hennes jobb. Tryckte på den vänstra. Bäst betyg. Det ändrade inte snittet. Hon låg kvar sina på tre tända stjärnor av fem visade den lilla boxen utanför glasrutan. Vid alla andra luckor lyste samma snittbetyg på boxarna.
Redan vid passkontrollen fick jag chans att

göra min dom. Där fanns fyra knappasr att trycka på. De visade fyra gubbar. Jätteglad, glad, sur, Falling Down-arg. Jag tryckte på den jätteglada gubben och hoppades att passkontrollanten skulle få högre lön av det.

Nu vill jag bara få chansen att trycka på en knapp och betygsätta betygsystemet.

Det kan vara historiens största i-landsproblem, men frågan jag ställt mig mer än en gång är: Hur gör man av med sina pengar i Kina?

Växlade 3.000 kronor innan jag åkte hit för tre veckor sedan och när jag räknade kassan för några dagar sedan var det fortfarande nästan en tusenlapp kvar. Eftersom vi inte har tid att shoppa hela dagarna är det nästan omöjligt att tömma plånboken. Det är mycket som är billigt här. Några exempel:

Åka taxi en halv dag: 700 kr.

En bättre middag: 70 kr.

En öl på tågstationen: 5 kr.

En av de bästa sakerna – förutom det självklara, att få följa världens största idrottstävling live – med att åka på OS är att man slipper tvätta kläderna själv. Det är bara att lämna in dem på tvätteriet och dagen efter får man tillbaka dem rena, snyggt ihopvikta och inplastade. I alla fall om man har tur.

 Min kollega Malin Fransson har berättat skräckhistorier från OS i Aten då personalen på tvätteriet kollapsade av allt arbete, vilket resulterade i att journalisterna själva fick dyka ned bland klädhögarna och försöka hitta sina tillhörigheter.

Även här i Peking verkar det finnas en osäkerhetsfaktor. När jag kom till tvätteriet häromdagen möttes jag av en uppgiven amerikan som skrek ”It´s not mine, it´s not mine!” samtidigt som kvinnan vid disken gick fram och tillbaka med kläder hon trodde var hans.

Simmare gör det, friidrottare gör det, guldmedaljören på herrarnas triathlon, tysken Jan Frodeno, gjorde det – bet i medaljen. Varför?  

Varför biter idrottsmän i sina medaljer när de står på prispallen. Varför riskerar de att rispa eller dregla ner det där beviset för framgång som de kämpat så hårt för att vinna? Vill de pröva om den är äkta? Tror de att den riskerar att vara av choklad?

 Personligen har jag en teori om att bitandet kommer sig av att redaktörer på tidningsredaktioner världen runt vill sätta rubriker i stil med ”Guldet smakar gott” och ”Guldsmak för Gustav” och uppmanat fotograferna på fältet att skicka hem en bild som kopplar till rubriken, men jag vet inte.

Någon som vet?

Söndagslunch i Peking? Då kan man få det mesta utom isterband och slottsstek med vinbärsgelé.

Det finns några restauranger att välja på i Peking, så där fyra gånger fler än i London eller Paris, har någon räknat ut, men kanske inte riktigt lika många som i Tokyo.

Vi åkte till ett ställe vid ett löpande band där tallrikarna med sushi blivit en favorit. Det var lunchrusning och trångt, men gott, och långt utanför ”OS-bubblan” där de flesta journalister och fotografer befinner sig under spelen.

I Peking finns snart de flesta av världens kök representerade och konkurrensen är stenhård.

Här finns förutom kinesisk mat från landets alla hörn, thailändskt, koreanskt, vietnamesiskt, franskt, italienskt, grekiskt, indiskt, burmesiskt, indonesiskt, ryskt, brasilianskt, tyskt och mycket mer av hög klass.

Själva OS-matsalen i presscentrum gör sitt ängsligt bästa och erbjuder lite av varje. Kinesiska rätter lagas utan genuin kryddning eftersom ryktet säger att västerlänningar inte tål stark mat.

Hus D7. Våning 12. Lägenhet 1201. Rum B. Där bor jag.

Mediebyarna är egna små städer i OS-världen. Det finns två, vår heter Green Homeland, kallas North Star, och varje kö till frukosten är en sjavig version av lunchkön i FN-huset. Där står figurer från överallt.

I vårt höghusområde finns fyra matbespisningar. Och affär, bank, post, innepool, tvätteri, två gym, souvenieraffärer, livsmedelsaffärer och tidningskiosk. Lokala bussar och golfbilar för den som inte orkar gå. För den som inte orkar lämna området finns lokala pressrum. Där finns OS-datorer och tv-kanaler som visar allt som händer ute i OS-världen.

De kanalerna kan man också se på löpbandets skärm inne på gymmet eller uppe på det egna rummet.

En gång besökte jag ett pensionärområde i Kalifornien, det liknade det här. Det gröna hemlandet ser perfekt ut. För mig som är van vid smuts-Stockholm känns det perfekta sterilt och skrämmande.

Det är inte bara under tävlingarna det går hett till mellan idrottarna. Det händer även intima saker i OS-byn. Nu har organisationskommittén, i en manifestation för säker sex, delat ut 100.000 gratiskondomer där idrottarna bor. Inititativet uppskattas av Jeroen Sluijter, en 33-årig basebollspelare från Holland.

- Du har 16.000 idrottare i byn, då är det ganska naturligt att några tjejer och killar gillar varandra och har sex. Om kondomerna är gratis är det större chans att människorna använder dem, säger han till China Daily.