Det har kommit mer än 20 000 journalister till OS. Hur ska det då gå för Kina att gömma undan vad ledningen inte vill ska synas? Tack för frågan, för det mesta går det alldeles utmärkt för partiet, tycker nog partiet.

Tjugotusen journalister är ingenting mot mer än en miljon kinesiska vakter, poliser, övervakare, spejare, militärer som skyndar till så fort någon av spelens utländska journalister har ärenden utanför idrottsarenorna och Pekings centrum.

Byarna kring Peking har vägspärrar.

Två gånger inom loppet av några dagar har intervjuer som handlat om oförargliga ämnen som OS, mahjong och skillnaden mellan förr och nu orsakat kaos.

Senast träffade vi en fåraherde under en motorvägsbro, som slutade med att en byledare, en polisbil med två konstaplar, en kvinna i olympisk volontärtröja och minst en civilklädd spanare på cykel försökte höra vad vi talade om.

Några av dem hade hört något om utländska journalisters frihet att rapportera under OS, några inte.

Visst, visst, rapportera fritt, sa byledaren, och sa åt fåraherden att sluta låta sig intervjuas.

Herden, en modig man, lyssnade inte, utan fortsatte svara på frågor. Men det skedde med ständigt nya figurer som dök upp inom lyssningsavstånd och som ville lägga sig i.

Att försvara rättigheterna som kinesiska UD lovat utländska medier under OS blir snabbt som att försöka vifta undan myggen i en svärm som aldrig tar slut.