Ett radioaktivt spa

Skrivet av Mats Areskoug 14:49, 23 maj 2012 i kategori Kurorter, Moderna tiden, Övriga Sverige

Den som susar fram på E20 vid Eskilstuna kan inte missa avtagsskylten ”Hällbybrunn”. Du som är intresserad av välbevarade kurortsmiljöer behöver inte svänga av.

I slutet av 1800-talet upptäcktes grundämnet radium. Plötsligt stod det klart för samtiden varför vissa källor var mer hälsobringande än andra. Vattnet från brunnen i Hällby var radioaktivt och det utnyttjades i marknadsföringen. Besökarna både drack och badade i det.

År 1918 löpte säsongen från 27 maj till 31 augusti. Man välkomnade speciellt personer med ”ledgångs- och muskelreumatism, ischias, gikt, åderförkalkning, äggvitesjuka, kroniska katarrer i luftvägarna, korpulens och förlamning efter slaganfall.” Lungsotspatienter var dock inte välkomna.

Det fanns en mängd olika behandlingar och bad till varierande priser. Inskrivningsavgift och läkaravgift kostade tillsammans för en besökare i 1:a klass 7 kronor. (En genomsnittlig industriarbetarlön i Sverige 1920 var 1:65 i timmen.) Sedan tillkom naturligtvis boende, mat och behandlingar. Gyttjebad i 1:a klass med två baderskor kostade 1:75.

Nu behövde man inte åka till Hällby för att få i sig det radioaktiva vattnet. Det kunde levereras i flaska till bostadsorten. Med eller utan kolsyra.

Hällbybrunn hade dock för litet kundunderlag för att klara den allmänna nedgången för kurorter i Sverige i början av 1900-talet och 1930 blev den sista säsongen. Några år efteråt revs de flesta av byggnaderna.

En gång läkarnas villa.

Åttio år senare är Hällbybrunn ett villasamhälle med hus från olika tidsåldrar. Enda resten från kurortsepoken är läkarvillan på Hällbyvägen 10, men det nuvarande utseendet avslöjar inte dess stolta historia. En busshållplats visar var man spatserade i brunnsparken och njöt av den stärkande luften.

En historisk hållplats.

Själva källan till ortsnamnet lär finnas under ett radhusgarage på Albanovägen.

Fakta/läs mer
Alfred Levertin: ”Svenska brunnar och bad”, Jos Seligmann & CI:S förlag, 1883.
”Svenska bad- och kurorter 1918″, Hasse W Tullbergs förlag och boktryckeri, 1918.
Elisabeth Mansén: ”Ett paradis på jorden. Om den svenska kurortskulturen 1680-1880″, Atlantis, 2001.
”Källor i Sverige”, Källakademin/Svensk Byggtjänst, 2006.

Snart äter Hagsätra upp matkällaren

Skrivet av Mats Areskoug 16:30, 11 maj 2012 i kategori Moderna tiden, Ruiner, Storstockholm

Storstockholms stadsdelar har i de flesta fall döpts efter äldre gårdar och torp på respektive plats. Ju större gård, desto större chans att den blev kvar när staden växte. I Hagsätra försvann det sista torpet Hagsätra 1957 när förorten började byggas. Nu närmar sig bostadshusen även lämningarna av det näst sista Hagsätra.

Det gamla och det nya Hagsätra.

Namnet Hagsätra har genom åren burits av några olika torp, som alla lytt under Älvsjö gård. Ger du dig ut i skogen bakom de nya husen på Hovstagränd hittar du resterna efter ett av dem, Lilla Hagsätra.

Bäst bevarad är jordkällaren – skulle kanske kunna bli områdets gemensamma vinkällare. Husgrunden och trädgårdens terrassmur är också lätta att hitta.

Bäst bevarat – jordkällaren.

Lilla Hagsätra, som 1842 blivit bara Hagsätra, brann ned 1906. Torparfamiljen flyttade till ett nytt boställe, med namnet Hagsätra, beläget där tennistälten nu står. Femtio år senare var det färdigtorpat i Hagsätra.

Missa inte den kulturstig som löper runt torpets närmaste omgivning.

FOTNOT: Missa inte heller inlägget om sista resten av Vällingby!

Fakta/läs mer
Olle Rydberg: ”Söder om Söder”, Natur och Kultur, 1977.
”Torp och lägenheter under Älvsjö” i Medlemsblad för Brännkyrka hembygdsförening, nr 44, 1989.

Ge järnet på järnvägen

Skrivet av Mats Areskoug 15:00, 4 maj 2012 i kategori Bergslagen, Hela hus, Moderna tiden, Vägar och spår

Äntligen är våren här. Då finns det inget bättre än att ta sin bergscykel och ge sig ut på en gammal banvall. Bortglömda stationshus, spruckna lastbryggor och, inte minst viktigt, ensam väg.

En gång järnväg – nu perfekt cykelväg.

Som tidigare anförts i denna blogg är Bergslagen fullt av gamla gruvhål. Den brutna malmen förflyttade sig dock inte själv till hyttan för förädling. Det grävdes kanaler, byggdes linbanor och anlades järnvägar. De sistnämnda drevs av jordens dragningskraft, hästar, ånga, diesel eller elektricitet.

Rastälven – här gick pråmarna med malm.

En utmärkt cykeltur är den gamla banan mellan Bredsjö och Gyttorp (cirka 46 kilometer). För den som är intresserad av företagshistoria gäller förkortningarna SGJ, NKJ, BDJ och NBJ. För spårviddsfantasten är det 600, 742, 802 och 1.435 att hålla reda på.

Hjulsjö järnvägsstation på 1950-talet. Vykort från Fitz Törnquists förlag i Hjulsjö.

Det började i november 1882. Malmen från Slotterbergets gruva fördes med hästdriven järnväg till Grängen. Sedan sjö- och kanaltransport till Hjulsjö. Därefter hästjärnväg till Bredsjö med anslutning till Bergslagernas järnväg (BJ).

Hyttan i Järnboås, med den härliga järnvägsbron i förgrunden. Vykort stämplat 1941 från P E Perssons förlag i Järnboås.

Det togs slut för 35 år sedan, den 3 maj 1977, då vårfloden tog med sig en del av banvallen 1 kilometer söder om Bredsjö.

Södra hyttan.

Det är bara att köpa aktuell karta (Terrängkarta blad 615: Hällefors), pumpa däcken, packa matsäcken och ge järnet. De flesta av stationshusen står kvar. Dessutom flera hyttor och bispår till en mängd gruvor.

Järnvägen passerar Grängen, med stickspår till gruvorna i Slotterberg och Rössberg. Generalstabens karta över Sverige 1892. Blad 81: Filipstad.

FOTNOT: För den som inte orkar trampa själv rekommenderas en tur med Nora Bergslags Veteran-Järnväg. Med lite tur blir det trafik denna sommar.

Fakta/läs mer
Claes Krantz: ”Järnets järnväg”, 1956.
”Nora Bergslags järnväg”, SJK resor, andra upplagan 1993.
Sundström & Eriksson: ”Smalspår och sjöfart i Bergslagen”, Stenvalls, 2003.

K-spaning på Gotland 6

Skrivet av Mats Areskoug 14:49, 26 april 2012 i kategori Gotland, Hela hus, Moderna tiden

Nej, Hermann Göring landade nog aldrig på flygplatsen i Visby. När den invigdes 1942 hade den nazistiska tyska flygvapenchefen fullt upp på annat håll och när kriget var över hade han flugit färdigt.

Den reguljära flygtrafiken till och från Gotland är dock äldre än 70 år. Under några år i mitten av 1920-talet mellanlandade Deutsche Aero Loyd på badviken i Slite på sina flygningar mellan Lindarängen i Stockholm och Berlin. Då ska Göring ha suttit bakom spakarna.

Vykort från omkring 1950.

År 1933 återupptogs flygtrafiken mellan Gotland och Stockholm – nu från Tingstäde träsk. Den 27 januari 1942 tog den nya flygplatsen i Visby över trafiken. (Flygplatsen hade egen hållplats på järnvägen norrut från Visby.)

Vykort från Pressbyrån.

Enligt en antikvarisk dokumentation utförd av Gotlands länsmuseum för tio år sedan är miljön runt den gamla stationsbyggnaden, i den södra delen av flygfältet, unik för Sverige. De flesta andra flygplatser har byggts om till oigenkännlighet. I Visby finns stationsbyggnad, hangar och uppställningsplattan i betong kvar. (Landade gjorde man på gräs.)

År 1956 byggdes en ny landningsbana med permanent beläggning och två år senare flyttade verksamheten till en ny stationsbyggnad på en annan plats.

Flygstationen sommaren 2011, med betongplatta och allt.

Den gamla blev kvar. Här har bland annat tillverkats symaskiner, spelats golf och drivits restaurang. Under några år fanns här ett mindre flygmuseum. Miljön var på väg att byggnadsminnesmärkas för några år sedan, men av olika orsaker blev det aldrig av. Numer är inte mycket som återstår av inredningen i flygpaviljongen och hela miljön hotas av omdragning av den passerande vägen.

FOTNOT: Kanske var det inte symaskiner som tillverkades, utan korsetter. Utredningen går vidare…

Fakta/läs mer
Bengt G Söderberg (red): ”Från fars och min tid. En bokfilm om Gotland 1915-1970″, Gotlandskonst, 1972.
Ulf Glimfalk: ”Värt att byggnadsminnesförklaras” i Gotlands Allehanda den 12 mars 2003.
Swedavias sajt om Visby flygplats.

Solklar tvåa bland murarna i Norden

Skrivet av Mats Areskoug 15:00, 14 april 2012 i kategori Forn- och medeltiden, Försvunna städer, Ruiner, Övriga Sverige

Alla vet ju att den medeltida muren runt Visby är unik för Norden. Följare av denna blogg har dessutom fått lära sig en hel del om de nästan helt försvunna stadsmurarna i Stockholm och Kalmar. Här kommer den ohotade tvåan!

Någon gång i mitten av 1200-talet blev den gamla handelsplatsen Aos nära Helgeåns utlopp i Hanöbukten en riktig stad. I närheten passerade resanden på den uråldriga huvudvägen från sydvästra Skåne upp mot Blekinge. Längs kusten och uppför ån seglade fraktskutor. Hamnen i Åhus var under medeltiden en av de viktigaste i Danmark.

Störst intresse i platsen hade kyrkan. Ärkebiskop Eskil i Lund hade redan på 1100-talet låtit bygga Mariakyrkan och borgen Aoshus. Med Åhus som stödjepunkt skulle barbarerna på andra sidan Östersjön upplysas om den enda och rätta läran.

När staden i samband med reformationen övergick till kronan började nedgången. Förfallet späddes på av återkommande besök av den hjältemodiga svenska krigsmakten. Precis som för närbelägna staden Vä slutade det med att borgarna beordrades att flytta till nyanlagda och bättre befästa Kristianstad. För Åhus var sagan över 1617 och förfallet började.


Åhus är fullt av ruiner, men märkligast av alla är resterna av stadsmuren. Den uppfördes i början av 1300-talet på stadens västra och norra sida. (I öster verkar borgarna ha nöjt sig med en jordvall och i söder flyter Helge å.)

Cirka 250 meter låg mur återstår. Hur hög den varit från början är omöjligt att avgöra. Ett torn och en port, Västerport, har arkeologerna funnit rester av. På 1700-talet lär så pass mycket av porten stått kvar att den användes som riktmärke vid insegling till hamnen.

Letar du medeltida stadsmurar i Skåne i sommar är Åhus det enda stoppet. I Malmö är muren helt väck!

Fakta/läs mer:
Björn Rosenberg: ”Åhus. Medeltidsstaden 52”, Riksantikvarieämbetet, 1984.
Peter Carelli: ”Det medeltida Skåne”, Historiska media, 2007.

Vindkraft som dödar

Skrivet av Mats Areskoug 14:54, 5 april 2012 i kategori Hela hus, Nyare tiden, Storstockholm

Vindkraftverken blir fler, men hur farliga är de stora snurrorna? Och vad är värst? Tar de livet av mängder av fladdermöss och flyttfåglar? Sänker de marknadsvärdet på sommarstugan? Skrämmer de slag på våra modiga Jas Gripen-piloter? En sak är i alla fall säker, problemet är inte nytt.

Omkring 1870 pryddes Stockholms malmar av 65 väderkvarnar. I dag finns endast en kvar i centrala Stockholm, den ståtliga oljekvarnen på Waldemarsudde på Djurgården. Några av kvarnarna flyttades till stadens utkant och överlevde på så sätt.

Vingarna nedplockade – för säkerhets skull.

Kvarnen ”Kodön” hamnade i Hersby på Lidingö redan 1845. På sin ursprungliga plats på Södermalm hade den skapat sig ett namn genom att ha slagit ihjäl en ko med de svängande vingarna. Kvarnen räddades till eftervärlden av hembygdsföreningen när den hotades av rivning i början av 1930-talet. Vingarna är dock nedplockade. Lidingöborna värnar om sitt djurliv.

Vindflöjelns årtal minner om kvarnens flytt.

Fakta/läs mer:
Bertil Waldén: ”Tre väderkvarnar från det gamla Stockholm” i Samfundet S:t Eriks årsbok 1926.
”Hersby kvarn” i Lidingö hembygdsförenings årsbok 1936.
Hans Nordmark: ”Söders historia 2”, Stockholms stadsmuseum, 1990.

Nyköpingshus bortglömda lillebror

Skrivet av Mats Areskoug 14:36, 27 mars 2012 i kategori Forn- och medeltiden, Ruiner, Övriga Sverige

En kastaler blir till ståtliga slott, andra blir bortglömda ruiner. Inloppet till Nyköpingsån vaktades redan på 1100-talet av ett försvarstorn, samma sak med Kilaån tre kilometer västerut.

Kastalen vid Nyköpingsån blev en del av en borg som blev ett slott. Här firades gästabud och här förvarades döda hjältekonungar. Dessutom växte en hel stad upp utanför dess murar.

Kilaån var under tidig medeltid segelbar ungefär två mil uppströms och eftersom en kastal uppfördes vid inloppet måste ån haft en viss betydelse. Tornets uppgång och fall är dock höljda i dunkel. Det återupptäcktes först på 1940-talet. Den senaste utgrävningen på platsen kunde inte heller den lösa gåtan.

Vi får nog nöja oss med att spana ut från de kraftiga murarna och fantisera om stormän, trälar, fartyg, pilbågar och kålrötter.

Fakta/läs mer:
Christian Lovén: ”Borgar och befästningar i det medeltida Sverige”, Kungl Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, 1996.

FOTNOT: Eftersom du älskar kastaler har du naturligtvis läst de tidigare inläggen om dessa på Gotland och Österlen.

Tunnelbanan till Årsta

Skrivet av Mats Areskoug 14:49, 17 mars 2012 i kategori Moderna tiden, Storstockholm, Vägar och spår

Jag hade tänkt vänta med detta inlägg, eftersom det lätt blir lite för mycket Stockholm (och Årsta) i bloggen så här års. Men så kom utspelet om tunnelbana till Nacka i veckan som gick. Då var det bara att hänga på.

När tunnelbanan i Stockholm började projekteras i slutet av 1920-talet skulle fyra grenar mötas vid Gullmarsplan. (Dessutom skulle Saltsjöbanan ansluta till stationen.) I stadsplanen för Årsta reserverades markområden från Gullmarsplan och västerut ungefär till dagens Skälderviksplan.

Illustration: Holger Ellgaard/Wikimedia Commons/Creative Attribution-Share Alike 2.0 Generic.

När det efter andra världskriget började bli dags att bygga visade nya beräkningar att spåret över Skanstullsbron mot Södermalm bara skulle kunna klara av tåg från tre grenar utan störningar i trafiken. Årstagrenen försvann ur planen.

Etsarvägens viadukt.

Linjen skulle ha fem stationer. Än i dag kan man följa den tänkta sträckningen, även om det på en del ställen dykt upp hus i korridoren som en gång reserverades. Tunnelbanan skulle gå i parkområdena norr om Skulptör-, Bolmens-, Borens- och Bränningevägen. Nuvarande Johanneshovsvägen skulle passeras på en viadukt. Det mest konkreta spåret är dock Etsarvägens viadukt över de tänkta spåren i Johanneshov.

Fakta/läs mer:
Göran Sidenbladh: ”Planering för Stockholm 1923–1958”, Stockholms kommunalförvaltning, 1981.
Wikipedia: Årstabanan.

Det nya Sverige, en klippa i floden

Skrivet av Mats Areskoug 14:49, 11 mars 2012 i kategori Nyare tiden, Övriga Sverige

”Ett litet steg för en människa, men ett jättekliv för Sverige.” Kanske var det orden som uttalades när den svenska expeditionen i slutet av mars 1638 nådde fast mark i Nordamerika. Fartygen ”Kalmar Nyckel” och ”Fågel Grip” hade varit på väg fyra månader från Göteborg. Nu kunde man kliva i land på en klippa vid en biflod till vad som i dag heter Delawarefloden.

Den historiska klippan.

Här skulle det skapas en koloni – Nya Sverige. Många europeiska länder hade redan tagit för sig av kontinenten på andra sidan Atlanten och stormakten Sverige ville inte vara sämre. Främst var det tobak och skinn som lockade.

Land köptes av Lenapefolket, mark röjdes, hus byggdes och skansar anlades. Den första bosättningen (i dagens Wilmington) fick namnet Christina efter hjältedrottningen hemma i Stockholm.

Fler expeditioner med nya bosättare följde, många av dem finska svedjebönder från Bergslagen. Kolonin växte längs med Delawareflodens båda sidor i vad som i dag är delstaterna Delaware, Pennsylvania och New Jersey. Problemet var bara att holländarnas och engelsmännens ambitioner var än större.

Nederländerna, med sin bas i Nya Amsterdam (i dagens New York) , erövrade 1655 den svenska kolonin, som blev en del av Nya Nederländerna. Flertalet av de 400 svenskarna och finländarna valde att stanna kvar under de nya herrarna. Nio år senare tog engelsmännen över.

Den svenska kulturen kom dock att leva vidare. Fram till 1783 skickade Sverige präster till området och svenska ska ha talats ända till slutet av 1700-talet. När Delaware 1776, som en av tretton kolonier, förklarade sig självständigt från Storbritannien fanns i det cirka 2.000 ättlingar från Sverige. Många av de eldsjälar som i dag håller minnet av Nya Sverige levande i Delaware berättar stolt att en förfader/moder (förhen?) var med på någon av 1600-talets expeditioner.

Konkreta spår från den svenska tiden är svåra att finna. Klippan, där den historiska landstigningen skedde för 374 år sedan, finns kvar vid Christinaflodens strand, men den yttersta delen har sprängts bort för att underlätta för fartyg att passera.

”Svenska” sevärdheter finns det dock gott om i staden Wilmington! Klippan befinner sig i Fort Christina park, där skansen Christina och den första bosättningen låg. Här skulle också staden Christinehamn ha anlagts, om historien fått en annan gång. Parken är tyvärr stängd, eftersom myndigheterna inte anser sig ha råd att underhålla den.

”Kalmar Nyckel” rutas inför segelsäsongen.

Strax intill, på ett litet varvsområde, ligger New Sweden centre. Ett litet museum som berättar allt om områdets historia. Varvsområdet är också hemmahamn för ”Kalmar Nyckel”, en fullskalekopia av fartyget som gjorde tre expeditioner mellan gamla och nya Sverige. Några hundra meter från parken finns kyrkan Holy Trinity, eller Old Swedes church. Invigd 1699 och den äldsta kyrkan i USA som fortfarande är i bruk.

Old Swedes church.

År 1655 laddade hjältekonungen Karl X Gustav för krig mot Polen och resurserna räckte inte till att försvara Nya Sverige där borta i Amerika. Även i dag är pengar en bristvara i ”Nya Sverige”. All verksamhet i Wilmington sker ideellt av volontärer. Skänk en slant! Till:
New Sweden centre
Old Swedes foundation
Kalmar Nyckel

Bonus:
Webbteve från 300-årsfirandet 1938.
Webbteve från 350-årsfirandet 1988.

Fakta/läs mer:
Algot Mattsson: ”Nya Sverige. Drömmen om ett imperium”, Tre böcker förlag, 1987.
Alf Åberg: ”Folket i Nya Sverige. Vår koloni vid Delawarefloden 1638–1655”, Natur & Kultur, 1987.
Nationalencyklopedin, 1994.

Inte en sten bland alla andra

Skrivet av Mats Areskoug 14:29, 26 februari 2012 i kategori Nyare tiden, Storstockholm, Vägar och spår

Stockholms alla in- och utfarter består i dag mer eller mindre av flerfiliga motorvägar. Gårdagens huvudleder hade dock ofta en annan och inte lika spikrak sträckning. Här och var i förorterna minner milstenar om våra förfäders reslust.

Den som ska till Dalarö i dag följer breda riksväg 73 söderut förbi Enskede och Farsta. Resenärer till huvudstadens närmaste uthamn för hundra år sedan kunde njuta av ett helt annat landskap.

Stolt sten på kyrkogård.

På världsarvet Skogskyrkogården, invid den västra muren i höjd med Heliga korsets kapell, står en prydlig milsten som markerar avståndet 1/2 mil från Slottets portar. Texten på stenen berättar också att den restes under Johan Jacob Gyllenborgs tid som landshövding (1770-88).

Milstenarna började sättas upp under den svenska stormaktstiden på 1600-talet för att reglera betalningen mellan resande och skjutsbönder. Avståndet mellan dem var 1/4 mil, en fjärdingsväg. Tänker du stega upp avståndet mellan stenarna så tänk på att en mil fram till 1888 var ungefär 10.689 meter.

Kartan ”Stockholm med omgivningar” från 1917 av Axel Gillberg. Torpet Vallsknopp i mitten.

1700-talets Dalaröväg strök med västra kanten av det som i dag är Skogskyrkogården. (Intill stenen på kyrkogården låg fram till 1930-talet torpet Vallsknopp.) Vägen fortsatte söderut genom dagens Sköndal och stenen som markerar 3/4 mil står i korsningen Perstorps-Tårtvägen.

Stenarna som markerade jämna mil var ofta lite mer påkostade. Längs Dalarövägen stod den första ungefär vid bron över Forsån i Farsta, men den är spårlöst försvunnen. Har den hamnat som fyllning i någon vägbank? Pryder den uppfarten till någon sommarstuga?

Fakta/läs mer:
Sernander mfl: ”Stockholmstraktens natur- och kulturminnen”, Rådet till skydd för Stockholms skönhet, 1935.
Stefan Nordin: ”Milstolpar. Stockholm Uppsala Södermanland”, 1998.
Hans Harlén: ”Stockholm från A till Ö. Söderort”, Brännkyrka hembygdsförening, 1997.
Mats Areskoug: ”Milstenarna – stormaktstidens taxameter” i Dagens Nyheter 23 februari 2002.
”Dalarövägen”, Enskede Årsta hembygdsförening och Farsta hembygdsförening, 2005.

10 tidigare inlägg